The Martian (2015) - 5/6

Det första jag hörde om The Martian kom från xkcd, där boken beskrevs som en enda lång "vi måste sätta ihop detta med det där och vi har bara det här"-scen från Apollo 13. Jag har inte läst boken men filmen lever inte riktigt upp till den beskrivningen. Fast jag förstår varifrån tanken kom. The Martian handlar om att vara smart med små resurser. Utföra mirakel i verkligheten.

Filmens mirakelgörare är astronauten Mark Watney (Matt Damon), en medlem av den tredje bemannade expeditionen till Mars. Under en storm träffas han av skrot som slungar iväg honom utom synhåll, och expeditionens befälhavare Melissa Lewis (Jessica Chastain) tvingas ta beslutet att lämna Mars utan honom, i tron att han är död.

Mark har förstås överlevt och lyckas ta sig in på expeditionens lilla bas. Utan något sätt att kommunicera med sina medastronauter - som redan är på väg hem - börjar han räkna sina alternativ, med övermänsklig sinnesnärvaro och ett gott humör som bara kan beskrivas som patologiskt.

Han vet att nästa expedition till Mars landar fyra år senare, så han ska bara lyckas överleva tills dess och inte bli fullständigt skogstokig under tiden. Resten av filmen utgörs av hans försök att rädda sig.

Det är mycket mer fascinerande än det låter. The Martian är så verklighetstrogen som den rimligen kan - påstår människor som begriper sånt bättre än jag - men man måste inte vara rymdingenjör för att sitta som fastnitad när Mark Watney utför vetenskapsexperiment för att ge sig själv en chans att överleva.

Filmen lyckas förklara precis så mycket som vi behöver veta utan att någonsin bli föreläsande, predikande, eller tråkig. På samma sätt som David Fincher gjorde programmering och arkivforskning till spännande nagelbitaraktiviteter gör The Martian stort drama av torr vetenskap. Den gör en grej av att inte vara spännande, av att inte slänga in dramatiska vändningar vid varenda tillfälle. Den har allt självförtroende i världen när den visar upp sin berättelse precis som den är, utan att snygga till den för en actiontörstande publik.

Det som gnagde mig med The Martian var Mark Watneys ovan nämnda superhjältepsyke. Jag förstår att det inte var det som bokens författare Andy Weir var intresserad av; det finns gott om psykologiska thrillers och historier om människor som bryter samman. Weir ville skriva en berättelse om att vetenskapa sig ur en svår situation, och då är det mest distraherande att blanda in den mänskliga aspekten.

Men det är ändå det som bryter realismen för mig. Mark Watney inser att han måste tillbringa fyra år ensam på en främmande planet - OM han lyckas räkna ut hur han ska kunna hålla sig vid liv så länge. De flesta av oss hade inte överlevt den insikten och inte en enda av oss hade tagit sig förbi den med oskadat psyke.

Det är väl okej att ta det medvetna beslutet att strunta i den biten av Mark Watneys upplevelse, för att leverera det som Brian Cox kallade "the best advert for a career in engineering I've ever seen", särskilt när resultatet är så här bra. Jag kunde bara inte låta bli att tänka på vad jag hade gjort i samma situation. Krupit ihop i ett hörn och gråtit mig till döds, troligen.