The Dream Team (1989) - 2/6

Vi har fyra mentalpatienter. Billy (Michael Keaton) är en aggressiv mytoman som inbillar sig att han är Vietnamveteran. Henry (Christopher Lloyd) tror att han tillhör läkarna snarare än patienterna, och går omkring i kostym med ett anteckningsblock. Jack (Peter Boyle) påstår att han är Jesus och gillar att gå omkring utan kläder. Albert (Stephen Furst) är en förvuxen pojke som inte talar utom för att citera baseballkommentatorer. På en utflykt från mentalsjukhuset förlorar de sin läkare (Dennis Boutsikaris) och måste klara sig själva.

Vad kan det bli av detta? Jag må vara obotligt positiv, men jag tycker att det låter lovande. I ett annat universum, där filmer styrs av andra krafter än i vårt, hade det blivit något bra. Inte briljant, inte genialiskt. Men roligt. Kanske minnesvärt. Åtminstone skojig underhållning för stunden. Det hade inte krävts så mycket.

Inte talang, i alla fall. Det saknades inte i den här filmen. Däremot saknades mod. Det är som om filmskaparna började med sitt koncept, började fundera på vart de kunde bli av med det, och sen fick order från allvarliga män i kostym: ta inga risker. Följ formeln. Ge oss något platt, simpelt, standard. Ingenting överraskande. Ge oss något som säljer precis lagom med biljetter för att tjäna tillbaka budgeten och lite till. Och det var precis vad de fick.

Historien i The Dream Team är inte vad som hände med läkaren; det är helt ointressant. Så givetvis är det det som manuset fokuserar på. Han bevittnade ett mord, blev slagen medvetslös och ligger nu på sjukhus, hotad av mördarna som vill bli av med vittnet. Det blir förstås de fyra mentalpatienterna som blir tvungna att ta sig i kragarna, rädda sin doktor och naturligtvis råka bli friska som bonus. Under tiden får vi några skämt om deras fisk-på-torra-land-beteende ute i verkligheten, vilket är det filmen egentligen borde ha handlat om.

När jag ser trista komedier som denna kommer jag att tänka på Bad Santa, en film som inte fegade, inte fuskade, och på så vis skapade något sällsynt. Dess huvudperson blev inte magiskt bättre i slutet. Hans historia knöts inte ihop till ett gulligt litet paket. Han svek inte sig själv. Därför minns jag den, medan filmer som The Dream Team sjunker bort i dimmorna.

Eat Pray Love (2010) - 1/6

32-åriga Liz Gilbert hade ett drömliv: ett fint hem, ett äktenskap, en framgångsrik karriär. Men något saknades, hon insåg att det inte var vad hon ville ha. Hon bröt upp från äktenskapet och tillbringade ett år med att finna sig själv. Först njöt hon av mat och vin i Italien, sedan utforskade hon sin andlighet i Indien, och slutligen reste hon till Bali och fann kärleken. Hon har hittat sin inre frid.

Om du redan nu känner dig värmd och inspirerad så skulle du förmodligen älska Eat Pray Love. Det enda jag känner är ett växande illamående över självcentrerade, bortskämda, välbärgade västerlänningar som drabbas av outhärdliga i-landsproblem och måste besegra dem genom att fokusera på sig själva - som om de inte gjort det tillräckligt - och gärna genom att parasitera på kulturer de inte bryr sig om att försöka förstå och vars medlemmar bara kan drömma om att ha de problem besökarna har, eller resurserna för att göra något åt dem.

Men det kanske är annorlunda för dig. Du kanske skulle gilla att tillbringa två och en halv timme i sällskap med denna enormt lyckosamma människa, porträtterad av Julia Roberts (och i ärlighetens namn hade det väl inte gått att hitta en mer lämpad skådespelerska), medan hon oavbrutet gnäller om hur hemskt hennes perfekta liv är samtidigt som hon lever i ett år precis som hon vill, vilket enbart var möjligt för att hon fick förskott på boken hon skulle skriva om det.

Det kanske inte stör dig att se magra Julia Roberts propagera för att njuta av livet, äta upp sin pizza och sen köpa större jeans även om det krävs att hon lägger sin fjäderviktskropp på provrummets golv och sliter i byxknapparna. Det är kanske okej med dig att hon tvunget måste resa utomlands för att finna newageig upplysning, som om det vore mer sannolikt att indierna skulle råkat snubbla över sanningen än att amerikanerna skulle ha gjort det, eller att hon väl där omges av utfattiga indiska barn som tigger om slantar men hon är för självupptagen för att märka det.

Du finner det kanske fullständigt realistiskt att främlingar utan anledning att lita på Gilbert glatt säger djupt personliga saker efter att ha känt henne i femton sekunder, eller att hon omger sig med människor som enbart talar i kvasifilosofiska plattityder och lättdjupa aforismförsök. Det uppnår självparodi när Gilbert frågar en man "do you always speak in bumper sticker?"; om man inte fick göra det skulle den här filmen sakna manus.

Du har kanske ingenting emot att det absolut bästa i filmen, Richard Jenkins som en amerikan som Gilbert träffar i Indien, får en chans att göra något riktigt bra av sin mest lovande scen men tvingas berätta en känslorörande historia baklänges, tvärtemot all dramaturgi, så att resultatet uteblir. Där kände jag nästan något bra, en liten stund. Det gick fort över.

Gilberts bok tillbringade nästan tre år på New York Times bestsellerlista, och det påstås att den är bättre än filmen. Den skulle inte rimligen kunna vara sämre. Den Liz Gilbert som vi träffar i filmen exemplifierar allt som är fel med den västerländska kulturen. Blind självupptagenhet, fetischistisk dyrkan av det utländska tillsammans med total avsaknad av förståelse, hårresande bortskämdhet och oändligt gnällande missnöje med ett liv som nästan varenda människa som någonsin levt skulle betrakta som en fullständigt orimlig drömtillvaro, fixering vid att "finna sig själv" som om det är ett riktigt problem och inte något påhittat av människor som inte vet och inte kan föreställa sig vad det innebär att ha riktiga problem.

Så känner jag. Det kanske är annorlunda för dig.

Lyckad nedfrysning av herr Moro (1995) - 3/6

Inspiration kan komma från många konstiga ställen. I fallet Lyckad nedfrysning av herr Moro, en show med komikeralliansen Galenskaparna och After Shave, kom det från ett fotografi från 1930-talets USA, som påstår sig föreställa en mr Moro som framgångsrikt frysts in i ett isblock och en halvtimme senare hackats ut igen, vid god hälsa. Eller så kom kanske inspirationen från Roy Anderssons hårt kritiserade, skattefinansierade projekt med samma namn.

Galenskaparnas författare Claes Eriksson har i alla fall utifrån denna enda källa fantiserat ihop sin berättelse om herr Moro, som han själv spelar. Moro arbetar på en kylskåpsfabrik och är i princip osynlig. Ingen lägger märke till honom, ingen bryr sig om honom. När arbetskamraterna vill ha med honom ut på rast är det nästan förvånande.

Någon som däremot uppmärksammar herr Moro är effektivitetsexperten professor Stillo (Anders Eriksson) som förklarar herr Moro för den mest ineffektiva personen på fabriken. Moro är faktiskt så ineffektiv att hans närvaro är en negativ inverkan; det jobb han utför är så ineffektivt att det hade varit bättre om han inte gjorde det. Därför får han sparken av direktör Karl Kloss (Peter Rangmar), vilket herr Moros arbetskamrater inte märker.

Han beger sig hem till lägenheten han delar med sin fru Monica (Kerstin Granlund), sin boxande far Jimmy (Anders Eriksson), den inneboende David Skotte (Peter Rangmar), och svågern Floyd (Knut Agnred), som är före sin tid. Även vicevärden Gino Toblerone (Per Fritzell) är där för att laga ett rör. Via diskussioner och musiknummer når de uppenbarelser och till slut lyckas herr Moro ta plats och bli uppmärksammad.

Det finns en hel del lustiga stunder i Lyckad nedfrysning av herr Moro, men det rör sig om enstaka scener och sånger. Det kommer aldrig i närheten av mästerverk som Leif, Grisen i säcken och Monopol, och jag tillbringar den mesta tiden med att vänta på att de där riktigt briljanta ögonblicken ska dyka upp. De kommer, men sällan, och de varar inte.

Dessutom är alla låtarna svenska varianter på redan kända musikstycken, vilket jag i och för sig inte märkte förrän herr Moro sjöng sin version av Mr. Cellophane från Chicago, så vi får inte fullt ut njuta av gängets musikaliska talanger.

Lyckad nedfrysning av herr Moro är nödvändig för Galenskaparna-totalisten men för oss andra går den att hoppa över. Jag blev glad när jag insåg att det fanns en hel revy jag inte sett, och besviken när den inte matchade dem jag har sett.

Catch and Release (2007) - 5/6

Clerks-regissören Kevin Smith hävdar ofta att han inte är någon skådespelare och att det var därför han i sina egna filmer tog rollen som Silent Bob, vars huvudsakliga egenskap är att han i de flesta av dem fäller en replik eller två som mest. Så hur förklarar han sin kritikerhyllade insats i Catch and Release, för övrigt den största roll han haft i en film som han varken skrivit eller regisserat? Med att regissören Susannah Grant lät honom ta replikerna och säga dem på sitt eget sätt.

Alla som sett hans frågestunder där han i flera timmar står och är rolig på en scen framför hundratals människor vet att han är intelligent, kvick, och karismatisk. Framför allt har han förmågan att vara rolig samtidigt som han förmedlar information och känslor. Det är också precis hans karaktärs uppgift i Catch and Release, så med andra ord begår han precis den handling som är mångas förstaval när det gäller att kritisera en skådespelare de inte gillar: han spelar sig själv. För en gångs skull är det sant, och skådespelaren själv erkänner det utan vidare omsvep.

Men just därför att Kevin Smith är alla de där adjektiven jag prisade honom med så fungerar det fantastiskt bra. Det är som att titta på de där frågestunderna, fast nu med en handling. Kevin Smith lufsar runt i morgonrock, sover bort hela dagar, dricker för mycket, äter konstant, kommer med djupa citat (som han känner till för att de finns på teförpackningar) och ger filmen ett varmt hjärta. Jag älskade varenda minut med honom och fann mig längta efter att han skulle dyka upp igen.

Vilket faktiskt nästan är synd, för det distraherar från en film som - trots kritiken den fått - är riktigt bra och en berättelse som är riktigt intressant. Catch and Release tar något så uttjatat som den romantiska komedin och utmanar dess formler, blandar formler, och övergår alla formler.

Jennifer Garner spelar Gray, en Coloradobo som precis ska gifta sig med sin älskade Grady när han dör i en olycka. Hon har inte råd att bo ensam i huset de tänkte dela, så hon hamnar i stället i huset han delade med sina kompisar Sam (Smith) och Dennis (Sam Jaeger). Fritz (Timothy Olyphant) är bosatt i Los Angeles men kom till Boulder för bröllopet och slår sig också ner i huset. Gray har aldrig tyckt om Fritz och det blir genast spänt mellan dem, inte minst för att hon redan på begravningen tvingas bevittna hur han sätter på en servitris i badrummet dit hon dragit sig undan. "I never understood why he was friends with you", säger hon. "You don't even seem to miss him."

Advokater blir inblandade för att reda upp arvet och eventuell gemensam egendom, och på så vis får Gray den första av många överraskningar. Grady hade ett konto hon inte kände till, ett konto med mycket pengar på. Och när hon tittar på kontoutdraget visar det sig att det inte var Gradys enda hemlighet.

Hon börjar rota i Gradys förflutna och inser att det var mycket som inte var som det verkade. Han var inte den ende med hemligheter - Dennis har sina och Fritz har sina. Det är nog bara Sam som är fullständigt ärlig och till och med han döljer ett djup.

Jag tyckte om Catch and Release. Jag tyckte om hur jag inte visste vad som skulle hända härnäst, vart berättelsen skulle ta vägen, eller hur relationerna mellan karaktärerna skulle förändras. Den har alldeles för många "karaktär hör något som inte var ämnat för hens öron"-stunder - när man måste ha en karaktär till att säga "that's the thing with small houses, everyone hears everything" är det ett säkert tecken på att det gått för långt - och den tappar både fart och kraft i slutet men som helhet är den riktigt lyckad. Kevin Smith stjäl showen genom att vara sig själv och utan honom skulle den här filmen inte ha den inbodda, genuina charm som nu gör den så älsklig, men den skulle fortfarande vara värd sina två timmars uppmärksamhet.

A Dangerous Method (2011) - 3/6

Hur mycket jag än föraktar Freuds kvacksalveri och Jungs faiblesse för det vi i dag kallar parapsykologi så får man ändå ge dem erkännandet att de revolutionerande mentalvården genom att betrakta hjärnan som ett organ som alla andra, som får sjukdomar som alla andra organ, men framför allt genom att testa att helt enkelt prata med patienter och se om de kunde berätta vad som fick dem att må dåligt. Det fanns en tid, för inte så länge sedan, när det var ett paradigmförändrande koncept.

Det framgår tydligt i A Dangerous Method, där det enda som lugnar ner den våldsamt hysteriska Sabina Spielrein (Keira Knightley) är Carl Jungs (Michael Fassbender) förslag att de ska träffas för att prata. Det chockar henne så att hennes attack inte kan fortsätta, och när han lockar ur henne ord efter ord kommer hon längre än hon gjort på ett helt liv.

Jung fick idén från Sigmund Freud (Viggo Mortensen), som publicerade tankar om psykoanalys och talterapi men tydligen aldrig gjorde något med det. Jung har väntat på rätt patient, och nu dök hon upp: en ung kvinna med en egentligen rätt simpel psykosexuell störning. Han arbetar med henne i åratal och hon förvandlas från ett vrak till en framgångsrik student som själv försöker bli läkare och psykiater.

Jung använder fallet Sabina för att få kontakt med Freud, och de två männen börjar utbyta tankar. Jung ser Freud som en fadersfigur och Freud ser Jung som en elev, någon som kan ta hans innovationer och göra verklighet av dem. Men redan från början finns det meningsskiljaktigheter där, klyftor mellan dem.

Freud hävdar envist att alla neuroser är sexuella, vilket Jung finner trångsynt och falskt. Jung söker mening i drömmar och hugskott, vilket Freud finner ogrundat och kritiserar därför att det riskerar yrkets anseende. Deras olikheter leder till djupa gräl som aldrig löses. De håller sig hövliga mot varandra, men det är tydligt att de har blivit fiender.

Samtidigt är Jung alldeles för insyltad i fallet Sabina. De inledde för länge sedan ett förhållande, men Jung erkände för sin fru Emma (Sarah Gadon) och avslutade det. Han och Sabina kan fortfarande vara läkare och patient, men ingenting mer. Hon blir förbannad men kommer senare tillbaka som elev.

Jag gillar att det visas både att Freud var en pseudovetenskaplig sexualfixerad skojare och att Jung var en fluffhjärnig ockultismfantast. A Dangerous Method är välspelad - Michael Fassbender och Viggo Mortensen har väl aldrig gjort något dåligt och detta är det bästa jag sett från Keira Knightley. Den är tekniskt välgjord på alla plan utom ett, som tyvärr sänker filmen: klippningen. Filmklippning är en svårare konst än man tror. Det handlar om att ta bort och lägga till tills filmen helt plötsligt blir rätt, och det är inte lätt att i förväg veta vad som är rätt. I A Dangerous Method ser man vad som händer när det går fel.

Filmen är hackig, hoppig och osammanhängande. Stora sjok meningsfulla scener verkar ha bara skurits bort och försvunnits utan att ersättas. Vi tillbringar en massa tid med att se Freud och Jung förbereda en resa till USA, vi ser dem på båten på väg dit, och helt plötsligt är de i Europa igen. Vi ser Jung och Sabinas förhållande ta slut, vi ser dem träffas, och helt plötsligt har de sex utan närmare förklaring och utan att det nämns igen. Tidslinjen är oklar, karaktärernas relationer skiftar hastigt, och alldeles för mycket bara händer och flyter förbi. Här har vi en film som hade tjänat på att vara längre.

The Blair Witch Project (1995) - 1/6

När jag tittar på vad folk söker på när de hittar till den här bloggen så är det bedrövligt många som vill veta om Paranormal Activity var en sann historia. Det är den förstås inte. Låt mig säga så här: om en ung kvinna försvann, hennes sambo dog, och man hittade videoband som avslöjade det förlopp som nu visas under namnet Paranormal Activity, skulle de människornas nära och kära, föräldrar och syskon, verkligen bestämma sig för att visa den filmen på bio? Är det så man reagerar på en sådan händelse? Kan någon tro på det?

Precis samma sak gäller The Blair Witch Project, filmen som inte skapade men väl populariserade shakycam-fejkdokumentärstilen som envisas med att spruta ur sig skitfilm efter skitfilm. Paranormal Activitys rötter löper raka vägen tillbaka till The Blair Witch Project och den lyckas faktiskt vara marginellt bättre än sin föregångare. Ursprungsfilmen är en tråkig röra vars framgångar är obegripliga, även om det är än mindre begripligt hur någon kunde tro att den var på riktigt.

De tre filmstudenterna Heather (Heather Donahue), Joshua (Joshua Leonard) och Mike (Michael C. Williams) bestämmer sig för att göra ett filmprojekt om Blairhäxan, en mytologisk varelse som lever i närheten av byn Burkittsville. De hör de sedvanliga spökhistorierna, bland annat en om barnamördaren Rustin Parr, och de filmar alltihop på sina två bärbara kameror. Sen ger de sig ut i skogen för att hitta till en kyrkogård som Heather hört ska finnas där ute. Kort efteråt går allt åt helvete; de hittar inte ut ur skogen, de får slut på mat, de blir hungriga, trötta, desperata, arga på varandra och allt mer förtvivlade. De hittar mystiska saker utanför tältet på morgnarna. Någonting förföljer dem.

Grundproblemet med genren är förstås att karaktärerna fortsätter filma mitt i alla de förhopningsvis spännande händelser de råkar ut för. Ibland låtsas inte filmerna om problemet alls, ibland försöker de hitta på en ursäkt. Här är det att Heather är en filmfanatiker som hanterar situationen genom att se den via sin kamera.

Hur kan hon fortsätta? De skulle vara ute i skogen i ett dygn, och hon filmar tydligen mer eller mindre hela tiden. Tar inte batterierna i deras nittiotalskameror slut? Hur mycket band hade de med sig? För en film som strävar efter realism - så till den milda grad att den faktiskt låtsas vara på riktigt, hur orimligt det påståendet än är - är det ett svårt slag.

Men det är värre att filmen bara är så dålig. Den är tråkig, träigt spelad, dunkel och möglig. Den försöker skapa en stigande känsla av skräck men det är många gånger otäckare att själv vara ute i en helt vanlig skog en helt vanlig natt, utan häxor eller mysterier, än det någonsin blir att titta på The Blair Witch Project. När filmen äntligen börjar bli intressant är det bara ett par minuter kvar av den, och slutet är så fullständigt intetsägande och otillfredsställande som det rimligen kan vara.

Mitt hat mot trenden som den här filmen gav upphov till må göra mig jävig, men inte så här jävig. Hyllningarna till den här filmen är ett mysterium för mig, dess framgångar ett än större. Var de här sakerna verkligen så nya och fräscha för tjugo år sedan? I så fall, missade folk helt enkelt att de må vara nya men bara inte var bra? Tydligen. För mig är The Blair Witch Project något jag såg för att ha sett och aldrig tänker se igen.

12:01 PM (1990) - 6/6

Jag skulle vilja recensera den här filmen utan att nämna Groundhog Day, men jag antar att det är omöjligt. Både Filmtipsets och IMDb:s sammanfattning pratar om Bill Murray-komedin från 1993 som till att börja med verkade vara, tja, ännu en Bill Murray-komedi. Åren gick och den började omvärderas; kanske fanns det mer där. Numera dyker det med jämna mellanrum upp en recension eller artikel som hyllar den som en av de bästa amerikanska filmerna någonsin. Och den är faktiskt fantastisk, vilket tog mig flera år och flera tittar att inse.

Den har blivit en kulturell standardreferens, men den var förstås inte först med sin idé, den oändliga tidsloopen som dess huvudperson finner sig fången i. Konceptet har använts många gånger i böcker och filmer, bland annat i en novell från 1973 av Richard A. Lupoff. Novellen blev 1990 till den Oscarnominerade kortfilmen 12:01 PM, och när Groundhog Day kom ut tre år senare anklagade Lupoff och 12:01 PMs regissör Jonathan Heap filmskaparna för att ha plagierat deras historia.

Jag vet inte om Groundhog Days manusförfattare Harold Ramis och Danny Rubin faktiskt fick idén från 12:01 PM, men plagiat känns som en ganska långsökt anklagelse. Bortsett från det grundläggande konceptet - som inte var Lupoffs uppfinning - ser jag få likheter mellan de två filmerna. Där Groundhog Day trots allt är en komedi finns det inget komiskt i 12:01 PM, Murrays karaktär påminner inte om huvudpersonen i 12:01 PM, och framför allt är stämningen och upplösningen i de två vitt skilda från varandra. 12:01 PM är en skildring av helvetet.

Den drabbade är Myron Castleman (Kurtwood Smith som för mig alltid kommer att vara Clarence Boddicker, Robocops symbol för världens förruttnelse). Hans loop börjar 12:01 när han har lunchpaus från sitt skrivbordsjobb på en advokatfirma. En timme senare slår klockan ett - mörker, ljus, färger, och sen är klockan 12:01 igen. Samma timme upprepas om och om igen, i oändligheten.

När vi träffar honom har han gått igenom det trettio eller fyrtio gånger och för första gången tar han mod till sig och talar med den vackra kvinnan som sitter och ritar på en parkbänk (Jane Alden). Det är första gången som han har inlett ett samtal med en främling, men det är något med henne, säger han. Till slut berättar han vad det är han går igenom och hon måste tro att det är en galning hon har framför sig, men hon varken skriker eller flyr. I stället håller de om varandra den sista minuten innan det börjar om igen.

Myron får en strimma hopp när han ser en tidningsartikel om en fysiker som förutsagt att universum kommer att drabbas av en timslång tidsloop. Varför såg han den först nu? Vad krävs för att man ska börja lägga märke till saker man passerar varje dag?

Från det ögonblicket handlar Myrons liv om att få tag på fysikern, professor Nathan Rosenbluth (Dom Amendolia), övertyga honom om att han talar sanning och faktiskt behåller minnet från en loop till en annan, och ställa den viktigaste frågan av alla: Tar det någonsin slut? Finns det något att göra?

En del historier fastnar i minnet för att de lyckas föra in en i sin handling så att man inte bara lever sig in med hjärnan utan med känslorna också. Harlan Ellisons I Have No Mouth And I Must Scream är en av dem därför att den är en skildring av helvetet som det går att föreställa sig. Oändligt lidande på ett förståeligt sätt, inte som ett abstrakt koncept. Det är bara minuter sedan jag såg 12:01 PM men jag tror att den kommer att visa sig vara en av de historierna, och av precis samma anledning.

Det går inte att distansera sig från det som drabbar Myron Castleman. Den får mig att börja tänka på vad jag hade gjort i hans situation. Hade jag stått ut? Hade jag haft något val?

Trots att filmen är så kort (inte ens hälften så lång som tidsloopen den visar) hinner den med att visa oss förtvivlan och utmattning; Myron lever i en värld där alla människor säger samma korkade, elaka saker om och om igen. Samma meningslösa olyckor och misstag upprepas. Samma andefattiga samtal, samma tråkiga skämt. De gråaste bitarna av en vanlig människas liv, de bitarna som man tar sig igenom för att man vet att det finns något på andra sidan. För Myron Castleman finns det inget på andra sidan och det är så här världen kommer att vara, timme ut och timme in, i evighet.