The American (2010) - 3/6

Den mystiske amerikanen Jack (George Clooney) lever ett till synes idylliskt liv i svenska Dalarna med Ingrid (Irina Björklund). När de är ute på en promenad blir de angripna av en krypskytt. Jack dödar honom, sen Ingrid, och ger sig av till Rom.

Där kontaktar han Pavel (Johan Leysen) som säger åt honom att ligga lågt medan Pavel kollar upp vad som pågår. Under tiden fixar Pavel ett uppdrag åt Jack; han ska bygga ett specialgjort prickskyttegevär åt Mathilde (Thekla Reuten). Jack är tydligen nån sorts specialiserad vapensmed och lönnmördare som drog sig tillbaka till Dalarna för att ligga med en svenska. Nu slår han sig i stället ner på den italienska landsbygden, har djupa samtal med prästen Benedetto (Paolo Bonacelli) och köper sex av Clara (Violante Placido).

Här saktar filmen ner och blir väldigt långsam, vilket inte nödvändigtvis är något dåligt. Men i det här sammanhanget bygger det på att jag intresserar mig för Jack. Spänningen måste vara att lära mig mer om honom och det fungerar bara om jag vet mycket nog för att vilja lära mig mer.

Jack är för mystisk, det finns för lite där, och resten serveras för långsamt. Dessutom utgör han något av en kliché: yrkesmördaren som försöker sluta men inte tillåts göra det. Till och med det faktiskt vackert skötta förhållandet med Clara blir till kliché: den känslolöse mannen som upptäcker att han faktiskt kan känna något. Vilket jag trodde att han gjorde redan i inledningsscenen, med Ingrid.

The American hämtar upp sig markant i slutminuterna och tillsammans med välstämda, lågmälda skådespelarprestationer och en engagerande regi är det nästan tillräckligt för att trycka upp den till en bra film. Men inte riktigt.

The Sadist (1963) - 4/6

Charles Starkweather var en gravt osund ung man som under en blodig vecka i januari 1958 mördade tio personer tillsammans med sin fjortonåriga flickvän Caril Ann Fugate. Han hamnade i elektriska stolen och hon tillbringade sjutton år i fängelse. Det här paret och omständigheterna runt deras plötsligt blodbad har inspirerat filmer som Badlands, Kalifornia, Natural Born Killers och den numera nästan bortglömda The Sadist.

Den ger oss den klart mest avskalade versionen och utspelar sig nästan i realtid, nittio minuter av skräck. Offren är tre lärare - Ed (Richard Alden), Doris (Helen Hovey) och Carl (Don Russell) - vars bil går sönder och de måste stanna till på en bilskrot för att hitta en reservdel. Bilskroten är övergiven och det verkar ha hänt plötsligt; en varm paj står fortfarande framställd. Ed tar saken i egna händer och börjar operera ut en bränslepump ur en bil.

Plötsligt står en beväpnad ung man där. Detta är Charles Tibbs (Arch Hall Jr.), en Starkweatherkopia på mordturné med flickvännen Judy (Marilyn Manning). Han tänker tvinga Ed att reparera bilen så han kan döda dem och köra därifrån. Men innan dess gillar han att utöva makt, injaga rädsla, och åsamka lidande.

Tibbs är en otäck skapelse, ett vilt djur i människoskepnad. De enda känslor han har verkar röra honom själv och Judy, alla andra är bara där som objekt för hans vilja. Han står inte ut med att ha mindre än total makt, och när han har makten använder han den för att plåga och tortera.

The Sadist är en våldsam film som måste ha verkat ännu mer så när den kom, men den har kallats för exploitationsfilm och den är inte enbart exploitativ. Det finns riktig skicklighet bakom den, en illustration av krocken mellan moral och omoral, och slutet innehåller tilldragande symbolism. Då möter vilddjuret Tibbs de riktiga vilddjuren, som bara gör vad de gör, inte njuter av det.

The Sadist har dock ett stort problem och det är Arch Hall Jr. Vi såg honom tidigare i Eegah, specifikt skapt av hans far för att göra en stjärna av sonen, och han är helt enkelt ingen bra skådespelare. När hans Tibbs fungerar darrar det i de innersta bitarna av mig, men för det mesta spelar han över så att det gränsar till parodi. Tibbs måste vara otäck, aldrig skrattretande, och när han porträtteras av Arch Hall Jr. så korsas den gränsen för ofta.

Ex Machina (2015) - 6/6

När den här filmen fick en Oscar för bästa effekter över Star Wars VII och Mad Max: Fury Road visste jag att jag måste se den. Jag är glad att jag gjorde det, och effekterna är väldigt bra, men det är inte effekterna som gör Ex Machina bra. Man hade kunnat göra samma film med femtiotalsteknologi och den hade varit lika fantastisk.

I filmens nutid är den genialiske Nathan (Oscar Isaac) grundare och ägare av sökmotorn Blue Book, som handhar 94% av all internetsökning. En av hans anställda är programmeraren Caleb (Domhnall Gleeson), som vinner ett företagslotteri där priset är en vecka med Nathan på hans luxuösa residens på vidsträckta ägor.

När Caleb anländer berättar Nathan den egentliga orsaken till hans närvaro: Nathan tror sig ha skapat artificiell intelligens och han vill att Caleb umgås med den för att avgöra om den faktiskt är intelligent eller bara följer ett avancerat program. Det rör sig om en till synes kvinnlig robot vid namn Ava (Alicia Vikander). Caleb tillbringar sina dagar med henne och sina kvällar med att dricka med Nathan medan Kyoko (Sonoya Mizuno) passar upp på dem.

Nathan, och Oscar Isaacs prestation i rollen, är det som först skapar intresset för Ex Machina. Nathan är en väldigt smart man - han skrev grundkoden till Blue Book när han var tretton - och smarta karaktärer är nästan omöjliga att skriva. Det är därför dr House alltid får en genialisk metaforisk insikt under avsnittets sista minuter.

Nathan är annorlunda. Han är trovärdigt smart och märkt av att ha tillbringat ett helt liv som den smartaste i rummet. Han är otåligt intolerant mot skitsnack och skär in till pudelns kärna så fort han kan, varenda gång. Han genomskådar alla försvarsmekanismer och slänger dem hänsynslöst åt sidan. Samtidigt är han intagande och charmig - i alla fall i början. Han blir mindre behaglig men mer intressant allt eftersom filmen fortgår.

Nathan är en kraftigt bidragande faktor till den påtagliga stämning som löper genom Ex Machina. Det här är i sig en intelligent film på samma sätt som Gone Baby Gone; en film där det går att räkna ut saker i förväg eftersom de flödar logiskt från det vi sett, och det gör ingenting att vi kan det.

Filmens sanna värde ligger ändå annorstädes. Den tar upp frågor som har bubblat runt i min egen hjärna väldigt intensivt på sista tiden. Var går gränsen mellan maskin och människa? Är våra hjärnor sant intelligenta eller bara väldigt väl programmerade, och om det är det senare, är sann intelligens en chimär? Om inte, har vi moralisk rätt att skapa artificiell intelligens?

Det fortsätter med den väldigt aktuella frågan om det allt mer oundvikliga övervakningssamhället. Vad får det som på nittiotalet kallades för IT-samhället för följder, när den personligaste av information samlas och registreras? Någon som Nathan ser inga hinder mellan sig och all kunskap i världen.

Bigga than Ben (2008) - 2/6

Cobakka (Ben Barnes) och Spiker (Andrei Chadov) är två självbeskrivna Moskvadrägg, unga fattiga ryska killar vars karriärer hittills bestått av att undvika att bli värvade till armén. Cobakka vill starta ett band och Spiker vill gifta sig med sin flickvän men ingen av dem har nog med pengar för att ens fundera på sånt, så de sätter ihop en plan.

Den första versionen faller på att de inte har råd att ta sig till USA, men de kan faktiskt skrapa ihop tillräckligt för att åka till London som de kallar för bedragarens himmelrike. Där ska de få ihop sina pengar, hederligt eller ohederligt, och sen ska det bli band och bröllop.

De hindras av byråkrati, rasism, deras enda allierades vilja att utnyttja dem och sin egen okunskap. De lyckas varken med hederliga jobb eller ohederliga även om den ständiga voice-overn informerar om alla fantastiska planer de har.

Bigga than Ben siktar på att vara en icke-PK svart komedi med diverse inslängda twistar, och ibland blir det roligt. När fjärde väggen bryts skrattar jag till, när snabba bilder visar den logiska fortsättningen av berättelsen skrattar jag till. Men de stunderna är få och utspridda.

Bigga than Ben lider av två fundamentalt obehagliga huvudpersoner och en rörigt hopsatt historia som består av spridda händelser som sällan är hopkopplade med varandra. Ett slut som verkar komma från en helt annan film hjälper inte upp det hela och trots filmens faktiska kvalitéer kan jag inte förmå mig att intressera mig för den.

Point Break (2015) - 5/6

Jag är spontant negativ till meningslösa remakes, och en remake av Point Break kändes så meningslös som jag kunde tänka mig. Den gav mig en glad överraskning när den levererade en riktigt bra historia, anpassad för 2010-talet utan att förlora sin själ.

Johnny "Utah" Brigham (Luke Bracey) är en extremsportare som ser sin vän Jeff (Max Thieriot) dö under en episk motorcykelkonst. Då byter han inriktning på sitt liv och sju år senare är han hoppfull FBI-agent-aspirant under Hall (Delroy Lindo), som nagelfar honom för att utröna om han verkligen är en potentiellt bra agent.

Johnny försöker imponera på Hall genom  att hitta kopplingen mellan tre märkliga händelser - en diamantstöld där tjuvarna flydde via fallskärm och låter diamanterna regna ner över slummen i Mumbai, en liknande sedelstöld där pengarna faller över en fattig by i Mexiko, och ett hopp från Everests topp. Johnnys hypotes är att de inblandade försöker utföra "The Ozaki Eight", en serie av åtta extrema bragder för att hedra Moder Jord. Och samtidigt passar de på att ge lite tillbaka.

Johnny försöker nästla sig in bland extremsportare för att hitta gärningsmännen och blir involverad med en grupp som leds av Bodhi (Édgar Ramírez), en kombination av våghals och egensinnig filosof. Johnny kommer nära dem han ska studera och blir indragen i sin forna livsstil.

Temat i filmen har förändrats sen sin tjugofem år gamla föregångare. Nu rör det sig om miljökamp och Robin Hood-filosofi. Det fungerar. Det här är ingen krystad remake, gjord enbart för att filmbossar är rädda för risken med nya idéer. Det här är den historia som den första Point Break förmodligen hade varit om den hade gjorts i dag. Den är inte i klass med den första, men den står stadigt på egna ben. Det gnager mig lite att den har så pass lite med föregångaren att göra att den inte hade behövt heta Point Break alls, men där kom väl de riskrädda cheferna in. Och det gör egentligen ingenting. Point Break är en bra film ändå, djupare än den ser ut och med en meningsfull emotionell kärna.

Little Miss Sunshine (2006) - 6/6

Litteraturprofessorn Frank (Steve Carell) har försökt begå självmord och har bara ett ställe att bli av: sin syster Sheryls (Toni Collette) familj, där det snart visar sig att han kanske är den normalaste.

Sheryls man Richard (Greg Kinnear) kämpar för att slå igenom i självhjälpsbranschen med sitt eget niostegsprogram. Deras tonårsson Dwayne (Paul Dano) hårdtränar för att bli militär testpilot och har svurit tystnadslöfte tills han lyckats. Hans lilla syster Olive (Abigail Breslin) drömmer om att att vinna Little Miss Sunshine, en skönhetstävling för prepubertala flickor, och kanske en dag bli Miss America. Hennes coach och största fan är farfar Edwin (Alan Arkin).

När Olive äntligen lyckas kvala in till Little Miss Sunshine blir hela familjen tvungen att packa in sig i en gammal VW-buss och köra från Albuquerque till Redondo Beach i Kalifornien och längs vägen konfronterar de varandras egenheter innan klimax nås på själva tävlingen.

Little Miss Sunshine fungerar alldeles utmärkt på relativt enkla nivåer: karaktärsstudie, charmig komedi, känslodrama. En film som med hjälp av en fin rollista underhåller och får tittaren att må bra, samtidigt som den riktar en pil eller två mot olika samhällsfenomen.

Men den har en pil till, och den riktas rakt mot skönhetstävlingar för barn. Jonathan Dayton, en av regissörerna, sa att "it was very important to us that the film not be about pageants. It's about being out of place, it's about not knowing where you're going to end up..." men jag tror att han var tvungen att säga det som en sköld mot kritik.

Requiem for a Dream hade inte behövt handla om droger, Pi hade inte behövt handla om matematik, man hade kunnat göra samma filmer om något annat. Men Little Miss Sunshine kritiserar skönhetstävlingarna så specifikt att det måste ha funnits i filmskaparnas sinnen. Vad är det Olive gör för fel under uppträdandet? Det är inte att hon sexualiserar ett barn; hela industrin går ut på att sexualisera ett barn. Nej, det är att hon gör det så uppenbart att inte ens de vana självbedragarna i publiken kan fortsätta låtsas som att det inte handlar om att sexualisera ett barn. Och då blir de arga.

Savage Grace (2007) - 3/6

Det första som den här filmen fick mig att tänka på var Breakfast at Tiffany's. Det är samma förljugna, ytliga societetsvärld och samma besatthet med högklassig fasad. Men i Savage Grace visar sig sprickorna mycket tidigare och tydligare, och det här är en väldigt annorlunda film. Mycket mörkare, och tyvärr inte alls lika bra.

Det är Barbara Daly Baekeland (Julianne Moore), som gift sig in i den rika Baekeland-familjen som bakelit är döpt efter, som står för dramat. Hon kommer från en besvärlig bakgrund och lägger den bakom sig genom att kasta sig in i livsstilen som hennes äktenskap erbjuder henne.

Det verkar perfekt. Den rike, belevade maken Brooks (Stephen Dillane). Sonen Anthony (Barney Clark som barn, Eddie Redmayne som vuxen) som älskar sin mor. Men Barbara är ingen sund människa och hennes familj är ingen sund familj. I den fina världen gör hon sig känd för emotionella utbrott, djupa depressioner och gravt olämpligt beteende.

Vad gör då detta med Anthony? Hur reagerar han på en mor som ber sin tolvårige son att läsa högt ur de Sades verk för att visa hur bra han är på franska? Vad gör föräldrarnas ständiga hemligheter och otrohetsaffärer med hans psyke? När han blir äldre och hans homosexualitet inte accepteras märks det att han ärrats av sina upplevelser. Relationen med modern blir allt närmare och sjukare tills det blir tydligt att det här inte kommer att ha ett lyckligt slut.

Savage Grace sviks av sitt manus. Den är välsignad med skickliga skådespelare i en genre som kräver bra prestationer och om den dramatiska strukturen bara hade fått lite mer uppmärksamhet så hade den blivit riktigt bra. Nu är den snarare nittio minuter i sällskap med hemska människor och ett avslut som kommer som en överraskning - den dåliga sortens överraskning. Om man inte råkar veta vad som hände i verkligheten, förstås, men inte ens då verkar filmen veta det.