Haywire (2011) - 4/6

Mallory Kane (Gina Carano) är agent av ett slag som aldrig specificeras men definitivt involverar våld. Hon arbetar för ett företag som sysslar med "operations". Något har uppenbarligen gått fel - det gör det alltid - och när hon sitter på ett café dyker Aaron (Channing Tatum) upp och det slutar med slagsmål.

Den oskyldige förbipasserande Scott (Michael Angarano) hjälper henne och de flyr tillsammans i Scotts bil. Under bilfärden berättar Mallory vad det är som pågår och vi får se det i återblickar som blandas med filmens nutid.

Vad det handlar om är mindre viktigt. Det här är en actionfilm av den gamla ullen, som pusslar ihop en handling som fungerar väl nog för att inte distrahera oss och som ger anledning till gott om välkoreograferade slagsmålsscener.

Det som gör den här filmen annorlunda är Gina Carano, som är ett riktigt fynd. Före detta MMA-utövare på elitnivå, före detta American Gladiator, och vacker på ett i Hollywood ovanligt sätt. Hon ser ut som en snygg kvinna som faktiskt kan ta hand om sig i slagsmål, och det beror på att hon kan det. Inte bara hennes karaktär, utan hon själv.

Det betyder inte att en kvinna som Mallory Kane skulle kunna finnas, men det gäller alla actionhjältar. I verkligheten hade hon varit död efter halva filmen, bara därför att varje sannolikhetskurva förr eller senare når sitt slut. Hur bra man än är finns det en gräns. Det betyder bara att om en kvinna som Mallory Kane fanns, skulle hon förmodligen se ut som Gina Carano. Hon är inget benrangel som Cameron Diaz och Lucy Liu i Charlie's Angels.

Slagsmålsscenerna, som ju är filmens poäng, har en väldigt speciell karaktär. Visst är de orealistiska, men de är betydligt närmare verkligheten än det vi är vana att se. Jag vet inte hur mycket Gina Carano hade att säga till om angående koreografin men jag misstänker att det var en hel del. Slagsmål som liknade dessa har jag sett förut, i en MMA-ring.

De kommer inte riktigt fram till det bästa i genren, som scenen i Grosse Pointe Blank som lyckas med att vara realistisk och underhållande på samma gång, men de är fascinerande att se bara för nyhetsvärdet. Nu för tiden när actionscener blir tråkigare och tråkigare i takt med att effekterna blir bättre och bättre är det skönt att se en hjälte som verkar ha varit på plats medan kamerorna rullade, en kvinna som verkligen sparkade och slog. Hur mycket av det är på riktigt och hur mycket av det är CGI? Jag vet inte, men det ser ut ungefär som när Errol Flynn fäktades. Det är gott nog.

Rise of the Planet of the Apes (2011) - 6/6

Den här filmen har inte mycket med de tidigare Apornas planet-filmerna att göra. Den tar ett par namn därifrån och kastar in en krystad referens som den helst kunde ha skippat, men bortsett från det står den på egna ben. Det tackar jag för; jag var aldrig ett fan av de tidigare, vare sig de gamla eller Tim Burtons besynnerliga skapelse.

Dr Will Rodman (James Franco) arbetar för läkemedelsföretaget Gen-Sys, där han arbetar med ett preparat som han hoppas ska bota Alzheimers. När en av chimpanserna han testat den senaste versionen på visar tecken på ökande intelligens blir han själaglad och ber sin chef Steven Jacobs (David Oyelowo) om lov att testa på människor.

Det kräver audiens med styrelsen, och dr Rodmans presentation förstörs av att chimpansen bryter sig loss och går bärsärkagång. Efter det, får doktorn veta, finns det inte en chans att mirakelmedlet ALZ-112 kommer att godkännas. Order ges om att lägga ner projektet och avliva samtliga chimpanser.

Djurskötaren Robert Franklin (Tyler Labine) lyder motvilligt men upptäcker att Rodmans stjärnchimpans hade en hemlighet: en nyfödd chimpansbebis. Hennes vrede var inte aggression, bara beskyddarinstinkt. Han vägrar avliva bebisen och lämnar den i stället till Rodman, som kallar den Caesar, uppfostrar den som sin egen och upptäcker att den är onaturligt intelligent. Tydligen fick den något från sin mor.

Redan här får jag betydliga problem. Är inte läkemedelsföretag snarare kända för att ivrigt pusha igenom sina nya kassakor - och ett botemedel mot Alzheimers skulle vara en sanslös kassako - än att vara överdrivet försiktiga vad gäller testning och bieffekter? Är en aggressiv chimpans verkligen bevis nog för att lägga ner ett svindyrt projekt? Chimpanser är aggressiva ändå; det verkar bra mycket mer sannolikt att det inte har ett dugg med medicinen att göra.

Jag är inte i närheten av klar än. Det görs klart att Caesars mamma bara fick en dos av ALZ-112 hyggligt nyligen innan filmen börjar, så hon måste ha varit enormt gravid när hon fick den. Hur kunde detta föras vidare till en färdigutvecklad bebis? Vi får veta att medlet dels fungerar som ett virus och dels är väldigt snabbverkande så det förklarar väl det, men varför sa då dr Rodman, som borde veta bättre, att det överförts genetiskt?

Fortfarande inte klar. Ingen som vet ett enda dugg om chimpanser skulle ge en chimpansbebis till en vanlig privatperson eller försöka uppfostra en i en förortsvilla. Vad var det där för konstigt ställe som Caesar hamnar på egentligen? Hur blev den där orangutangen som den var? Och mot slutet så gör Caesar något som ingen chimpans någonsin kan, oavsett hur genialisk den är.

Normalt innebär det faktum att jag tänker på sånt här medan jag ser en film att filmen är rätt dålig. En bra film kan distrahera från intrigproblem, åtminstone tills den är slut. En riktigt bra film gör intrigproblemen irrelevanta. Rise of the Planet of the Apes är annorlunda. Jag kunde både störas av handlingens fel och tycka om det jag såg. Jag tyckte om Caesar, jag tyckte om dr Rodman, jag tyckte om John Lithgow som doktorns Alzheimers-drabbade far. Jag tyckte om handlingen, en av de sällsynta som inte följer ett uppsatt mönster. Jag visste inte vart den var på väg, och jag ville veta.

Jag blev inte besviken. Filmen skapar något väldigt speciellt när den närmar sig sitt klimax, och den gav mig en känsloreaktion som förvånade mig. Om inte annat så är den en påminnelse om att vi människor behärskar vår värld enbart på grund av vår intelligens. De här scenerna tog sig rakt in i mitt filmälskarhjärta men lämnade inte hjärnan orörd.

Effekterna är ingenting annat än fullständigt spektakulära, samtidigt som de undgår fallgropen att dra uppmärksamhet till sig. Jag var halvvägs igenom filmen innan jag ens började fundera över det faktum att det inte rimligen kunde vara riktiga apor jag tittade på. Innan dess dök tanken inte upp i huvudet, så perfekt och sömlös var tekniken. Gollum är inte längre det bästa CGI jag har sett, nu är det Caesar. Båda skapades av de nyzeeländska genierna Weta Workshop, och båda spelades av motion capture-proffset Andy Serkis. Det känns som om ingen annan är med och tävlar.

Utan den kvalitén på effekterna hade Caesar aldrig kunnat bli en så fascinerande karaktär som han är.  Han är något av det intressantaste och mest intagande jag sett på film; en helt egen varelse som förblir djupt trovärdig. Hur smart han än blir så slutar han aldrig vara en chimpans. Han är inte en människa i chimpanskropp, han är en intelligent chimpans. Vi kommer närmare honom än vi kommer många av de mänskliga karaktärerna.

Trots alla hål och problem började Rise of the Planet of the Apes som en bra film och blev stadigt bättre tills den avslutades som fantastisk. Den snubblade i början och ett par gånger senare, men den innehåller scener som inte liknar något annat jag sett och berättar en historia som inte är riktigt lik någon annan jag hört. Den är i korthet mycket bättre än jag väntade mig och mycket bättre än den har någon rätt att vara. Jag försöker se fram emot uppföljaren men kan inte se hur den ska kunna komma i närheten av sin föregångare.

Dracula: Dead and Loving It (1995) - 2/6

En gång i tiden älskade jag Mel Brooks filmer, och filmerna jag älskade då älskar jag fortfarande. Allting som på svenska började med "Det våras för...": The Producers, Young Frankenstein, Blazing Saddles, Spaceballs, High Anxiety... till och med Robin Hood: Men in Tights som inte hyllades som de andra men som helt enkelt var fånigt kul. Jag såg namnet Mel Brooks som en kvalitetsgaranti. Han kunde inte göra fel.

Tills jag såg Dracula: Dead and Loving It. Jag kunde inte tänka mig annat än att jag skulle skratta mig igenom den. Den hade Brooks, den hade Leslie Nielsen, den var en parodi vilket jag vid den punkten i mitt liv fortfarande fann oemotståndligt - det handlade förstås om att känna sig smart genom att känna igen referenserna. Så jag satte mig ner med höga förväntningar, och blev besviken.

Jag kanske bara hade blivit för gammal, det var kanske inte lika lätt att underhålla mig enbart genom referenser till saker jag hade sett. Eller så var Dracula: Dead and Loving It bara sämre än alla andra Mel Brooks-filmer. Efter att ha sett om den sisådär femton år senare och läst vad kritikerna sa lutar jag åt det senare. Den har ett grundläggande problem: den är inte vidare rolig.

Det dyker upp några små skratt här och var. Leslie Nielsen är faktiskt vansinnigt duktig på sin kärnkompetens, att vara någon som beter sig som en straight man medan han i själva verket är en fullständig tokdåre. Han fungerar som bäst när han är en vanlig man som inte verkar medveten om allt det galna som pågår runt honom. Här spelar han Dracula, så han får få chanser att utöva sin konst.

Historien är inte riktigt den välbekanta då den är tagen från 1931 års Dracula snarare än Bram Stokers bok. Det är inte Jonathan Harker (Steven Weber) som anländer till Draculas transsylvanska slott utan Thomas Renfield (Peter MacNicol). Renfield förslavas av den hypnotiske Dracula och de reser tillsammans till London där de träffar Harker, hans chef doktor Seward (Harvey Korman), Sewards dotter Mina (Amy Yasbeck) och hans skyddsling Lucy (Lysette Anthony).

Liksom i boken är det Lucy som blir Draculas första offer, och nu kallas doktor van Helsing (Brooks själv) in. Det blir hans jobb att rädda Lucy, räkna ut vem vampyren är, och till slut besegra Dracula. Allt det här fortgår ungefär som i vilken version av Dracula som helst, vilket inte är ett gott tecken. Det gör att skämten trycks in mellan händelserna och handlingen ibland måste pausa för att Brooks ska visa oss något kul.

Det är en svaghet hans filmer ofta haft men sällan är det så illa som här. Normalt brukar det finnas en handling som i sig åtminstone har komisk potential, så att skämten inte är artificiella tillägg utplacerade i efterhand.

Det är ändå inte det värsta med Dracula: Dead and Loving It. I så fall hade den fungerat betydligt bättre. Det värsta är att skämten oftast antingen missar målet eller bara inte är roliga. Det finns bra ögonblick här, men det kommer inte i närheten av att vara nog.

The Quiet Earth (1985) - 1/6

Det här känns som en film jag borde tycka om, och jag undrar om den hade kunnat göras på ett sätt som fick mig att göra det. Säkerligen. Jag har älskat filmer där det inte händer mer än det gör i The Quiet Earth, och ändå är det just det som får mig att avsky den: jag väntar länge och desperat på att något ska hända. Vad som helst.

Huvudpersonen - och alldeles för länge den enda karaktären - är Zac Hobson (Bruno Lawrence). Han vaknar en dag och upptäcker att han tydligen är den ende människan i stan. Det finns inte ens några lik, inga spår, inga tomma kläder. Ett plan har störtat, tydligen för att piloten - och alla ombord - upphörde att existera. Mänskligheten har bara försvunnit.

Han tar detta med fattning som den vetenskapsman han är. Han går till sitt jobb, ett laboratorium där han arbetade med det hemliga energiprojektet Flashlight. Antingen var han inte särskilt viktig där eller så tog han rätt lätt på det, då han sov hemma medan projektet slutligen slogs på. Vi får till slut en förklaring på det, men innan dess satt jag mest och brydde hjärnan.

Zac räknar ut att tidpunkten då Flashlight slogs på sammanföll med människornas försvinnande. I sin diktafon säger han att något gick fel med projektet, vilket torde vara årtusendets underdrift. Han ställer sig en massa frågor, men inte dem jag skulle ställa. "Hur i helvete försvinner människor och det de bär på sig helt spårlöst?", vore rätt högt på listan.

Det måste vara fruktansvärt tråkigt att vara den enda människan i världen - man kan göra vad som helst men det känns nog meningslöst. Men hade det verkligen behövt vara så här fruktansvärt tråkigt att titta på det? Zac blir knepigare och knepigare, klär sig konstigt, beter sig konstigt, och funderar på självmord. Det här är utdraget, långsamt, tomt och ungefär lika meningslöst som det måste kännas för Zac.

Det dyker upp fler människor vad det lider, och då blir filmen något mindre långtråkig. Det märkliga är att denna uppenbara utveckling känns påklistrad. Jag inbillar mig att männen bakom The Quiet Earth ville göra något banbrytande, en film med en enda karaktär som är ensam hela filmen, men en bit in i manuset kom på att de inte kunde komma undan med det så de slängde in några karaktärer till. Det kan inte rimligen stämma då filmen bygger på en bok, men det är den känslan jag får när jag ser filmen.

Det måste finnas ett bättre sätt att hantera det här materialet. Att vara ensam i världen är något jag antar att vi alla tänkt på och fruktat någon gång och sådana allmänmänskliga rädslor brukar vara tacksamma ämnen. Jag är övertygad om att en skicklig manusförfattare, en skicklig regissör och en skicklig skådespelare tillsammans kan skapa något fantastiskt av den tanken. The Quiet Earth gjorde det inte.

Coneheads (1993) - 1/6

Coneheads började som ett gäng sketcher på Saturday Night Live på sjuttiotalet, när Dan Aykroyd och Bill Murray huserade där. Jag har bara sett en enda av dessa sketcher om en familj rymdvarelser med märklig huvudform som misslyckas med att smälta in i ett amerikanskt radhusområde - för dem som är intresserade av sånt var det avsnittet där familjen delar ut öl och stekta ägg till grannungarna på Halloween och dottern vill utöva apple-bobbing - och den var inte vidare rolig.

Men det var inte bara därför som jag aldrig kände någon större lust att se fler. En räckte, helt enkelt. Jag kunde räkna ut formeln. Rymdvarelserna gör något konstigt, människorna invänder, rymdvarelserna försvarar sig med att de är från Frankrike, ingen kommenterar huvudformen. Hur ska detta kunna sträckas ut till en långfilm?

Det går inte, och det gick inte. Liksom den katastrofala Mr Magoo-filmen med Leslie Nielsen faller detta försök att dra ut en kort sketch till en och en halv timme, och det faller så hårt att golvet spricker. Ett ganska trist skämt som till slut kan locka skratt ur trogna fans av ren igenkänning, det är inte nog att bygga en film på. Det hade behövts något mer.

Det förstod förstås filmskaparna också. Dan Aykroyd är ingen idiot och har fått ur sig en och annan bra film genom åren. Ändå lyckas han göra det klassiska misstaget: att bara öka skalan, inte innehållet. Plötsligt handlar det om hela Jordens överlevnad, inte bara en familj rymdvarelser. Men resten av filmen kan inte backa upp det. Handlingen är bara sås inslängd för att fylla det tomma utrymmet.

Hur gör man något liknande rätt? Som i Simpsons-filmen. Visst, där handlade det om en serie med halvtimmesavsnitt, inte sketcher på några minuter, men principen är den samma. Inget händer i Simpsons-filmen som inte hade kunnat hända i ett avsnitt av TV-serien. Den är ett långt avsnitt och inte för att fylla ut utan för att den berättar en historia som passar bättre med längre löptid. Ingenting i filmen känns forcerat eller överdrivet.

Coneheads, däremot, är ingenting annat. Det är bara lustiga vanor och oförståelse och låtsande att ingen alls har konformat huvud, och sen är det helt plötsligt tillbaka till hemplaneten och invasion av Jorden som om det ska väga upp att det knappt finns nog här för en sketch, och inte ens en bra sketch.

Badlands (1973) - 5/6

Holly Sargis (Sissy Spacek) är en femtonårig tjej som bor i en fattig småstad i South Dakota med sin far (Warren Oates). Hennes mor är död och fadern är beskyddande. Hon ska få ett bättre liv än han.

I vägen kommer Kit Carruthers (Martin Sheen), en tio år äldre sopåkare som får ett gott öga till Holly. Hon är ett lätt offer för hans brylcremade James Dean-look, men hon vet att hennes far inte skulle godkänna honom. De börjar träffas i hemlighet, deras förhållande avancerar gradvis, och till slut tar de steget som skulle göra hennes far vansinnig om han visste. Ingen av dem verkar känna något inför det.

Det är ett genomgående tema i Badlands. Vi hör historien berättas med Hollys röst, som ytligt kan tyckas lida av Notebook-syndromet: hon beskriver sådant vi aldrig blir visade. Hon pratar om hur de känner för varandra, om hur Kit är, om deras liv tillsammans. Att det fungerar beror på att det inte är tänkt att vi ska acceptera det. Det är bara där för att illustrera Holly. Hon vill så gärna att det ska vara så som hon berättar det. Vi förstår att det inte är det.

Det kan inte vara det, för det finns knappt några känslor. Det dröjer inte länge förrän vi börjar bli förvånade över att Kit orkade samla ihop tillräckligt med energi för att stöta på Holly till att börja med. I övrigt bara glider han med. Det som händer, händer. Holly är likadan, kanske för att hon påverkas av honom och kanske för att hon var sådan från början. Det spelar ingen roll; de är båda blanka.

Det blir konfrontation mellan Kit och Hollys far, som slutar med att Kit håller i en rykande pistol och fadern ligger död på golvet. Hur reagerar Holly när hennes pojkvän skjutit ihjäl hennes far? Knappt alls. Var det första gången Kit dödade? Troligen, men det märks inte. De här två har kopplat bort sig från verkligheten. Holly visade inga känslor när hennes hund dog, och hon visar inga när hennes far dör.

De bränner ner huset och flyr med bil. De slår sig ner ute i skogen där de bygger ett vindskydd, gillrar fällor och övar inför den dag när lagens långa arm hinner ikapp dem. Holly anpassar sig till denna helt främmande livsstil, till synes utan några större protester. När tre prisjägare hittar dem är det dags för Kit att döda igen, och Holly accepterar hans förklaringar. Och skriver ner dem i sin dagbok.

Flykten fortsätter, morden fortsätter, men ingen av de två verkar känna något inför allt det blodiga och bisarra som händer. När Kit berättar att han skjutit en gammal kompis som han trodde tänkte förråda dem frågar Holly "Is he upset?". "He didn't say nothing to me about it", svarar Kit. Holly går in för att kolla själv.

Vi får inte veta mycket om Kits inre liv. Det är inte ens säkert att han har ett. Holly är däremot inte helt tom, hon verkar bara sakna förmågan att koppla samman det som händer med det hon har inom sig. Hon undrar var hon hade varit "if Kit had never met me", och det är inte en slump att de är han som är den aktive i den meningen. Hon funderar över den man hon en dag ska gifta sig med, tydligen utan att ens reflektera över möjligheten att det skulle vara Kit.

Badlands är en otäck film på det sättet att den visar upp människor - som bygger på verklighetens Charles Starkweather och Caril Ann Fugate - som mördar och skonar till synes utan logik. Det här är varelser vi aldrig kan förstå, ondska av ett slag som vi inte kan hantera, kontrollera eller försvara oss mot. Om det inte finns något inuti Charles Starkweather, vad kan vi då göra åt honom?

The Computer Wore Tennis Shoes (1995) - 2/6

Detta är en nyversion av en film från 1969 där en ung Kurt Russell, då Disneybarnstjärna, råkar få en hjärna som fungerar som 1969 års uppfattning om en dator. Jag har inte sett den men man får hoppas att den är bättre än den här versionen, för annars förstår jag inte varför man gjorde en uppdatering. Det görs i och för sig obegripliga uppdateringar hela tiden.

Nu är det den bindgalne kreationisten Kirk Cameron som spelar huvudrollen och det är inte en dator han får i skallen utan internet. Hela internet. Efter att vi fått en demonstration av 1995 års uppfattning om internet tillbringar Camerons karaktär Dexter Riley en natt i datorlabbet. Det börjar åska och vips har han laddat ner hela internet i hjärnan.

Vad gör man när man har omedelbar tillgång till all världens kunskap? Okej, det var inte lika imponerande 1995 som det är i dag. Framför allt är det förstås inte lika lättillgängligt och välorganiserat, men det verkar som om Riley har en enormt bra sökfunktion där inne.

Vad du hade gjort är förmodligen mer intressant än vad Riley gör. Han blir i alla fall frågesportmästare och slår alla med häpnad. Och det är här någonstans jag börjar undra. Under ovan nämnda demonstration fick vi se ett felaktigt faktum på internet (VA?) och naturligtvis kommer just den frågan upp i frågesporten, Riley svarar fel, och alla chockas.

Får se om jag har fattat det här rätt. Den grejen stod bara på ett enda ställe på internet? Allt annat Riley svarade på, stod också bara på ett enda ställe på internet? Det fanns inte en massa sidor som sa emot varandra? Internet är en enda stor samling fakta, i ordning, och ibland är det ett av dem som råkar vara fel?

Bortsett från den grejen antar jag att The Computer Wore Tennis Shoes knappast gör någon illa. Men det är den sortens film som är medioker i sig och blir sämre för varje hjärncell man har aktiv medan man tittar.