Det låter som öppet mål: en film med Eddie Murphy som en man som kan tala med djuren. Släng in lite bra komiker som ger röster åt söta djur som säger roliga saker, låt Murphy käfta lite, och så blir det åtminstone hyggligt. Men nej, människorna bakom Dr. Dolittle lyckas sätta den i stolpen och det blir bara trist.
Redan som liten kan John Dolittle (då Raymond Matthew Mason och Dari Gerard Smith, senare Murphy) tala med djuren. Det ställer dock till besvär i hans umgänge med andra människor, så han gör en Tommy, förtränger sin gåva och växer upp till en välanpassad läkare med fru (Kristen Wilson) och två döttrar (Raven-Symoné och Kyla Pratt). I ett undermedvetet försök att förflytta sig så långt från gåvan som möjligt har han dessutom blivit djurhatare.
Efter att ha råkat köra på en hund slår han huvudet i vindrutan och hör plötsligt hunden tala med Norm MacDonalds röst. Nu hör han även dotterns marsvin Rodney (Chris Rock), en uggla (Jenna Elfman), och det tar aldrig slut. Ryktet sprider sig bland djuren: en människa som förstår oss. Varenda djur har något att be John om.
Det borde ha fungerat, kanske inte som något lysande men åtminstone som en småskojig komedi. Men det här utspelade sig under Eddie Murphys råsugiga period (som facktermen lyder) och inte ens Rock, som borde ha fått vara fantastisk som ett snabbkäftat marsvin, får briljera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar