The Lego Movie (2013) - 6/6

Hur är detta möjligt? Licensierade produkter är dåliga; det är en av de starkaste sanningarna i vår populärkultur. Filmer som bygger på datorspel och leksaker, datorspel som bygger på filmer och TV-serier, de är dåliga allihop. Och här kommer alltså en långfilmslång reklamfilm för Lego, och det inte bara fungerar, det är underbart.

The Lego Movie har inte ens löst det genom att strunta i vad den är och bara göra en bra film som råkar ageras av legogubbar; filmens handling är intimt sammanflätad med leksaken den bygger på. På något sätt har den tagit en omöjlig premiss och fyllt den med humor, värme, känslor, och en meningsfull handling som rör vid både hjärta och hjärna. Det är faktiskt helt otroligt.

Framför allt väntade jag mig inte att den skulle vara så smart. Den är full av små detaljer och små skämt som byggs ihop till något som är mycket större än summan av sina delar.

Filmen börjar med att magikern Vitruvius (Morgan Freeman) blir attackerad av den onde Lord Business (Will Ferrell), som vill åt supervapnet Kragle. Vitruvius uttalar en profetia; en dag kommer en speciell person att hitta Piece of Resistance - det enda som kan stoppa Kragle - och använda den.

Flera år senare träffar vi en byggarbetare vid namn Emmet (Chris Pratt), som älskar sitt liv med artificiell musik, massproducerad TV och organiserad tillvaro. En kväll stöter han på Wyldstyle (Elizabeth Banks), som söker efter Piece of Resistance. Det slutar med att Emmet hittar den och alltså visar sig vara den specielle. Det blir början på ett hisnande äventyr mellan de olika legovärldarna och möten med karaktärer från Batman till 1980-something Space Guy.

Och alltihop är i Lego. Inte bara människor, bilar och flygplan utan moln, rök, damm, laserstrålar och eldslågor. Visst, det är förstås CGI alltihop, men det är CGI som gör sitt bästa för att se ut som Lego - och lyckas. Och när allt knyts ihop i slutet, då tar den här filmen sitt sista skutt och blir bättre än den egentligen hade en chans att bli.

Detta är förstklassig underhållning med hjärta och betydelse. Så länge produkten är så här bra så bryr jag mig inte om hur kommersiell den är.

Drive Hard (2014) - 2/6

Vad har hänt med John Cusacks karriär? Det är som om han försöker göra en Cuba Gooding Jr. En gång i tiden gjorde han filmer som Grosse Pointe Blank, Stand By Me, Being John Malkovich och High Fidelity och numera verkar det mest vara The Bag Man och Drive Hard. Visst, han är fortfarande en bra skådespelare, men han väljer manus där det inte spelar någon större roll. Snarare är det irriterande att se hans talang slösas bort.

Peter Roberts (Thomas Jane) är en amerikansk före detta racingförare och numera körlärare bosatt i Australien. En dag ska han ge en körlektion åt Simon Keller (Cusack), som visar sig vara yrkesbrottsling och använder Roberts som flyktbilschaufför.

Drive Hard följer dem när Keller rånar en bank och tvingar Roberts att köra runt honom medan de överlever utfyllnadsscener där de slåss mot gamla tanter, expediter, motorcyklister, skurkar och poliser. "Utfyllnad" är just det rätta ordet; de här scenerna har extremt liten inverkan på handlingen. Det behöver inte vara en dödssynd - se Interstate 60 - men det ska mycket till för att det ska fungera.

Det är inte vad Drive Hard levererar. Det är samma biljakter, samma flygande bly, samma kvicka repliker och samma pseudofilosofiska försök till karaktärsutveckling och emotionell handling. Visst, det är inte direkt tråkigt, ibland riktigt kul under korta stunder, men... har vi inte sett allt det här förut?

The Double (2013) - 6/6

Den här filmen fick mig att vilja läsa Dostojevskij. Hade jag inte vetat bättre hade jag svurit att den byggde på en bok av Kafka, för det är samma vaga existentiella ångest, samma känsla av att vara ensam i en galen värld, samma obstinata hopplöshet som man kämpar mot utan att någonsin nå framsteg.

Stackaren i mitten av detta är Simon James (Jesse Eisenberg), en oklar sorts tjänsteman på ett byråkratiskt företag med oklar affärsmodell, styrt av Översten (James Fox).

Simon James är en sorglig figur, på avstånd förälskad i Hannah (Mia Wasikowska) men för blyg för att närma sig. Han är flitig och duktig men ingen märker det utom möjligen chefens dotter Melanie (Yasmin Paige) som inte skulle kunna bry sig mindre; hon är en trulig tonåring som snarare undrar hur man kan vara Simon och inte ta livet av sig. De andra på företaget känner knappt igen honom om han inte påminner dem eller har gjort något dumt, och efter sju års arbete behöver han fortfarande visa leg för att få komma in.

Än värre blir det när James Simon dyker upp. Han är till det yttre en kopia av Simon, men det verkar ingen heller märka. Till personligheten är han allt Simon vill vara: självsäker, charmig, omtyckt, framgångsrik hos kvinnor. James tar all ära som borde tillfalla Simon, manipulerar både honom, cheferna och arbetskamraterna, och Simons tillvaro faller ihop runt honom. Sådan den nu var, till att börja med.

Visst, detta är en komedi, men bland de svartare. Simons liv börjar som en av de där obehagliga drömmarna som man inte kan kalla för mardrömmar men bara för att de inte faktiskt innehåller mordiska kålrötter i garderoben, och disintegrerar långsamt tills ordet "mardröm" blir lämpligt. Man skrattar för att det inte händer en själv.

The Double är Jesse Eisenbergs film, den bästa prestation jag sett från honom. Han övertygar både som Simon och James, men framför allt räddar han filmen genom att trovärdigt visa Simons sönderfall och desperation. Man kan inte undgå att tänka sig in i hans situation, som är främmande samtidigt som den är smärtsamt välbekant, och skratta åt den för att det är det minst otäcka alternativet.

The Boys from Brazil (1978) - 5/6

Detta är en intelligent film. Den presenterar oss med ett märkligt mysterium som till synes inte kan ha någon vettig lösning, och sen ger den oss ledtrådar som bit för bit hjälper oss att nå fram till svaret. Förhoppningsvis en stund innan huvudpersonen gör det, så att vi får känna oss smarta. Det gjorde jag, i alla fall.

Den börjar i Paraguay där Barry Kohler (en ung Steve Guttenberg) har upptäckt att doktor Mengele (Gregory Peck) och en rad andra nazister håller sig gömda och smider någon svårbegriplig plan. Han kontaktar sin hjälte, den Simon Wiesenthal-inspirerade nazistjägaren Ezra Lieberman (Laurence Olivier), som dock inte lyssnar på honom förrän han lyckats spela in Mengeles order till sina undersåtar.

Mengele ger dem en lista på 94 namn, alla statstjänstemän runt om i Europa och Amerika. Allihopa ska dö under de närmaste trettio månaderna och alla vid 65 års ålder. Han vägrar förklara varför och det tycks inte finnas någon anledning att döda de här männen - bland dem finns en postmästare utanför Uppsala och en kraftverksinspektör i Storlien. Inte några uppenbara måltavlor för mordiska nazister.

Kohler försvinner och Lieberman börjar med sina egna efterforskningar. Vi får följa dels honom och dels nazisterna medan män dör och mysteriet trådas upp. Det finns meningsskiljaktigheter på båda sidor, återvändsgränder åt Lieberman, och över alltihop svävar frågan om vilket syfte allt det här rimligen kan ha. När svaret äntligen serveras har vi redan räknat ut det, precis som det ska vara. Och den slutliga kampscenen är en vacker cocktail av strid, standoff, dialog och spänning; den använder flera ovanliga element för att skapa något speciellt.

Jag tycker mycket bra om The Boys from Brazil, en thriller av ett slag man sällan får se. Med äkta karaktärer, äkta tvetydigheter, och en klar tråd som drar historien framåt - även om den rör sig lite väl långsamt ibland - så är den en välförtjänt klassiker.

Veronika Decides to Die (2009) - 1/6

Veronika Deklava (Sarah Michelle Gellar) är en framgångsrik, välbärgad kvinna som framför sig ser ett tomt liv med hus och barn och oundvikliga otrohetsaffärer. Hon väljer en annan utväg: en massa olikfärgade piller nedsköljda med sprit.

Veronika överlever och vaknar på en dyr, privat psykiatrisk klinik under doktor Blake (David Thewlis). Hon får veta att överdosen permanent skadade hennes hjärta. På sätt och vis lyckades hennes självmordsförsök. Det kommer bara att ta några veckor, kanske månader.

Det är för länge för Veronika som försöker ta sitt liv igen så fort hon får chansen, men denna gång hindras hon. Hon blir tvungen att sitta och prata med doktor Blake och lära känna de andra patienterna, till exempel den ständigt tyste Edward (Jonathan Tucker).

Eftersom det är så hysteriskt förutsägbart är det ingen spoiler att avslöja att det handlar om hur Veronika återfår kärlek och livsglädje. Detta sker förstås på ett så klichéigt och kvasiromantiskt sätt som möjligt, och kryddas med twistar så att tittaren inte ska behöva känna minsta lilla sting. Själv satt jag mest och tyckte att de borde låta Veronika dö på sina egna villkor.

Då hade även filmen varit kortare, vilket hade varit en välsignelse. Vi hade till exempel sluppit alla karaktärer som pratar i lättdjupa, kvasifilosofiska aforismer, när de inte drar förment betydelsefulla anekdoter. Vi hade sluppit de misslyckade försöken att tvinga ur oss tårar över ett öde som vi inte har någon anledning att känna något inför. Vi hade, kortfattat, sluppit en film ännu tråkigare än Veronikas liv - och hon försökte begå självmord.

Wieners (2008) - 2/6

Människorna bakom Wieners har faktiskt talang och humor, och om de hade haft mer tid på sig hade de nog producerat en riktigt rolig film. Nu stoppade de i stället in en hög irrelevanta småscener utan annat syfte än att trycka in dålig smak, och de roliga bitarna räcker inte till för att rädda filmen.

Vilket är synd. När Wieners är rolig är den faktiskt riktigt rolig, och eftertextsekvenserna visar precis vilken sorts film Wieners vill vara. Den hålls tillbaka av all besynnerlig utfyllnad som bidrar med sexism, homofobi, och andra fräscha, festliga ämnen.

Den börjar inte lovande heller. 24-årige Joel (Fran Kranz) är tillsammans med sin flickvän med i TV-programmet Dr. Dwayne där Dr. Phil-parodin Dwayne (Darrell Hammond) övertygar flickvännen att dumpa Joel. Efter några veckors orakad depression kommer hans två bästa vänner - Ben (Zachary Levi) och Wyatt (Kenan Thompson) - för att släpa ut honom i den riktiga världen.

Wyatts stora dröm är att sälja korv och efter att tolv gånger ha nekats jobb på ett korvföretag tar han nu saken i egna händer, bygger en korvbil och bestämmer sig för att köra landet runt och ge bort gratis korv som en PR-gimmick. Ben och Joel följer med, och planen är att köra till Los Angeles så att Joel kan spöa upp Dr. Dwayne och därmed sluta vara en passiv förlorare.

Detta är på många sätt en klassisk roadmovie, med stopp på diverse ställen för att möta udda karaktärer, katastrofer av olika slag, och den slutliga ankomsten till målet. Vi känner till formeln och det handlar om hur den hanteras. Wieners gör det på ett mycket ojämnt sätt; när de tre killarna får skämta loss kan det bli riktigt bra, men däremellan måste vi stå ut med en hel massa skit.

The Rocketeer (1991) - 4/6

Rocketeer är från början en seriehjälte, skriven som en hyllning till matinéfilmerna från 30- och 40-talen. Det är samma källmaterial som gav oss Indiana Jones och med filmskapare som bättre förstod källorna hade nog The Rocketeer kunnat bli nästan lika bra som hans äventyr. Som den är är den skoj och underhållande men ingen flod av charmig nostalgi som fungerar även på dem som aldrig sett en matinéfilm.

Året är 1938. Cliff Secord (Billy Campbell) är stuntpilot med het flickvän Jenny (Jennifer Connelly) och mekanikerkompis Peevy (Alan Arkin). När Peevy kommer över en mystisk raketmotor - som både FBI och nazisterna är ute efter - är det Cliff som sätter den på ryggen, hjälm på huvudet, och börjar göra shower.

Som The Rocketeer blir Cliff Secord landskänd, vilket givetvis berättar för både FBI och nazisterna var den försvunna motorn finns. Nazistagenten Sinclair (Timothy Dalton, en av dessa ständigt underskattade och ständigt underhållande skådespelare) och hans gigantiske sidekick Lothar (Tiny Ron Taylor) börjar jaga den och i kulisserna finns Howard Hughes (Terry O'Quinn).

Det är raketflyg, eldstrider, nazister som ska besegras, flickvänner som ska räddas, ett luftskepp, hastigt uppdykande twistar och dramatiska vändningar med roliga historiska referenser.

The Rocketeer ser ut som sin förlaga, låter som sin inspiration, och beter sig som ett nöjesfält. Varje bit av den är bra och resultatet är också bra, men det är svårt att sakna den där riktigt förbluffande faktorn som jag hoppades skulle finna.