Känn ingen sorg (2013) - 2/6

Jag är inte göteborgare och vet precis tillräckligt om Håkan Hellström för att förstå var den här filmens titel kommer ifrån; jag antar att det skulle hjälpa mig uppskatta den om det vore annorlunda. Men ändå... kom igen. Är detta filmen som kallats "skönaste filmen någonsin", som röstades fram till bästa svenska film 2013, som kallats urmysig och feelgood och mumsbit och "slår det mesta som visats på svensk film"? Det här är ingen skön film. Det här är en dyster, tråkig film om patetiska förlorare.

Den värste av dem är Pål (Adam Lundgren) som vid sisådär 25 års ålder bor hemma hos sin farfar (Tomas von Brömssen). Han är en talangfull musiker men kan inte uppträda på grund av patologisk rampfeber. Så fort han försöker så börjar han moona, kräkas eller beatboxa.

Hans bästa vänner är MMA-fightern Lena (Josefin Neldén), som är kär i honom utan att han märker det, och den irrationelle smågangstern Johnny (Jonathan Andersson). In i hans liv kliver den vackra sångerskan Eva (Disa Östrand), som vill spela med honom och som han vill ligga med. Sen är det den vanliga småromantiken och en onödig, malplacerad bihandling om knarkhandel.

Känn ingen sorg vill så gärna vara tokrolig och avslappnat charmig, men den är alldeles för ansträngd och självmedveten. Resultatet blir i stället trist och deppigt, inte alls den mysfilm som den påstås vara. Den enda karaktären jag kan bry mig om är Lena, och henne önskar jag ett bättre öde än det filmen utsätter henne för. Utan att se den vet du redan vilket det är.

Rush (2013) - 5/6

Ron Howard är en regissör med många bra filmer bakom sig, men när jag ser hans bästa verk - filmer som Apollo 13, Frost/Nixon, A Beautiful Mind - får jag alltid känslan av att han bara är väldigt bra på att välja manus och skådespelare. Han är kompetent men det är aldrig hans förtjänst att de filmerna blir så bra som de blir.

Det är likadant med Rush. Det här är en bra film, en riktigt bra film, men jag önskar att jag kunde fått se den regisserad av någon som Steve McQueen, Darren Aronofsky, David Fincher... då hade den varit fantastisk.

Om inte annat så hade berättelsen passat Aronofsky, för här handlar det om besatthet. På sjuttiotalet kämpade de båda formel 1-förarna James Hunt (Chris Hemsworth) och Niki Lauda (Daniel Brühl) mot varandra. Det började redan i formel 3 och slutade när de var rivaler om världsmästerskapet. 1975 vann Lauda, 1976 var Hunt fast besluten att slå honom. Och som rivaliteter alltid gör spillde denna över i privatlivet.

Britten James Hunt är passionerad, vild, en rå talang bakom ratten. Han röker, super och jagar brudar. Han vill vinna för att han vill vinna, triumfera, segra. Han är snygg och charmig, och alla gillar honom. Hunt känner.

Österrikaren Niki Lauda är fokuserad, intelligent, analytisk. Han kör för att han är bra på det och kan tjäna pengar på det, inte på grund av någon särskild kärlek till bilsporten. Han är skarp och oförlåtande, och ingen gillar honom. Lauda tänker.

Det är en klassisk rivalitet, säkerligen renare på film än den var i verkligheten, men det fungerar, och det fungerar bättre ju mer vi får se av de här två. När nyanserna börjar skönjas, det är då vårt intresse verkligen väcks.

Rush tar lång tid på sig att komma igång. Den är genomgående hygglig - jag är särskilt förtjust i en scen där Lauda precis träffat sin framtida fru (Alexandra Maria Laura), deras bil bryter ihop och de får lift av två italienare som vet precis vem som står där vid vägkanten - men halvvägs igenom lägger den in en högre växel och blir riktigt bra. Det upprätthåller den hela vägen ut och går i mål med en skarpsynt sammanfattning ur Laudas mun. Howard har än en gång tagit ett bra manus och gjort en bra film.

Batbabe: The Dark Nightie (2009) - 1/6

Om definitionen på porr är något som man tappar allt intresse för när man kommit, vad betyder det när man inte hade något intresse att tappa? Det finns massor med totalt oerotisk porr, främst därför att sexbitarna är helt avskilda från resten, men sällan har det varit så här illa.

Bacchum City plågas svårt av den clownsminkade superskurken The Jerker (Robert Mandara). Hans onda plan är att stjäla all porr i staden och hålla den gömd i en månad. Sedan ska han lämna tillbaka den och orsaka en massiv kollektiv runksession som dränker Bacchum i sperma. Till och med stadens andra skurkar - Rat Woman (Lee Arleth), Mr Sleaze (Timmy Mack) - tycker det är att gå för långt, och framför allt saknar de sin porr. Som tur är finns Batbabe (Darian Caine) där för att bekämpa honom tillsammans med sin sidekick Luscious Foxx (Smoke Williams), Henrietta Bent (Molly Heartbreaker), bisexuell åklagare, och polischef Boredom (John Fedele), sömnig snut.

Jag har nog sett fler parodier på porrparodier än jag har sett faktiska porrparodier, och den här lever nånstans på gränsen till att klassas som det förra. Den är lika lågbudget, lika illa spelad och lika krystad som parodiparodierna. Det enda den saknar är egentligen det avståndstagande som en parodi kräver. Den lilla handfullen skratt som faktiskt finns räcker inte.

De inklistrade slowmotion-porrscenerna hjälper inte ett dugg. De anstränger sig för att inte föra handlingen vidare och man kan snabbspola dem utan att det märks. Ta ut dem, så har vi bara en extremt usel film. Med dem inne har vi en extremt usel film med tråkiga nakenhetsavbrott. Extra illa är det att hälften av dem är lesbiska trots att det knappt går att visa lesbiskt sex med de mjukporrsrestriktioner filmen fjättrar sig med. Kvinnorna tar av varandra kläderna, och sen är de klara.

Batbabe: The Dark Nightie får mig att undra hur den kunde göras. Har den en målgrupp? Porrtittare vill inte se den, filmfans vill inte se den, Batman-fans vill inte se den, den kan aldrig fungera som slapp söndagstittning. Enda orsaken att se den är att man fan måste se en film som heter Batbabe: The Dark Nightie. Det var därför jag såg den, och nu behöver inte du. Om du akut behöver en mjukporrparodi, se Flesh Gordon i stället.

A Matter of Life and Death (1946) - 6/6

Den här filmen har en av de bästa inledningsscener jag någonsin sett. Sällan har vi sett två huvudroller presenteras så skickligt, intimt och känsligt.

Den ene är major Peter Carter (David Niven), en brittisk stridspilot som under andra världskrigets sista dagar är på väg tillbaka från ett uppdrag över Tyskland. Hans plan är skadat och brinner, en i besättningen är död, och alla andra har redan hoppat.

Den andra är June (Kim Hunter), en amerikansk radiooperatör som han lyckas få kontakt med under sina sista minuter ombord. Major Carter tror inte att han kommer att överleva och under deras korta stund tillsammans kommer han och June varandra nära.

Han är en brittisk stiff-upper-lip-typ som i sina sista ögonblick kommer närmare att visa känslor än han förmodligen nånsin gjort förr, hon är en varm och öm kvinna som önskar att hon kunde göra något för den förlorade piloten.

Det är en fantastisk scen, så bra att det är omöjligt för resten av filmen att leva upp till dess löften. Men den fortsätter bra ändå när major Carter vaknar upp på en strand, övertygad om att han är död och detta är livet efter detta. Så är inte fallet och han träffar snart June i verkligheten. Kontakten de byggde upp finns kvar, och de faller i varandras armar.

Men allt är inte lugnt. Det visar sig att major Carter skulle dö den dagen, och att han bara överlevde därför att den ansvarige själsinsamlaren (Marius Goring) tappade bort honom i dimman. Himlens ledning skickar honom att ta med sig Carter tillbaka, men Carter vägrar. Det kanske var hans tur att dö, men sen dess har han fått nytt ansvar: nu är han kär.

Det kliar i fingrarna; jag vill berätta om alla de fina scenerna. Bilderna från livet efter detta. Samtalen mellan Carter och Gorings karaktär, en aristokrat som avrättades under franska revolutionen. Himlens juridiska system. Doktor Reeves (Roger Livesey), som inte vet om Carters berättelse är sann eller om han bara har en hjärnskada, och försöker lösa majorens situation oavsett. Och så rättegången där Carters öde ska avgöras.

Det är underbart, alltihop. Det är visuellt innovativt, känsligt spelat och spännande berättat. Niven, Hunter, Livesey, Goring, och Raymond Massey som åklagare Abraham Farlan är skickliga skådespelare av den gamla skolan och särskilt debatterna mellan doktor Reeves och Abraham Farlan doppar sig i djupare och mer progressiva vatten än jag väntade mig av en film från fyrtiotalet. I A Matter of Life and Death har vi en film som välförtjänt kallas klassiker och som inte har lidit av att åldras - tvärtom.

Rumor Has It... (2005) - 2/6

Den gravt överskattade The Graduate bygger på en bok av Charles Webb, som enligt den här filmen i sin tur byggde på en sann historia om en familj i Pasadena. Den där uppvuxna Sarah Huttinger (Jennifer Aniston) har länge undrat vem av alla hennes grannar och bekanta det kan ha varit som i verkligheten var Mrs Robinson.

Just nu har hon dock större problem. Hon och pojkvännen Jeff (Mark Ruffalo) är på väg hem till Pasadena för att bevista systern Annies (Mena Suvari) bröllop med Scott (Steve Sandvoss), som Sarah aldrig träffat. Nej, hon har inte en särskilt nära relation till sin familj. Hon har faktiskt aldrig känt sig som en del av den.

Väl på plats försöker hon leva sig in i den extas alla andra känner - och parera frågorna om när det är dags för henne och Jeff - och hennes stora hjälp är mormodern Katharine Richelieu (Shirley MacLaine). Det blir än mer komplicerad när hon får det påpekat för sig att hon föddes mindre än nio månader efter föräldrarnas bröllop och att hennes mamma Jocelyn (Jennifer Taylor) veckan innan bröllopet försvann med Beau Burroughs (då Trevor Stock, numera Kevin Costner). Kan det vara så att pappa Earl (Richard Jenkins) faktiskt inte är hennes biologiske far, och skulle det förklara varför hon inte liknar någon annan i familjen?

Det finns två anledningar att se den här filmen: Shirley MacLaine och Richard Jenkins. De räcker dock inte för att höja den här trista gröten till sevärdhet, men gudarna ska veta att de försöker. MacLaines Katharine är en vasstungad, smart, tuff, för-gammal-för-att-bry-sig cooltant, en av få i filmens Pasadena som vi faktiskt kan förmås tycka om och en av få som verkar äkta. Hon säger vad hon tycker utan att linda in det, hon är ärlig även när det är obehagligt, och under det taggiga skalet är hennes kärlek genuin.

Den alltid lysande Jenkins (se The Visitor) har en mindre tacksam roll att jobba med men han gör något mycket fint med det han har, och han får leverera filmens bästa - och definitivt mest känslofyllda - replik under ett sent samtal med Sarah. Det här är mannen med svaren och mycket i hjärtat som kanske inte syns.

Resten av Rumor Has It... är dock en trist röra av ointressanta förvecklingar och osannolika vändningar. Jag kan inte kalla den klichéartad, men det kanske hade varit bättre om den vore det.

Rogue Trader (1999) - 4/6

Barings bank var en av världens äldsta affärsbanker, en finansiell legend som byggt upp sitt rykte sen 1762. Den såg ut att vara en ointaglig titan, en institution som aldrig skulle dö. Men så dök en ung, hungrig handlare vid namn Nick Leeson upp.

Leeson var en lovande talang och till att börja med såg han ut att vara en profitmaskin. Han byggde upp Barings Singaporeavdelning och gjorde den lönsam bortom alla drömmar. Sitt första år där stod han för 10% av Barings årsvinst.

Bara tre år senare sprack bubblan när det visade sig att Leeson hade dolt gigantiska förluster för sina överordnade. Han gjorde en riskabel affär och dagen efter kom jordbävningen i Kobe och krossade honom och banken. Han flydde Singapore och lämnade Barings med en nota som slutade på 827 miljoner pund. Den odödliga affärsgiganten gick under - dödad av en enda man.

Sedermera skrev Leeson ner sina upplevelser i sin självbiografi Rogue Trader, som recensenterna ogillade men ändå rekommenderade för varenda bankman i världen. Jag har inte läst boken men det låter som om filmen är mycket bättre.

Det hjälper att Leeson spelas av Ewan McGregor, som alltid är bra och här är så perfekt i rollen att det är svårt att tänka sig någon annan. Han har det yttre självförtroendet, auran av spiksäker professionalism, och naturligtvis raset inombords när det börjar gå illa. Anna Friel spelar hans fru, som har full tillit till honom och står vid hans sida hela vägen.

I övrigt har han inte mycket uppbackning och regissören James Dearden står inte för några finesser. Han lyckas dock förklara - om än förenklat - vad det är Leeson och hans underordnade håller på med så att vi ska förstå spänningen i tradingscenerna, vilket förstås är en mindre bragd. Det är inte ett område många av oss är bekanta med och ännu färre är intresserade.

Men större delen av filmen är bara ett skal runt McGregor, och om det visade sig att hans lön stod för halva budgeten skulle jag inte bli förvånad. Rogue Trader är sevärd för hans insats och för den fullständigt vansinniga och sanna historien, men inte för något annat.

The East (2013) - 5/6

The East är en av de medryckande, fascinerande, tankeväckande filmer som i ett till synes enkelt thrillerskal lyckas baka in tvetydighet och intelligens. Detta är ingen förenklad stiliserad historia med svarta skurkar och vita hjältar; ingen kommer ur den här filmen ofläckad och varje åskådare får själv välja vem som har rätt. Om hen nu kan bestämma sig.

Vi börjar hos Jane (Brit Marling), en agent för underrättelsefirman Hiller Brood som pysslar med att skydda stora företag från spionage, sabotage och andra angrepp. Det är en ganska skuggig verksamhet men Jane är bra på det och tror på det hon gör. Hennes värld blir annorlunda när hon får uppdraget att spåra upp och infiltrera "The East", en miljöterroristgrupp som attackerar företag på lämpliga och ofta ironiska sätt.

Under falskt namn börjar hon röra sig bland kringdrivande alternativa som tjuvåker tåg och äter ur soporna. Efter bråk med polisen lyckas hon hamna hos Luca (Shiloh Fernandez) som visar sig tillhöra The East. Hon förs till deras fallfärdiga tillhåll och får möta Benji (Alexander Skarsgård), som vore deras ledare om de hade en, Doc (Toby Kebbell), deras läkare, Izzy (Ellen Page, alltjämt vår förmodligen bästa unga skådespelerska i dag) och de andra medlemmarna.

Jane lever mitt i The East och låter sig blandas in i deras verksamhet medan hon samlar information att använda mot dem, men hon börjar tvivla på det hon gör. Det är lätt att börja känna med de här passionerade idealisterna i stället för hennes kalla chef Sharon (Patricia Clarkson), men kan hon acceptera deras metoder? Jane slits mellan sitt jobb och sina nyfunna känslor.

The East är lika passionerad som Izzy och Benji. Den håller inte igen utan tvingar sina karaktärer att verkligen möta sina handlingars konsekvenser, och därigenom skapar den några riktigt intressanta personporträtt, i en historia som annars hade haft lätt att leverera nästan parodiskt klichéiga pappfigurer.

Men den hade inte varit lika bra om den inte utspelade sig i verkligheten, i en situation som vi alla har våra aningar om. Finanskris, miljöförstöring, den moderna världsekonomins inneboende paradoxer - de finns där även för den mest inbitne beundrare av Adam Smith. Sharon och Hiller Brood har ett svar, The East har ett annat, och till slut kommer Jane fram till ett tredje. Men låter oss komma på ett eget.