Jag borde ha sett den här filmen när den var ny. Då var filmerna den parodierar också nya, och jag var betydligt yngre och mer lättflörtad av ytlig igenkänningshumor. För det är allt den här filmen har att komma med: att visa oss förvridna snuttar av diverse filmer och hoppas att vi skrattar.
Huvuddelen av filmen parodierar Pulp Fiction på grundast möjliga sätt. Vincent Vega heter Jimmy Nova (Paul Dinello), Jules heter Julius (Tommy Davidson), Mia heter Mimi (Julie Brown), Marsellus heter Montello (Robert Costanzo) och så vidare. I stället för knark handlar den här biten om mat, och naturligtvis är det Mimi som äter. Oavbrutet. För tjocka kvinnor är roliga.
Det visste vi redan att Hollywood tyckte. Det nya här är att Mimi omtalas som tjock så fort hon nämns, hon karakteriseras som en ständig ätare, men... hon är inte tjock. Mullig, visst. Och i en film som denna väntade jag mig att hon skulle vara en riktig Mr Creosote, en parodisk fettblåsa av orealistiska mått. Den patetiska lilla humor som hade kunnat finnas sipprar bort.
Bitar blandas in från Reservoir Dogs (ett gäng tjuvstrippor utklädda till nunnor), Natural Born Killers (fribrottarna Nicky (Matthew Glave) och Vallory (Pamela Adlon) som hatar filmen som Gulliver Stone gjorde åt dem), och några andra som tas i förbifarten: Forrest Gump, Nell, Waterworld, Clerks.
De flesta skämten är platta och om de inte är det så förklaras de i allmänhet, en spiksäker humordödare. Subtilitet och den här filmen existerar inte i samma universum. Man skulle kunna tro att Seltzer och Friedberg låg bakom men de var vid tillfället upptagna med att göra Spy Hard, en betydligt bättre film.
Vad tyckte jag om i Plump Fiction? En handfull saker. Pamela Adlons imitation av Juliette Lewis och Kane Picoys imitation av Christopher Walken. Några skämt här och var, de flesta av dem på The Independent Café, ett kafé med indiefilmstema. Efterrätterna serveras av Priscilla, Queen of the Dessert. Tja, jag tyckte det var kul.
Huvuddelen av filmen parodierar Pulp Fiction på grundast möjliga sätt. Vincent Vega heter Jimmy Nova (Paul Dinello), Jules heter Julius (Tommy Davidson), Mia heter Mimi (Julie Brown), Marsellus heter Montello (Robert Costanzo) och så vidare. I stället för knark handlar den här biten om mat, och naturligtvis är det Mimi som äter. Oavbrutet. För tjocka kvinnor är roliga.
Det visste vi redan att Hollywood tyckte. Det nya här är att Mimi omtalas som tjock så fort hon nämns, hon karakteriseras som en ständig ätare, men... hon är inte tjock. Mullig, visst. Och i en film som denna väntade jag mig att hon skulle vara en riktig Mr Creosote, en parodisk fettblåsa av orealistiska mått. Den patetiska lilla humor som hade kunnat finnas sipprar bort.
Bitar blandas in från Reservoir Dogs (ett gäng tjuvstrippor utklädda till nunnor), Natural Born Killers (fribrottarna Nicky (Matthew Glave) och Vallory (Pamela Adlon) som hatar filmen som Gulliver Stone gjorde åt dem), och några andra som tas i förbifarten: Forrest Gump, Nell, Waterworld, Clerks.
De flesta skämten är platta och om de inte är det så förklaras de i allmänhet, en spiksäker humordödare. Subtilitet och den här filmen existerar inte i samma universum. Man skulle kunna tro att Seltzer och Friedberg låg bakom men de var vid tillfället upptagna med att göra Spy Hard, en betydligt bättre film.
Vad tyckte jag om i Plump Fiction? En handfull saker. Pamela Adlons imitation av Juliette Lewis och Kane Picoys imitation av Christopher Walken. Några skämt här och var, de flesta av dem på The Independent Café, ett kafé med indiefilmstema. Efterrätterna serveras av Priscilla, Queen of the Dessert. Tja, jag tyckte det var kul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar