Jag minns den första Anaconda som ganska dålig, jag visste inte att den hade fått en uppföljare, och jag visste verkligen inte att det fanns en tredje film i serien. Åh Gud, det finns fan ta mig en fjärde också. Jag kan inte föreställa mig hur dålig den måste vara.
Både den tredje och fjärde regisserades av Don E FauntLeRoy, vilket är det mest uppenbart påhittade namnet sen Veit B. Wittrock och ger mig misstankar om att inte ens regissören var pigg på att nämnas i närheten av den här filmen. Jag har svårt att klandra henom.
Eftersom jag inte vet något om föregångaren (Anacondas: The Hunt for the Blood Orchid) så vet jag inte hur de hänger ihop, men den här börjar i alla fall med ett gigantiskt företag under den stenrike Murdoch (John Rhys-Davies), som experimenterar med en infångad jätteorm för att utvinna ett serum som de hoppas ska bota Alzheimers. Eller nåt. Gissa om allting går enligt planerna?
Varför är vi så fascinerade av att hitta på historier där vetenskapsmän leker Gud och skapar något som dödar dem själva? Varför vill vi så gärna inbilla oss att Richard Gatling blev skjuten eller doktor Guillotine halshuggen? Varför är det så populärt att svartmåla vetenskap och innovation när vi i stället varje dag borde tacka de sakerna för att vi inte lever i gyttjehålor? Där har du tre meningar, var och en betydligt intressantare än något som händer i Anaconda 3.
Vetenskapsmännen har i alla fall injicerat en liten orm med serumet, med resultatet att den vuxit till en artonmeters CGI-konstruktion som ser ut som en rymling från ett datorspel. De här effekterna hade varit dåliga i en femton år äldre film och inte imponerande i en tjugo år äldre.
Dumfan till multimiljardär Murdoch bestämmer sig för att provocera mutantormen med en lampa, varpå den bryter sig ur sitt terrarium (för varför skulle man ha glasväggar starkare än djuret de spärrar in?), jailbreakar den andra jätteormen, och tillsammans försvinner de ut i det vilda. Hellre än att kalla på polis eller militär och därmed avslöja vad de pysslade med, väljer Murdochs folk att ringa ett gäng storviltjägare ledda av Hammett (David Hasselhoff, i sig en säker kvalitetsstämpel).
Effekterna är usla, skådespelet marginellt bättre, och mutantormen har en gadd. Trots ständig spänningsmusik och upprepade åh-vad-otäckt-nej-det-var-visst-något-ofarligt-ögonblick har filmen enormt svårt att hålla mitt intresse, och jag ser ingen anledning att låta den fortsätta försöka.
Både den tredje och fjärde regisserades av Don E FauntLeRoy, vilket är det mest uppenbart påhittade namnet sen Veit B. Wittrock och ger mig misstankar om att inte ens regissören var pigg på att nämnas i närheten av den här filmen. Jag har svårt att klandra henom.
Eftersom jag inte vet något om föregångaren (Anacondas: The Hunt for the Blood Orchid) så vet jag inte hur de hänger ihop, men den här börjar i alla fall med ett gigantiskt företag under den stenrike Murdoch (John Rhys-Davies), som experimenterar med en infångad jätteorm för att utvinna ett serum som de hoppas ska bota Alzheimers. Eller nåt. Gissa om allting går enligt planerna?
Varför är vi så fascinerade av att hitta på historier där vetenskapsmän leker Gud och skapar något som dödar dem själva? Varför vill vi så gärna inbilla oss att Richard Gatling blev skjuten eller doktor Guillotine halshuggen? Varför är det så populärt att svartmåla vetenskap och innovation när vi i stället varje dag borde tacka de sakerna för att vi inte lever i gyttjehålor? Där har du tre meningar, var och en betydligt intressantare än något som händer i Anaconda 3.
Vetenskapsmännen har i alla fall injicerat en liten orm med serumet, med resultatet att den vuxit till en artonmeters CGI-konstruktion som ser ut som en rymling från ett datorspel. De här effekterna hade varit dåliga i en femton år äldre film och inte imponerande i en tjugo år äldre.
Dumfan till multimiljardär Murdoch bestämmer sig för att provocera mutantormen med en lampa, varpå den bryter sig ur sitt terrarium (för varför skulle man ha glasväggar starkare än djuret de spärrar in?), jailbreakar den andra jätteormen, och tillsammans försvinner de ut i det vilda. Hellre än att kalla på polis eller militär och därmed avslöja vad de pysslade med, väljer Murdochs folk att ringa ett gäng storviltjägare ledda av Hammett (David Hasselhoff, i sig en säker kvalitetsstämpel).
Effekterna är usla, skådespelet marginellt bättre, och mutantormen har en gadd. Trots ständig spänningsmusik och upprepade åh-vad-otäckt-nej-det-var-visst-något-ofarligt-ögonblick har filmen enormt svårt att hålla mitt intresse, och jag ser ingen anledning att låta den fortsätta försöka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar