The World's End (2013) - 5/6

Detta är den tredje filmen i den halvimproviserade Cornetto-trilogin, vars två första delar Shaun of the Dead och Hot Fuzz var absurt härliga komedier som kunde sätta ett leende på läpparna på ett lik (och den första bokstavligen försökte). Få filmer hade kunnat matcha dem och The World's End lyckas inte, men den gör ett riktigt bra försök och slutar som något lyckat i sig själv.

Den smågenialiske Simon Pegg spelar den här gången totalförloraren Gary King. Som småstadstonåring var han en legend och killgängets självklare ledare. Efter studenten gav gänget sig på den klassiska lokala pubrundan "The Golden Mile", tolv pubar som slutade på "The World's End". Tolv pubar, tolv öl. Men de lyckades inte och nu 20+ år senare bestämmer han sig för att det ska göras igen.

Problemet är att Gary har ändrats så lite som möjligt under årtiondena som gått medan hans kompisar blivit framgångsrika karriärsmänniskor med jobb och hus och familjer och bilar som är yngre än de själva. Gary lockar med dem på ren energi och personlighet, och till sin egen förvåning kommer de: Andy (Peggs ständige parhäst Nick Frost), Steven (Paddy Considine), O-Man (Martin Freeman) och Peter (Eddie Marsan). Hem till småstaden bär det, tolv bärs är målet.

Det är nu det blir svårt att prata om The World's End. Den gör ett oväntat och radikalt genreskifte en bit in och det är väldigt sällan något sådant fungerar. Här gör det det... delvis. När det först började hända hoppades jag på att det skulle vara en dröm eller hallucination eller vad som helst, för det här var inte historien jag ville se. Det är Sucker Punch-sjukan; jag hade börjat bry mig om Gary och Andy och de andra, känna med dem vid återkomsten till uppväxtstaden och åsynen av förändringarna den gått igenom, och ville inte se den här helt andra berättelsen i stället.

Men The World's End hämtar upp sig från det. Den använder de nya elementen för att belysa sina originalteman - den besynnerliga alienationen när man återvänder till sin uppväxtort och likriktningen som sprider sig över västvärlden - och använder dem för att ge förklaringar till de här fenomenen. Det är den bästa sortens spekulativ fiktion, den som ger oss insikter i vår egen värld.

Pegg, Frost och Freeman är välkända ansikten och talanger, och de andra kanske inte når upp till riktigt samma nivå men de fortsätter vara kul att se hela vägen igenom. Bifigurerna - gamla lärare och lokala byfånar - är precis såna original man önskar att se, och är vana att se när Pegg och Frost börjar jobba. Slutscenerna kanske bryter av lite väl mycket och det är svårt att inte sakna historien vi såg tills allting förändrades, men The World's End är ändå varm och smart underhållning som får mig att undra vad Simon Pegg och Nick Frost ska hitta på härnäst.

The Oxford Murders (2008) - 2/6

Självmedvetenhet är döden. Filmer som är så dåliga att de är bra är bara bra om de inte vet om att de är dåliga; annars blir det bara pinsamt. Och när en film anstränger sig så mycket som The Oxford Murders och det aldrig blir avslappnat utan bara lyser hur mycket den anstränger sig, då blir det inte ens pinsamt utan bara segt.

Den vill ha charmiga original till karaktärer, men de visar att de försöker vara charmiga och originella. Den vill ha lustiga repliker, men de låter aldrig som något annat än en manusförfattares uppfattning om vad som är en lustig replik. Den vill vara djup och intellektuell, men vad pratar den om? Gödels ofullständighetssatser, Heisenbergs osäkerhetsprincip - grundkursen i populärvetenskap. Jag blev förvånad över att Schrödingers katt inte dök upp.

Ändå är de bästa bitarna när huvudpersonerna håller dessa rent cerebrala samtal med varandra, mest därför att John Hurt som den åldrade universitetslegenden Arthur Seldom (gammal kompis med Alan Turing) ger en så underhållande prestation. Elijah Wood som hans unge dyrkare Martin levererar inte lika bra men han har mer passion än jag väntade mig att se.

De här två möts första gången på en föreläsning där de kommer ihop sig över huruvida det går att påvisa en absolut sanning - Arthur säger nej och Martin ja. När Martins ståndpunkt krossats av hans idol beger han sig besviket därifrån och hem till huset där han hyr ett rum, men där stöter han på Arthur och hittar värdinnan (Anna Massey) död. Det blir polisförhör under vilket Arthur släpper idén att det här bara är första mordet i en serie, och sen är det igång med symboler och ledtrådar. Under tiden har Martin förstås tid att hångla upp ett par kvinnor, också.

På det hela taget är det här ingen dum historia, och jag gillade upplösningen och slutet - i teorin, nu när jag tänker på dem i efterhand. Det finns gott om misstänkta och ännu fler bisarra karaktärer, och lösningen på mysteriet är inte uppenbar. Men i varenda minuts löptid skriker The Oxford Murders ut hur smart och snygg och speciell den är, hur intressant handling den har och hur djup den gör sig, och resultatet blir att min hjärna gör revolt och vägrar lyssna. Jag misstänker att boken är riktigt bra, men filmen fungerar inte.

The Dark Crystal (1982) - 4/6

Jag önskar att jag hade sett den här filmen när jag var fem och den var ny. Då hade den varit en upplevelse som blivit ett outplånligt barndomsminne. Om jag hade fått se den om och om igen så hade den blivit en del av min barndoms mytologi, som Labyrinth, Willow, Star Wars eller The NeverEnding Story. Nu kan jag bara se den som den prestation den trots allt är, och sörja för min egen förlorade oskuld.

På planeten Thra nånstans i universum lever tre raser: de älvlika Gelflings, de goda magikerna Mystics, och de mörka monstren Skeksis. De två senare skapades när titelns magiska kristall sprack i två. Det hände för tusen år sedan och nu närmar sig dagen då kristallen måste sättas ihop, annars kommer Skeksis att härska för evigt.

Uppdraget faller på Gelflingen Jen. Tillsammans med sin nya vän Kira och hennes djur Fizzgig reser Jen över Thra. De möter sagolika varelser och rör sig genom fantastiska miljöer tills de ska avsluta sin uppgift medan Skeksis förbereder sig för seger och Mystics vandrar över Thra.

Men vem bryr sig egentligen om historien? Detta är en film som uppspelas helt av dockor, från en tid innan CGI tog över, och poängen är att förundras över det som Jim Henson och hans folk lyckats skapa. Det är något mycket imponerande, en unik värld befolkad med fascinerande varelser.

Jag försöker bedöma den som om det vore tjugofem år sedan, men jag lyckas inte. Jag är för gammal, filmkonsten har marscherat för långt fram, och The Dark Crystal ger mig inte mycket att bygga på. Allt den har är sin skönhet, och den skönheten har överträffats för många gånger. Jag önskar att jag älskade den, men jag tycker bara om den.

L'illusionniste (2010) - 6/6

2010 vanns Oscarn för bästa animerade film av Pixar - som vanligt - och deras film Toy Story 3. Min kärlek för Pixar är välkänd för mina läsare och Toy Story 3 var en härlig film, men den här gången gick akademin åt fel håll. Toy Story 3 är fantastisk underhållning och ännu ett tecken på att vi lever i barnfilmens guldålder, men den nominerade L'illusionniste är ett mästerverk. Jag gråter fortfarande medan jag skriver.

Det är svårt att skriva om den, särskilt som jag vill avslöja så lite som möjligt och inte förstöra upplevelsen, men jag kan säga att den handlar om en gammal trollkonstnär som lämnar Frankrike och reser genom England med sin slitna affisch, sin höga hatt och sin vita kanin.

Hans konst är på utdöende och han tävlar mot populära popband och snygga sångerskor, så han drivs från plats till plats och söker lyckan. På en liten ö i Skottland rörs han av en ung fattig flickas trasiga skor och förvandlar dem till ett par nya och vackra - som han förstås inhandlat i förväg. Hon blir hans hängivne följeslagare.

Nästan ordlöst berör L'illusionniste mig mer än de flesta filmer. Jag bryr mig mycket mer om dess få, animerade karaktärer än om de tusentals som strömmar förbi på film varje år. Jag satt och bad att det skulle gå bra för dem, att olyckan som såg ut att vara på väg inte skulle hända, att någon vänlig gudom till slut skulle le mot den gamle trollkarlen.

Så gott som varenda scen innehåller något genialiskt eller åtminstone något som glider rakt in i hjärtat. Ändå är L'illusionniste ingen film som hamrar in sitt budskap; därtill är den alldeles för skicklig. L'illusionniste är lågmäld på samma sätt som Thomas McCarthys filmer och drivs framåt på samma subtila sätt. Den lägger mer värde i en liten gest än i en bombastisk demonstration.

Manuset kommer från skådespelaren och regissören Jacques Tati men under sin livstid gjorde han aldrig något av det. Det var antagligen för känsligt, för smärtsamt; han hade två döttrar som han hade för lite kontakt med och de självbiografiska elementen är inte svåra att se. Det råder delade meningar om vilken dotter filmen riktar sig till - hans äldsta som inte ens kände honom eller den yngsta som han bara tillbringade alldeles för lite tid med - men det spelar egentligen ingen roll. Känslorna finns där, och de är på riktigt.

De blir på riktigt för publiken också. L'illusionniste är stundtals en nästan outhärdligt smärtsam film att se, och den uppnår det på mildaste möjliga sätt. Den är smärtsam just därför att det inte är några stora åthävor, utan bara vanlig mänsklighet, vanlig sårbar enkel dum förbannat verklig mänsklighet. Jag har inget skydd mot det; det enda jag kan göra är att känna det.

Och däri ligger genialiteten. L'illusionniste må inte vara en feelgoodfilm men om du vill känna något i kväll, verkligen känna något, se då L'illusionniste med öppna ögon och öppet hjärta. Om konstens syfte är att få människor att känna, då är L'illusionniste ett av de största konstverk som skapats.

Predators (2010) - 3/6

Det här är den sortens film som riskerar att få dåliga recensioner på ren reflex. Den är den tredje filmen (eller femte, beroende på hur man räknar) i en filmserie där del två var dålig och del ett var en åttiotalsactionfilm med Schwarzenegger. Men den inleder överraskande bra och om det inte vore för några besynnerliga val mot slutet så skulle den i alla fall vara ett fint exemplar i sin genre, även om den inte skulle höja sig över den.

Det försöker den inte. Varenda överraskning annonseras i förväg och vilka som kommer att överleva är uppenbart så fort presentationen är överstökad. Det är de första bitarna som är bäst, innan vi riktigt fått veta vad som pågår och framför allt innan karaktärerna förstått det. För oss blir det tydligt lite fortare, mest för att vi har sett de tidigare filmerna i serien. Predators hade varit bättre som helt fristående film, med originalskurkar och utan koppling till sina föregångare, men då hade den aldrig blivit gjord. Så funkar filmindustrin.

Den inleds med att åtta människor vaknar upp medan de håller på att falla ner i en främmande djungel. De flesta är beväpnade och alla utom en är stenhårda, men den skrämmande situationen tvingar ihop dem och de börjar samarbeta.

De är arketyper snarare än karaktärer och skådespelarna har noggrant valts ut för att kunna se ut och prata som sina klichéiga förebilder. De är en amerikansk legosoldat (Adrien Brody), en japansk gangster (Louis Ozawa Changchien), en mexikansk knarkmafioso (Danny Trejo), en israelisk krypskytt (Alice Braga), en afrikansk revolutionär (Mahershala Ali), en rysk biff (Oleg Taktarov), en amerikansk våldsbrottsling (Walton Goggins) och slutligen en läkare (Topher Grace), som inte passar in.

De utforskar djungeln och upptäcker märkliga saker: solen rör sig inte, kompassnålar snurrar. Långsamt går det upp för dem: de befinner sig i ett jaktreservat, och de är bytet.

Den här delen är spännande och stämningsfull, och även när filmen fortsätter och glider in i actionscener upprätthåller den sin kvalité. Den utforskar kanske inte hela sitt koncept men i alla fall några delar av det, och till och med de förutsägbara delarna avlöper hyggligt.

Det är först när filmen når sitt hemskt otillfredsställande slut som den gör mig besviken. Det hade varit mycket bättre om den hade slutat så som jag trodde att den skulle sluta, men jag antar att planer som förklaras aldrig kan fungera.

The Mangler (1995) - 1/6

Stephen King blev ganska fort större än sig själv. Allting märkt med hans namn sålde hysteriskt, och givetvis skulle alltihop bli film. Eftersom han alltid var mycket bättre på att skapa situationer än på att smida historier, och eftersom få av hans berättelser kunde ha lämpat sig till att bli film oavsett vem som skrivit dem, så blev de flesta av de filmerna väldigt dåliga. Det finns undantag - Stand By Me, The Stand, The Langoliers, It och så vidare - men väldigt många av dem är mycket närmare The Mangler.

Det här var till att börja med en lättparodierad berättelse. I ett avsnitt av Family Guy får vi se Stephen King se sig om i rummet, hugga tag i en lampa och hävda att hans nästa bok handlar om en ond lampa. Ett tag kändes det som om det var så han kom på sina ämnen, och The Mangler sitter mitt i den perioden. En demonbesatt, ond mangel.

Den blir sådan när en flickas blod spills över den och blandas med mediciner som råkar ha ockult effektiva ingredienser. Den blir mordisk, och börjar döda. Någon måste inse vad det är som hänt, det blir dags för exorcism, och i slutändan kan en mordisk mangel inte i sig vara en trovärdig fiende - det är ju bara att gå runt den - så specialeffektbudgeten kallas in i en av de larvigare allvarligt menade scenerna jag sett.

Den här filmen hade inte bara en dålig utgångspunkt - det är svårt att tänka sig en bra version av den - utan är dessutom väldigt illa gjord. Jag vet inte om någon hade kunnat rädda den men de här människorna försökte knappt. Dåliga repliker uttalas illa, taffliga specialeffekter porträtterar löjliga skeenden. The Mangler fungerar inte ens som ironisk underhållning; inte ens de få som möjligen skulle gilla den kan rimligen bli skrämda av den.

13 Sins (2014) - 5/6

Jag har sagt det förr: jag älskar att bli överraskad av filmer som den här. Jag väntade mig ingenting av en skräckfilm jag knappt hört talas om och inledningsscenen verkade precis så skitnödigt tillknuten som man kunde vänta sig av den sortens film jag väntade mig att den här skulle vara.

Men nej. 13 Sins är ett riktigt bra exemplar i sin genre, mycket tack vare skådespelet från den för mig okände Mark Webber som spelar en helt vanlig man som hamnar i en sjuk situation. Nej, det är inte ett originellt tema men det är ett extremt fruktbart ett.

Webber spelar Elliot, en man med problem. Han är en duktig säljare men får sparken för att han är för snäll. Att han ska gifta sig med Shelby (Rutina Wesley) är inte ett problem men att hon är svart medan hans far (Tom Bower) är rasist är det, särskilt som fadern måste bo hos dem. Det hjälper inte att Elliot även är ansvarig för den förståndshandikappade brodern Michael (Devon Graye), vars vård han nu inte längre har råd att betala. Det ser ut som om Michael måste flytta tillbaka till vårdhemmet han hatar.

När allting har gått åt helvete ringer Elliots mobiltelefon och han hör en mystisk men remarkabelt tilltalande röst (George Coe) som verkar veta allt om honom. Rösten erbjuder Elliot tusen dollar för att döda en fluga. Elliot lyder och får nästa uppdrag: strax över tretusen dollar för att svälja flugan. Sagt och gjort.

Nu är Elliot inblandad i ett besynnerligt spel. För varje uppdrag han utför får han mer pengar, men uppdragen blir förstås mer och mer krävande, farligare och farligare, och får större och större konsekvenser. Rösten i telefonen lovar att om Elliot utför tretton utmaningar får han en livsförändrande summa pengar och alla konsekvenserna försvinner. Och den verkar ha uppbackning; vilka det än är som gör detta så är de mäktiga människor.

I ett sidospår får vi se en polis (Ron Perlman) utreda Elliots framfart och snubbla över konspirationsteoretikern Vogler (Pruitt Taylor Vince) som tillbringat åratal med att samla information om spelet Elliot spelar.

13 Sins gör det väldigt lätt att leva sig in i Elliots situation, känna hans förtvivlan och förstå varför han fortsätter. Hans hjärta mörknar när han hör nästa uppdrag, han uppnår tillfällig extas när han lyckas, och han vrider sig i spiral för att hålla ihop sitt liv lite till, bara lite till, så han kan klara det trettonde uppdraget och allting fixar sig. Vi förstår hans omöjliga situation, med bara otänkbara alternativ.

Manuset är dessutom smart nog att kasta ett par vändningar på oss och föra in oss i den osäkra dimma som Elliot vistas i, och ibland får vi skratta av ren nervositet, för att det är bättre än att leva i hans mardröm. 13 Sins gör precis det den vill göra och gör ingen besviken.