Into Eternity (2010) - 5/6

Föreställ dig en arkeolog som hittar en struktur byggd av människor för femtusen år sedan. Vad skulle kunna få henom att vända sig om? Vad skulle byggarna kunna ha satt där för femtusen år sen för att få arkeologen att lämna sin upptäckt och aldrig återvända, aldrig ens sticka in huvudet?

Jag kan inte komma på någonting. Det är det problemet som vi står inför när det gäller slutförvaring av kärnavfall, som vi producerar tonvis av och som är farligt i hundratusen år. Ingenting människan byggt har varat så länge och inget vi bygger nu har en chans, utom - förhoppningsvis - Onkalo.

Onkalo - finska för "hålighet" - är den första anläggningen av sitt slag, ett underjordiskt tunnelkomplex på den finska västkusten. Där ska allt det förbrukade kärnbränsle som nu ligger i bassänger på finska kärnkraftverk placeras, förseglas, och ligga orört tills det är ofarligt. Inlåst död, det närmaste en magisk förbannelse vi kommer i verkligheten.

Dokumentärfilmaren Michael Madsen (inte Mr Blonde från Reservoir Dogs) har gjort en film om problemen som Onkalos konstruktörer står inför. Anläggningen måste överleva krig, civilisationers undergång, naturkatastrofer... och det är de små problemen. Det stora problemet är människans ständiga drift att utforska och undersöka, gräva och rota, utgå ifrån att hon vet bäst själv. Medan experter uttalar sig om problemets skala och möjliga lösningar hör vi Madsens egen röst mässa ett meddelande till framtidens människor. Vad är det vi vill säga till dem? Hur ska vi få dem att hålla sig borta?

Det finns olika skolor. Vissa vill hälla jord över den förseglade ingången, plantera träd, kanske rentav bygga hus, och se till att Onkalo glöms bort. Då finns det i alla fall ingen anledning för någon att gräva just där, och med lite tur får Onkalo vara i fred för alltid.

Andra vill sätta upp markörer för att varna framtidens folk, men då är vi tillbaka till arkeologen. Finns det något vi kan lämna som för all framtid stöter bort snarare än att dra till sig?

Åter andra tycker att varje generation ska ta ansvar för budskapet till nästa generation, men hur länge kommer det att hålla? Om människan uppfinner kall fusion eller bara slutar använda kärnkraft, hur många generationer dröjer det innan strålning är en legend, innan informationen om radioaktivt avfall är specialiserad kunskap? Hur länge kommer människan att lita på budskapet från det förflutna? Är vi ens säkra på att det kommer att vara människor?

Into Eternity gör ett bra jobb med att presentera kärnkraftens inneboende problem och kontrasterar de kusliga bilderna inifrån ett mörkt Onkalo med välupplysta intervjuer med finska och svenska experter. Att de inte är överens med varandra är uppenbart, att de här frågorna måste lösas är lika uppenbart, och det faktum att Onkalo faktiskt är den första anläggningen i världen som ens börjat arbeta med de här frågorna, det lever kvar efteråt.

Men det är något annat och betydligt ljusare som jag tar med mig som det yttersta intrycket. Mänskligheten har goda tendenser, trots allt. Varför lägger vi annars ner allt det här arbetet, allt den här tankeverksamheten, på att bry oss om vad som händer om hundra eller tusen eller tiotusen eller hundratusen år?

Rounders (1998) - 6/6

Det här är en film jag kan se precis hur många gånger som helst utan att någonsin bli uttråkad, trots att den efter första titten inte hade goda chanser att bli en av mina favoriter. Det skadar förstås inte att Rounders är den bästa pokerfilm som gjorts. I stället för att som i alla andra pokerfilmer avslutas med att en royal straight flush slår ett fyrtal så är de avgörande händerna i Rounders sådana som faktiskt händer vid ett pokerbord i verkligheten, och vinnaren är den som spelar sin motståndare.

Det börjar redan i inledningsscenen när Mike McDermott (Matt Damon), som finansierar sin juridikutbildning med pokerspel, bestämmer sig för att sluta med smålir och satsa alla sina pengar i ett parti med Teddy KGB (John Malkovich). Han blir utspelad och går därifrån tomhänt.

Han lovar både flickvännen Jo (Gretchen Mol) och den lokala pokerlegenden Joey Knish (John Turturro) att inte spela mer, och i stället börjar han knega för att ta sig igenom sin utbildning. Så en dag kommer hans gamle vän Worm (Edward Norton), som Mike har en stor tacksamhetsskuld till, ut ur fängelset. Worm visar sig vara skyldig en massa pengar, till män som man betalar om man vill behålla sina ben oknäckta, och Mike känner sig tvungen att hjälpa honom.

Den här till synes enkla berättelsen har oanat många bottnar. I samtalen mellan Mike och juridikprofessorn Petrovsky (Martin Landau) berörs medfödd talang kontra vald livsväg. I samspelet mellan Mike och Worm avhandlas vänskap och lojalitet och dess gränser, hur långt man drar sin tacksamhet för gamla tjänster, och ingrodd natur av grodan-och-skorpionen-karaktär.

Kanske har du även lagt märke till något annat: Edward Norton. John Malkovich. John Turturro. Matt Damon. Ja, detta är en extremt bra rollista, och den levererar. John Turturro gör i hård konkurrens en av sina bästa roller, Edward Norton är sitt vanliga naturalistiska jag, Matt Damon glider in i allting han gör, och om man bortser från Malkovichs legendariskt dåliga ryska accent ("in my klub, I vill zplash de pot venever de fuck I pleezeh") så är han en vidrigt fin skurk, som till och med lyckas ducka platthet även om rollen inbjuder till det.

Rounders är en vansinnigt citerbar film, oemotståndligt tilltalande, intelligent, djupare än den verkar, välsignad med en förstklassig rollista, och dessutom den bästa pokerfilmen någonsin. Det är kanske inte så konstigt att den blev en favorit, ändå.

Little Black Book (2004) - 4/6

Stacy Holt (Brittany Murphy) har alltid tagit sig igenom livets svåra stunder med hjälp av Carly Simon, men ibland hjälper hon inte. Nu är Stacy tillsammans med Derek (Ron Livingston) som verkar perfekt för henne, även om han är lite motvillig att binda sig och aldrig ger raka svar när hans amorösa förflutna kommer upp. Samtidigt har Stacy börjat arbeta på talkshowen Kippie Kann (Kathy Bates) där hon tävlar med sådana som Barb (Holly Hunter) och Ira (Kevin Sussman) för att utmärka sig och stiga i graderna.

Barb ställer sig snabbt på Stacys sida och de blir vänner. Barb har en enkel lösning på Stacys kärleksproblem: ta sig en titt i Dereks Palm-handdator (kids: det var en grej som fanns innan smartphones; ersätt med "iPhone"). Naturligtvis hittar hon saker hon önskar att hon slapp veta.

Stacy börjar prata med Dereks exflickvänner - en gynekolog (Rashida Jones), en kock (Julianne Nicholson) och, jobbigast av allt, en supermodell (Josie Maran). Hon intalar nog sig själv att hon bara vill förstå Derek bättre, komma honom närmare, veta mer om honom... men är det någon som tror på det?

Brittany Murphy är kärnan som gör den här filmen sevärd. Trots Stacys klart ifrågasättbara handlingar så blir hon en förståelig karaktär som vi tycker om. Hon är ingen dålig människa, vilket hon får tillfälle att bevisa mot slutet. Det är Murphys skicklighet som gör att Stacy vinner över oss på sin sida, även om man - som jag - tycker att hon är paranoid, svartsjuk och rätt tosig.

Och eftersom vi tycker om Stacy vill vi följa hennes historia, från den relativt normala början till det spruckna klimax där hennes liv plötsligt inte liknar någonting. Men hon hanterar det med värdighet och går segrande ur alltihop - och inte genom att bli räddad av en man, heller.

Columbus Day (2008) - 3/6

Jag gillar verkligen Val Kilmer. Han har tillbringat rätt många år med att göra rätt dåliga filmer - men även då har filmer som Felon slunkit igenom - men från tidigare år finns det en lång och fin meritlista som kröns av hans Oscarvärdiga prestation som Doc Holliday i Tombstone.

I Columbus Day ger han sig på en roll som är lika svår som någon av dem och jag tror att det hade lyckats om bara manuset och regin hade gett honom mer av en chans. Det finns så mycket av värme och signifikans i Columbus Day, men det döljs bakom en besynnerlig, förvirrande struktur. Upphackad kronologi var jättecoolt i Pulp Fiction och det har gjorts bra en massa andra gånger men regissören och manusförfattaren Charles Burmeister lyckas inte lika bra som Tarantino. Och det märks att det var hans förebild.

Kilmer spelar den yrkeskriminelle John som precis har gjort sitt livs största stöt. Det gick förstås inte som på räls utan han har mycket uppstädning att göra, och jagas av både poliser och skurkar. Samtidigt försöker han reda ut relationerna med exfrun Alice (Marg Helgenberger), långtida kumpanen Max (Wilmer Valderrama) och den lille pojken Antoine (Bobb'e J. Thompson) som han stöter på i en park och som vägrar lämna honom i fred. Varför är Antoine ensam i en park en vanlig vardag?

Alla ingredienserna finns där och jag vill bry mig. Men handlingen rör sig fram och tillbaka, hoppar mellan olika dagar, och jag är alldeles för ofta osäker på om vi är i nutid eller i en tillbakablick. Det gör att intresset falnar och det enda som håller mig kvar är det mänskliga utbytet mellan John och Antoine. Då vet jag att det är nutid, och då bryr jag mig.

Big Hero 6 (2014) - 5/6

I en nära framtid utkämpas robotstrider på samma sätt som tuppfäktningar förr. Fjortonårige Hiro Hamada (Ryan Potter) dyker upp med en söt liten sak han har snickrat ihop själv, och massakrerar förstås motståndet. Hans storebror Tadashi (Daniel Henney) måste rädda honom från biffarna som vill ha tillbaka sina pengar, och bestämmer sig för att försöka få in det unga geniet på mer produktiva spår.

Det involverar att ta med honom till labbet där Tadashi arbetar och som bäst beskrivs som det ultimata teknogeekparadiset. Tadashi och hans arbetskamrater utför mirakel i Hiros ögon, och Tadashi själv har utvecklat en vit, mjuk, uppblåsbar sjukvårdsrobot som heter Baymax.

Hiro blir fixerad vid att komma in i labbet och uppfinner magnetiska mikrorobotar som kan kombineras till vilka former som helst. Hans demonstration är en succé och både professor Callaghan (James Cromwell) och plutokraten Alistair Krei (Alan Tudyk) vill ha uppfinningen.

En tragisk olycka ändrar inriktningen på Hiros liv, och en mystisk maskerad man verkar ha stulit hans uppfinning. Det slutar med att han förvandlar sig, labbkompisarna och Baymax till superhjältar - ivrigt påhejad av serietidningsnörden Fred (T.J. Miller) som betraktar detta som deras origin story - och ger sig ut för att bekämpa mannen i mask.

Big Hero 6 är en lättflytande, smidigt tillrättalagd historia av det slag som bara glider förbi framför oss och sitter ihop på ett sådant sätt att vi inte lägger märke till sömmarna. Den är rolig, gullig, sorglig, spännande och meningsfull på samma gång. Det är kanske typiskt för modern animerad film i Disney/Pixar-stil; även filmerna som inte är fantastiska - och Big Hero 6 är inte fantastisk, nyskapande eller egentligen anmärkningsvärd i dessa tider - är väldigt svåra att ha nånting emot.

Jag tycker om varenda karaktär i Big Hero 6, jag gillar hur deras personligheter gnids mot varandra på logiska och emotionellt sanna sätt. Jag gillar hur filmen ser ut, hur den framtida staden San Fransokyo byggs upp så att vi förstår bakgrunden utan att få den förklarad för oss. Jag gillar filmens känslomässiga uppläggningar och smashar.

På samma sätt som riktigt bra kåserier får det att kännas som om skribenten bara hävde ur sig texten utan minsta ansträngning verkar det som om Big Hero 6 uppstod av sig själv, som om filmskaparna knappt behövde lägga ner något jobb alls. Det är en avslappnande upplevelse, och väldigt tillfredsställande.

Down (2001) - 1/6

Den senaste skräckfilmen jag såg som försökte slå mynt av hissrädsla var Devil. Down är bättre - marginellt. Jag har fortfarande inte sett en bra film på temat, fast det borde vara vad vi i baskettermer kallar för öppet mål.

Det är ändå det minsta mysteriet med Down. Det finns så många fler. Varför kan Naomi Watts inte agera när hon var fantastisk samma år i Mulholland Drive? Vem kom på idén och trodde att den gick att genomföra, o-komiskt? Hur lyckas en film med den här premissen driva den så långt att jag tycker att en film om en intelligent mordisk hiss blir lite väl orealistisk? Hur kan undertråden som antyder en konspiration för att lura i folk att hissar är säkra, nånsin fungera? Hur ont om pengar hade Michael Ironside för att han skulle gå med på att göra den här filmen?

Den har i alla fall originalitet i det att dess hjälte är en hissreparatör. Mark Newman (James Marshall) är även krigsveteran, hetlevrad och misstänksam. Faktum är att han är den ende som inser att några hissolyckor inte är olyckor utan resultatet av ren ondska. Jag har inte orden till att beskriva den bisarra stämningen när Down försöker injicera samma tyngd i detta som vi finner i filmer med trovärdiga premisser där hjälten är den ende som anar vad som egentligen pågår.

När hans kollega Jeff (Eric Thal) dödats av den onda hissen samarbetar han med journalisten Jennifer Evans (Watts) som skriver smörja men drömmer om grävande journalistik. Tillsammans jagar de ledtrådar och hittar Günther Steinberg (Michael Ironside), hissingenjör med skuggrikt förflutet. Steinberg försöker nå ett kritiskt genombrott inom bioteknologi och tydligen har han gjort saker som människan inte borde göra...

Jag har svårt att se hur Down hade kunnat göras bra men den hade kunnat göras bättre, bland annat genom att inse den enkla sanningen att det mest skrämmande är det vi inte ser. När en man halshuggs av den onda hissen är det mycket otäckare innan vi - med dåliga effekter - får se det i närbild. Det hade också hjälpt att ha fler än tre skådespelare som kan säga repliker utan att låta som om de läser direkt ur manus. Man hade kunnat skippa den fuskkusliga konspirationsstämningen. Och, tja... realism? Jag vet hur dumt det låter i sammanhanget. Det är ändå ett bra tips.

A Matter of Loaf and Death (2008) - 5/6

Den fjärde och senaste av kortfilmerna om Wallace och Gromit tar en ganska ordentlig vänstersväng. Medan A Close Shave hade sina mörka aspekter är inte A Matter of Loaf and Death rädd för att förflytta sig en bit utanför barnfilmsområdet.

Handlingen gäller nämligen denna gång en seriemördare, och filmen inleds med det tolfte mordet. Det är bagare som är offren, och naturligtvis har Wallace (Peter Sallis röst) valt detta tillfälle att ge sig in i brödbranschen.

Vid en brödleverans träffar Wallace och Gromit på Piella Bakewell (Sally Lindsays röst), som Wallace genast faller för. Hennes pudel Fluffles får samma relation till Gromit, vilket ger filmen lite välbehövlig gullighet.

Vad det är som egentligen pågår blir - som vanligt - snabbt uppenbart för Gromit och publiken, medan Wallace inte är riktigt lika kvick att fatta. Så Gromit måste smyga omkring och försöka avslöja allt elände, och när hans tröge husse till slut kopplat är det dags för en actionfylld avslutning.

Visst är det formulaiskt, men det fungerar. Det som gör att jag betraktar A Matter of Loaf and Death som den minst lyckade av Nick Parks kortfilmer är dels det mörka temat och dels den obehagliga motivationen bakom skurkens dåd. Det är saker jag önskar att vi hade lämnat bakom oss.