Little Black Book (2004) - 4/6

Stacy Holt (Brittany Murphy) har alltid tagit sig igenom livets svåra stunder med hjälp av Carly Simon, men ibland hjälper hon inte. Nu är Stacy tillsammans med Derek (Ron Livingston) som verkar perfekt för henne, även om han är lite motvillig att binda sig och aldrig ger raka svar när hans amorösa förflutna kommer upp. Samtidigt har Stacy börjat arbeta på talkshowen Kippie Kann (Kathy Bates) där hon tävlar med sådana som Barb (Holly Hunter) och Ira (Kevin Sussman) för att utmärka sig och stiga i graderna.

Barb ställer sig snabbt på Stacys sida och de blir vänner. Barb har en enkel lösning på Stacys kärleksproblem: ta sig en titt i Dereks Palm-handdator (kids: det var en grej som fanns innan smartphones; ersätt med "iPhone"). Naturligtvis hittar hon saker hon önskar att hon slapp veta.

Stacy börjar prata med Dereks exflickvänner - en gynekolog (Rashida Jones), en kock (Julianne Nicholson) och, jobbigast av allt, en supermodell (Josie Maran). Hon intalar nog sig själv att hon bara vill förstå Derek bättre, komma honom närmare, veta mer om honom... men är det någon som tror på det?

Brittany Murphy är kärnan som gör den här filmen sevärd. Trots Stacys klart ifrågasättbara handlingar så blir hon en förståelig karaktär som vi tycker om. Hon är ingen dålig människa, vilket hon får tillfälle att bevisa mot slutet. Det är Murphys skicklighet som gör att Stacy vinner över oss på sin sida, även om man - som jag - tycker att hon är paranoid, svartsjuk och rätt tosig.

Och eftersom vi tycker om Stacy vill vi följa hennes historia, från den relativt normala början till det spruckna klimax där hennes liv plötsligt inte liknar någonting. Men hon hanterar det med värdighet och går segrande ur alltihop - och inte genom att bli räddad av en man, heller.

Columbus Day (2008) - 3/6

Jag gillar verkligen Val Kilmer. Han har tillbringat rätt många år med att göra rätt dåliga filmer - men även då har filmer som Felon slunkit igenom - men från tidigare år finns det en lång och fin meritlista som kröns av hans Oscarvärdiga prestation som Doc Holliday i Tombstone.

I Columbus Day ger han sig på en roll som är lika svår som någon av dem och jag tror att det hade lyckats om bara manuset och regin hade gett honom mer av en chans. Det finns så mycket av värme och signifikans i Columbus Day, men det döljs bakom en besynnerlig, förvirrande struktur. Upphackad kronologi var jättecoolt i Pulp Fiction och det har gjorts bra en massa andra gånger men regissören och manusförfattaren Charles Burmeister lyckas inte lika bra som Tarantino. Och det märks att det var hans förebild.

Kilmer spelar den yrkeskriminelle John som precis har gjort sitt livs största stöt. Det gick förstås inte som på räls utan han har mycket uppstädning att göra, och jagas av både poliser och skurkar. Samtidigt försöker han reda ut relationerna med exfrun Alice (Marg Helgenberger), långtida kumpanen Max (Wilmer Valderrama) och den lille pojken Antoine (Bobb'e J. Thompson) som han stöter på i en park och som vägrar lämna honom i fred. Varför är Antoine ensam i en park en vanlig vardag?

Alla ingredienserna finns där och jag vill bry mig. Men handlingen rör sig fram och tillbaka, hoppar mellan olika dagar, och jag är alldeles för ofta osäker på om vi är i nutid eller i en tillbakablick. Det gör att intresset falnar och det enda som håller mig kvar är det mänskliga utbytet mellan John och Antoine. Då vet jag att det är nutid, och då bryr jag mig.

Big Hero 6 (2014) - 5/6

I en nära framtid utkämpas robotstrider på samma sätt som tuppfäktningar förr. Fjortonårige Hiro Hamada (Ryan Potter) dyker upp med en söt liten sak han har snickrat ihop själv, och massakrerar förstås motståndet. Hans storebror Tadashi (Daniel Henney) måste rädda honom från biffarna som vill ha tillbaka sina pengar, och bestämmer sig för att försöka få in det unga geniet på mer produktiva spår.

Det involverar att ta med honom till labbet där Tadashi arbetar och som bäst beskrivs som det ultimata teknogeekparadiset. Tadashi och hans arbetskamrater utför mirakel i Hiros ögon, och Tadashi själv har utvecklat en vit, mjuk, uppblåsbar sjukvårdsrobot som heter Baymax.

Hiro blir fixerad vid att komma in i labbet och uppfinner magnetiska mikrorobotar som kan kombineras till vilka former som helst. Hans demonstration är en succé och både professor Callaghan (James Cromwell) och plutokraten Alistair Krei (Alan Tudyk) vill ha uppfinningen.

En tragisk olycka ändrar inriktningen på Hiros liv, och en mystisk maskerad man verkar ha stulit hans uppfinning. Det slutar med att han förvandlar sig, labbkompisarna och Baymax till superhjältar - ivrigt påhejad av serietidningsnörden Fred (T.J. Miller) som betraktar detta som deras origin story - och ger sig ut för att bekämpa mannen i mask.

Big Hero 6 är en lättflytande, smidigt tillrättalagd historia av det slag som bara glider förbi framför oss och sitter ihop på ett sådant sätt att vi inte lägger märke till sömmarna. Den är rolig, gullig, sorglig, spännande och meningsfull på samma gång. Det är kanske typiskt för modern animerad film i Disney/Pixar-stil; även filmerna som inte är fantastiska - och Big Hero 6 är inte fantastisk, nyskapande eller egentligen anmärkningsvärd i dessa tider - är väldigt svåra att ha nånting emot.

Jag tycker om varenda karaktär i Big Hero 6, jag gillar hur deras personligheter gnids mot varandra på logiska och emotionellt sanna sätt. Jag gillar hur filmen ser ut, hur den framtida staden San Fransokyo byggs upp så att vi förstår bakgrunden utan att få den förklarad för oss. Jag gillar filmens känslomässiga uppläggningar och smashar.

På samma sätt som riktigt bra kåserier får det att kännas som om skribenten bara hävde ur sig texten utan minsta ansträngning verkar det som om Big Hero 6 uppstod av sig själv, som om filmskaparna knappt behövde lägga ner något jobb alls. Det är en avslappnande upplevelse, och väldigt tillfredsställande.

Down (2001) - 1/6

Den senaste skräckfilmen jag såg som försökte slå mynt av hissrädsla var Devil. Down är bättre - marginellt. Jag har fortfarande inte sett en bra film på temat, fast det borde vara vad vi i baskettermer kallar för öppet mål.

Det är ändå det minsta mysteriet med Down. Det finns så många fler. Varför kan Naomi Watts inte agera när hon var fantastisk samma år i Mulholland Drive? Vem kom på idén och trodde att den gick att genomföra, o-komiskt? Hur lyckas en film med den här premissen driva den så långt att jag tycker att en film om en intelligent mordisk hiss blir lite väl orealistisk? Hur kan undertråden som antyder en konspiration för att lura i folk att hissar är säkra, nånsin fungera? Hur ont om pengar hade Michael Ironside för att han skulle gå med på att göra den här filmen?

Den har i alla fall originalitet i det att dess hjälte är en hissreparatör. Mark Newman (James Marshall) är även krigsveteran, hetlevrad och misstänksam. Faktum är att han är den ende som inser att några hissolyckor inte är olyckor utan resultatet av ren ondska. Jag har inte orden till att beskriva den bisarra stämningen när Down försöker injicera samma tyngd i detta som vi finner i filmer med trovärdiga premisser där hjälten är den ende som anar vad som egentligen pågår.

När hans kollega Jeff (Eric Thal) dödats av den onda hissen samarbetar han med journalisten Jennifer Evans (Watts) som skriver smörja men drömmer om grävande journalistik. Tillsammans jagar de ledtrådar och hittar Günther Steinberg (Michael Ironside), hissingenjör med skuggrikt förflutet. Steinberg försöker nå ett kritiskt genombrott inom bioteknologi och tydligen har han gjort saker som människan inte borde göra...

Jag har svårt att se hur Down hade kunnat göras bra men den hade kunnat göras bättre, bland annat genom att inse den enkla sanningen att det mest skrämmande är det vi inte ser. När en man halshuggs av den onda hissen är det mycket otäckare innan vi - med dåliga effekter - får se det i närbild. Det hade också hjälpt att ha fler än tre skådespelare som kan säga repliker utan att låta som om de läser direkt ur manus. Man hade kunnat skippa den fuskkusliga konspirationsstämningen. Och, tja... realism? Jag vet hur dumt det låter i sammanhanget. Det är ändå ett bra tips.

A Matter of Loaf and Death (2008) - 5/6

Den fjärde och senaste av kortfilmerna om Wallace och Gromit tar en ganska ordentlig vänstersväng. Medan A Close Shave hade sina mörka aspekter är inte A Matter of Loaf and Death rädd för att förflytta sig en bit utanför barnfilmsområdet.

Handlingen gäller nämligen denna gång en seriemördare, och filmen inleds med det tolfte mordet. Det är bagare som är offren, och naturligtvis har Wallace (Peter Sallis röst) valt detta tillfälle att ge sig in i brödbranschen.

Vid en brödleverans träffar Wallace och Gromit på Piella Bakewell (Sally Lindsays röst), som Wallace genast faller för. Hennes pudel Fluffles får samma relation till Gromit, vilket ger filmen lite välbehövlig gullighet.

Vad det är som egentligen pågår blir - som vanligt - snabbt uppenbart för Gromit och publiken, medan Wallace inte är riktigt lika kvick att fatta. Så Gromit måste smyga omkring och försöka avslöja allt elände, och när hans tröge husse till slut kopplat är det dags för en actionfylld avslutning.

Visst är det formulaiskt, men det fungerar. Det som gör att jag betraktar A Matter of Loaf and Death som den minst lyckade av Nick Parks kortfilmer är dels det mörka temat och dels den obehagliga motivationen bakom skurkens dåd. Det är saker jag önskar att vi hade lämnat bakom oss.

A Close Shave (1995) - 5/6

Den tredje kortfilmen med Wallace och Gromit är också första gången vi får stifta bekantskap med fåret Shaun, sedermera stjärna i sin egen TV-serie och en underbar långfilm. I sitt första framträdande är Shaun en rymling från en mystisk lastbil som genast efter flykten inkvarterar sig hos Gromit och Wallace (Peter Sallis röst).

Samtidigt har Wallace och Gromit börjat arbeta som fönsterputsare och genom jobbet träffar Wallace den fagra Wendolene Ramsbottom (Anne Reids röst), ägare av en ullaffär. Hennes far var uppfinnare av samma slag som Wallace och hon dras till fönsterputsaren som påminner om honom. Hennes otäcka hund Preston verkar mindre entusiastisk.

Det visar sig att Preston är inblandad i en fårstöldhärva som ger upphov till en fantastisk kavalkad av besynnerliga scener - fängelseflykt, Shaun och hans fårkompisar, biljakt, en grötkanon och en sprudlande slutstrid.

Som vanligt är Wallaces uppfinningar ett av de stora dragplåstren, Gromits sunda förnuft i motsats till sin husses glada galenskap ett annat, och den frejdigt tokiga handlingen ett tredje. Den här gången finns dessutom den oemotståndligt söte Shaun som extra krydda. Det kan inte bli dåligt, och det blir det inte.

The Wrong Trousers (1993) - 5/6

Den andra kortfilmen om Wallace och Gromit är tekniskt bättre än den första och har dessutom en handling som går långt bortom att vara ett alibi för det visuella. Slutresultatet är troligen den bästa av Nick Parks kortfilmer.

Wallace har finansiella problem, men han har ändå råd att köpa ett par "Techno Trousers" på Gromits födelsedag. Det är ett par byxor som ser ut som nedre halvan av en steampunkrymddräkt, och de kan gå ut med Gromit utan att Wallace behöver följa med. Gromit är skeptisk.

För att lösa sina pengabekymmer annonserar Wallace efter en inneboende. Annonsen besvaras av pingvinen Feathers McGraw. Feathers flyttar in i Gromits rum, spelar hög musik hela nätterna, och intresserar sig på ett misstänkt sätt för Wallaces Techno Trousers. Endast Gromit anar oråd.

Gromit visar sig förstås ha rätt. Feathers är ett ondskefullt kriminellt geni med en briljant plan, och resten av filmen rör hur Gromit försöker avslöja och stoppa den onda pingvinen.

Det hela avslutas med en fullständigt underbar actionscen som dessutom är en filmreferens av det härliga vaga slag som inte refererar till någon särskild film utan till hur sådana scener behandlas på film i allmänhet. Bara att göra en actionscen i claymation är imponerande nog, och att göra den så här framgångsrikt är intet mindre än genialiskt.

A Grand Day Out with Wallace and Gromit (1990) - 5/6

Detta är den första filmen med den ostfixerade uppfinnaren Wallace och hans kloka, luttrade hund Gromit. Den började som ett studentprojekt för skaparen Nick Park, och det märks att han egentligen mest ville bevisa att han kunde.

Men det kunde han. Han skapar sina lerfigurer och ger dem personligheter och en miljö att röra sig vid. Detaljrikedomen är redan i denna relativt primitiva skapelse häpnadsväckande, med ett bakgrundsfokus som bjuder på oändliga överraskningar. Jag kan inte sluta tänka på att detta inte är tecknat, utan någon har faktiskt suttit och satt ihop varenda sak och tagit bild efter bild efter bild efter bild.

Handlingen är bara en ursäkt för att visa upp Parks hantverk. Wallace (Peter Sallis röst) funderar på vart han vill åka på semester när det visar sig att han inte har någon ost hemma. Det finns bara en rimlig lösning: bygga ett rymdskepp och ta semester på månen, som ju består av ost.

Ingenting går ihop, och det gör inget. Nick Parks första försök må inte komma i närheten av hans senare, men det är en söt liten sak som roar under sin korta löptid, låter ana det som senare skulle komma, och lyckas med att göra en myntautomat gullig.

Man of Tai Chi (2013) - 4/6

Jag tillhör inte kören som glatt kallar Keanu Reeves för en usel skådespelare. Han har talang men han saknar bredd. Däremot erkänner jag gärna att han har varit med i väldigt mycket skit under sin karriär. Tydligen är den här filmen en del av förklaringen, för han tillbringade fem år med att producera den och finansierade det hela genom att agera i diverse B-filmer.

Vad var då drömmen han lade ner så mycket energi på? Jo, en kampsportfilm som fokuserade på tai chi, en stridskonst som för de flesta kallar fram mentala bilder på äldre människor som gör morgongymnastik i parken snarare än ninjor. Men en stridskonst är det, och det gör Man of Tai Chi fullständigt klart.

Tiger Chen (Tiger Chen) går som ende elev i lära hos den gamle tai chi-mästaren Yang (Yu Hai). Tiger Chen är en mycket skicklig utövare av tai chi och är fast besluten att visa att det är en effektiv stridskonst. Han ställer upp i kampsportsturneringar och intervjuas som ett unikum - tai chi brukar inte synas till på mattorna.

Då uppmärksammas han av Donaka Mark (Keanu Reeves) som till dagligdags äger ett säkerhetsföretag men i hemlighet driver en underjordisk stridsklubb. När vi möter honom är han åskådare till en match och när vinnaren vägrar döda sin motståndare kliver han själv in och tar hand om saken, med tydlig besvikelse. Donaka Mark vill se död.

Han fascineras av Tiger Chen och försöker rekrytera honom till sin olagliga, dödliga turnering. Ynglingen säger först nej men Donaka lyckas pressa honom till det, och han börjar gå en serie allt våldsammare matcher. Donakas motivation är att han vill se om han kan ta en "man of tai chi" och förvandla honom till en iskall mördare. Det verkar fungera bra - Tiger Chen börjar tydligt allt mer tycka om våldet och brutaliteten.

När jag läser om det jag skrivit låter Man of Tai Chi bättre än den är. Den har en bra idé, det är en roll som Keanu Reeves fungerar i, och Tiger Chen gör ett bra porträtt av en man på väg ner i mörkret. Men den kommer inte längre än sin idé.

Framför allt stördes jag av att det tjatas så mycket om hur unik Tiger Chen är, en tai chi-kille som slåss, men under stridsscenerna slåss han ganska exakt som de andra. Det finns några träningsscener som för mitt oerfarna öga ser genuina ut, men så fort det ska slåss ser det ut som vilken filmstridskonst som helst.

Man of Tai Chi är ingen dålig film men den var inte heller värd att lägga fem år av sin karriär på, och det är inget gott tecken när beskrivningen av handlingen är bättre än filmen.