Shaun the Sheep Movie (2015) - 6/6

Den här filmen är ett exempel på hur man tar en idé, är ärlig mot sin idé, och skapar något bra. Den är en långfilmsversion av en TV-serie med sjuminutersavsnitt, innehåller så lite dialog att vi kan runda av det till "ingen alls", och bygger hela sitt värde på skratt och söthet. Men vilket värde.

Claymationstilen som gav oss Chicken Run och Wallace and Gromit skapar samma känsla här, en dockhems-atmosfär med söta lerfigurer som rör sig bland riktig rekvisita i miniformat. Historien rör sig runt en bondgård där fåret Shaun bor tillsammans med sina fårkompisar och ett ohemult sött lamm, alla omskötta av bonden och hans hund Bitzer.

Bonden var en gång i tiden en passionerad farmare men nu har han fallit in i trista rutiner. Vardagslunken tråkar ut Shaun och hans vänner, och Shaun smider en plan för att få en ledig dag. Den är lika genialisk som skrattframkallande så jag tänker inte gå in på den utom för att säga att det slutar med att bonden ligger sovande i en husvagn som rullar iväg. Den rullar faktiskt hela vägen till The Big City (tvillingstäder: Großstadt, Grande Ville La Ciudad Grande), där bonden vaknar upp med amnesi.

Shaun inser snart att livet på gården inte fungerar utan bonden och ger sig av in mot staden för att hämta hem honom. Naturligtvis följer de andra fåren efter och äventyret är igång. För hur ska ett gäng får från landsbygden smälta in i den stora staden?

Shaun the Sheep Movie är förstås inget annat än en skojig bagatell, något som barnen kan roas av och de vuxna skratta åt - man kan alltid lita på Aardman Animation när det gäller vuxenbonus - men den är en fantastisk bagatell. Man skrattar, man säger "naw", man mår bra.

Och jag kan fortfarande komma och tänka på mannen som somnar i en studsmatteaffär, och inte hindra leendet från att bryta ut igen.

Kilómetro 31 (2006) - 1/6

Fråga mig inte varför jag såg den här filmen, för jag har ingen aning. Det var inte förrän den började som jag förstod att den var på spanska, sån koll hade jag. Nu, efter att ha sett den, har jag marginellt mer koll, men det har inte berikat mitt liv.

Upprinnelsen är en bilolycka på en avsides väg. Ágata (Iliana Fox) kör på en pojke, går ut för att hjälpa honom, och blir själv överkörd. Hon hamnar i koma och får besök på sjukhuset av sin tvillingsyster Catalina (Iliana Fox). Som brukligt är för tvillingar i skräckfilmer har de telepatisk kontakt och Catalina kan känna att något är fel med hela historien.

Catalina börjar rota i det och hittar nån gammal spökhistoria om en mamma som förlorade sin son och nu hemsöker de vägar för att hämnas - tydligen en variant på legenden om La Llorona, ett gråtande spöke som sörjer sina barn. Ágata har hamnat i gränslandet mellan livet och döden.

Kilómetro 31 är en rörig, osammanhängande historia som försöker vara en stämningsfull, otäck skräckfilm. Jag kan se varenda element klicka på plats men det läggs inte ihop till någonting. Varje musikstycke, varje kameravinkel, varje strategisk skugga, jag förstår vad regissören Rigoberto Castañeda försöker uppnå. Men han misslyckas.

The Martian (2015) - 5/6

Det första jag hörde om The Martian kom från xkcd, där boken beskrevs som en enda lång "vi måste sätta ihop detta med det där och vi har bara det här"-scen från Apollo 13. Jag har inte läst boken men filmen lever inte riktigt upp till den beskrivningen. Fast jag förstår varifrån tanken kom. The Martian handlar om att vara smart med små resurser. Utföra mirakel i verkligheten.

Filmens mirakelgörare är astronauten Mark Watney (Matt Damon), en medlem av den tredje bemannade expeditionen till Mars. Under en storm träffas han av skrot som slungar iväg honom utom synhåll, och expeditionens befälhavare Melissa Lewis (Jessica Chastain) tvingas ta beslutet att lämna Mars utan honom, i tron att han är död.

Mark har förstås överlevt och lyckas ta sig in på expeditionens lilla bas. Utan något sätt att kommunicera med sina medastronauter - som redan är på väg hem - börjar han räkna sina alternativ, med övermänsklig sinnesnärvaro och ett gott humör som bara kan beskrivas som patologiskt.

Han vet att nästa expedition till Mars landar fyra år senare, så han ska bara lyckas överleva tills dess och inte bli fullständigt skogstokig under tiden. Resten av filmen utgörs av hans försök att rädda sig.

Det är mycket mer fascinerande än det låter. The Martian är så verklighetstrogen som den rimligen kan - påstår människor som begriper sånt bättre än jag - men man måste inte vara rymdingenjör för att sitta som fastnitad när Mark Watney utför vetenskapsexperiment för att ge sig själv en chans att överleva.

Filmen lyckas förklara precis så mycket som vi behöver veta utan att någonsin bli föreläsande, predikande, eller tråkig. På samma sätt som David Fincher gjorde programmering och arkivforskning till spännande nagelbitaraktiviteter gör The Martian stort drama av torr vetenskap. Den gör en grej av att inte vara spännande, av att inte slänga in dramatiska vändningar vid varenda tillfälle. Den har allt självförtroende i världen när den visar upp sin berättelse precis som den är, utan att snygga till den för en actiontörstande publik.

Det som gnagde mig med The Martian var Mark Watneys ovan nämnda superhjältepsyke. Jag förstår att det inte var det som bokens författare Andy Weir var intresserad av; det finns gott om psykologiska thrillers och historier om människor som bryter samman. Weir ville skriva en berättelse om att vetenskapa sig ur en svår situation, och då är det mest distraherande att blanda in den mänskliga aspekten.

Men det är ändå det som bryter realismen för mig. Mark Watney inser att han måste tillbringa fyra år ensam på en främmande planet - OM han lyckas räkna ut hur han ska kunna hålla sig vid liv så länge. De flesta av oss hade inte överlevt den insikten och inte en enda av oss hade tagit sig förbi den med oskadat psyke.

Det är väl okej att ta det medvetna beslutet att strunta i den biten av Mark Watneys upplevelse, för att leverera det som Brian Cox kallade "the best advert for a career in engineering I've ever seen", särskilt när resultatet är så här bra. Jag kunde bara inte låta bli att tänka på vad jag hade gjort i samma situation. Krupit ihop i ett hörn och gråtit mig till döds, troligen.

Star Wars Episode VII: The Force Awakens (2015) - 6/6

Jag hade väldigt höga förhoppningar om den här filmen. Många klagade när George Lucas sålde sitt legendariska varumärke till Disney, men jag trodde på Disney, och jag såg mönstret: vi får de bästa brädspelen när de som växte upp med brädspel börjar designa dem, vi får de bästa serierna när de som växte upp med serier börjar skriva dem, vi får de bästa superhjältefilmerna när de som växte upp med superhjältefilmer börjar göra dem.

Och bakom nästa del i Star Wars-sagan stod J.J. Abrams, född 1968 och med Star Trek bakom sig, Michael Arndt, född 1970 med Little Miss Sunshine bakom sig, och Lawrence Kasdan, som skrev manus till The Empire Strikes Back, Return of the Jedi och Raiders of the Lost Ark. Två skickliga filmskapare som först såg Star Wars när de gick i lågstadiet, och en medkreatör till något av det bästa i äventyrsgenren som någonsin gjorts. Jag kunde inte se hur det skulle bli dåligt.

Ändå var det nervöst när texten började rulla. Jag ville så, så gärna att den här filmen skulle vara en härlig upplevelse. En dålig film vore en rivande besvikelse. Det blev det förra, och det tog inte lång tid innan jag insåg det.

Visst, den har sina fel. Att imitera stil är väldigt svårt. Att imitera stil utan att kopiera är nästan omöjligt, och när föremålet är den kanske mest ikoniska filmserien någonsin... det går nog inte. Och det gick inte, heller. The Force Awakens stjäl många element från sina föregångare. Det finns ett ont imperium som med stormtrupper bekämpar en rebellrörelse, en Dödsstjärna, en liten vit pipande robot som bär på viktig information och hamnar i öknen, en bar full av aliens, en maskerad svartklädd skurk med röd ljussabel...

Men det fungerar. Estetiken och känslan är så mitt i prick som någon kunde önska. The Force Awakens ser ut och beter sig som en Star Wars-film. Här finns ingen gummiaktig CGI, inga överdrivna effekter som kastas i ansiktet på publiken, inga löjliga ordvitsar.

Däremot finns samma tilldragande miljöer som vi såg i originaltrilogin. I bakgrunden knallar ett aliendjur förbi utan att det kommenteras. Allt är smutsigt, rostigt, inbott, använt, inte de vita glänsande Apple-drömmar som visades i prequelsen. Det här är en riktig värld, en bebodd värld, inte ett filmset.

Allt klickar lika bra. Nostalgin sitter där utan att dras för långt - flera gånger lät de lätta mål vara. Humorn sitter där utan att bli löjlig - vi skrattar med filmen, inte åt den. Känslorna sitter där utan att det blir sentimentalt - vi kan känna med karaktärerna utan att tappa äventyrskänslan. Sammanträffanden tänjer på gränserna, men det funkar.

Samtidigt har till och med Star Wars-sagan mognat lite. Skurken är mer nyanserad än någonsin, relationerna vuxnare, fienderna mindre ansiktslösa, utan att det tar något ifrån den action och den glädjefyllda känsla vi vill ha.

The Force Awakens är den bästa Star Wars-film vi kunde hoppas på, och helt enkelt en väldigt bra film. Nu är det dags att börja oroa sig för om det går att upprätthålla det här. Jag tror på J.J. Abrams.