tisdag 15 september 2015

Paus


Det blir lite uppehåll här framöver. De senaste dagarnas händelser i Skåne har hållit mig sysselsatt och de lär väl fortsätta med det ett tag, och min buffert var hysteriskt liten när det började. Men att inte missa en uppdatering på fyra och ett halvt år, det är inte så illa det heller.

söndag 13 september 2015

Because I Said So (2007) - 1/6


Vissa människor tycker man bara illa om, utan att det finns någon anledning. När det gäller skådespelare är det väl relativt harmlöst så jag har inte försökt analysera varför jag ogillar Owen Wilson eller Diane Keaton. Men det inverkar på vad jag tycker om filmer som denna, där en skådespelerska jag ogillar - Keaton - spelar en karaktär jag avskyr - Daphne Wilder, mamma till tre vuxna barn och uppfylld av en kvävande moderskärlek.

Två av hennes tre döttrar, Maggie (Lauren Graham) och Mae (Piper Perabo), är lyckligt gifta men den tredje, Milly (Mandy Moore), är singel och har en lång rad förhållanden bakom sig. Det är förstås helt oacceptabelt för den smärtsamt normativa och trångsynta Daphne, som ständigt försöker få ihop Milly med lovande män.

Daphne går över alla gränser när hon lägger upp en kontaktannons på en nätdejtingsida och börjar intervjua potentiella kavaljerer åt Milly. Hon hittar en favoritkandidat, Jason (Tom Everett Scott), ungefär samtidigt som Milly själv träffar Johnny (Gabriel Macht), en man som Daphne träffat och avfärdat.

De tre systrarna är rätt trevliga, men Daphne är en så jobbig människa och så illa spelad att hon tar över hela filmen och gör den obehaglig. Hon blir upprörd när Milly dejtar två män samtidigt, hon blandar sig i varenda detalj, hon tar sina känslor som gisslan, hon är helt enkelt en riktig mardrömsmamma, någon vi inte skulle vilja ha i våra liv i verkligheten och aldrig skulle vilja umgås med om vi kunde undvika det. Och som vanligt är mononormen stenhård och oifrågasatt.

Den romantiska komedin är en genre som producerar sina pärlor men också en stadig ström av skit. Because I Said So representerar något av det lägsta i den strömmen, en film som fallerar på så gott som alla sätt den kan. Inte en känsla sitter där den borde.

torsdag 10 september 2015

Morons from Outer Space (1985) - 2/6


Det intressantaste med den här filmen är ämnena den vägrar analysera. Historien om tre korkade rymdvarelser som kraschlandar på Jorden är mer realistisk än de flesta berättelser om utomjordisk kontakt vi sett, och det är intressant att sånt bara kan berättas som komedi. Rymdvarelserna blir förstås kändisar och alla vill se dem, men efter en hög intervjuer har de inget nytt att säga så de blir tvungna att bli popstjärnor.

Så är det - varelser från andra planeter lär inte vara djupare eller ädlare än människor, och inte heller ondare än människor. De lär vara ungefär som vi. De kommer att svära över att rymdskeppet krånglar, de kommer att tjafsa med varandra om meningslösheter. Men vi finner vår vardag rolig när den drabbar någon annan, så vi kan bara skratta åt det. Och när filmen inte gör det så roligt att vi skrattar, då blir det väldigt tomt.

Skämtet ska vara att rymdvarelserna ser ut precis som människor, pratar engelska, och färdas i ett rymdskepp vars interiör är så åttiotalsjordiskt att jag först utgick ifrån att de faktiskt var människor från Jorden. De är fyra till att börja med - Bernard (Mel Smith), den ende bland dem med någorlunda intelligens och den som får stå ut med de andra tre, Sandra (Joanne Pearce), Desmond (Jimmy Nail) och Julian (Paul Bown). När Bernard spelar rymdboll råkar klantarna koppla loss hans del av rymdskeppet och själva kraschar de på motorvägen M1 utanför London. Bernard kraschar också, i USA.

Graham Sweetley (Griff Rhys Jones) är en insignifikant journalist som råkar vara den ende på sin TV-kanal som är på plats när rymdvarelserna landar och råkar få följa med in på det snabbt avspärrade området. Det leder till en karriär som manager för rymdvarelserna.

Det finns några skratt i Morons from Outer Space, de flesta av dem lågmälda skämt som glider in i bakgrunden. När filmen fokuserar på att skratta åt de dumma rymdvarelserna så är den inte roligare än vilken "haha han är dum"-film som helst. Den glider ner som något smaklöst och smärtfritt, men det bästa med den är tankarna den förmodligen inte ens ämnade ge mig.

tisdag 8 september 2015

Patrik 1,5 (2008) - 4/6


Ännu en film vars omslag ljuger. Den ser ut som en mysig oförarglig feelgoodkomedi. Visst, det är där den slutar. Men det är inte där den börjar.

Paret Göran (Gustaf Skarsgård) och Sven (Torkel Petersson) har precis flyttat in i ett idylliskt radhusområde med blomstrande trädgårdar och söta lekande barn. De är något stereotypa - Sven är butch, äter pizza och dricker whisky, Göran är känslig och påtar i trädgården - men det hjälper nog bara med acceptansen i området. Förutom från de lokala skitungarna förstås, som gillar att ropa "bög" och springa.

Göran och Sven har precis fått godkännande från socialnämnden och ska få adoptera ett barn. Det visar sig vara ont om givarländer som kan tänka sig att lämna ett barn till ett homosexuellt par, så det slutar med att de får en svensk 1½-åring som förlorat sin familj. När pojken anländer visar det sig dock att ett kommatecken hamnat fel. Patrik (Tom Ljungman) är inte 1,5, han är 15.

Det låter som just en skojig förväxlingskomedi. Men Patrik är en arg liten ligist som kommer från en ungdomsanstalt och han tänker inte bo hos några "jävla bögar". Sven reagerar vilt och våldsamt, och hans dotter Isabell (Amanda David) är en hopplöst trulig tonårstjej. Det är helt enkelt horribla människor vi har att göra med.

Patrik 1,5 reser sig långsamt ur de djupen och blir trevligare ju längre vi tittar på den, utan att den förråder sig själv. Mot slutet blir den just så charmig och feelgood som jag väntade mig, och inte det obehagliga tidsslöseri som den först verkade.

söndag 6 september 2015

Hitch (2005) - 4/6


Det här var en enorm och positiv överraskning. Jag har duckat den här filmen i tio år för att den såg ut som en extremt tråkig dussinkomedi, smärtsamt oförarglig. Visst är den en dussinkomedi och visst är den oförarglig, men den är faktiskt mycket mer charmig och rolig än jag väntade mig. Samtidigt är den förstås mononormativ, heteronormativ, genusnormativ och normativ på ett par sätt till som vi inte uppfunnit ord för än, men det tar aldrig över.

Berättelsen rör Alex "Hitch" Hitchens (Will Smith), professionell och hemlig dejtingkonsult. Män som inte vet hur de ska närma sig en kvinna kommer till honom, och han hjälper dem som en modern Cyrano de Bergerac.

Men Hitch är ingen pickup-artist-instruktör; han pysslar med att väcka attraktion och kärlek. Han vill föra sin kund till en kyss på tredje dejten (för den här filmen behandlar människor som inte kysser förrän på tredje dejten) och sen är det upp till kunden själv.

Hans mästerverk ska bli revisorn Albert Brennaman (Kevin James), som är kär i sin egen klient, den stenrika och tokvackra arvtagerskan Allegra Cole (Amber Valletta). Han är en av många som förvaltar hennes förmögenhet och hon har förmodligen aldrig märkt att han finns. På alla sätt som man kan vara out of his league är Allegra out of Alberts. "If ever there was a man born without game, it was Albert Brennaman."

En av de många skvallerjournalister som jagar Allegra är Sara Melas (Eva Mendes), som bland annat är ansvarig för att avslöja Allegras förre pojkväns otrohetsaffär. Hon har hört talas om dejtdoktorn men tror att han är en myt. Hon och Hitch träffas på en bar och till sin förvåning börjar Sara tycka om honom. Naturligtvis utan att veta att det är dejtdoktorn hon dejtar.

Nej, det är ingen svårförutsägbar film. Den fungerar på grund av tilldragande prestationer. Jag tycker faktiskt om Albert Brennaman, jag tycker om Allegra Cole. Jag vill att de ska bli lyckliga. Och jag tycker om Hitch också. Trots reaktionerna när hans verksamhet avslöjas så gör han inget fel. Han vill skapa lycka. Vem vill inte det?

torsdag 3 september 2015

Seven Psychopaths (2012) - 6/6


Jag älskade den här filmen. Den börjar som en dålig efterapning av Pulp Fiction men just när mina förväntningar börjat ta fast form så vänder den sig, och det blir filmens tema. Jag fann den helt oförutsägbar och hade glatt tittat vidare bara för att få veta vart den var på väg, även om den inte hade haft några andra kvalitéer.

Det har den. Den har ett smidigt, roligt, engagerande manus signerat Martin McDonagh, även regissör, som också skrev och regisserade den underbara In Bruges. Den har en imponerande rollista: Colin Farrell, Sam Rockwell, Christopher Walken, Woody Harrelson, Tom Waits och Harry Dean Stanton i den kanske mest imponerande lilla birollen från en skådespelare som specialiserat sig på imponerande små biroller. Den här gången har han inte ens repliker att verka igenom.

Saknade du kvinnor i rollistan? Det gör Christopher Walkens karaktär också. Han klagar högt om saken. Det är typiskt för McDonaghs insnärjda, mångbottnade historia och hans klichéfria karaktärer - förutom karaktären vars roll det är att vara och förespråka klichéer. Seven Psychopaths är både en förvriden buddy-comedy och en gangsterfilm, och den tar sig tid att undersöka båda genrerna på metanivå. Ett bra tag förvirrade den mig, då den inte tycktes göra någon urskillnad på det som hände i filmens verklighet och det som hände i filmens fiktion.

För naturligtvis finns det en fiktion mitt i en film som denna. Det rör sig om ett filmmanus med titeln Seven Psychopaths, skrivet av Martin Faranan (Farrell). Han har problem; titeln kräver sju psykopater men han har bara en. Och han är egentligen ingen psykopat, han är en buddhist som ogillar våld. Liksom Martin själv.

Martins kompis Billy Bickle (Rockwell) tycker att det där med att ogilla våld är fjantigt. Han vill hjälpa Martin skriva filmen och fylla den med eldstrider. Det vore i alla fall bättre än hans vanliga kneg, att kidnappa hundar, vänta tills ägarna lägger ut en belöning och då låta kompisen Hans Kieslowski (Walken) lämna tillbaka dem.

Det är den affärsverksamheten som försätter de tre männen i trubbel. En dag kidnappar Billy en liten shih tzu som råkar vara det enda som den brutale gangsterbossen Charles Costello (Harrelson) älskar - hundens halsband bär texten "return to Charles Costello or you die". Costello är inte typen som sätter upp affischer och hoppas på att få tillbaka sin hund. Han drar samman sina undersåtar, beväpnar sig och börjar leta. Martin Faranan blir vår likare, den normale som finner sig mitt i en virvelvind av vansinne.

Det är upprinnelsen till en magnifik berättelse som jag varken kan eller vill sammanfatta. Liksom In Bruges visar den oss karaktärer med djup och personlighet, med oväntade drag och än mer oväntade handlingar. De tar moraliska beslut med blod och liv som insats. Och ständigt analyserar filmen sig själv, kanske inte på samma nivå som Adaptation men i samma härad, tills den slutar på ett djupt tillfredsställande sätt. Kanske det enda möjliga sättet.

tisdag 1 september 2015

Safe House (2012) - 2/6


Tobin Frost (Denzel Washington) var en halvt legendarisk CIA-agent, känd för sin förmåga att omvända fienden till att bli dubbelagenter, innan han blev frilansare och sålde ut sitt land till alla som ville köpa. Efter nio år i den branschen promenerar han plötsligt in på amerikanska konsulatet i Kapstaden och presenterar sig.

Han förs till det safe house (det finns säkert en svensk term men SÄPO har slutat svara när jag ringer) som drivs av den uttråkade Matt Weston (Ryan Reynolds), som drömmer om en mer spännande postering än att sköta en lägenhet som aldrig har en gäst. När Frost anländer är det dock slut med tristessen; först får Weston bevittna waterboarding och sen blir stället attackerat av Vargas (Fares Fares) och hans tungt beväpnade underhuggare.

Det är bara Weston och Frost som undkommer. Med hjälp av sina bossar David Barlow (Brendan Gleeson, varför nu en irländare är CIA-chef) och Catherine Linklater (Vera Farmiga) försöker han komma fram till vad han ska göra härnäst. Vilket naturligtvis involverar åtskilliga eldstrider.

Det finns en tämligen svårgenomtränglig intrig - jag vet fortfarande inte varför Keller (Joel Kinnaman) gjorde som han gjorde - men huvudattraktionen ska ligga i Denzel Washingtons spel som Tobin Frost. Han lanseras som en blandning av Jokern och Hannibal the Cannibal, ett psykologiskt geni som kan snacka sig in i hjärnan på vem som helst.

Verkligheten visar sig betydligt mer mondän, och ingenting vi inte har sett förut. Det är bara det bättre spelet från Ryan Reynolds som gör att det blir så pass trovärdigt som det är, men Tobin Frost förefaller inte vara någon genialisk dubbelagentskapare.

De intressantaste bitarna är i stället de som är helt befriade från både action och halvtaskigt psykologspel, där vi ser ärrade underrättelseveteraner utöva sin konst. Sånt är alltid intressant när det görs bra, även om jag är övertygad om att det är en högst fiktiv version vi ser. Ändå mindre fiktiv än de träiga eldstriderna.