Zero Dark Thirty (2012) - 2/6

Jag har ett komplicerat förhållande till filmer som bygger på verkligheten, särskilt när den verkligheten är viktig. Det spelar inte enorm roll att Braveheart fifflar lite med vad som verkligen hände, men att In the Name of the Father ljuger om i stort sett allting är politiskt viktigt. Den konflikten är fortfarande igång.

Men ska det påverka hur man bedömer en film? Ska en film bara värderas efter sina egna kvalitéer, i ett vacuum, eller ska den bemötas som ett meningsfullt verk? Är von Triers filmer sämre därför att de förespråkar vidriga värderingar, är Birth of a Nation inget mästerverk därför att det den visar är den vite mannen som äntligen reser sig mot de svarta förtryckarna i USA på 1800-talet? Jag tror att det beror på vilka känslor filmen väcker, och huruvida den överlever att jämföras med verkligheten.

Som tur är behöver jag inte lösa det problemet just i dag, för jag tycker inte om Zero Dark Thirty ändå. Men det hjälper verkligen inte att den framställer jakten på Usama bin Laden som en enda CIA-agents verk, som hon utförde trots att hon motarbetades av precis alla. Det hjälper inte att den framställer tortyr som ett effektivt underrättelseredskap som ledde till bin Ladens död. Det hjälper inte att Barack Obamas enda roll i filmen är att hindra hjältarna genom att ta ifrån dem deras möjlighet att tortera. Det hjälper inte att jakten på bin Laden framställs som något ädelt när det i själva verket handlade om vedergällning.

Om vi bortser från det så undrar jag vad det är med mig och Kathryn Bigelow. Hennes förra film, The Hurt Locker, hyllades och prisades av i princip alla utom mig, och nu är det likadant med Zero Dark Thirty. Hon gjorde även Strange Days och Point Break, så det är inte som om jag har något personligt emot henne, men den här döda stilen hon har lagt sig till med får mig att undra vad det är alla andra ser i hennes filmer.

Det är en lång historia om den nybakade CIA-agenten Maya (Jessica Chastain) som kastas rakt in i en tortyrsession med agenten Dan (Jason Clarke) och offret Ammar (Reda Kateb). Först tycker hon det är otäckt, men hon hämtar sig snart och hennes initiala motvilja framställs som något hon måste komma över för att bli en effektiv agent. Sen tillbringar hon större delen av ett årtionde med att följa ett spår som hon är ensam att tro på, i en typisk Hollywood-dramaturgi.

När det handlar om riktigt underrättelsearbete är Zero Dark Thirty fängslande. Men det är en väldigt liten del av löptiden som ägnas åt det. För det mesta slåss Maya mot andra agenter och överordnade, eller så torterar hon människor, eller så blir hon angripen, eller så är det besvikelser och bomber som exploderar.

Zero Dark Thirty förvrider ett verkligt skeende som spelar stor roll för vår nutida värld; det här är versionen som kommer att fastna i det kollektiva medvetandet. Det är nog för att jag ska tycka illa om att den finns, men det är det mediokra sättet den gör det på som gör den till en dålig film.

The Judge (2014) - 6/6

Robert Downey Jr får akta sig så han inte faller i samma fälla som efter-John-Sparrow-Johnny-Depp och envisas med att låta likadan hela tiden. I The Judge gör han en ganska typisk efter-comeback-roll. Det är tur att han är bra på det, och att The Judge ser till att göra något mer av honom. Hans Hank Palmer kanske låter som Tony Stark, men han är inte Tony Stark.

Han är en framgångsrik, cynisk storstadsadvokat med rötterna i en småstad i Indiana. Han har en dotter (Emma Tremblay) som han älskar, och en fru (Sarah Lancaster) som han håller på att skilja sig ifrån. När hans mamma dör reser han hem till Carlinville, där resten av familjen fortfarande bor. Hans storebror, tvåbarnsfadern Glen (Vincent D'Onofrio), hans lillebror, den autistiske Dale (Jeremy Strong), och hans far Joseph (Robert Duvall), stadens domare och en nykter alkoholist som inte växlat två ord med Hank på årtionden.

Hank är bara där för att gå på begravningen, men just som han ska åka är hans far inblandad i en bilolycka där en man dör och familjebanden drar honom till att sköta försvaret. Det hade kunnat bli väldigt rutinmässigt och formulaiskt, men Nick Schenks och Bill Dubuques manus är bättre än så.

The Judge är ett magnifikt karaktärsdrama därför att varenda människa i den verkligen är en människa, inte en tingest som tjänar berättelsens syften. De här personerna har känslor, tankar och egna motiv. Det låter så enkelt, och ändå är det något som konsten ofta glömmer. Till och med snabbt uppdykande och lika snabbt försvinnande bifigurer förlänas personligheter. Huvudpersonerna är komplexa varelser vars handlingar inte alltid är rationella, men inte på ett otroligt sätt. De är bara människor.

The Judge är dessutom en smart film, som inte dumpar information på oss innan vi behöver den och inte skriver oss på näsan. Den bakgrundshistoria vi redan från början anar serveras oss i småportioner, när karaktärerna har anledning att prata om den, och med varje ord blir bilden mer klar för oss. Ju mer vi får veta desto mer vill vi höra, och intresset hålls uppe hela vägen in i slutsekunderna.

Maleficent (2014) - 2/6

Det låter som en fantastisk idé: en nyversion av Törnrosa, ur den onda häxans synvinkel. Liknande idéer har gett oss Wicked, den bästa musikalen någonsin, och Frozen, en av de bästa animerade filmerna någonsin. Maleficent hade kunnat bli precis lika bra. Den hade alla fröerna till något genialiskt, och inledningen är så vacker att jag i huvudet började formulera en recension som inleddes med att detta var det närmaste vi kommit en sann saga på film.

Men filmen skjuter sig själv i foten med sin huvudperson. Älvan Maleficent (Angelina Jolie) sviks av sin barndomskärlek Stefan (Sharlto Copley) och blir så arg och bitter att hon kastar en förbannelse över hans dotter Aurora (Elle Fanning). Med tiden ångrar hon sig men hon var för skicklig; inte ens hon själv kan stoppa förbannelsen.

Det går för fort. Maleficent är en oskuldsfull varelse som inte förstår avund eller girighet, men så fort hon blir förrådd förvandlas hon till en kacklande ärkeskurk, inte bara en försmådd och hämndlysten varelse utan en nästan parodisk onding av ett slag man sällan ser längre. Hon är inte ute efter rättvisa, hon vill orsaka lidande.

Skiftet tillbaka är mer trovärdigt men också mycket lättare att visa. Och när Maleficent väl valt sida så är filmen en ganska stereotyp och förutsägbar historia, som dessutom avviker så mycket från Disneyfilmen som den ska vara en version av att jag tycker att den fuskar.

Det bästa i filmen händer under de första minuterna - för övrigt den bit som hade en annan regissör än resten - när vi presenteras för människornas rike och det magiska grannlandet som bebos av älvor, trädfolk och talande svampar. Den filmen jag började se ville jag gärna se klart, men det fick jag inte.

Nightcrawler (2014) - 6/6

Lou Bloom (Jake Gyllenhaal) är en av de mest speciella filmkaraktärer jag sett. Till att börja med verkar han bara vara en överdrivet framgångstörstande ung man som internaliserat varenda slagord från skitskyfflande livscoacher och gör allt för att verka ambitiös och kompetent, men varenda ord ur hans mun bär en störande stelhet och hans meningar är alldeles för välsnickrade för att vara sanna. Redan från början gnager han i oss. Det finns något riktigt mörkt där inne.

Den framgångsväg han väljer är den som i Sverige brukade kallas blåljusjunkie; frilansare som åker runt på nätterna med en kamera och en bilradio och filmar olyckor och brottsplatser, och säljer bilderna till TV eller tidningar. Det är ett stressigt liv, men Lou faller rätt in i det. Redan när han bara är en kille med en handhållen kamera beskriver han sin verksamhet som en firma, kanske bara för att lura in sin assistent Rick Carey (Riz Ahmed), kanske för att han tror på det. Eller för att han har fallit för ännu ett slagord, ett av dem som handlar om att om man låtsas något så blir det sant.

Han säljer sina verk till TV-redaktören Nina Romino (Rene Russo). Hon ser i honom en karriärräddande ängel. Han verkar helt sakna gränser; han kör upp sin kamera i ansiktet på poliser, brandmän och blödande brottsoffer. Hon lär honom nyhetssändningarnas iskalla logik. Hon vill ha blod och våld, hon vill ha rika vita offer och fattiga svarta brottslingar. Hon vill sprida rädsla, för det är det som får hennes publik att klistras vid TV-apparaterna.

Lou har inga problem med det, men Nina får snart anledning att ångra sig. Hon ser sig som en hård affärskvinna, men Lou är mer cynisk och mer iskall än hon kunde föreställa sig. Hans framgångstörst går långt bortom det normala, eller ens det friska.

Det som knuffar upp Nightcrawler till toppnivå är en slipad cinematografi och tight regi som färgar hela filmen till samma mörker som råder i historien och inne i Lous huvud. Men det är Gyllenhaal som får oss att fortsätta titta. Lou Bloom är en genuint skrämmande skapelse, en människa man aldrig skulle vilja träffa i verkligheten. Han är någon som smyger sig in i ens liv tills man aldrig blir av med honom igen, ett vandrande djävulskontrakt. Och samtidigt är han den logiska förlängningen av den allt kortare nyhetscykeln, den allt tuffare situationen för media, den aldrig pausande jakten på sensationer. Samhällen får det de ber om, och kanske har vi bett om Lou Bloom.

Tracers (2015) - 1/6

När parkour först gick mainstream var det väldigt coolt; de böljande karakteristiska rörelsemönstren liknade inget vi sett innan. Hypen dog fort, det blev uttjatat, och nu himlar jag med ögonen så fort jag ser en traceur på film. Så Tracers hade ingen bra början - det första som händer är att cykelbudet Cam (Taylor Lautner) korsar vägar med ett gäng traceurer och det slutar med att gängets snygga tjej Nikki (Marie Avgeropoulos) orsakar en olycka som sabbar Cams cykel.

Det är bara ett av hans problem. Han försöker reparera sin bil men har inte råd med reservdelar, han är skyldig kinesiska gangsters ett femsiffrigt dollarbelopp, han kan inte tjäna nog med pengar ens när hans cykel inte är sönder, och han ligger efter med hyran.

Besatt av Nikki börjar han leta efter traceurerna men hon verkar inte vilja ha med honom att göra. Han börjar träna parkour på egen hand - eftersom han uppenbarligen har mycket fritid och inga andra åtaganden - tills han lyckas hoppa och volta in i Nikkis gäng. Det är det sedvanliga pseudofilosoferandet och mötet med kvasi-Miyagin Miller (Adam Rayner). Det visar sig att gänget - under Millers ledning - gör vagt definierade jobb för att tjäna pengar, och Cam vill vara med.

Det är rätt tråkigt, alltihop. Parkour har vi sett förr, killen som drygar in sig hos den snygga tjejen som inte vill ha med honom att göra har vi sett förr, mentorn som visar sig vara något annat har vi sett förr, och huvudpersonen som slutligen vänder på steken har vi också sett förr. Om detta är Taylor Lautners efter-Twilight-plan så ser det inte för lovande ut för hans karriär.

The Maze Runner (2014) - 2/6

En vacker dag ska jag sätta mig ner och skriva en klichélista. En sak med en given plats är karaktären som har all information och absolut ingen anledning att inte dela med sig av den men som envisas med att tala i gåtor och antydningar enbart för att skapa ett artificiellt mysterium åt publiken. Ett av exemplen kommer att vara The Maze Runner; i princip varenda karaktär utom huvudpersonen Thomas (Dylan O'Brien) är svårt anfäktad av denna sjuka, och mot slutet lyckas han drabbas själv också.

The Maze Runner är också ett utmärkt exempel på den ofta förekommande sorts mysterium där man skapar en fullständigt bisarr situation som inte kan ha någon rimlig förklaring, så att publiken ska undra genom hela filmen vad det egentligen är som pågår. Det kan fungera hur bra som helst, eller - som i The Maze Runner - så blir det snart uppenbart att det faktiskt inte finns någon rimlig förklaring. Berättarna byggde upp situationen och kom på förklaringen efteråt, och hoppas att vi inte märker att förklaringen inte passar med situationen.

Situationen är i alla fall besynnerlig nog. Den tonårige Thomas vaknar med minnesförlust i en hiss som för honom till en stor gräsplan omgiven av stenmurar med enstaka öppningar i. Han välkomnas av ett trettio-fyrtiotal andra tonårskillar och får långsamt veta hur det ligger till. De bor alla på gräset. En gång i månaden kommer hissen med förnödenheter och en ny kille.

Öppningarna i muren leder till en labyrint. Varje natt stängs öppningarna och labyrinten förändras. Det är också då som grievers, monstruösa cyborgskorpioner, springer runt i den. På grund av dem vill ingen tillbringa natten i labyrinten, och ingen har överlevt att göra det.

Killarna har skapat ett litet samhälle. En del av dem - runners - har som jobb att kartlägga labyrinten och hitta en väg ut. Det verkar vara ett ganska trevligt ställe att bo på, faktiskt. Det är inte alls så Flugornas herre som man skulle kunna tro när man samlar en hög tonårskillar på samma ställe och utsätter dem för psykologisk press.

Thomas lär känna ledaren Alby (Aml Ameen), den förste som anlände, de hyggliga Newt (Thomas Brodie-Sangster) och Chuck (Blake Cooper), den bråkige översittaren Gally (Will Poulter) och Minho (Ki Hong Lee) som basar över runners. Lite senare dyker även en tjej upp, Teresa (Kaya Scodelario). Hur det är att vara ensam tonårstjej bland några dussin tonårskillar utforskas inte.

Detta är en tekniskt välgjord film, men den kommer inte med en enda överraskning. Det är tänkt att mysteriet ska hålla vårt intresse men när svaren väl kommer har jag redan gett upp sen länge, särskilt som Thomas själv borde ha kunnat hosta ur sig dem. Det är oförarglig hjärnbomull och absolut inget annat, så det var väl självklart att den skulle göra oändligt med pengar och garantera att resten av böckerna i serien också blir film.

12 Years a Slave (2013) - 5/6

Detta är Steve McQueens tredje film, efter de utmärkta Hunger och Shame, och den gör ingen besviken. Det märks att han har mognat som regissör, men tyvärr har han tappat lite av sin särskilda prägel samtidigt. Han har slutat stila och blivit bättre på att berätta en historia, men jag hoppas att han i sin nästa film hittar tillbaka till den ostoppbara talangen han visade i Hunger och använder den på en riktigt bra berättelse.

12 Years a Slave är inte så fantastisk som jag hoppades att den skulle vara, men den är fortfarande väldigt bra. Vi har sett många filmer om verklighetens elände - slaveri, förintelsen, krig - men det är få av dem som verkligen lyckas ta sig in bakom tittarens sköldar och skapa riktiga känslor. 12 Years a Slave lyckas, i flyktiga ögonblick, få mig att känna med Solomon Northup.

Han, spelad av Chiwetel Eijofor, var en fri svart man i 1840-talets USA som en dag drogades, kedjades, och skickades till en slavmarknad under namnet "Platt". Han misshandlades för att tvinga honom att hålla sin frihet hemlig. Han såldes till en plantageägare i Louisiana, och förblev slav i tolv år innan han slutligen lyckades bli fri och återvända till sin familj i Saratoga, New York. Då skrev han sina memoarer.

Hans förste ägare var William Ford (Benedict Cumberbatch), en man som han inte verkar ha haft några onda ord att säga om. Fords snickare Tibeats (Paul Dano) var desto värre och verkade hata Northup personligen. Deras konflikt ledde till att Northup såldes till Edwin Epps (Steve McQueens favorit Michael Fassbender), som var stolt över sitt rykte som "nigger breaker".

Epps gillar piskan nästan lika mycket som han gillar Patsey (Lupita Nyong'o), men det leder inte till något gott för henne. Fru Epps (Sarah Paulson) blir svartsjuk och gör Patseys liv än värre. Scenen där Northup tvingas piska henne är ett av tillfällena när 12 Years a Slave kryper under skinnet på mig.

Verkligheten har sällan prydlig dramaturgi och därför saknas sådan även här. Filmen följer troget Northups bok vilket hjälper den känslomässiga kraften - man slipper den där stunden av besvikelse när man inser att de mäktigaste ögonblicken aldrig hände - men det gör också att detta är en historia utan sann upplösning. Det finns gott om lösa trådar, och inte ens historikerna kan knyta ihop dem.

Detta oaktat är 12 Years a Slave en kraftfull, skickligt gjord film. Skådespelare som Eijofor, Nyong'o (som vann en Oscar för sin roll), Cumberbatch, Fassbender och Brad Pitt som abolitionisten som hjälper Northup till frihet gör att vi aldrig rycks ur illusionen. Detta var en verklig värld, så som livet var, och vi besöker den en liten stund.

The Purge: Anarchy (2014) - 3/6

Den första The Purge var en överraskande bra film som skickligt använde sitt koncept för att både presentera en spännande actionfilm och säga något om vad det är att vara människa. Uppföljaren kommer som väntat inte i närheten. När den är bra gör den samma poänger som sin företrädare och resten av tiden driver den konceptet så långt att vi börjar undra vilken sida vi borde vara på.

Grundidén är den samma: I den nära framtiden har The Purge instiftats för att få bukt med brottsligheten. Tolv timmar om året är allt lagligt, och polis, ambulanser och brandkår slutar jobba. Tanken är att alla brottstendenser ska ut på ett halvt dygn så att det råder frid resten av året.

Detta skulle förstås inte fungera i verkligheten. Mord, misshandel, våldtäkt - dessa är sällan planerade brott. De sker av impuls, på fyllan, i ögonblicket. The Purge skulle bara leda till att det begicks fler brott under det halva dygnet varje år (och kanske färre dagarna före och efter), och så skulle samhället ha en massa att röja upp efter årets blodsorgie.

Men i den här filmen har det inte bara i princip eliminerat all brottslighet, det har även löst arbetslösheten och fattigdomen. På bara sex år. Det låter som om det skulle vara värt det, om det nu vore möjligt.

Dessutom dras de sociopolitiska argumenten till direkt löjliga höjder. Redan i den förra filmen var det huvudpoängen, hur The Purge i verkligheten handlade om att rika människor dödade fattiga. Den här gången är det inte bara effekten, det är avsikten. Det lämnar alla normala sfärer och går in i konspirationsteoriernas.

Där vi förra gången följde en rik familj får vi den här gången stifta närmare bekantskap med den fattigare befolkningen, som inte har råd att låsa in sig bakom dyra säkerhetssystem. Det är servitrisen Eva (Carmen Ejogo) och hennes dotter Cali (Zoë Soul), vars lägenhet intas av beväpnade män som släpar ut dem på gatan. Det är paret Shane (Zach Gilford) och Liz (Kiele Sanchez), vars saboterade bil bryter ihop just när The Purge ska börja. Och så är det ett mystiskt vapenproffs (Frank Grillo) som inte lyckas övertala sig själv att inte hjälpa dem.

De håller undan från uniformerade mördare och vitmaskerade ligister medan de försöker överleva tills klockan slår sju på morgonen och The Purge är över. I trakten finns också den militante demagogen Carmelo (Noel Gugliemi) som kallar till väpnad revolution mot staten.

Om man ser The Purge: Anarchy för välgjorda actionscener uppbackade av goda skådespelarprestationer i fina miljöer så är det inget fel på den, även om den aldrig gör mig riktigt nöjd. Men som det den försöker vara - en värdig uppföljare och en politisk kommentar - missar den målet.

The Taking of Deborah Logan (2014) - 1/6

Om jag hade fattat i förväg att det här var ännu en found footage-skräckfilm så hade jag inte sett den, mest för att jag är så trött på att skriva om dem. De har samma brister allihop och är allt som oftast ett sätt att dölja låg budget och dåliga filmskaparfärdigheter bakom billiga ursäkter. Dessutom brukar de vara hysteriskt tråkiga.

The Taking of Deborah Logan är inget undantag utan snarare ett lysande exempel på varför jag hatar genren. Den låtsade dokumentärstilen kräver som vanligt att karaktärerna filmar vidare i situationer där vilken människa som helst hade gjort precis vad som helst utom att filma vidare. Obemannade kameror fångar som vanligt upp bisarra eller omöjliga bilder. Om jag inte aktar mig kommer varenda mening i den här recensionen att innehålla frasen "som vanligt". Jag ska försöka behärska mig.

Historien som fungerar som alibi för de taskiga skräckeffekterna handlar om läkarstudenten Mia Hu (Michelle Ang) som ska göra en dokumentärfilm om Alzheimerspatienten Deborah Logan (Jill Larson) och hennes vuxna dotter Sarah (Anne Ramsay), som tar hand om henne. Hon hypotetiserar att den som vårdar en anhörig med Alzheimers mår rätt dåligt själv också, och ämnar få ett bra betyg genom att bevisa det. Jag tänker få det första Nobelpriset i astronomi genom att påvisa att solen är rätt varm.

I stället finner sig Mia i en kass Exorcisten-knockoff. Deborah teleporterar upp på köksbänken, pratar om ormar på franska, och spyr upp jord och daggmaskar. När hon hamnar på sjukhus kidnappar hon en nioårig cancerpatient (Julianne Taylor).

Det är fullständigt torrt, tomt och urtråkigt. Det tog mig halva filmen att inse att jag faktiskt tyckte riktigt bra om Jill Larsons prestation - i alla fall medan hon spelar en någorlunda normal människa med Alzheimers - eftersom jag var upptagen med att vara uttråkad. Den lilla ljuspunkten kommer inte i närheten av att rädda The Taking of Deborah Logan.

The Grand Budapest Hotel (2014) - 6/6

Ibland är det här väldigt svårt. Vad är det som är så bra med The Grand Budapest Hotel? Om jag kunde sätta det i ord skulle jag antagligen göra filmer som The Grand Budapest Hotel, inte bara se dem.

Det hjälper förstås att den tar en lång rad förstklassiga skådespelare - Ralph Fiennes, Tilda Swinton, Jude Law, Edward Norton, Harvey Keitel, Saoirse Ronan, Tom Wilkinson, Willem Dafoe, Bill Murray - och låta dem prata snabbt och precist, i noga smidda repliker.

Sen sätter den dem i en tung stiliserad historia, som är en historia inuti en annan historia inuti en annan historia, så att vi ständigt anar att det inte är den hundraprocentiga sanningen vi ser utan en mans nostalgiska minnen av sin ungdom.

Mannen är Zero Moustafa (F. Murray Abraham som gammal, debutantfyndet Tony Revolori som ung), ägaren till det en gång magnifika men nu nästan övergivna Grand Budapest Hotel, och han berättar sin historia för en namnlös författare (Wilkinson som gammal, Law som ung). En gång i tiden drevs hotellet av Zeros läromästare Monsieur Gustave (Ralph Fiennes), en man som höll den artiga civilisationens fana högt samtidigt som han charmade alla sina äldre, rika, blonda och kvinnliga gäster.

En av dessa kvinnor, Madame D (Swinton) dör och som brukligt är i fiktionen blir det bråk om hennes testamente, särskilt den del som tillfaller Monsieur Gustave. Han ser till att med Zeros hjälp ta den innan bråket kommer igång på riktigt, och därifrån är det en arg son (Adrien Brody), en hederlig advokat (Jeff Goldblum), en mördare (Dafoe), en volta i fängelse, en stulen tavla, ett försvunnet testamente, ett hemligt sällskap och en jakt genom snön.

Historien som sådan är nästan poänglös, men det är kanske däri den finner poängen. The Grand Budapest Hotel underhöll mig oavbrutet och lyckades packa mer än den borde i sina hundra minuter. Den ser fantastisk ut, men det är inte ett vackert skal utan något som på ett fundamentalt plan reflekterar filmens själ. The Grand Budapest Hotel handlar om en guldålder och fallet från den, om civilisation och mänsklig vördnad, om känslors band och om att det kanske är vår plikt att upprätthålla skenet av att världen är bättre än den är. Även - eller särskilt - när undergången är nära och oundviklig.

Gåten Ragnarok (2013) - 5/6

Norsk skräckfantasy, alltså. Man ska ju vidga sina vyer. Och det är jag glad att jag gjorde. Gåten Ragnarok är en riktigt bra film, spännande, otäck när den ska, och effektiv på alla sätt som den behöver. Den apar inte efter Hollywood utan är med om att skapa något eget, en nordisk genre som jag hoppas få se mer av. Den har till och med CGI av den bra sort som gör att man inte tänker på att det är CGI och ett fint, överraskande slut.

Arkeologen Sigurd (Pål Sverre Valheim Hagen) har tillbringat flera år med att undersöka ett välbevarat vikingaskepp, men nu har sponsorernas tålamod trutit. Han drar upp sina hypoteser om att Ragnarök inte är en enbart mytisk händelse utan något som faktiskt skedde, och att vikingaskeppet kanske håller nyckeln till denna gåta, men då skakar sponsorerna bara på huvudena och går därifrån.

Men så kommer Sigurds kollega Allan (Nicolai Cleve Broch) hem från Nordnorge med en kodad runsten. Sigurd knäcker koden och kommer fram till att stenen är en karta till hemligheten han söker. Han drar med sig sina barn Ragnhild (Maria Annette Tanderø Berglyd) och Brage (Julian Podolski), som egentligen ville på semester till Medelhavet, och tillsammans med svenskan Elisabeth (Sofia Helin), som är det närmaste den här filmen kommer en actionhjälte, och guidade av Leif (Bjørn Sundquist) bildar de en expedition.

När de väl kommer fram upptäcker de snabbt att de kanske aldrig borde ha åkt, och därifrån växlar filmen mellan nagelbitande spänning, gediget otäcka ögonblick, snabba actionscener och en varm entusiasm som påminner mig om Indiana Jones. Mycket finare saker kan jag inte säga om en äventyrsfilm.

Outcast (2014) - 1/6

Detta kan vara Nicolas Cages sämsta film någonsin, och nu för tiden är det en svår titel att vinna. Det är dessutom en film där han själv är så dålig som jag någonsin sett honom. Normalt är han det bästa i dåliga filmer; nu har han inte ens det kvar. Nu är det bara elände.

Outcast är tråkig från början till slut och plågas dessutom av genomgående horribla skådespelarinsatser. Mannen som behöll sin värdighet genom National Treasure, Seeking Justice och Left Behind har nu slutligen förlorat den. I rollen som korsriddaren Gallain pratar han som alla uppstyltade låtsashistoriska karaktärer vi någonsin hört, och verkar ha tappat varenda molekyl ambition.

Ingen hjälp får han heller. Hayden Christensen är uslare än vanligt i rollen som korsriddaren Jacob och de för mig helt okända Liu Yifei och Ji Ke Jun Yi får inte mycket till chans att visa eventuell talang de faktiskt besitter.

De harvar sig igenom en löjlig historia om nån kinesisk prins på flykt från sin bror och naturligtvis behöver de hjälp av vitingarna Gallain och Jacob för när har en asiat nånsin klarat av nånting utan hjälp från Mighty Whitey, och vi lider oss igenom oändliga tråkiga actionscener.

Jag tror att "tråkig" är ordet som bäst beskriver Outcast. Jag var inte intresserad av den en enda sekund, jag brydde mig inte ett dugg om den enda av karaktärerna, och striderna är inte bara sånt vi sett förut utan sånt vi inte hade velat se ens om vi inte sett det förut. Slöseri med tid, pengar, energi och arbete.

Taken 3 (2014) - 4/6

Jag är förbluffad. Den här filmen har nästan konsekvent sågats av kritikerna, även av dem som hyllade de två första delarna i serien. Och visst, Taken 3 är ingen Taken, inte ens en Taken 2. Den utnyttjar sin fascinerande huvudkaraktär alldeles för lite och kvinnorollerna har i princip reducerats till motivation åt de manliga karaktärerna. Men hur man kan avsky Taken 3 och gilla de första två, det är obegripligt.

Den har till och med en något mognare story än sina föregångare, även om det tar ett tag för det att bli uppenbart. Ex-hårdingen Bryan Mills (Liam Neeson) har efter sina tidigare äventyr fått ett gott förhållande med dottern Kim (Maggie Grace), exfrun Lenore (Famke Janssen) och till och med Lenores nye man Stuart (Dougray Scott). Lenore och Stuart har problem och båda pratar var för sig med Bryan om det. Lenores känslor för Bryan verkar vara tillbaka, och hans känslor för henne var väl aldrig borta.

Det hela tar en otäck vändning när Bryan kommer hem och hittar Lenore död i hans sovrum. Polisen dyker upp, Bryan tar ett snabbt beslut och flyr. Nu är han på flykt undan polisen och mannen som leder jakten är Frank Dotzler (Forest Whitaker som normalt är bra men här tycks ha glömt all inspiration hemma), en slipad polis som blir en värdig motståndare till Bryan.

En stor del av det roliga med Taken och Taken 2 var att se Bryan Mills använda sin väldigt speciella uppsättning färdigheter. De kommer inte alls till sin rätt i den här delen och hans mästerliga plan verkar alldeles för ofta kretsa runt att helt enkelt spöa upp ett godtyckligt antal motståndare. Därför är Taken 3 mer av en actionfest, med stridsscen efter stridsscen. Bra stridsscener, absolut, men inte mer än så.

Framför allt slösar manuset helt bort en potentiellt fantastisk konfrontation mellan Bryan och en karaktär som borde ha fått vara hans mörka spegel. Två stenhårda män med likadana bakgrunder, den ene god, den andre ond, av natur och öde placerade på olika sidor av konflikten. Taken 3 antyder motivet, men uttalar det aldrig. På samma sätt får Bryan be sina gamla vänner - lika tuffa män som han - om hjälp, men de underbara sekvenser som hade kunnat bli resultatet när fyra hårda gamlingar börjar bruka allvar, de får aldrig materialisera.

Ändå gör actionscenerna, Neesons oupphörligen underhållande röst och talang, och den något mer utvecklade historien att Taken 3 landar en bra bit in på den positiva sidan. Den är ett tecken på att det är dags att sluta med den här serien nu, men inte på att den borde ha slutat tidigare.