Kung Fury (2015) - 5/6

Detta är en svenskproducerad, Kickstarterfinansierad kortfilm som är en parodisk hyllning till allt som gjorde åttiotalets popkultur till det den var. Den prickar högst medvetet av kliché efter kliché och driver dem längre än de någonsin drevs på allvar, samtidigt som den är mer tekniskt välgjord än någon av filmerna den drar sin inspiration ifrån.

Premissen är lika löjlig som briljant. Hjälten (David Sandberg) är en polis som under en strid med en kung fu-mästare träffades av blixten samtidigt som han blev biten av en kobra, vilket förvandlade honom till tidernas störste kung fu-mästare, supersnuten Kung Fury.

Tillsammans med allierade som Hackerman (Leopold Nilsson) och dinosauriesnuten Triceracop (Erik Hörnqvist, Frank Sandersons röst) bekämpar han brott och blir tvungen att resa tillbaka i tiden för att döda Hitler (Jorma Taccone). Det är Nintendo Power Glove och vikingar med automatvapen, datorspelsparodier och en arg polischef (Per-Henrik Arvidius), allt vi kan vänta oss.

Och jag skrattar hela tiden. Det är den enda rimliga reaktionen, i alla fall för någon som växte upp med det här tramset. Kung Fury må vara medveten om vad den gör men den tar aldrig avstånd, den försöker inte lägga sig till med något ha-ha-bara-skojade-alibi. Den vältrar sig i sig själv. Det pratas om en långfilm och om den kommer så ser jag den, men jag tror inte att skämtet kommer att hålla till det.

Så varför är Kung Fury en bra film medan Sharknado är usel? För att Sharknado är medvetet dålig, skapt specifikt för att vara dålig, medan Kung Fury dels är en parodi och dels bara blir dålig därför att det den parodierar var rätt dåligt. Så här sett i backspegeln. Sharknado är som att missa en straff med flit. Inget roligt med det. Det är roligt om skytten halkar och skjuter ut bollen i publiken. Och det är roligt om näste skytt går fram, halkar teatraliskt, vallar bollen mot två stolpar och in i ansiktet på domaren. Ett misslyckande som kräver mer skicklighet än det gör att lyckas. Där har vi Kung Fury.

Coherence (2013) - 3/6

Kompisen som rekommenderade den här filmen - specifikt till mig, han avskydde den själv - hävdar bestämt att jag gillar filmer där inget händer. Jag håller inte med, men jag kan inte förneka att han har en poäng. Nu vet jag inte vad detta har med Coherence att göra, för här händer det faktiskt saker. Okej, inte mycket. Men en del. Ibland. Och jag tyckte inte ens särskilt bra om den.

Misstolka mig inte, idén är som en bättre Primer. Åtta människor är på middagsbjudning en natt när en komet ska passera, vilket vissa av dem tror ska orsaka besynnerliga fenomen - till att börja med bara en sprucken mobiltelefonskärm. Allt eftersom filmen fortskrider blir det uppenbart att det är värre än så.

Tecknen börjar subtilt och obegripligt men snart är det uppenbart att verkligheten kluvits i ett kanske oändligt antal bitar, och varje gång man går ut riskerar man att komma tillbaka till ett annat hus än det man lämnade. Versionerna skiljer sig mer och mer allt eftersom tiden går och det är här Coherence är som bäst: när den verkligen utforskar sin originella premiss. Även om det finns en och annan lucka i logiken. Kan nån förklara varför lysstavarna har olika färger?

Den tillbringar tyvärr inte mycket tid med att göra det. Resten av tiden är det ganska ointressant karaktärsdrama som tar plats, filmat med irriterande ShakyCam i dåligt ljus. Skådespelarprestationerna har fått hyllningar men jag vet inte varför; jag ser inget speciellt här.

Jag tror att en stor del av skulden ligger hos regissören och manusförfattaren James Ward Byrkits grundidé. Han bjöd in åtta skådespelare, duktiga improvisatörer, som han råkade känna men som inte kände varandra, och varje dag gav han dem information om deras egna karaktärer men inget mer, och så filmade han resultatet samtidigt som han kastade twistar på dem. Under de omständigheterna är det faktiskt fantastiska prestationer vi pratar om och den naturliga känsla som var målet infinner sig också, men där tar det stopp för min del.

Det är bara för tråkigt att glo på de här människorna och så fort det handlar om något annat än att försöka hantera den bisarra situationen de har slungats in i så tappar jag intresset. Jag skulle säkert älska en version av Coherence som fokuserade på premissen, inte på den pretentiösa grundidén, men det här är inte den filmen.

Och så hatar jag slutet. Må den här smärtsamma trenden att ha anti-slut dö en snabb död.

Boyhood (2014) - 5/6

När jag fick höra att Richard Linklater, mannen bakom två av mina favoritfilmer någonsin och en tredje som bara är jättebra - och därtill Waking Life och A Scanner Darkly som jag verkligen borde se om och recensera - tillbringat tolv år med att spela in en film så visste jag förstås att jag måste se den, men jag var rädd att den skulle vara en dansande björn.

Ni vet vad de säger om dansande björnar - man tittar inte för att de är bra på att dansa utan för att de är dansande björnar. När det dyker upp en film med en massiv gimmick, som den där nittiominutersfilmen gjord i en oavbruten tagning eller en film som gjordes på tolv år för att skådespelarna skulle åldras med sina karaktärer så är jag alltid rädd att gimmicken ska vara viktigare än konsten.

Det stämde, lite grann. Men bara lite. Richard Linklater är bättre än så, och han lägger inte tolv år på att skriva och regissera en film bara för att ha lagt tolv år på en film. Han har skapat en verklig berättelse, en som ibland lockar fram tårar, ibland värme och ibland skratt. När den naggas i kanterna är det för att den går utanför det normala och alldagliga. Boyhood är mycket bättre när den nöjer sig med det vi alla kan känna igen oss i och struntar i våldsamma supande styvfäder.

Egentligen handlar den bara om en uppväxt, och där finns hur många frön som helst. I varenda karaktär hittar jag något som speglar mig själv. Kärntruppen består av Mason Jr (Ellar Coltrane), hans storasyster Samantha (Lorelei Linklater), hans mamma Olivia (Patricia Arquette) och hans pappa Mason Sr (Ethan Hawke). Föräldrarna är skilda och försöker -  men misslyckas med - att ha en artig relation för barnens skull.

De här människorna följer vi under elva år medan de växer upp, startar och avslutar förhållanden, utvecklar sig själva, får och ångrar upplevelser, pluggar och jobbar, skapar och förlorar hela familjer. Vänner och släktingar kommer och går, människor som betyder allt bleknar bort tills vi inte minns deras namn. Milstolpar checkas av. Det är ett liv.

Boyhood är som allra bäst när de två Mason pratar och pappan försöker föra över lite livsvisdom till sin son. Han har inte gjort ett fantastiskt jobb med sitt eget liv och det vet han om, men han tror att han i alla fall har lärt sig lite grann och att han kan hjälpa sina barn klara sig bättre. Det är alla föräldrars hopp, i alla tider, men varje generation måste göra misstagen på nytt. Alla åldras, alla ser barn växa upp, och alla ifrågasätter sina livsval.

En film som får fram de poängerna, den får gärna lov att vara en dansande björn. Särskilt om björnen dansar så här bra.

Serena (2014) - 1/6

Så mycket talang, så lite underhållning. Serena är en grötig, hackig, tråkig röra där en eventuellt god grundidé försvinner i tjock symbolik och ett meningslöst händelseflöde. Det spelar ingen roll hur bra Jennifer Lawrence och Bradley Cooper är, de kan inte rädda den här historien.

Det är som om sidor fattas ur manuset. Serena vill berätta en kärlekshistoria utan att göra allt det jobbiga med att berätta en kärlekshistoria, så den låter Serena (Lawrence) och George (Cooper) träffas, utväxla en handfull meningar, ha sex och gifta sig på två minuter blankt. Det är inte så man skapar känslomässig tyngd eller får tittaren att bry sig om karaktärerna.

George tar med sig Serena till sitt timmerläger i North Carolina, som försöker ta sig igenom efterdyningarna av börskraschen 1929. Han är tokkär och betraktar henne som en affärspartner, och vi kan fråga Yoko Ono om hur sånt brukar gå.

Företaget har problem med politiker, den lokale sheriffen, olyckor, ekonomin, ormar... och Serena vars far var stor inom skogsindustrin tror att hon har svar på det mesta, och på sätt och vis har hon väl det. Bara inga svar George - eller någon annan - gillar.

Serena själv är en av de minst trovärdiga karaktärer jag sett, och bara Jennifer Lawrences skicklighet räddar henne från att bli helt outhärdlig. Hennes motivation är oklar, hennes mentala hälsa inkonsekvent, och hennes beteende lika irriterande som det faktum att jag försöker hänga med i en berättelse jag inte bryr mig ett dugg om.

Wild Card (2015) - 2/6

Jag har nog aldrig sett Jason Statham vara annat än underhållande, men i första scenen av Wild Card trodde jag att det hade hänt. Som tur var så hämtade han upp sig så fort han fick spela sin riktiga roll. Trist bara att filmen inte följde med honom och han fortsatte vara det bästa i filmen. Det brukar han vara - han är sin tids Nicolas Cage och jag hoppas det slutar bättre för honom - men man kan ändå hoppas på att filmen gör sin bit.

Det gör inte Wild Card. Den är en osammanhängande sörja. Stathams Nick Wild är nån sorts legosoldat/livvakt/proffshårding i Las Vegas som drömmer om att vinna 500.000 dollar och ta fem år ledigt. En scen handlar om hur hans vän Holly (Dominik Garcia-Lorido) vill ha hämnd på mannen som våldtog och misshandlade henne. En annan handlar om hur Cyrus Kinnick (Michael Angarano) vill att Nick ska lära honom vara en badass. En tredje handlar om gangsterbossen Baby (Stanley Tucci) som måste hantera anklagelser mot Nick. En fjärde handlar om hur Nick vinner en massa pengar, av ingen synbar anledning alls.

Ingenting passar ihop med något annat, och de ständigt återkommande actionscenerna är lika ojämna. Den där Nick Wild slåss med två flåbusar (Chris Browning och Matthew Willig) är bra på samma sätt som Matrix var när den var ny, men resten är bara saker vi sett förut. Det är tur att Statham är där och gör varje scen uthärdlig.

Detta är Jason Stathams eget älsklingsprojekt, och den tanken gör mig lite sorgsen. Han är fantastisk på det han gör, en skådespelare jag tycker bättre och bättre om för varje film jag ser, men när han skapar något själv är det tydligen inte Hummingbird eller Homefront, utan Wild Card. Hoppas han väntar ett årtionde innan han provar igen.

Mad Max: Fury Road (2015) - 6/6

Jag måste se den här filmen tio eller femton gånger till för att säkert veta om den faktiskt är den bästa actionfilmen som nånsin gjorts eller om det bara är så jag känner just nu. Jag misstänker att det är det senare - de uppenbara konkurrenterna (Aliens och Terminator 2) har båda mycket mer och bättre handling än den här filmen kommer i närheten av, och därför bryr man sig mycket mer om dem - men att jag ens nämner Mad Max: Fury Road i samma sammanhang är det bästa jag kan säga om den.

Den är en bragd. Mer än så, ett mirakel. En film som börjar med en entimmes actionscen, tar en kort andningspaus, fortsätter med en entimmes actionscen, och sen slutscen och eftertexter. Jag borde bli uttråkad, jag borde bli utmattad, jag borde tröttna och sega ihop i biostolen.

Men det händer inte. Jag blir bara mer engagerad, mer fascinerad, mer hjärtedunkande involverad i det som händer på duken. Filmskaparna har tagit biljakten, ett av det mest uttjatade actionelementen, och sträckt ut den tills den bär en hel film på egen hand. Och det fungerar, till allmän förvåning. Föregångaren The Road Warrior var ett maniskt energiknippe. Mad Max: Fury Road tar den energin och pumpar den full av steroider tills filmen borde spricka.

Hemligheten ligger dels i mänskligheten - i en tidig stridsscen görs det klart att de här karaktärerna är människor som kan bli skadade - och dels i variationen. Trots att filmen nästan helt består av slagsmål på fordonstak och eldstrider från förarhytter blir den aldrig enahanda. Den har alltid nya tricks att komma med, vare sig det är eldsprutande elgitarrer, krigare som hänger i böjliga stänger eller en gravid kvinna som använder det enda vapen hon har.

Det hade aldrig gått så bra utan uppbackning från designen. Precis som The Road Warrior är Mad Max: Fury Road visuellt genialisk. Missfoster, futuristiska punkare och vitmålade fanatiker kör fordon som kommer ur en galen mekanikers krigsdrömmar. Världen är uppbyggd på ett sätt som ser vansinnigt ut men som samtidigt ger intryck av att vara fullständigt genomtänkt. Det känns som om nån flitig designer tänkt igenom varenda detalj.

Och det vi ser är förstås en helt sjuk värld. Katastrofen som inträffade mellan Mad Max och The Road Warrior ligger nu bakom oss och samhällen har börjat växa upp. Max Rockatansky (Tom Hardy), hemsökt av det förflutnas spöken, reser planlöst genom öknen och har oturen att tillfångatas av en fasansfull religiös diktatur där han används som levande blodbank. De brottstycken vi får se är en representation av det sämsta hos människan, något av det lägsta och grymmaste jag sett på film. Blixtsnabbt slås det fast: det här är inte en plats man någonsin vill vara på, till något pris.

Den styrs av Immortan Joe (Hugh Keays-Burne), ett maskerat monster som är både diktator och överstepräst. Med lögner om Valhalls portar får han sina soldater att slåss fanatiskt och offra sina liv för honom. När hans högt rankade undersåte Furiosa (Charlize Theron) plötsligt sviker honom tar han sina bilar och krigare och ger sig ut på jakt. Det ger också Max en chans, och det slutar med att han, Furiosa och Joes fem förrymda sexslavar är på flykt genom öknen, på väg till en mytisk "grön plats" i öster.

Varken Hardy eller Theron får några större chanser att visa sina skådespelartalanger, och filmens svagaste punkter har med deras karaktärer att göra. Max verkar ha tappat personlighetsutvecklingen han gick igenom under The Road Warrior, och han är besynnerligt självisk för att vara en man som ständigt plågas av minnena av alla människor han inte kunde rädda. Slutscenen lider också av en allvarlig logisk lucka och hade tjänat på att vara två minuter längre och förklara varför det händer som händer.

Men ärligt talat bryr jag mig inte. Jag har sett något fantastiskt, en fullpumpad actionfilm som sätter sig i mitt blod och som gärna hade fått fortsätta länge till. Jag kan ta några småfel för ett mästerverks skull.

Detta om själva filmen. Jag vill veta så lite som möjligt om filmer innan jag ser dem men trots det råkade jag läsa att antifeminister avskydde Mad Max: Fury Road. Det gjorde mig förstås ännu piggare på att se den - det antifeminister avskyr är i allmänhet gött - men framför allt gjorde det mig nyfiken. Vad kunde Furiosa egentligen göra som gjorde dem så arga? Vi har sett kvinnliga actionhjältar förut.

Så såg jag filmen, och undrade fortfarande. Man kan kritisera den lite grann ur feministisk synvinkel - ju kortare hår en kvinna har, desto tuffare är hon och typ hälften av de kvinnliga karaktärerna är rätt passiva våp - men vad kan problemet vara för de här männen? Furiosa är tuff och kan köra och slåss och skjuta men det är inget nytt, och det är ändå Max som fixar allting.

Furiosa och Max räddar sexslavar, men antifeminister brukar i alla fall teoretiskt vara för jämlikhet eller åtminstone offentligt emot sexslaveri. Väl? De brukar hävda att vi redan har jämlikhet, eller att kvinnor har alla fördelar, eller så vill de bara inte göra det som behövs för att uppnå jämlikhet. För det ska hända av sig självt. Eller nåt.

Så jag läste blogginlägget som startade alltihop. Detta kan inte vara på riktigt. Charlize Theron har repliker? Hon slåss? Hon säger åt Max att göra saker? Det är vad de klagar på? Att Mad Max: Fury Road är uppbyggd för att dra till sig män och smygutsätta dem för feministpropaganda... det låter som något jag skulle hitta på om jag ville parodiera konspirationstroende machoidioter. Det måste vara ett PR-trick för att dra uppmärksamhet till en obskyr blogg. Om inte så är det en döende kulturs ryckningar.

Ett citat får mig i alla fall att må bra:

Because if they sheepishly attend and Fury Road is a blockbuster, then you, me, and all the other men (and real women) in the world will never be able to see a real action movie ever again that doesn’t contain some damn political lecture or moray about feminism, SJW-ing, and socialism.

Mad Max: Fury Road har i skrivande stund inte varit ute i en vecka och den har redan tjänat ihop över två tredjedelar av sin budget. Låt oss hoppas att killen har rätt om detta, även om han inte har rätt om något annat.

Predestination (2014) - 6/6

Det här är den sortens film som jag njuter av samtidigt som jag ständigt är lite orolig att det kommer att rasa i slutet. Om alla frågor får svar och alla lösa trådar knyts ihop, då är det en fantastisk film, men om inte, då är det en massiv besvikelse.

Predestination är en fantastisk film.

Den börjar med att presentera frågor och de frågorna håller oss intresserade hela vägen genom en handling som till synes inte har något med dem att göra. Det är något med terroristen Fizzle Bomber och en man (Ethan Hawke) som har ett mystiskt jobb som har att göra med att stoppa terroristen.

Mannen agerar bartender och in kommer en gäst (Sarah Snook) som påstår sig ha världens bästa historia att berätta. En flaska whisky satsas, och historien börjar. Det här hade kunnat vara en riktigt tråkig bit, men så fort Sarah Snook öppnade munnen ville jag bara höra mer. Få prestationer charmar mig så här mycket, så att jag bryr mig mindre om vad som händer än att få vistas i karaktärens sällskap. Förhoppningsvis skapas här en stjärnkarriär åt en skådespelerska jag aldrig hade hört talas om förut.

Det var synd att jag hade läst den litterära förlagan och jag tänker inte ens nämna vilken den är, för det gjorde att jag redan visste hur de stora sammanhangen hängde ihop. Det är en hyllning till filmen att jag ändå älskade den. Det fanns nog med mysterium för att hålla mig intresserad, och framför allt en känslighet som gick långt bortom alla bomber och olyckliga kärlekshistorier.

John Wick (2014) - 2/6

I verkligheten är yrkesmördare något som knappt finns, i alla fall de Scaramanga-Leon-Martin Blank-karaktärer som är så vanliga på film. I John Wick är branschen så stor att de har ett eget hotell med dygnetruntläkare och särskilda regler - inga affärsuppgörelser på området. De här människorna jobbar för flera miljoner dollar per mord. Ekonomin går bara inte ihop.

Det är inte det enda sättet på vilket John Wick inte går ihop. Filmen tillbringar mycket tid med att berätta för oss och visa oss att titelkaraktären är en övermänsklig superninja som fäller människor som grässtrån, mannen som de andra superninjorna är rädda för. Den tillbringar inte en sekund med att förklara hur han blev sån, eller varför folk gladeligen slåss mot honom ändå. Och sen avslutar den med en slutstrid mellan nämnde superninja och en plufsig gubbe, och försöker göra det spännande.

Jag sitter och tänker på sånt genom hela filmen, och det gör att det inte går att njuta av bitarna som faktiskt är bra. Den börjar lovande, med John Wick (Keanu Reeves) som en gift man vars fru Helen (Bridget Moynahan) är svårt sjuk. När hon till slut avlider bor han ensam i ett stort hus med bara två kärlekar: sin Mustang från 1970, och en hundvalp som frun köpte åt honom så att han skulle ha någon när hon var borta.

Den ryske gangstern Josef Tarasov (Alfie Allen) får ett gott öga till Johns bil och när han vägrar sälja blir det besök av ett halvdussin gangstrar. De spöar upp John, slår sönder hans hem, dödar hans hund och stjäl hans bil.

John reser sig, städar upp, och plockar fram sina gamla vapen. Under tiden förklarar Josefs far, gangsterbossen Viggo (Michael Nyqvist), för sin puckade son vem det är han har gett sig på. En numera pensionerad yrkesmördare, en ostoppbar dödsmaskin.

Därifrån förvandlas John Wick till en hämndaction av standardsnitt. Det måste fortfarande finnas nya saker att göra med biljakter, eldstrider och slagsmål, men John Wick är inte intresserad av att prova. Den försöker vinna alla sina coolhetspoäng på relationerna mellan sina iskalla karaktärer - och det ska erkännas att det fungerar ibland - och nöjer sig resten av tiden med att spruta adrenalin.

Jag brukar försvara Keanu Reeves när han beskylls för att vara en usel skådespelare, men jag erkänner att han inte är vidare mångsidig. Han har helt enkelt inte mycket till bredd. När det funkar så funkar det bra, och för det mesta funkar det i John Wick. Men så fort rustningen spricker och John visar sina undertryckta känslor, då spricker också Reeves talang.

Det sammanlagda resultatet är en tretton-på-dussinet-actionfilm, med föga emotionell tyngd och ooriginella actionscener, irriterande oförklarligheter (varför skrattar folk när de inte har någon anledning?) och ett antiklimaktiskt avslut.

Captain America: The Winter Soldier (2014) - 5/6

Den första Captain America-filmen var ett lysande exempel på hur en egentligen trött formel kan fungera. Det var en fullständigt harmlös historia men varmt underhållande hela vägen igenom, och hjälten var en charmig figur som man bara gillade, vare sig man ville det eller inte. Inget mästerverk, men en mysig film.

Uppföljaren är bättre. Eftersom bakgrunden redan är upprättad har den råd att frångå formeln lite, och den gör mycket intressantare saker med sin huvudperson. Steve "Captain America" Rogers (Chris Evans) är inte en superhjälte på samma sätt som de andra som trängs på våra biodukar. Han skulle ta guldmedalj i varenda OS-gren (utom dem som involverar hästar) och silvermedaljörerna skulle vara långt efter, men han är fortfarande människa, inte Stålmannen. Han känner smärta. Han blir skadad.

Och han lever i en värld som inte är hans egen. Han frystes ner i slutet av andra världskriget och väcktes upp sjuttio år senare. Människorna han kände är döda eller väldigt gamla. Världen har förändrats på sätt han inte kan förstå. Han besöker ett museum tillägnat honom själv och ser sig på gamla arkivfilmer. När han stöter på en referens han inte förstår skriver han upp den på ett anteckningsblock.

Han är en människa, en riktig helyllekille som bara vill väl och råkar ha kroppskrafter som låter honom göra det. Det gör det lättare för oss att bry oss om honom. När hans värld rasar samman för att den mystiske maskerade mördaren Winter Soldier angriper hans arbetsgivare S.H.I.E.L.D och Rogers inser hur lite han vetat, och när hans enda vänner är Natasha "Black Widow" Romanoff (Scarlett Johansson) och Sam "Falcon" Wilson (Anthony Mackie), då känner vi med honom.

Både Black Widow och Falcon, liksom S.H.I.E.L.D-chefen Nick Fury (Samuel L. Jackson) och den högt rankade S.H.I.E.L.D-medlemmen Alexander Pierce (Robert Redford) är för övrigt helt vanliga människor. Skickliga och extraordinära, försedda med unik kompetens, men ändock människor. Det finns inga halvgudar här.

Filmen balanserar skickligt mellan actionscener och thrillerelement så att vi följer med i båda delarna, och lyckas göra något intressant med slutstriden också. Superhjältefilmen har börjat dala sen sin guldålder, men Captain America: The Winter Soldier visar att den fortfarande har mycket att ge.

A Walk Among the Tombstones (2014) - 4/6

Ännu en actionthriller med Liam Neeson. Okej, den här liknar Taken mindre än de flesta men den hade likväl inte existerat i denna form om inte Taken hade funnits. Neeson är fortfarande en f.d. professionell hårding, numera frilansare, som opererar utanför lagen och löser problem med hjärna och nävar.

Den här gången heter karaktären Matthew Scudder och är hjälten i en lång bokserie av Lawrence Block. Matthew är en expolis och exalkoholist som numera jobbar som olicensierad privatdetektiv. Han går på AA-möten och där träffar han knarkaren Peter (Boyd Holbrook) som har ett jobb till honom. Peters bror Kenny (Dan Stevens) vill att Matthew letar reda på männen som kidnappade hans fru.

Matthews sidekick blir den hemlöse TJ (Brian Bradley, rapparen Astro), som pratar slang och kan datorer, och på superhjältars vis har en svag punkt. Jag har aldrig sett att det varit sicklecellanemi tidigare, dock.

A Walk Among the Tombstones är en kompetent men oremarkabel thriller. Skurkarna är nattsvart onda, Matthew är en tuffing med hjärta av guld, och hans uppdragsgivare spelar som bäst i gråzonerna. Vi varvar våld och jakter med scener där Neeson får lägga pannan i djupa veck och följa ledtrådar. Det funkar, till nittio procent för att det aldrig slutar vara roligt att titta på den genomprofessionelle Neeson, som ger allt i varenda roll.

The Wiz (1978) - 2/6

Detta är filmen som satte stopp för blaxploitation-genren, och jag förstår varför. Det är naturligtvis en tragisk kommentar till vår kultur att The Wiz kategoriseras tillsammans med filmer som Shaft, Truck Turner och Boss Nigger när det enda de har gemensamt är att skådespelarna har närmare afrikanskt påbrå än jag, men det kan inte förnekas att den är en rätt rutten film.

Liksom musikalen den bygger på är The Wiz en version av The Wizard of Oz som börjar i ett fattigt svart hem i New York. Dorothy (Diana Ross) är en 24-årig förskollärare som en dag måste jaga rätt på sin hund Toto och sugs upp av en tornado som skickar henne till Oz, här en nergången stadsmiljö.

Munchkins är graffiti-figurer. Fågelskrämman (Michael Jackson) är gjord av sopor. Plåtmannen (Nipsey Russell) är en nöjesfältsdocka. Lejonet (Ted Ross) gömmer sig i en lejonstaty. Den onda häxan (Mabel King) driver en sweat shop, som faktiskt tillverkar svett. Trollkarlen (Richard Pryor) är en misslyckad lokalpolitiker. Miljöerna är lekplatser, nöjesfält, gränder, torg och boulevarder.

Det låter inte som en dum idé och emedan jag inte har sett musikalen har jag förstått att den är bättre än filmen. Men musiken kittlar inte mina nerver och de afroamerikanska stereotyper som utgör karaktärerna måste ha varit obehagliga redan 1978 och i dag får de mig att höja ögonbrynen tills jag blir rädd att de ska fastna där.

Det är en lätt surrealistisk känsla att titta på The Wiz. Det känns så osannolikt att filmen ens existerar, att jag faktiskt ser Michael Jackson utklädd till fågelskrämma och dansande bevingade apor. Men en starkare känsla är den att jag är uttråkad. Den positiva biten kommer från förvåning, och det räcker inte långt.

The Interview (2014) - 6/6

The Interview är en av de mest kontroversiella filmerna någonsin. Dess porträtt av den nordkoreanske presidenten Kim Jong-un fick diktaturen att hota med hämnd och kalla den för en krigshandling. Dess premiär försenades, den klipptes om - men om det här är versionen som skulle vara trevligare mot Nordkorea undrar jag vad det var för hemskheter de klippte bort - och till slut släpptes den på ett fåtal biografer. Under tiden angreps Sony av nordkoreanska hackers. Få filmer har provocerat fram såna reaktioner.

Hur är då själva filmen? Den är faktiskt rätt fantastisk. Till att börja med är den ofta hysteriskt skratta-högt-fast-jag-är-ensam-rolig. Den första scenen, där den lätt blåste pratshowvärden Dave Skylark (James Franco) intervjuar Eminem (som spelar sig själv i en prestation full av självdistans som kraftigt ökade min respekt för honom) medan producenten Aaron Rapaport (Seth Rogen) tittar på, är direkt genialisk komik och presenterar oss för Dave och Aaron på ett så otvunget och bekvämt sätt som det rimligen är möjligt.

Aaron har jobbat med Dave i tio år men nu börjar han fundera på om det verkligen var det här han ville göra - kändisintervjuer om silikonbröst och getsex - och letar efter viktigare intervjupersoner. Han har John Kerry på kroken när Dave plötsligt avbryter med en nyhet: Kim Jong-un är ett fan av programmet. Och därur föds en idé: Dave Skylark ska intervjua Kim Jong-un (Randall Park).

Det är ett vansinnigt koncept, men det fungerar, delvis därför att vi redan har vår bild av den nordkoreanske ledaren som någon så världsfrånvänd att han skulle träffa sin favorit-TV-personlighet från landet som är hans fiende. Och det fungerar än bättre när handlingen utvecklas på sätt jag inte vill avslöja och vi får se Kim Jong-un både som människa och som brutal diktator.

För han är förstås människa. Jag vet inte om karaktären i filmen liknar honom särskilt mycket, men jag är säker på att han även i verkligheten har en favoritlåt och gillar coola bilar och snygga tjejer, att han dricker och festar, att han skulle vilja träffa en kändis och spela basket. Jag kanske skulle gilla honom om jag bara hängde med honom en dag.

Men samtidigt är han härskare över ett svältande land med fångläger och totalitär kontroll, och det är inte en förmildrande omständighet att han ibland känner sig ledsen för att hans far inte var stolt över honom. Från våra biostolar där vi är vana att se kejsar Palpatine och Sauron är det en motsägelse, men i verkligheten går det ihop. Det är poängen The Interview gör, och samtidigt berättar den en bra historia och får mig att gapskratta. Mer kan jag inte begära.

Avengers: Age of Ultron (2015) - 4/6

Uppföljaren till 2012 års The Avengers är bättre än sin föregångare. Det som var bra med den förra är bra med den här - samspelet mellan de så olika superhjältarna, den visuella designen och specialeffekterna, de välgjorda actionscenerna, betoningen på hjältarnas fundamentala mänsklighet trots deras krafter och dräkter - men dessutom har den fått en mycket bättre skurk. Den förra filmens Loki var en trist standardskurk; den här filmen har en varelse med begriplig motivation och välmenad extremistplan. Och det är hjältarnas fel, alltihop.

Tony "Iron Man" Stark (Robert Downey Jr), som redan skapat Jarvis (Paul Bettany) som är det närmaste artificiell intelligens som finns, vill skapa det han kallar Ultron: äkta artificiell intelligens. Han tycker sig få chansen när Avengers slutligen kommer över Lokis spira, som han använde sig av i förra filmen. Den innehåller en intelligens som Stark tror att han, tillsammans med Bruce "Hulk" Banner (Mark Ruffalo), kan använda för att färdigställa Ultron.

Det går naturligtvis fruktansvärt fel. Ultron vaknar till liv, dödar Jarvis, och flyr via internet. Han (trots att det rör sig om ett datorprogram så kallas Ultron konsekvent för "han") bygger en drös robotkroppar som delar hans medvetande, och smider en destruktiv plan. Han samarbetar med två nya skurkar, den supersnabbe Pietro "Quicksilver" Maximoff (Aaron Taylor-Johnson) och den sinnesmanipulerande telekinetikern Wanda "Scarlet Witch" Maximoff (Elizabeth Olsen).

Men sånt händer alltid i den här världen. Det intressanta är vad det gör med karaktärerna, och i den här filmen får vi se utveckling från allihop. Vi lär oss nya saker om Clint "Hawkeye" Barton (Jeremy Renner), ser Thor (Chris Hemsworth) välja sida, upplever hjärtat hos Natasha "Black Widow" Romanoff (Scarlett Johansson), och är med när Steve "Captain America" Rogers (Chris Evans) fortsätter sitt värv som symbol i en värld sjuttiofem år efter hans egen. Banner och Stark bråkar, först med varandra och sedan ensamma mot resten.

Och vi ser Avengers fungera som ett lag av riktiga människor, som käbblar och håller samman, som festar tillsammans och bråkar med varandra, som irriterar sig på varandra och bryr sig om varandra, och som i slutändan kämpar sida vid sida när det behövs. Det är samma sak som gör de bästa X-Men-filmerna så bra: det intressanta är inte superkrafterna utan människorna som har dem. Hur är det att ha Hulk inom sig? Går det att lämna en livstid av mördarindoktrinering bakom sig? Kan en man som Tony Stark ens fungera med andra människor?

Avengers: Age of Ultron är ingen X-Men: First Class vare sig i den här aspekten eller någon annan, men den är en bra film, ett steg uppåt för Avengers-serien, och en anledning att se fram emot nästa. Om de nu bara kunde dra ner på den stereotypa sexismen runt Black Widow, så kan vi ha något riktigt bra på gång.