Homefront (2013) - 5/6

Jason Statham är nån sorts geni. Han tog sin roll i Lock, Stock and Two Smoking Barrels och byggde en karriär på den, huvudsakligen genom att ta varenda actionfilmsroll som dök upp, oavsett filmens kvalité, och spela skiten ur sig varje gång. Det gör att han ibland hamnar i Death Race eller In the Name of the King, men ofta nog blir det något bra, som Hummingbird eller Homefront.

Den här filmen ser ut som vilken snabbt utspydd actionfilm som helst, men det står tidigt klart att den faktiskt är något helt annat. Phil Broker (Statham) är en före detta narkotikaagent som drar sig tillbaka till landsbygden med sin nioåriga dotter Maddy (Izabela Vidovic) och vill ta det lugnt. Maddy hamnar i bråk med en översittare (Austin Craig), försvarar sig väl, och det blir trubbel med killens föräldrar Cassie (Kate Bosworth) och Jimmy (Marcus Hester).

Cassie är inte den som tar en förolämpning, oavsett vems fel det var. När Phil vägrar lägga sig för henne kontaktar hon sin bror Gator (James Franco), som visar sig vara en lokal gangster. Hon vill att han ska skrämma upp Phil, jävlas lite med honom. Men det eskalerar fort när Gator inser vem Phil är - mannen som krossade en knarkliga genom att gå undercover.

Det som får Homefront att fungera så bra är skurkarna. Alldeles för ofta nöjer actionfilmer sig med att ge oss omotiverat onda människor till skurkar. Har vi tur görs de charmiga eller roliga, men de är sällan något mer än pappfigurer. Skurkarna i Homefront - från den tjocke mobbaren som startar allt till storgangstern som kommer in från stan - är alla riktiga människor, människor vi känner igen från våra egna liv. Det gör att vi både kan hata dem mer än vi nånsin hatar alla klichéskurkar, men det gör också att vi får en gnutta sympati för dem ibland.

James Franco drar sitt strå till stacken med en riktigt bra prestation som inte liknar det han brukar göra. Gator är en lokal tuffing, men han vet att han inte är lika hård som de riktiga hårdingarna. Han är en stor fisk i en liten damm, och när situationen glider honom ur händerna kan man se den spirande paniken lysa ur ögonen på honom.

Om något sviker Homefront så är det att actionscenerna faller i den moderna fällan och blir svåra att följa. Riktigt bra actionscener är fartfyllda och hisnande utan att vi någonsin tappar greppet om vad det är som händer. I Homefront förstår jag ibland inte vem det är som skjuter och vem som blir skjuten, eller vilken bil det är som kraschar och snurrar. Det är förstås synd, men det bra med Homefront är så bra att det inte gör något. Det är en uppfriskande actionfilm.

Sin City: A Dame to Kill For (2014) - 6/6

Nio år efter Sin City, den bästa serietidningsfilmen någonsin, kom den länge efterlängtade uppföljaren. Den ser likadan ut, den låter likadan, och den bottenmörka stämningen är likadan. Den har inte riktigt samma genomslagskraft, men jag tror att det snarare beror på att överraskningsmomentet är borta än på att denna egentligen är sämre. Sin City var - och är fortfarande, trots taffliga imitationsförsök - en unik film, och allt som är unikt ser sämre ut andra gången.

Dessutom tror jag att de bästa historierna gick till den första filmen. De här gör sitt bästa, men de kommer aldrig riktigt ikapp. Man kan bara gå otyglat balls-to-the-wall ett visst antal gånger innan det inte finns mer att ta av.

Men det är fortfarande brutalitet, ondska, mörker och enstaka ljusglimtar, enstaka goda människor som undantagslöst straffas för sin godhet. Vi klamrar oss fast vid de få ögonblick då de vinner, men vi vet att det aldrig kan vara. De lever fortfarande i Sin City.

Den här gången är det tre berättelser, med en mindre inledning om det omänskliga muskelberget Marv (Mickey Rourke) som har ihjäl fyra bortskämda snorungar och har problem med minnet. Marv är också filmens röda tråd; han dyker upp hela tiden.

Därefter får vi möta Johnny (Joseph Gordon-Levitt) som av allt att döma har dödslängtan. Han är en självsäker mästerspelare och bestämmer sig för att möta den mäktige senator Roark (Powers Boothe) på pokerbordet. Han vinner med en attityd som gör senatorn till hans fiende, och det är farligt.

Historien som filmen är döpt efter handlar om privatdetektiven Dwight McCarthy (Josh Brolin) och hans affärer med Ava Lord (Eva Green), ett gammalt ex som numera är gift med den stenrike Damian Lord (Marton Csokas) och dyker upp med historier om tortyr. I bakgrunden finns Manute (Dennis Haysbert), ett monster både fysiskt och mentalt.

Slutligen träffar vi Nancy Callahan (Jessica Alba), som i den förra filmen räddades av Hartigan (Bruce Willis). Bitter och alkoholiserad planerar hon att döda senator Roark, som hon beskyller för sina egna trauman och Hartigans död, men hon är en nolla i korruptionens stad.

Allting fungerar. Det är samma hämningslösa kompromissvägran som i den första filmen. Roark är ett kräk utan försonande drag; hans kärlek till sin son gör honom på något sätt värre. Ava är den fatalaste femme fatale som någonsin skådats. Marv är en grottman som längtar efter en ursäkt att krossa ansikten. Nancy har glömt varför hon lever, om det nu inte är för hämnden. Och staden är samma helveteshål, en plats där goda människor kvävs och dör. Jag besöker den gärna igen.

Everly (2014) - 1/6

Detta är en riktigt besynnerlig och sjuk film. Den börjar med en panikslagen, blödande, naken kvinna (Salma Hayek) som stapplar in i ett badrum och plockar fram en gömd mobiltelefon och en pistol. Med skjutfärdigheter som skulle göra en John Woo-hjälte avundsjuk avrättar hon ett halvdussin tungt beväpnade skurkar och får själv ett skott genom magen - något som dock knappt påverkar henne alls under resten av den här actionstormen.

Kvinnan är Everly, en sexslav under gangsterbossen Taiko (Hiroyuki Watanabe). Hon har försökt bli fri genom att samarbeta med polisen, men Taiko kom på det och nu tänker han döda henne - så ineffektivt som möjligt. Under tiden försöker hon rädda sin dotter och mor, som hon inte pratat med sen hon blev fången fyra år tidigare.

Resten av filmen är en enda lång actionscen, med så mycket blod och krossade kroppar som man kan klämma in. Everly har ingen logik och ingen spänning att komma med, så den skyfflar in äckel i stället. Där lyckas den i alla fall. Sällan har jag sett så tydliga vidrigheter i en mainstreamfilm. Jag rycker till ännu oftare än under The Equalizer, som åtminstone vägde upp med nån sorts existensberättigande utanför alla kroppsvätskor. Och jag förstod i alla fall hur Denzel Washington kunde vara en dödsmaskin. Hur Everly blev det är ett nertystat mysterium.

Det kommer ändå inte i närheten av den märkligaste scenen i filmen, där en man som kallar sig Sadisten (Togo Igawa) dyker upp med kabukisamurajer och en masochist (Masashi Fujimoto) i en bur. Scenen bryter tempot och temat, och verkar bara existera för att en viss del av publiken tycker det är hett att utsätta en sexig kvinna för hot om outhärdligt våld.

Sadisten hade nog gillat den här filmen. Den finns bara för att åsamka smärta och lidande. Det enda jag gillade var mannen i soffan (Akie Kotabe), som överlever Everlys första mordorgie men görs ofarlig av kulregnet. Han injicerar en gnutta mänsklighet, och utan honom hade jag nog förtvivlat än värre innan sluttexterna äntligen kom.

St. Vincent (2014) - 4/6

Berättelsen om surgubben vars hårda hjärta nås av en söt unge har gjorts förr, och många gånger bättre än så här. Bad Santa höjde sig över sitt koncept genom att vrida på det; det enda St. Vincent har är Bill Murray. Men det räcker faktiskt ganska långt.

Mannen som tillbringade åttiotalet som oförarglig komiker har blivit en stor skådespelare - The Royal Tenenbaums, Zombieland, Lost in Translation, Broken Flowers - han är konsekvent underhållande. I St. Vincent spelar han sin förmodligen allvarligaste roll, även om den inleds med att han drar en vits. Som visserligen är askul.

Han spelar Vincent, en krigsveteran som bor i ett förfallet hus med ruttnande trädgård och fördriver tiden med sprit, cigg och spel på hästar. Han har stora skulder och umgås mest med sin katt och Daka (Naomi Watts), en gravid prostituerad. Hans fru Sandy (Donna Mitchell) har Alzheimers och vet inte vem han är.

Hans liv ändras när frånskilda Maggie (Melissa McCarthy) flyttar in i grannhuset tillsammans med sin son Oliver (Jaeden Lieberher). En kris dyker kvickt upp och Oliver måste tillbringa några timmar hemma hos Vincent, som glatt tar betalt för barnpassning, och så är det igång.

Nej, det finns inte mycket originalitet här. Oliver är ett brådmoget mobbingoffer, Vincent en arg gubbfan som lär ungen om verkligheten. Långsamt kommer Oliver och vi innanför Vincents skal, och ett par småvändningar senare är det lagom sockersött.

St. Vincent är ändå kul att titta på, förstås. Formler finns för att de funkar, och Bill Murray har en karriär för att han är bra. Ibland är det riktigt roligt, ibland är det obekvämt roligt, och ibland blir vi till och med rörda. Det räcker.

Battle: Los Angeles (2011) - 1/6

Jag har sett den här filmen förut. Många, många gånger. Detaljerna varierar, men detaljerna spelar ändå ingen roll. Vem bryr sig egentligen om hur många soldater det finns, eller vad de slåss mot, eller var de slåss, eller vad som står på spel?

Det är samma karaktärer - den oerfarne ledaren, den tuffe andremannen som är den egentlige huvudpersonen, civilisten, killen som offrar sig, bråkstaken, den tuffa tjejen, sjukvårdaren. Det är samma fiender - ansiktslösa och hotfulla, en bestialisk hord. Och det är samma historia - ett förband som ger sig in på ett uppdrag som blir mycket värre än de någonsin kunde tänka sig, och de måste slåss mot en övermäktig fiende, men triumferar mot alla odds. Hoppsan, spoiler.

Att det den här gången handlar om en global invasion av rymdvarelser, det är inget jag tänker på. Särskilt som vi bara ser den lilla biten av kriget som utspelar sig i Los Angeles, bara en av minst tjugo inledande invasionsplatser. Missförstå mig inte; jag förstår poängen med att reflektera det stora i det lilla, och jag förstår poängen med att fokusera på de få som faktiskt vinner. Men att som här bara visa ett litet slag, som om dess utgång spelar någon egentlig roll, det fungerar bara inte.

Jag blev till och med besviken på Aaron Eckhart. Hans prestation i den här filmen har fått mycket beröm men jag tycker att han bara gör en kliché. Veteransoldaten som bara ska få av ett sista uppdrag innan han drar sig tillbaka och bär på känslobagage sen det förra uppdraget. Som inte kan le om han så får betalt för det. Som kämpar med misstro från de andra soldaterna och kanske från sig själv, men naturligtvis bevisar att det är opåkallat.

Men vem bryr sig? Filmer som Battle: Los Angeles är ändå bara actionfester, eller hur? Det handlar om kulor och explosioner. Visst, det finns gott om båda delarna, men det räddar ingenting. Jag vet inte om det är ett medvetet val eller klantig klippning, men en scen som fick mig att undra varför en ensam soldat plötsligt hade två kamrater får mig att luta åt det senare, men det är omöjligt att följa med i vad som händer i stridsscenerna. Ja ja, krigets förvirring och allt det där. Säkert en postmodern kommentar eller nåt. Och urtråkigt.

Så vi har en film med noll originalitet, kass action, och en extremt artificiell inledningspresentation av klichékaraktärer. Jag undrar om jag någonsin kommer att träffa någon som verkligen gillade den.

Christian Weston Chandler (2015)

Den här tarvar lite bakgrundshistoria. Christian Weston Chandler skapade Sonichu, allmänt känd som historiens sämsta webcomic, och fick därför uppmärksamhet från några av de mindre behagliga delarna av internet. Han hånades bottenlöst och hans reaktioner gjorde det ännu roligare. Trollningskampanjen mot honom är troligen den största någonsin.

Hans tvivelaktiga skapelser är roliga nog. Själv är han en så udda människa att det är svårt att beskriva med ord. Han har en unik verklighetsuppfattning, lever ett obegripligt liv, och är antagligen den mest självcentrerade personen jag känner till. Jag ska inte gå in på närmare detaljer - det finns en wiki, ett forum, artiklar, recensioner, och hundra- om inte tusentals människor som följer hans göranden och låtanden.

Det som hänt honom är hemskt, men alltihop är beroendeframkallande. Frasen "morbid fascination" kunde lika gärna ha myntats för att beskriva hur jag känner inför Christian Weston Chandler. Jag kan inte titta bort.

Och nu finns det en dokumentär. Jag kan inte recensera den som vilken film som helst, för den är ett high school-arbete och är nog skapt för en publik som redan känner till ämnet, åtminstone någorlunda. Men jag ville skriva något om den.

Den här filmen är faktiskt en imponerande bragd. En high school-elev gjorde den på en månad, och under de omständigheterna är den ett Oscarämne. Visst, ganska taffligt manus, dåligt disponerad, märkliga grafikval och en berättarröst som inte kan få nog att berätta att den inte tar ställning... men han har sammanfattat ett enormt material på en timme och tio minuter, och det blir aldrig någonsin tråkigt.

Det blir däremot rushat ibland. Här finns utrymme till en hel serie. Vissa händelser i Christians liv bara blinkar förbi medan berättarrösten försäkrar oss om att de är viktiga. Jag invänder mot att köra berättelsen i kronologisk ordning, även om filmen i alla fall inleds med en fungerande krok.

Men ändå tycker jag om att se den, och därmed fungerar den på samma sätt som sitt ämne. Jag känner morbid fascination - inte bara inför Christian Weston Chandler, utan inför det faktum att filmen existerar. Och där har den lyckats.

Stonehearst Asylum (2014) - 5/6

Året är 1899 och den unge doktor Edward Newgate (Jim Sturgess) anländer till det avlägset belägna Stonehearst-sinnessjukhuset, där han ska lära sig yrket. Han blir insläppt av Mickey (David Thewlis) och dennes underhuggare, och får träffa doktor Silas Lamb (Ben Kingsley).

Sjukhuset är fullt av patienter, psykiskt sjuka människor från fina familjer som gömt undan dessa pinsamheter. Newgate förbluffas av Lambs oortodoxa metoder - han tror inte på droger eller låsta dörrar, och han föredrar att göra sina patienter lyckliga framför att bota dem, när han får det valet.

Newgate träffar även den pianospelande hysterikern Eliza Graves (Kate Beckinsale), som han snabbt blir förtjust i. Hon håller avståndet - hon tycker inte om att bli vidrörd, och hon vet uppenbarligen något om sjukhuset som inte Newgate fått veta.

En av hemligheterna upptäcker han under en nattlig utforskningsfärd i byggnaden. I källaren hittar han inlåsta människor, bland dem Benjamin Salt (Michael Caine). De berättar en otäck historia. Vad är egentligen sanningen?

Det är kusligt på ett sätt som för tankarna till The Wicker Man, även om Stonehearst Asylum aldrig når de höjderna. Newgate rör sig genom en läskig stämning som bara blir värre av att vi inte vet vilken sida vi själva är på. Ärkefienderna Lamb och Salt har båda sina poänger, och vi har anledning att hata och frukta båda två, men vi förstår dem också. Att de spelas av dunderproffsen Kingsley och Caine gör förstås sitt till, men både Beckinsale och Sturgess glänser också. Skådespelet ger ett fullständigt naturligt intryck från alla håll, och då sjunker jag alltid in i berättelsen.

Den enda riktigt svaga punkten är filmens klimax, där all moralisk tvetydighet tillåts rasa ihop och vi avslutar med eld och action. Som tur är är det inte den sista scenen, utan vi får en sista bit kvalité innan filmen slutar. Det är det jag tänker minnas.

Horrible Bosses (2011) - 4/6

De tre barndomsvännerna Nick (Jason Hendricks), Dale (Charlie Day) och Kurt (Jason Sudeikis) har varsitt problem med chefer. Nick är en finanskille som utnyttjas och manipuleras av det oförskämda ärkesvinet David Harken (Kevin Spacey), Dale är tandsköterska under Julia (Jennifer Aniston) som ständigt försöker tilltvinga sig sex, och Kurt arbetar på ett kemiföretag och älskar allt med sitt jobb utom Bobby Pellitt (Colin Farrell), den förre chefens son som vill krama ut så mycket profit som möjligt så han kan fortsätta med knark och horor.

När Nick, Dale och Kurt dränker sina sorger tillsammans kommer de - halvt skämtsamt - fram till en enkel lösning: mörda cheferna. Efter klantigheter och misslyckanden lyckas de hitta Motherfucker Jones (Jamie Foxx), som dock tycker att det är för lite pengar och bara går med på att vara deras mordkonsult. De bestämmer sig för att göra en Strangers on a Train och döda varandras chefer.

Det är inte svårt att lista ut vart Horrible Bosses är på väg, även om det är roligt att upptäcka detaljerna. Och slutet är förstås en osannolik räddning från ingenstans, som vänder katastrof till triumf. Någon originalitet är svår att hitta - till och med Anistons osannolikt sexuellt aggressiva karaktär är bara en klassisk komisk skruvning.

Men det är kul. Jag hade roligt hela vägen igenom Horrible Bosses, och blev underhållen. Spacey, Aniston och Farrell spelar över så mycket de bara kan, och det blir bra. Jag visste förstås att allt skulle fixa sig, men jag undrade exakt hur det skulle gå till och roades när jag fick veta det. Om jag nånsin inte har något bättre för mig och Horrible Bosses råkar gå på TV ser jag gärna om den, och det är väl så bra det kan gå för en film som inte siktar högre.

Lucy (2014) - 1/6

Den här filmen bygger på tio-procent-av-hjärnan-myten, och det är inte ens det dummaste med den. Inte på långa vägar. Den verkar sikta på nån sorts rekord i pseudovetenskap, kvasifilosofi, och vanligt skitprat. Under slutminuterna försöker den nå 2001-stämning och misslyckas pinsamt kapitalt. Om den inte hade varit fullt så korkad och inte hade haft fullt så många gapande hål i handlingen så hade det kanske funkat bättre, men jag betvivlar det.

Luc Besson har skapat den här historien om Lucy (Scarlett Johansson; jag antar att Milla Jovovich var upptagen), en amerikansk student i Taiwan. Hon dejtar en odåga (Pilou Asbæk) vilket slutar med att hon ska leverera en portfölj till den koreanske gangsterbossen Jang (Choi Min-sik). Portföljen innehåller den revolutionerande nya drogen CPH4, en påse av det opereras in i den snabbvärvade knarkkuriren Lucy, hon får en spark i magen som öppnar påsen, och så börjas det.

Parallellt med detta ser vi professor Samuel Norman (Morgan Freeman) föreläsa om hjärnmyten, där han pratar strunt om vad som skulle hända om vi kunde använda tjugo eller till och med fyrtio procent av våra hjärnor. Tydligen använder delfinerna tjugo procent av sina, varför de har kunnat evolvera sonar. Det har flera andra djur också, och det är definitivt inte evolution Lucy håller på med... okej, om jag ska påpeka varenda dumhet i det här manuset tar recensionen aldrig slut.

Lucy får telepatiska och telekinetiska krafter, blir en oslagbar superninja och gudabenådad stuntförare, och får kunskaper hon inte hade innan. Som tydligen låg gömda i de där mystiska nittio procenten av hjärnan som ingen någonsin kunnat peka ut. Ibland får vi uppdateringar av hur många procent Lucy är uppe i. Hon börjar på sju. Det är fan illa.

Man kunde kanske tro att actionscenerna åtminstone skulle väga upp resten, men de är lika döda som de i Matrix Reloaded, och av samma anledning: Lucy (liksom Neo) är en oövervinnelig superhjälte. Det är en del av konceptet att hon inte kan få stryk. På rätt tidigt stadium kan hon peka på människor så blir de medvetslösa. Vem ska kunna hota henne?

Det här är en tom, tråkig röra. Besson har sagt att Jang är hans bäste skurk sen Norman Stansfield i Leon, vilket bekräftar att den en gång skicklige regissören har blivit knepig. Norman Stansfield var en underbar skapelse och en av Gary Oldmans bästa prestationer - i hård konkurrens - medan Jang är en fullständig pappfigur som vi har sett tusentals gånger förut och som dessutom knappt är med i filmen. Att han skulle vara något att vara stolt över - det förklarar hur mannen som gjorde Leon kunde förfalla till att göra Lucy.

Whiplash (2014) - 6/6

Vilken underbar film. Med relativt enkla medel - och understöd från två starka skådespelarprestationer - skapar den en upplevelse som drar in oss tills vi känner smärtan och förtvivlan men också hoppet och segerglädjen. Whiplash är en film om ambition, om viljan att bli bättre och bättre tills man inte bara är det bästa man kan bli utan ännu bättre. Om att gå bortom sina egna gränser och vägra acceptera att gränserna ens finns. För det är så man blir riktigt stor.

Området är musikens, men det hade väl kunnat vara vad som helst. Få aktiviteter hade dock kunnat bygga upp så här bra dramatiska scener - medan Rockys matcher behövde ett soundtrack anländer Whiplash med ett inbyggt. När svetten rinner, sår slits upp, blod droppar, så dunkar trummorna ständigt. Kombinationen av rytmen och de hänsynslösa närbilderna får våra hjärtan att pulsera. Jag vet ingenting om musik förutom att jag tycker om den men här sögs jag in och satt och skakade.

En historia som denna kräver en ung hungrig talang, och det är Andrew Neiman (Miles Teller), en trummande nittonåring som kommit in på den prestigefyllda musikskolan Shaffer. Hans dröm är att bli en av de största - han nämner namn som Buddy Rich och Charlie Parker.

Den som ser hans talang är Terence Fletcher (J.K. Simmons), en dirigent vars jazzorkester behöver en andretrummis. Fletcher är trevlig till att börja med men visar sig snabbt vara en nästintill psykotisk disciplindiktator som motiverar med utskällningar, förolämpningar och örfilar. För Fletcher finns det bara ett mål: att hitta och fostra nästa musikgeni. I hans orkester finns inget utrymme för misstag, inget utrymme för mediokritet, och inget utrymme för ursäkter. Man kan antingen knäckas eller bli motiverad.

Andrew blir motiverad. Han tränar fanatiskt, med den galnes besatthet. Hans händer börjar blöda, han plåstrar dem och fortsätter. När plåstren slits ner och trumpinnarna gnider mot naket kött sätter han på nya, och fortsätter. När han blir förstetrummis blir han extatisk, när någon annan får chansen blir han vansinnig. Hans existens kretsar runt det enda målet.

Regissören Damien Chazelle ska ha sagt åt J.K. Simmons att han inte ville se en människa utan "a monster, a gargoyle, an animal". Simmons tog den instruktionen och drev den in i väggen och ännu längre. Hans Fletcher är en genuint skrämmande varelse - än värre eftersom han INTE är ond utan vet precis varför han gör det han gör - som ständigt flyttar våra gränser. Vi tror att han inte kan bli värre, vi lyckas kanske rentav glömma hur jävlig han har varit, men sen slår han tillbaka och chockar oss igen. Det är en fantastisk skådespelarprestation som skapar en unik karaktär. Vi har sett våldsamma, elaka, hänsynslösa svin förut, men i Fletcher ser vi något nytt. Kanske bara ett större svin, kanske en människa som släppt sina bojor.

Whiplash börjar bra, blir bättre, tar sig igenom en något plattare bit och avslutar spektakulärt. Jag vet inte vad slutet säger om budskapet, men jag vet att det är ett fullständigt underbart slut, en scen med få jämlikar, en utdragen sekvens som på något magiskt sätt lyckas bli mer och mer spännande ju längre den fortgår och dessutom illustrerar en trovärdig karaktärsutveckling på några få minuter.

Och nästan varenda scen i Whiplash - i alla fall musikscenerna - slår oss med liknande kraft. Detta är Damien Chazelles andra film. Jag har inte sett hans första men nu vill jag, och jag ser fram emot hans nästa. Han skrev Whiplash, han såg till att den blev gjord, och han regisserade den med en talang och en säkerhet som de flesta regissörer inte uppnår på hela sina karriärer. Chazelle är bara 29.

Jag kan inte släppa den här filmen utan att prata om kritiken mot den. Forrest Wickman har - i en artikel som du inte ska läsa förrän du sett Whiplash - om filmens bruk av en anekdot om musiklegenden Charlie Parker. Wickman har säkert rätt i faktafrågan, men han har inte förstått poängen. När han säger att ingen kan öva nog för att bli genialisk har han förstås rätt, men Whiplash säger inte emot. Det Whiplash säger är att även om man har talangen måste man öva som en galning - det är bara då man vet om man har nog med talang, och det är bara då man blir stor. Bortslösad talang är en tragedi.

13 Going On 30 (2004) - 1/6

Trettonåriga Jenna Rink (Christa B. Allen) har det inte lätt. Hon är inte en av de coola populära Six Chicks, hon har tandställning och inga bröst, och hennes bästa kompis är den hopplöst ocoola grannen Matt Flamhaff (Sean Marquette).

På sin trettonårsfest blir hon utsatt för ett grymt spratt och önskar att hon vore "thirty, flirty and thriving". Hon vaknar upp som trettioåring (Jennifer Garner), med snygg pojkvän (Samuel Carlson), bästis (Judy Greer) och bra jobb på just den modetidning hon drömde om som barn, men inget minne av hur hon hamnade där.

Jenna kommer bara på en sak att göra: söka upp Matt (Mark Ruffalo). Han fanns ju alltid vid hennes sida. Men de har inte varit vänner på åratal och för honom är det bara konstigt att någon han kände som barn plötsligt dyker upp och vill ha hjälp.

Det går säkert att göra en fin, rolig film på det här temat, men det är inte den här filmen. Jennifer Garner gör vad hon kan för att porträttera en trettonåring i en trettioårings kropp men hur hårt hon än anstränger sig för att det ska bli charmigt och roligt så blir det bara pinsamt. När hon börjar dansa på en fest är det lika obekvämt att se som när hon blir lurad på sitt kalas.

Resten av berättelsen följer troget en utstakad, förutsägbar stig. Karaktärerna pratar och beter sig som de gör för att historien ska kunna rulla på, inte för att det finns någon vettig anledning till det. Naturligtvis undgår filmskaparna inte att trycka in en urtråkig, artificiell slutkläm och ett sockersött slut som ställer fler frågor än det besvarar.

Enligt Filmtipset är Freaky Friday en "liknande film". Tänk om den här hade varit i närheten.

The Hundred-Foot Journey (2014) - 3/6

Den indiska familjen Kadam driver en restaurang i Mumbai, men kravaller leder till att den brinner ner och de lämnar landet. Först England, sen Frankrike. När deras bil bryter ihop finner de sig i en fransk by där patriarken (Om Puri) bestämmer att de ska öppna sin restaurang - tvärsöver gatan från en Michelinstjärnad konkurrent.

Ingen annan i familjen, särskilt inte Hassan (Manish Dayal) som ska bli familjerestaurangens näste kock, tycker att detta är en bra idé. Fransmän gillar inte indisk mat, byn är för liten, konkurrensen är för stark, det är helt enkelt fel. Men pappa bestämmer och det blir som han säger. De öppnar Maison Mumbai.

På andra sidan gatan är det Madame Mallory (Helen Mirren) som huserar, och hon tycker genast illa om sin nya konkurrent. Hon och pappa Kadam börjar utkämpa ett tyst krig där de försöker sabotera för varandra. Fredsstiftaren blir unge Hassan, som är nyfiken på fransk matlagning och gör titelns hundrafotsresa tvärsöver gatan, trots Mallorys skepsis och pappans öppna fientlighet.

Det är den första halvan av filmen - bråket mellan kulturerna och försöken att hela klyftan. Det fungerar bra. Det är ovant att se Helen Mirren som en elak, halvrasistisk bitch men hon har aldrig varit dålig i något och det är hon inte här heller. Manish Dayal gör en fin storögd nyfiken ung man med framtiden framför sig, och Om Puri är en trovärdig arg karl som levt enligt samma principer hela sitt liv och inte ser någon anledning att ändra sig nu.

Men när Hassan tillryggalagt sina hundra fot och skaffat en andra stjärna åt Mallory byter filmen karaktär och handlar om något helt annat. Hassan blir berömd med sin indiskfranska fusion, och därifrån är det som om vi rör oss i en ny värld. Den charmiga historien om kulturell överbryggning på liten skala är som bortblåst, och samtidigt slutar jag bry mig.

Om The Hundred-Foot Journey hade stannat i sin lilla by och fokuserat på relationerna mellan karaktärerna, med Hassans integration som slutgiltig triumf, så hade den varit en vacker film. Nu är den en bra början med en opassande fortsättning och ett påklistrat slut.

Cake (2014) - 2/6

Jag antar att alla skådespelare som blev kända för komedier förr eller senare vill tackla något seriöst och visa att de inte bara är pajasar. För vissa av dem fungerar det bra - både Jim Carrey och Robin Williams har gjort riktigt bra, allvarliga filmer - och det här är väl Jennifer Anistons försök (okej, Rock Star får väl räknas). Det slutar inte lika väl.

Det är dock inte hennes fel. Hennes prestation i Cake har fått mer beröm än den är värd, men hon tar sig långt utanför sin bekväma zon och avgår med segern. Hon har aldrig spelat någon som liknar Claire Bennett, en kvinna som sedan en trafikolycka har ådragit sig kronisk smärta och ett humör som gör att knappt någon orkar vistas i närheten av henne. Det är bara hennes hushållerska Silvana (Adriana Barraza) som står ut med henne, och möjligen hennes man Jason (Chris Messina) - om hon lät honom.

Claire blir utslängd från sin stödgrupp efter att hon visar upp fel inställning till Nina (Anna Kendrick), en stödgruppsmedlem som begick självmord och lämnade efter sig en änkling, Roy (Sam Worthington), och ett moderlöst barn, Casey (Evan O'Toole). Hon tycker sig se och prata med Nina, och det enda hon kommer på att göra är att ta reda på så mycket som möjligt om Nina. Var det kanske hon som gjorde rätt val, trots allt?

Cake berättar en grötig, slingrig historia som aldrig vill komma fram. Det kanske är ett konstnärligt grepp - det mänskliga tillståndets yttersta meningslöshet - men om det ska funka på mig så måste jag bry mig. Jag måste bry mig riktigt mycket.

Det gör jag bara inte. Det är synd om Claire, det är synd om Roy, det är synd om Casey, men det når aldrig fram till mig. Jag undrar slött vart det ska ta vägen, och blir inte förvånad när svaret är ingenstans.