The World's End (2013) - 5/6

Detta är den tredje filmen i den halvimproviserade Cornetto-trilogin, vars två första delar Shaun of the Dead och Hot Fuzz var absurt härliga komedier som kunde sätta ett leende på läpparna på ett lik (och den första bokstavligen försökte). Få filmer hade kunnat matcha dem och The World's End lyckas inte, men den gör ett riktigt bra försök och slutar som något lyckat i sig själv.

Den smågenialiske Simon Pegg spelar den här gången totalförloraren Gary King. Som småstadstonåring var han en legend och killgängets självklare ledare. Efter studenten gav gänget sig på den klassiska lokala pubrundan "The Golden Mile", tolv pubar som slutade på "The World's End". Tolv pubar, tolv öl. Men de lyckades inte och nu 20+ år senare bestämmer han sig för att det ska göras igen.

Problemet är att Gary har ändrats så lite som möjligt under årtiondena som gått medan hans kompisar blivit framgångsrika karriärsmänniskor med jobb och hus och familjer och bilar som är yngre än de själva. Gary lockar med dem på ren energi och personlighet, och till sin egen förvåning kommer de: Andy (Peggs ständige parhäst Nick Frost), Steven (Paddy Considine), O-Man (Martin Freeman) och Peter (Eddie Marsan). Hem till småstaden bär det, tolv bärs är målet.

Det är nu det blir svårt att prata om The World's End. Den gör ett oväntat och radikalt genreskifte en bit in och det är väldigt sällan något sådant fungerar. Här gör det det... delvis. När det först började hända hoppades jag på att det skulle vara en dröm eller hallucination eller vad som helst, för det här var inte historien jag ville se. Det är Sucker Punch-sjukan; jag hade börjat bry mig om Gary och Andy och de andra, känna med dem vid återkomsten till uppväxtstaden och åsynen av förändringarna den gått igenom, och ville inte se den här helt andra berättelsen i stället.

Men The World's End hämtar upp sig från det. Den använder de nya elementen för att belysa sina originalteman - den besynnerliga alienationen när man återvänder till sin uppväxtort och likriktningen som sprider sig över västvärlden - och använder dem för att ge förklaringar till de här fenomenen. Det är den bästa sortens spekulativ fiktion, den som ger oss insikter i vår egen värld.

Pegg, Frost och Freeman är välkända ansikten och talanger, och de andra kanske inte når upp till riktigt samma nivå men de fortsätter vara kul att se hela vägen igenom. Bifigurerna - gamla lärare och lokala byfånar - är precis såna original man önskar att se, och är vana att se när Pegg och Frost börjar jobba. Slutscenerna kanske bryter av lite väl mycket och det är svårt att inte sakna historien vi såg tills allting förändrades, men The World's End är ändå varm och smart underhållning som får mig att undra vad Simon Pegg och Nick Frost ska hitta på härnäst.

The Oxford Murders (2008) - 2/6

Självmedvetenhet är döden. Filmer som är så dåliga att de är bra är bara bra om de inte vet om att de är dåliga; annars blir det bara pinsamt. Och när en film anstränger sig så mycket som The Oxford Murders och det aldrig blir avslappnat utan bara lyser hur mycket den anstränger sig, då blir det inte ens pinsamt utan bara segt.

Den vill ha charmiga original till karaktärer, men de visar att de försöker vara charmiga och originella. Den vill ha lustiga repliker, men de låter aldrig som något annat än en manusförfattares uppfattning om vad som är en lustig replik. Den vill vara djup och intellektuell, men vad pratar den om? Gödels ofullständighetssatser, Heisenbergs osäkerhetsprincip - grundkursen i populärvetenskap. Jag blev förvånad över att Schrödingers katt inte dök upp.

Ändå är de bästa bitarna när huvudpersonerna håller dessa rent cerebrala samtal med varandra, mest därför att John Hurt som den åldrade universitetslegenden Arthur Seldom (gammal kompis med Alan Turing) ger en så underhållande prestation. Elijah Wood som hans unge dyrkare Martin levererar inte lika bra men han har mer passion än jag väntade mig att se.

De här två möts första gången på en föreläsning där de kommer ihop sig över huruvida det går att påvisa en absolut sanning - Arthur säger nej och Martin ja. När Martins ståndpunkt krossats av hans idol beger han sig besviket därifrån och hem till huset där han hyr ett rum, men där stöter han på Arthur och hittar värdinnan (Anna Massey) död. Det blir polisförhör under vilket Arthur släpper idén att det här bara är första mordet i en serie, och sen är det igång med symboler och ledtrådar. Under tiden har Martin förstås tid att hångla upp ett par kvinnor, också.

På det hela taget är det här ingen dum historia, och jag gillade upplösningen och slutet - i teorin, nu när jag tänker på dem i efterhand. Det finns gott om misstänkta och ännu fler bisarra karaktärer, och lösningen på mysteriet är inte uppenbar. Men i varenda minuts löptid skriker The Oxford Murders ut hur smart och snygg och speciell den är, hur intressant handling den har och hur djup den gör sig, och resultatet blir att min hjärna gör revolt och vägrar lyssna. Jag misstänker att boken är riktigt bra, men filmen fungerar inte.

The Dark Crystal (1982) - 4/6

Jag önskar att jag hade sett den här filmen när jag var fem och den var ny. Då hade den varit en upplevelse som blivit ett outplånligt barndomsminne. Om jag hade fått se den om och om igen så hade den blivit en del av min barndoms mytologi, som Labyrinth, Willow, Star Wars eller The NeverEnding Story. Nu kan jag bara se den som den prestation den trots allt är, och sörja för min egen förlorade oskuld.

På planeten Thra nånstans i universum lever tre raser: de älvlika Gelflings, de goda magikerna Mystics, och de mörka monstren Skeksis. De två senare skapades när titelns magiska kristall sprack i två. Det hände för tusen år sedan och nu närmar sig dagen då kristallen måste sättas ihop, annars kommer Skeksis att härska för evigt.

Uppdraget faller på Gelflingen Jen. Tillsammans med sin nya vän Kira och hennes djur Fizzgig reser Jen över Thra. De möter sagolika varelser och rör sig genom fantastiska miljöer tills de ska avsluta sin uppgift medan Skeksis förbereder sig för seger och Mystics vandrar över Thra.

Men vem bryr sig egentligen om historien? Detta är en film som uppspelas helt av dockor, från en tid innan CGI tog över, och poängen är att förundras över det som Jim Henson och hans folk lyckats skapa. Det är något mycket imponerande, en unik värld befolkad med fascinerande varelser.

Jag försöker bedöma den som om det vore tjugofem år sedan, men jag lyckas inte. Jag är för gammal, filmkonsten har marscherat för långt fram, och The Dark Crystal ger mig inte mycket att bygga på. Allt den har är sin skönhet, och den skönheten har överträffats för många gånger. Jag önskar att jag älskade den, men jag tycker bara om den.

L'illusionniste (2010) - 6/6

2010 vanns Oscarn för bästa animerade film av Pixar - som vanligt - och deras film Toy Story 3. Min kärlek för Pixar är välkänd för mina läsare och Toy Story 3 var en härlig film, men den här gången gick akademin åt fel håll. Toy Story 3 är fantastisk underhållning och ännu ett tecken på att vi lever i barnfilmens guldålder, men den nominerade L'illusionniste är ett mästerverk. Jag gråter fortfarande medan jag skriver.

Det är svårt att skriva om den, särskilt som jag vill avslöja så lite som möjligt och inte förstöra upplevelsen, men jag kan säga att den handlar om en gammal trollkonstnär som lämnar Frankrike och reser genom England med sin slitna affisch, sin höga hatt och sin vita kanin.

Hans konst är på utdöende och han tävlar mot populära popband och snygga sångerskor, så han drivs från plats till plats och söker lyckan. På en liten ö i Skottland rörs han av en ung fattig flickas trasiga skor och förvandlar dem till ett par nya och vackra - som han förstås inhandlat i förväg. Hon blir hans hängivne följeslagare.

Nästan ordlöst berör L'illusionniste mig mer än de flesta filmer. Jag bryr mig mycket mer om dess få, animerade karaktärer än om de tusentals som strömmar förbi på film varje år. Jag satt och bad att det skulle gå bra för dem, att olyckan som såg ut att vara på väg inte skulle hända, att någon vänlig gudom till slut skulle le mot den gamle trollkarlen.

Så gott som varenda scen innehåller något genialiskt eller åtminstone något som glider rakt in i hjärtat. Ändå är L'illusionniste ingen film som hamrar in sitt budskap; därtill är den alldeles för skicklig. L'illusionniste är lågmäld på samma sätt som Thomas McCarthys filmer och drivs framåt på samma subtila sätt. Den lägger mer värde i en liten gest än i en bombastisk demonstration.

Manuset kommer från skådespelaren och regissören Jacques Tati men under sin livstid gjorde han aldrig något av det. Det var antagligen för känsligt, för smärtsamt; han hade två döttrar som han hade för lite kontakt med och de självbiografiska elementen är inte svåra att se. Det råder delade meningar om vilken dotter filmen riktar sig till - hans äldsta som inte ens kände honom eller den yngsta som han bara tillbringade alldeles för lite tid med - men det spelar egentligen ingen roll. Känslorna finns där, och de är på riktigt.

De blir på riktigt för publiken också. L'illusionniste är stundtals en nästan outhärdligt smärtsam film att se, och den uppnår det på mildaste möjliga sätt. Den är smärtsam just därför att det inte är några stora åthävor, utan bara vanlig mänsklighet, vanlig sårbar enkel dum förbannat verklig mänsklighet. Jag har inget skydd mot det; det enda jag kan göra är att känna det.

Och däri ligger genialiteten. L'illusionniste må inte vara en feelgoodfilm men om du vill känna något i kväll, verkligen känna något, se då L'illusionniste med öppna ögon och öppet hjärta. Om konstens syfte är att få människor att känna, då är L'illusionniste ett av de största konstverk som skapats.

Predators (2010) - 3/6

Det här är den sortens film som riskerar att få dåliga recensioner på ren reflex. Den är den tredje filmen (eller femte, beroende på hur man räknar) i en filmserie där del två var dålig och del ett var en åttiotalsactionfilm med Schwarzenegger. Men den inleder överraskande bra och om det inte vore för några besynnerliga val mot slutet så skulle den i alla fall vara ett fint exemplar i sin genre, även om den inte skulle höja sig över den.

Det försöker den inte. Varenda överraskning annonseras i förväg och vilka som kommer att överleva är uppenbart så fort presentationen är överstökad. Det är de första bitarna som är bäst, innan vi riktigt fått veta vad som pågår och framför allt innan karaktärerna förstått det. För oss blir det tydligt lite fortare, mest för att vi har sett de tidigare filmerna i serien. Predators hade varit bättre som helt fristående film, med originalskurkar och utan koppling till sina föregångare, men då hade den aldrig blivit gjord. Så funkar filmindustrin.

Den inleds med att åtta människor vaknar upp medan de håller på att falla ner i en främmande djungel. De flesta är beväpnade och alla utom en är stenhårda, men den skrämmande situationen tvingar ihop dem och de börjar samarbeta.

De är arketyper snarare än karaktärer och skådespelarna har noggrant valts ut för att kunna se ut och prata som sina klichéiga förebilder. De är en amerikansk legosoldat (Adrien Brody), en japansk gangster (Louis Ozawa Changchien), en mexikansk knarkmafioso (Danny Trejo), en israelisk krypskytt (Alice Braga), en afrikansk revolutionär (Mahershala Ali), en rysk biff (Oleg Taktarov), en amerikansk våldsbrottsling (Walton Goggins) och slutligen en läkare (Topher Grace), som inte passar in.

De utforskar djungeln och upptäcker märkliga saker: solen rör sig inte, kompassnålar snurrar. Långsamt går det upp för dem: de befinner sig i ett jaktreservat, och de är bytet.

Den här delen är spännande och stämningsfull, och även när filmen fortsätter och glider in i actionscener upprätthåller den sin kvalité. Den utforskar kanske inte hela sitt koncept men i alla fall några delar av det, och till och med de förutsägbara delarna avlöper hyggligt.

Det är först när filmen når sitt hemskt otillfredsställande slut som den gör mig besviken. Det hade varit mycket bättre om den hade slutat så som jag trodde att den skulle sluta, men jag antar att planer som förklaras aldrig kan fungera.

The Mangler (1995) - 1/6

Stephen King blev ganska fort större än sig själv. Allting märkt med hans namn sålde hysteriskt, och givetvis skulle alltihop bli film. Eftersom han alltid var mycket bättre på att skapa situationer än på att smida historier, och eftersom få av hans berättelser kunde ha lämpat sig till att bli film oavsett vem som skrivit dem, så blev de flesta av de filmerna väldigt dåliga. Det finns undantag - Stand By Me, The Stand, The Langoliers, It och så vidare - men väldigt många av dem är mycket närmare The Mangler.

Det här var till att börja med en lättparodierad berättelse. I ett avsnitt av Family Guy får vi se Stephen King se sig om i rummet, hugga tag i en lampa och hävda att hans nästa bok handlar om en ond lampa. Ett tag kändes det som om det var så han kom på sina ämnen, och The Mangler sitter mitt i den perioden. En demonbesatt, ond mangel.

Den blir sådan när en flickas blod spills över den och blandas med mediciner som råkar ha ockult effektiva ingredienser. Den blir mordisk, och börjar döda. Någon måste inse vad det är som hänt, det blir dags för exorcism, och i slutändan kan en mordisk mangel inte i sig vara en trovärdig fiende - det är ju bara att gå runt den - så specialeffektbudgeten kallas in i en av de larvigare allvarligt menade scenerna jag sett.

Den här filmen hade inte bara en dålig utgångspunkt - det är svårt att tänka sig en bra version av den - utan är dessutom väldigt illa gjord. Jag vet inte om någon hade kunnat rädda den men de här människorna försökte knappt. Dåliga repliker uttalas illa, taffliga specialeffekter porträtterar löjliga skeenden. The Mangler fungerar inte ens som ironisk underhållning; inte ens de få som möjligen skulle gilla den kan rimligen bli skrämda av den.

13 Sins (2014) - 5/6

Jag har sagt det förr: jag älskar att bli överraskad av filmer som den här. Jag väntade mig ingenting av en skräckfilm jag knappt hört talas om och inledningsscenen verkade precis så skitnödigt tillknuten som man kunde vänta sig av den sortens film jag väntade mig att den här skulle vara.

Men nej. 13 Sins är ett riktigt bra exemplar i sin genre, mycket tack vare skådespelet från den för mig okände Mark Webber som spelar en helt vanlig man som hamnar i en sjuk situation. Nej, det är inte ett originellt tema men det är ett extremt fruktbart ett.

Webber spelar Elliot, en man med problem. Han är en duktig säljare men får sparken för att han är för snäll. Att han ska gifta sig med Shelby (Rutina Wesley) är inte ett problem men att hon är svart medan hans far (Tom Bower) är rasist är det, särskilt som fadern måste bo hos dem. Det hjälper inte att Elliot även är ansvarig för den förståndshandikappade brodern Michael (Devon Graye), vars vård han nu inte längre har råd att betala. Det ser ut som om Michael måste flytta tillbaka till vårdhemmet han hatar.

När allting har gått åt helvete ringer Elliots mobiltelefon och han hör en mystisk men remarkabelt tilltalande röst (George Coe) som verkar veta allt om honom. Rösten erbjuder Elliot tusen dollar för att döda en fluga. Elliot lyder och får nästa uppdrag: strax över tretusen dollar för att svälja flugan. Sagt och gjort.

Nu är Elliot inblandad i ett besynnerligt spel. För varje uppdrag han utför får han mer pengar, men uppdragen blir förstås mer och mer krävande, farligare och farligare, och får större och större konsekvenser. Rösten i telefonen lovar att om Elliot utför tretton utmaningar får han en livsförändrande summa pengar och alla konsekvenserna försvinner. Och den verkar ha uppbackning; vilka det än är som gör detta så är de mäktiga människor.

I ett sidospår får vi se en polis (Ron Perlman) utreda Elliots framfart och snubbla över konspirationsteoretikern Vogler (Pruitt Taylor Vince) som tillbringat åratal med att samla information om spelet Elliot spelar.

13 Sins gör det väldigt lätt att leva sig in i Elliots situation, känna hans förtvivlan och förstå varför han fortsätter. Hans hjärta mörknar när han hör nästa uppdrag, han uppnår tillfällig extas när han lyckas, och han vrider sig i spiral för att hålla ihop sitt liv lite till, bara lite till, så han kan klara det trettonde uppdraget och allting fixar sig. Vi förstår hans omöjliga situation, med bara otänkbara alternativ.

Manuset är dessutom smart nog att kasta ett par vändningar på oss och föra in oss i den osäkra dimma som Elliot vistas i, och ibland får vi skratta av ren nervositet, för att det är bättre än att leva i hans mardröm. 13 Sins gör precis det den vill göra och gör ingen besviken.

Cuban Fury (2014) - 4/6

Jag är rätt förvånad över att nån kom på tanken att låta Nick Frost spela salsadansör, men ännu mer förvånad över att det fungerar. Det finns visserligen en bakgrundshistoria som förklarar det, men i slutändan måste den korpulente Frost ändå sätta eld på dansgolvet till heta latinamerikanska toner.

Som liten var Bruce (Frost) en salsastjärna tillsammans med sin danspartner och syster Sam (Olivia Colman). De vann allt man kunde vinna, utom de nationella mästerskapen. På tävlingsdagen blev Bruce anfallen av översittare och det slutade med att han ringde sin tränare Ron (Ian McShane) och förklarade att salsa är för fjollor. Han dansade aldrig mer.

Som vuxen säljer han svarvar och arbetar ihop med den svinige Drew (Chris O'Dowd). När den vackra Julia (Rashida Jones) blir hans chef vill han närma sig henne, och ser chansen när han får veta att hon gillar salsadans. Fram med skorna, leta reda på Ron, så kör vi. Men Drew är förstås också ute efter henne.

Cuban Fury är en film som tar sin bergfasta formel och följer den utan ett ögonblicks skam. Den kryssar av kliché efter kliché utan att ens fundera på att ta sig utanför ramen. Man kan knappast göra en fantastisk film på det viset, det är svårt att göra en bra, men om man vet vad man pysslar med så går det utmärkt att göra en okej, underhållande film.

Det är precis vad folket bakom Cuban Fury gjort. Nick Frost är charmig, Olivia Colman är solig, Ian McShane går omkring och morrar som om han vore i en film som tog sig själv på allvar, Chris O'Dowd blir svinigare och svinigare, och Kayvan Novak som danskompisen Bejan droppar rolighet efter rolighet. Det är kul, det fungerar.

Oculus (2013) - 2/6

Tim Russell (Brenton Thwaites), 21, har tillbringat de senaste elva åren på ett mentalsjukhus efter att ha mördat sina föräldrar, Alan (Rory Cochrane) och Marie (Katee Sackhoff). Där ute har systern Kaylie (Karen Gillan) väntat på honom och nu påminner hon honom om deras löfte till varandra: att aldrig glömma vad som egentligen hände.

Kaylie är övertygad om att det var en ond, hemsökt spegel som orsakade deras föräldrars död. Tim minns det, men han tror att det var något de hittade på för att hantera en hemsk händelse. Han har trots allt haft elva år på sig att övertyga sig själv om det. Men Kaylie vägrar lyssna och hon har använt de där elva åren till att samla bevis på att spegeln är dödlig. Och mycket har hon hittat när hon har spårat dess historia.

Kaylie drivs av en otäck, tillbakahållen vrede och har riggat upp ett helt rum fullt av utrustning för att hjälpa och dokumentera deras försök att förstöra den onda spegeln. Tim är motvillig men Kaylie låter sig inte avskräckas och till slut går han med på att vara med i rummet när det ska hända.

Det här är faktiskt ett riktigt lovande upplägg. Särskilt Karen Gillans spel som den sammanbitna, kokande Kaylie hakar fast tittaren. Men sen går filmen åt flera olika håll och vägrar besvara allt det vi undrar. Vi följer parallellt de nutida försöken att förstöra spegeln och den där hemska natten för elva år sedan när föräldrarna Russell dog, och de två historierna verkar kunna påverka varandra på något oklart sätt, som om de inte bara visas parallellt utan faktiskt utspelar sig parallellt.

Allting måste förstås inte förklaras, men det enda Oculus gör är att bygga upp fler och fler frågor, fler och fler saker som tarvar förklaring, och sen bara sluta utan mankemang. Jag satt och väntade på något, vad som helst, någon form av upplösning - men ingen kom. Då kändes det bara som att jag hade slösat bort min tid.

The Man with the Golden Arm (1955) - 4/6

Den här filmen gjorde för knark det The Lost Weekend gjorde för alkoholism, och det är synd att den inte är alls lika bra. Dess samtida hyllningslov kommer snarare ur dess dåtida originalitet än ur någon uppenbar kvalité. Den hämtar upp sig rejält på slutet - Frank Sinatra är mycket bättre som desperat nerdekad pundare än som hoppfull och nyren - och slutintrycket blir positivt, men inte med någon större marginal.

Större delen av tiden är The Man with the Golden Arm helt enkelt för artificiell och plastig. Den har många bra repliker, men ingen av dem levereras med trovärdighet; det är alldeles för uppenbart att de är konstfärdigt hopsnickrade för att höras ur skådespelares munnar. Alla karaktärerna känner intensivt och starkt, men det är inget som når fram till tittaren. De stora dramatiska vändningarna spelas helt odramatiskt, om än med extremt dramatisk musik. Det närmar sig att vara parodiskt.

Pokerdealern Frankie Machine (Sinatra) har precis släppts ur fängelset. Där inne lyckades han med hjälp av läkare och mediciner bli fri från knarket, och nu kommer han hem till sin rullstolsbundna fru Zosh (Eleanor Parker) fast besluten att aldrig röra skiten igen. Han ska även sluta jobba för de halvskummisar som driver pokerspelandet och i stället bli trummis. Han stöter på den gamla fjällan Molly (Kim Novak) och kompisen Sparrow (Arnold Stang) men också busar och poliser som inte litar på att han försöker gå den smala vägen.

Det är ingen unik historia och det finns inte mycket i The Man with the Golden Arm som mina ögon sextio år senare inte har sett förut. I början är den direkt tråkig - jag bryr mig inte om en enda av karaktärerna. Det är först när beroendet börjar dyka upp igen och slår klorna i Frankie Machine som den klättrar upp till att vara intressant, och sen håller den sig där resten av tiden.

Flowers in the Attic (2014) - 3/6

Flowers in the Attic - "Vindsträdgården" - är en bergfast klassiker inom eländeslitteraturen. Historien om de stackars barnen som lever instängda på vinden av en narcissistisk mamma och en svavelosande mormor har avhandlats vid månget middagsbord; den är den sorts bok som alla av en viss generation läst eller åtminstone har en åsikt om. Detta är den andra filmversionen. Jag har varken läst boken eller sett den första filmen, men till och med jag visste ungefär vad som skulle hända. Plus vissa detaljer. Ni vet vilka jag menar.

När berättelsen börjar är allting socker. Mamma Corinne (Heather Graham) och pappa Christopher (Chad Willett) lever i ett vackert hus med sina barn Chris Jr (Mason Dye), Cathy (Kiernan Shipka) och tvillingarna Carrie (Ava Telak) och Cory (Maxwell Kovach). Men så dör pappa i en bilolycka, familjens inkomst försvinner, och allt de har kvar är skulder.

Corinne kommer på en lösning: de ska bo hos hennes stenrika föräldrar. Då hon alltid sagt att de inte har någon släkt undrar barnen varför de aldrig hört talas om stenrika föräldrar förut, men Corinne vill inte förklara närmare. De hoppar på tåget och anländer sent på kvällen till herrgården Foxworth Hall. Där tas de emot av Corinnes mor Olivia (Ellen Burstyn) som visar öppet förakt för dem allihop men släpper in dem i ett litet rum på ovanvåningen. De två äldre syskonen får strikta order att hålla tvillingarna tysta, och de får tillgång till vinden så att de har nånstans att leka.

Först ska de bara vara där en natt. Sedan någon vecka. Sedan någon månad. Bara tills Corinne lyckas få tillbaka pappans gunst, som hon förlorade genom någon först ospecificerad överträdelse. Chris och Cathy försöker ta hand om tvillingarna och göra upplevelsen uthärdlig för dem, men ingen tar hand om tonåringarna. Corinne dyker upp ibland, men hon verkar bry sig mindre och mindre om barnen och mer och mer om sig själv. Och mormor Olivia är helt enkelt ond och elak.

Det är en imponerande lång och innehållsrik historia den här filmen klämmer in på en och en halv timme utan att det känns rushat eller intryckt. Ellen Burstyn är det bästa i filmen; hon skapar en riktig djävul av sin karaktär vars logik dock brister mot slutet. Heather Graham är mindre övertygande och barnen har inte rutinen till att hänga med, även om de gör en bra insats.

Problemet med filmen misstänker jag att den ärvt från boken. Det är helt enkelt elände och elände staplat på vartannat, en stadig stegring av misär, och när det är dags att avsluta har historien ingenstans att bli av. Det är ingen överraskning att det kom uppföljare; vi kan inte rimligen lämna karaktärerna där de är när eftertexterna rullar.

Road to Paloma (2014) - 1/6

För att citera nutidsfilosofen Ben Affleck: "A movie either kinda works or it kinda doesn't". Road to Paloma hamnar i den andra kategorin, och det är svårt att sätta fingret på orsaken. Var och en av dess komponenter förtjänar ett bättre öde än att hamna i en sån här film.

Robert Wolf (Jason Momoa) är en Mojave-indian vars mor våldtas och mördas. Han mördar mördaren och måste sedan fly undan rättvisan med sin mors aska i ryggsäcken. Tillsammans med sin nyfunne vän (Michael Raymond-James) blir det motorcykelodyssé tvärs över USA med polisen i hälarna.

Det borde fungera. Road to Paloma är vackert filmad och har en förvånansvärt lågmäld handling med tanke på ämnet och allt blod som spills. Jag hittar inga fel på skådespelet eller på miljöerna.

Men det är bara så satans tråkigt, och det slutar genom utmattning. Road to Paloma faller ner i den svårbeskrivliga klyftan mellan talang och tur; den här gången fungerade det bara inte. Jason Momoa, som jag tidigare bara kände som Conan, har både regisserat och skrivit och om jag ska säga något positivt om Road to Paloma är det att den gjorde mig sugen på att se hans nästa film. Jag är beredd att satsa pengar på att den kommer att vara bättre än den här.

Into the Wild (2007) - 5/6

Jag är kluven. Å ena sidan är det här helt enkelt en väldigt bra film. Välgjord, snygg, stämningsfull, intressant. Å andra sidan presenterar den ett väldigt positivt porträtt av en människa som - hur omtyckt han än verkar ha varit av alla han träffade - inte verkar ha brytt sig särskilt mycket om någon annan än sig själv.

Han var Christopher Johnson McCandless (Emile Hirsch), som efter fyra års college skänker bort resten av sina besparingar till välgörenhet och gör sitt bästa för att försvinna. Han lämnar sina föräldrar (Marcia Gay Harden och William Hurt) och sin syster (Jena Malone) och ger sig av för att leva i enkel frihet.

Han kallar sig Alexander Supertramp. Han reser genom USA genom att köra bil, lifta, tjuvåka tåg och paddla kajak. Han tar jobb här och var, han stöter på människor som blir hans vänner, och hela tiden rör han sig genom fantastiska miljöer. Under tiden undrar hans familj var han håller hus och varför han inte hör av sig. Han verkar ha planerat särskilt för att de inte skulle få veta. Han vill inte bli hittad. Han må ha haft anledning att ogilla sina föräldrar, även om de verkar hyggliga nog, men varför plåga sin älskade syster?

Hela tiden är planen att resa norrut och uppleva sitt stora Alaska-äventyr. Han sätter stolthet i att leva utan pengar och med så lite utrustning som möjligt men verkar ha en väldigt romantisk syn på vildmarken, den riktiga vildmarken. När han till slut inleder sin odyssé och tar sig ut i Alaskas skogar upptäcker han hur svårt det är för en civilisationsprodukt att överleva utan civilisationen.

Liksom McCandless romantiserade det vilda har många romantiserat hans öde. Jag ser honom som en egoistisk liten skit som i praktiken begick självmord, en drömmare som inte kunde se skillnad på drömmar och verklighet. Filmen framställer honom snarare som en idealist som drabbades av en tragisk olycka, men i verkligheten gick han rakt in i den olyckan.

Det spelar kanske ingen roll. Into the Wild är ett fint verk och den är faktiskt försiktig med att uttala sig om McCandless. Det bästa man kan göra är väl att berätta vad som hände och låta var och en bestämma själv.