Grudge Match (2013) - 3/6

Den här filmen tycks ha skapats för att dra nytta av - och skoja med - att veteranerna Sylvester Stallone och Robert De Niro båda spelat boxare i framgångsrika filmer som nu har några årtionden på nacken - Rocky respektive Raging Bull. I Grudge Match förvandlas de till Henry "Razor" Sharp (Stallone) och Billy "The Kid" McDonnen (De Niro), två boxningsrivaler som på åttiotalet låg 1-1 i matcher när Razor drog sig tillbaka från sporten och lämnade The Kid besviken och utan revanschchans.

Trettio år senare har Razor hållit sig borta från The Kid men de stöter på varandra när båda går med på att spela sig själva i ett nytt datorspel. The Kid har velat konfrontera Razor ända sen han gick miste om drömmatchen och nu blir det slagsmål när bråket återuppstår. Fighten filmas, läggs ut på Youtube, och promotorn Slate Jr (Kevin Hart) tar tillfället i akt att försöka få av en returmatch dem emellan. The Kid är upptänd men Razor vägrar tills han behöver pengarna.

Men det ligger mer bakom deras konflikt. The Kid gjorde Razors flickvän gravid, till exempel, och nu kommer allt tillbaka. Flickvännen Sally Rose (Kim Basinger) dyker upp och det gör även barnet i fråga, B.J. (Jon Bernthal) som nu har en egen son, Trey (Camden Gray).

Allt detta är till för att fylla utrymmet mellan avtalet och matchen. Visst, det tränas och marknadsförs en massa och Razors gamle tränare (Alan Arkin) gör vad han kan för att lätta upp historien, men för det mesta är det familjedrama som gäller och det är då filmen förlorar sitt tempo. Större delen av den sitter vi och väntar på själva matchen och det dröjer inte länge förrän vi börjar betvivla att den kan leverera vad vi vill ha.

Det gör den faktiskt. Även om Razor för det mesta är en betydligt trevligare figur än The Kid så har den här filmen ändå samma problem som Warrior: vi hejar på båda. Att Grudge Match inte skulle lösa det lika briljant som den oändligt överlägsna Warrior var väl solklart, men jag trodde inte den skulle fixa det så bra som den gjorde. De sista minuterna av matchen är det bästa i filmen.

About Time (2013) - 5/6

På sin tjugoförsta födelsedag blir Tim Lake (Domhnall Gleeson) indragen i ett rum av fadern (Bill Nighy) som har något att berätta: männen i deras familj kan resa i tiden. Det är bara att kliva undan, blunda, och fokusera på destinationen, så är man där. Tim tror förstås inte på det men testar ändå, och reser tillbaka till en nyårsfest där han gick miste om en kyss.

Tim har genast massor med idéer, men fadern råder honom att skippa de flesta av dem. Han har provat saker liksom hans far och farfar och det blir bara inte bra i slutändan, för det mesta. Det finns bättre saker att använda tidsresor till.

Tim lyssnar och börjar använda sin förmåga för att hitta kärleken. Först försöker han med Charlotte (Margot Robbie) men tvingas inse att det ibland inte finns något rätt alternativ att välja. Nästa försök blir med Mary (Rachel McAdams), och även där behöver han några omgångar på sig innan det börjar ordna sig.

About Time är en bekvämt gullig film, hjälpt av Rachel McAdams oansträngda charm och en mycket underhållande prestation från Bill Nighy, som dessutom kliver ur sin oförargliga ram för att ge oss några känsliga och tankeväckande ögonblick. Det är en film att bli glad av och må bra av, men den orsakar också lite melankoli innan den är klar. Ögonblick av insikt skickar svala blixtar genom hjärtat. Inga gåvor är enbart av godo, tycks det.

Mamma Mia! (2008) - 2/6

Musikaler är ofta - och detta säger jag som musikalälskare - rätt krystade. Det kan göras musikal av nästan vilken oförtjänt historia som helst, och jukeboxmusikaler borde rimligen lida ännu mer av det syndromet än andra. Det brukar de dock faktiskt inte göra, men Mamma Mia! bryter mönstret. Detta är en riktigt ansträngd berättelse hopsatt enbart för att stödja ganska dåliga versioner av låtar som i de flesta fall inte var ABBAs bästa till att börja med.

Storyn är dum i sig och blir bara dummare i detaljerna. Sophie (Amanda Seyfried) ska blott tjugoårig gifta sig med Sky (Dominic Cooper). Hon vill ha sin far på bröllopet vilket är knepigt då hon inte vet vem han är, men efter att ha rotat i sin mor Donnas (Meryl Streep) gamla dagböcker har hon identifierat tre kandidater som hon bjuder in till den ö där hon och mamman driver ett hotell.

De tre har vuxit upp från de vagabonder som en gång låg med Donna och nu är de arkitekten Sam Carmichael (Pierce Brosnan), bankiren Harry Bright (Colin Firth) och den kringresande sjömannen och författaren Bill Anderson (Stellan Skarsgård), vars båt för ut alla tre till ön. Sophie möter dem och försöker hålla dem hemliga från sin mamma, som dock givetvis bums upptäcker dem och så är förvecklingarna igång.

Donna och Sophie har vars två vänner, Tanya (Christine Baranski), Rosie (Julie Walters), Ali (Ashley Lilley) och Lisa (Rachel McDowall), vars uppgift är att glida omkring i bakgrunden och provocera fram nån sidohandling så att ytterligare en låt kan pressas in.

Hur den här filmen slog så hårt som den gjorde är ett mysterium. Ingen av skådespelarna är lika bra som vi sett dem vara i andra filmer, och det låter inte som om de valts ut för sina sångrösters skull heller. Särskilt Brosnan sågades av recensenterna och det är lätt att hålla med.

Det som räddar Mamma Mia! från total katastrof är att den är så förbaskat glad och positiv att det är svårt att inte ryckas med åtminstone ibland, och några av låtarna är faktiskt både bra i sig och bra i den här versionen. Men jag väntade mig något mycket mer av en ABBA-musikal, särskilt en som haft sån sanslös framgång som den här.

The Island (2005) - 4/6

Michael Bay är känd för att göra dåliga fläskiga actionfilmer, med två undantag: The Rock, som är en väldigt bra fläskig actionfilm, och dagens ämne The Island som inte liknar något annat han gjort. Här finns knappt några explosioner ALLS.

I en vitfärgad och välstrukturerad framtidsvärld heter människorna sånt som Lincoln 6 Echo (Ewan McGregor), Jordan 2 Delta (Scarlett Johansson), Jones 3 Echo (Ethan Phillips) och Lima 1 Alpha (Siobhan Flynn). Jorden har härjats av en ospecificerad farsot och de här människorna är överlevarna, ihopsamlade i en steril, sexlös enklav där deras hopp är att få komma iväg till "Ön" och leva i paradiset. Ett stort lotteri utser vem som får åka, men allas tur kommer till slut.

Eftersom den stora hemligheten friskt avslöjades redan när filmen gick på bio och spelar stor roll för de bättre bitarna av handlingen så tänker jag inte försöka hålla på den: lotteriet är en bluff, farsoten är en lögn, Jorden tickar på som vanligt, alla enklavinvånarna från Lincoln till Lima är kloner av rika klienter ute i världen. De är surrogatmödrar och reservdelar.

Lincoln är den förste som har en så stark nyfikenhet att han får en aning om vad som pågår, och då tar han Jordan i handen och flyr. Väl ute i världen blir det lite "fisk på torra land"-humor som skär sig mot den i övrigt allvarliga stämningen, och sen börjar de leta efter sina original medan de jagas av Albert Laurent (Djimon Hounsou), en legosoldat inhyrd av den onde bossen Merrick (Sean Bean).

The Island lägger sig halvvägs mellan en massa olika punkter och blir därför aldrig riktigt lyckad. Den är en actionfilm, men den bränner inte på sina actionscener utan använder dem snarare som utfyllnad mellan allt prat. Den är en vision av framtiden, som avbryts. Den går in på identitetsfrågor och rätt grunda filosofiska funderingar men håller igen. Varje bit av The Island fungerar, men helheten blir lidande. Det är ingen dålig film men det är svårt att inte tänka på att den kunde ha blivit tre bra filmer i stället.

All is Bright (2013) - 3/6

Dennis (Paul Giamatti) är en man med problem. Han är villkorligt frisläppt, hans fru Therese (Amy Landecker) har sagt till deras dotter Michi (Tatyana Richaud) att han är död, och kompisen Rene (Paul Rudd) har ihop det med Therese. Dennis har inget jobb, inga pengar, inga möjligheter, inga framtidsutsikter. Han får inte lämna stan och där finns inga jobb. Han vill inte gå tillbaka till att vara tjuv; det har aldrig lett nånstans. Så vad göra?

Han pressar Rene till att släppa in honom i det årliga projektet att forsla julgranar till New York City och sälja dem. De fyller en lastbil, lämnar Kanada - Dennis hoppas att övervakaren inte upptäcker det - och sätter upp sitt stånd i New York. Men affärerna går dåligt.

Titeln är ironisk; det här är en nästan bottenlöst dyster film. Dennis hatar i princip allting inklusive livet självt och även om julgransaffärerna skulle gå bra har han just jämnt ingenting. Rene är marginellt mer positivt lagd men även han är en fattig arbetare i livets återvändsgränd.

Detta mörker försöker filmen balansera med humor och Giamattis talang och det hade kunnat fungera, men det skär sig. Det den gör rätt är att dra med oss i Dennis skuggvärld och när vi tror att det inte blir värre så blir det det ändå och då känner vi det i hjärteroten, men All is Bright försöker dansa på gränsen mellan tragedi och komedi och lyckas inte med någotdera. Framför allt har slutscenerna väldigt lite med det föregående att göra.

Philomena (2013) - 4/6

Judi Dench kan ensam rädda en film och det får hon nästan göra här. Det är en kraftfull historia, dubbelt så mycket därför att den är sann, men Denchs karaktär Philomena Lee gör det nästan omöjligt att känna med henne. Hon är dyster, visst, full av smärta, men hon gör ingenting av det. Jag hade hellre sett henne oförsonligt arg, men det var väl inte sån hon var, i verkligheten.

Det hon var var en katolsk irländsk tonårsflicka som en kväll träffade en snygg ung man och det gick som det alltför ofta gör, särskilt när flickan i fråga inte vet vad sex är eller vad det gör. "I didn't even know I had a clitoris", säger hon många år senare.

Nunnorna som undervisar henne är stenhårda och oresonliga. Hon har syndat och ska straffas. Hon blir en av de många unga kvinnor som skickas till ett av Irlands magdalenahem, där hon får föda sitt barn och sen slava för att göra bot. En timme om dagen får hon träffa sin älskade son Anthony. Tills han adopteras av ett amerikanskt par och försvinner ur sin mors liv.

Femtio år senare är Philomena en gammal kvinna med fler barn, men hon kan inte sluta tänka på sonen som försvann. Hennes dotter Sally (Michelle Fairley) tar kontakt med journalisten Martin Sixsmith (Steve Coogan) och lyckas övertyga honom om att hjälpa till med att spåra Anthony. Det lär finnas ett reportage i det, i alla fall.

Martin och Philomena reser till Roscrea på Irland, men nunnorna kan inte hjälpa till. De korsar Atlanten och letar i USA, men någon verkar inte vilja att de ska få veta något om Anthony eller vad det blev av honom. De som mest borde vilja prata med dem, vägrar.

Philomena innehåller ett intressant mysterium med goda överraskningar och en logisk upplösning som provocerar fram starka känslor. Om bara de känslorna kändes av Philomena också, om vi bara kunde få den tillfredsställelse vi söker efter en lång film av elände, så hade Philomena varit så mycket bättre. Men som dokument över en mörk tid och den katolska kyrkans skuggspel är den omistlig.

Känn ingen sorg (2013) - 2/6

Jag är inte göteborgare och vet precis tillräckligt om Håkan Hellström för att förstå var den här filmens titel kommer ifrån; jag antar att det skulle hjälpa mig uppskatta den om det vore annorlunda. Men ändå... kom igen. Är detta filmen som kallats "skönaste filmen någonsin", som röstades fram till bästa svenska film 2013, som kallats urmysig och feelgood och mumsbit och "slår det mesta som visats på svensk film"? Det här är ingen skön film. Det här är en dyster, tråkig film om patetiska förlorare.

Den värste av dem är Pål (Adam Lundgren) som vid sisådär 25 års ålder bor hemma hos sin farfar (Tomas von Brömssen). Han är en talangfull musiker men kan inte uppträda på grund av patologisk rampfeber. Så fort han försöker så börjar han moona, kräkas eller beatboxa.

Hans bästa vänner är MMA-fightern Lena (Josefin Neldén), som är kär i honom utan att han märker det, och den irrationelle smågangstern Johnny (Jonathan Andersson). In i hans liv kliver den vackra sångerskan Eva (Disa Östrand), som vill spela med honom och som han vill ligga med. Sen är det den vanliga småromantiken och en onödig, malplacerad bihandling om knarkhandel.

Känn ingen sorg vill så gärna vara tokrolig och avslappnat charmig, men den är alldeles för ansträngd och självmedveten. Resultatet blir i stället trist och deppigt, inte alls den mysfilm som den påstås vara. Den enda karaktären jag kan bry mig om är Lena, och henne önskar jag ett bättre öde än det filmen utsätter henne för. Utan att se den vet du redan vilket det är.

Rush (2013) - 5/6

Ron Howard är en regissör med många bra filmer bakom sig, men när jag ser hans bästa verk - filmer som Apollo 13, Frost/Nixon, A Beautiful Mind - får jag alltid känslan av att han bara är väldigt bra på att välja manus och skådespelare. Han är kompetent men det är aldrig hans förtjänst att de filmerna blir så bra som de blir.

Det är likadant med Rush. Det här är en bra film, en riktigt bra film, men jag önskar att jag kunde fått se den regisserad av någon som Steve McQueen, Darren Aronofsky, David Fincher... då hade den varit fantastisk.

Om inte annat så hade berättelsen passat Aronofsky, för här handlar det om besatthet. På sjuttiotalet kämpade de båda formel 1-förarna James Hunt (Chris Hemsworth) och Niki Lauda (Daniel Brühl) mot varandra. Det började redan i formel 3 och slutade när de var rivaler om världsmästerskapet. 1975 vann Lauda, 1976 var Hunt fast besluten att slå honom. Och som rivaliteter alltid gör spillde denna över i privatlivet.

Britten James Hunt är passionerad, vild, en rå talang bakom ratten. Han röker, super och jagar brudar. Han vill vinna för att han vill vinna, triumfera, segra. Han är snygg och charmig, och alla gillar honom. Hunt känner.

Österrikaren Niki Lauda är fokuserad, intelligent, analytisk. Han kör för att han är bra på det och kan tjäna pengar på det, inte på grund av någon särskild kärlek till bilsporten. Han är skarp och oförlåtande, och ingen gillar honom. Lauda tänker.

Det är en klassisk rivalitet, säkerligen renare på film än den var i verkligheten, men det fungerar, och det fungerar bättre ju mer vi får se av de här två. När nyanserna börjar skönjas, det är då vårt intresse verkligen väcks.

Rush tar lång tid på sig att komma igång. Den är genomgående hygglig - jag är särskilt förtjust i en scen där Lauda precis träffat sin framtida fru (Alexandra Maria Laura), deras bil bryter ihop och de får lift av två italienare som vet precis vem som står där vid vägkanten - men halvvägs igenom lägger den in en högre växel och blir riktigt bra. Det upprätthåller den hela vägen ut och går i mål med en skarpsynt sammanfattning ur Laudas mun. Howard har än en gång tagit ett bra manus och gjort en bra film.

Batbabe: The Dark Nightie (2009) - 1/6

Om definitionen på porr är något som man tappar allt intresse för när man kommit, vad betyder det när man inte hade något intresse att tappa? Det finns massor med totalt oerotisk porr, främst därför att sexbitarna är helt avskilda från resten, men sällan har det varit så här illa.

Bacchum City plågas svårt av den clownsminkade superskurken The Jerker (Robert Mandara). Hans onda plan är att stjäla all porr i staden och hålla den gömd i en månad. Sedan ska han lämna tillbaka den och orsaka en massiv kollektiv runksession som dränker Bacchum i sperma. Till och med stadens andra skurkar - Rat Woman (Lee Arleth), Mr Sleaze (Timmy Mack) - tycker det är att gå för långt, och framför allt saknar de sin porr. Som tur är finns Batbabe (Darian Caine) där för att bekämpa honom tillsammans med sin sidekick Luscious Foxx (Smoke Williams), Henrietta Bent (Molly Heartbreaker), bisexuell åklagare, och polischef Boredom (John Fedele), sömnig snut.

Jag har nog sett fler parodier på porrparodier än jag har sett faktiska porrparodier, och den här lever nånstans på gränsen till att klassas som det förra. Den är lika lågbudget, lika illa spelad och lika krystad som parodiparodierna. Det enda den saknar är egentligen det avståndstagande som en parodi kräver. Den lilla handfullen skratt som faktiskt finns räcker inte.

De inklistrade slowmotion-porrscenerna hjälper inte ett dugg. De anstränger sig för att inte föra handlingen vidare och man kan snabbspola dem utan att det märks. Ta ut dem, så har vi bara en extremt usel film. Med dem inne har vi en extremt usel film med tråkiga nakenhetsavbrott. Extra illa är det att hälften av dem är lesbiska trots att det knappt går att visa lesbiskt sex med de mjukporrsrestriktioner filmen fjättrar sig med. Kvinnorna tar av varandra kläderna, och sen är de klara.

Batbabe: The Dark Nightie får mig att undra hur den kunde göras. Har den en målgrupp? Porrtittare vill inte se den, filmfans vill inte se den, Batman-fans vill inte se den, den kan aldrig fungera som slapp söndagstittning. Enda orsaken att se den är att man fan måste se en film som heter Batbabe: The Dark Nightie. Det var därför jag såg den, och nu behöver inte du. Om du akut behöver en mjukporrparodi, se Flesh Gordon i stället.

A Matter of Life and Death (1946) - 6/6

Den här filmen har en av de bästa inledningsscener jag någonsin sett. Sällan har vi sett två huvudroller presenteras så skickligt, intimt och känsligt.

Den ene är major Peter Carter (David Niven), en brittisk stridspilot som under andra världskrigets sista dagar är på väg tillbaka från ett uppdrag över Tyskland. Hans plan är skadat och brinner, en i besättningen är död, och alla andra har redan hoppat.

Den andra är June (Kim Hunter), en amerikansk radiooperatör som han lyckas få kontakt med under sina sista minuter ombord. Major Carter tror inte att han kommer att överleva och under deras korta stund tillsammans kommer han och June varandra nära.

Han är en brittisk stiff-upper-lip-typ som i sina sista ögonblick kommer närmare att visa känslor än han förmodligen nånsin gjort förr, hon är en varm och öm kvinna som önskar att hon kunde göra något för den förlorade piloten.

Det är en fantastisk scen, så bra att det är omöjligt för resten av filmen att leva upp till dess löften. Men den fortsätter bra ändå när major Carter vaknar upp på en strand, övertygad om att han är död och detta är livet efter detta. Så är inte fallet och han träffar snart June i verkligheten. Kontakten de byggde upp finns kvar, och de faller i varandras armar.

Men allt är inte lugnt. Det visar sig att major Carter skulle dö den dagen, och att han bara överlevde därför att den ansvarige själsinsamlaren (Marius Goring) tappade bort honom i dimman. Himlens ledning skickar honom att ta med sig Carter tillbaka, men Carter vägrar. Det kanske var hans tur att dö, men sen dess har han fått nytt ansvar: nu är han kär.

Det kliar i fingrarna; jag vill berätta om alla de fina scenerna. Bilderna från livet efter detta. Samtalen mellan Carter och Gorings karaktär, en aristokrat som avrättades under franska revolutionen. Himlens juridiska system. Doktor Reeves (Roger Livesey), som inte vet om Carters berättelse är sann eller om han bara har en hjärnskada, och försöker lösa majorens situation oavsett. Och så rättegången där Carters öde ska avgöras.

Det är underbart, alltihop. Det är visuellt innovativt, känsligt spelat och spännande berättat. Niven, Hunter, Livesey, Goring, och Raymond Massey som åklagare Abraham Farlan är skickliga skådespelare av den gamla skolan och särskilt debatterna mellan doktor Reeves och Abraham Farlan doppar sig i djupare och mer progressiva vatten än jag väntade mig av en film från fyrtiotalet. I A Matter of Life and Death har vi en film som välförtjänt kallas klassiker och som inte har lidit av att åldras - tvärtom.

Rumor Has It... (2005) - 2/6

Den gravt överskattade The Graduate bygger på en bok av Charles Webb, som enligt den här filmen i sin tur byggde på en sann historia om en familj i Pasadena. Den där uppvuxna Sarah Huttinger (Jennifer Aniston) har länge undrat vem av alla hennes grannar och bekanta det kan ha varit som i verkligheten var Mrs Robinson.

Just nu har hon dock större problem. Hon och pojkvännen Jeff (Mark Ruffalo) är på väg hem till Pasadena för att bevista systern Annies (Mena Suvari) bröllop med Scott (Steve Sandvoss), som Sarah aldrig träffat. Nej, hon har inte en särskilt nära relation till sin familj. Hon har faktiskt aldrig känt sig som en del av den.

Väl på plats försöker hon leva sig in i den extas alla andra känner - och parera frågorna om när det är dags för henne och Jeff - och hennes stora hjälp är mormodern Katharine Richelieu (Shirley MacLaine). Det blir än mer komplicerad när hon får det påpekat för sig att hon föddes mindre än nio månader efter föräldrarnas bröllop och att hennes mamma Jocelyn (Jennifer Taylor) veckan innan bröllopet försvann med Beau Burroughs (då Trevor Stock, numera Kevin Costner). Kan det vara så att pappa Earl (Richard Jenkins) faktiskt inte är hennes biologiske far, och skulle det förklara varför hon inte liknar någon annan i familjen?

Det finns två anledningar att se den här filmen: Shirley MacLaine och Richard Jenkins. De räcker dock inte för att höja den här trista gröten till sevärdhet, men gudarna ska veta att de försöker. MacLaines Katharine är en vasstungad, smart, tuff, för-gammal-för-att-bry-sig cooltant, en av få i filmens Pasadena som vi faktiskt kan förmås tycka om och en av få som verkar äkta. Hon säger vad hon tycker utan att linda in det, hon är ärlig även när det är obehagligt, och under det taggiga skalet är hennes kärlek genuin.

Den alltid lysande Jenkins (se The Visitor) har en mindre tacksam roll att jobba med men han gör något mycket fint med det han har, och han får leverera filmens bästa - och definitivt mest känslofyllda - replik under ett sent samtal med Sarah. Det här är mannen med svaren och mycket i hjärtat som kanske inte syns.

Resten av Rumor Has It... är dock en trist röra av ointressanta förvecklingar och osannolika vändningar. Jag kan inte kalla den klichéartad, men det kanske hade varit bättre om den vore det.

Rogue Trader (1999) - 4/6

Barings bank var en av världens äldsta affärsbanker, en finansiell legend som byggt upp sitt rykte sen 1762. Den såg ut att vara en ointaglig titan, en institution som aldrig skulle dö. Men så dök en ung, hungrig handlare vid namn Nick Leeson upp.

Leeson var en lovande talang och till att börja med såg han ut att vara en profitmaskin. Han byggde upp Barings Singaporeavdelning och gjorde den lönsam bortom alla drömmar. Sitt första år där stod han för 10% av Barings årsvinst.

Bara tre år senare sprack bubblan när det visade sig att Leeson hade dolt gigantiska förluster för sina överordnade. Han gjorde en riskabel affär och dagen efter kom jordbävningen i Kobe och krossade honom och banken. Han flydde Singapore och lämnade Barings med en nota som slutade på 827 miljoner pund. Den odödliga affärsgiganten gick under - dödad av en enda man.

Sedermera skrev Leeson ner sina upplevelser i sin självbiografi Rogue Trader, som recensenterna ogillade men ändå rekommenderade för varenda bankman i världen. Jag har inte läst boken men det låter som om filmen är mycket bättre.

Det hjälper att Leeson spelas av Ewan McGregor, som alltid är bra och här är så perfekt i rollen att det är svårt att tänka sig någon annan. Han har det yttre självförtroendet, auran av spiksäker professionalism, och naturligtvis raset inombords när det börjar gå illa. Anna Friel spelar hans fru, som har full tillit till honom och står vid hans sida hela vägen.

I övrigt har han inte mycket uppbackning och regissören James Dearden står inte för några finesser. Han lyckas dock förklara - om än förenklat - vad det är Leeson och hans underordnade håller på med så att vi ska förstå spänningen i tradingscenerna, vilket förstås är en mindre bragd. Det är inte ett område många av oss är bekanta med och ännu färre är intresserade.

Men större delen av filmen är bara ett skal runt McGregor, och om det visade sig att hans lön stod för halva budgeten skulle jag inte bli förvånad. Rogue Trader är sevärd för hans insats och för den fullständigt vansinniga och sanna historien, men inte för något annat.

The East (2013) - 5/6

The East är en av de medryckande, fascinerande, tankeväckande filmer som i ett till synes enkelt thrillerskal lyckas baka in tvetydighet och intelligens. Detta är ingen förenklad stiliserad historia med svarta skurkar och vita hjältar; ingen kommer ur den här filmen ofläckad och varje åskådare får själv välja vem som har rätt. Om hen nu kan bestämma sig.

Vi börjar hos Jane (Brit Marling), en agent för underrättelsefirman Hiller Brood som pysslar med att skydda stora företag från spionage, sabotage och andra angrepp. Det är en ganska skuggig verksamhet men Jane är bra på det och tror på det hon gör. Hennes värld blir annorlunda när hon får uppdraget att spåra upp och infiltrera "The East", en miljöterroristgrupp som attackerar företag på lämpliga och ofta ironiska sätt.

Under falskt namn börjar hon röra sig bland kringdrivande alternativa som tjuvåker tåg och äter ur soporna. Efter bråk med polisen lyckas hon hamna hos Luca (Shiloh Fernandez) som visar sig tillhöra The East. Hon förs till deras fallfärdiga tillhåll och får möta Benji (Alexander Skarsgård), som vore deras ledare om de hade en, Doc (Toby Kebbell), deras läkare, Izzy (Ellen Page, alltjämt vår förmodligen bästa unga skådespelerska i dag) och de andra medlemmarna.

Jane lever mitt i The East och låter sig blandas in i deras verksamhet medan hon samlar information att använda mot dem, men hon börjar tvivla på det hon gör. Det är lätt att börja känna med de här passionerade idealisterna i stället för hennes kalla chef Sharon (Patricia Clarkson), men kan hon acceptera deras metoder? Jane slits mellan sitt jobb och sina nyfunna känslor.

The East är lika passionerad som Izzy och Benji. Den håller inte igen utan tvingar sina karaktärer att verkligen möta sina handlingars konsekvenser, och därigenom skapar den några riktigt intressanta personporträtt, i en historia som annars hade haft lätt att leverera nästan parodiskt klichéiga pappfigurer.

Men den hade inte varit lika bra om den inte utspelade sig i verkligheten, i en situation som vi alla har våra aningar om. Finanskris, miljöförstöring, den moderna världsekonomins inneboende paradoxer - de finns där även för den mest inbitne beundrare av Adam Smith. Sharon och Hiller Brood har ett svar, The East har ett annat, och till slut kommer Jane fram till ett tredje. Men låter oss komma på ett eget.