Jennifer's Body (2009) - 2/6

Filmen börjar i en sluten mentalvårdsanstalt där den upproriska, våldsamma Needy (Amanda Seyfried) sitter inspärrad, uppenbarligen på grund av något hemskt i hennes förflutna. Hennes favorithobby är att sparkas och när hon utövar den på en nutritionist i matsalen hamnar hon i isoleringscell och börjar tänka på hur hon hamnade där. Tyvärr är den här korta biten det bästa i Jennifer's Body och bra mycket intressantare än det som följer.

Det är en återblick till Needys high school-tid i småstaden Devil's Kettle, när hon var den smånördiga tjejen som hängde med Jennifer (Megan Fox), en standard coolaste-snyggaste-tjejen-i-skolan, eftersom de känt varandra sen de var små. Needy hade en pojkvän, Chip (Johnny Simmons), men var alltid redo att avspisa honom om Jennifer kände för att hänga. Som kvällen när de gav sig iväg till en lokal sylta för att lyssna på indiebandet Low Shoulder.

Syltan börjar brinna, alla flyr, och Jennifer hänger med Low Shoulder-grabbarna (som har en ohälsosam fixering vid hennes oskuld) i deras skåpbil. Needy är övertygad om att något hemskt kommer att hända henne och det gör det också, men inte det som Needy väntade sig. Jennifer kommer tillbaka annorlunda - blodig, med vassa rovdjurständer, och spyende svart massa. Jennifer har besatts av en demon som kräver människokött, och de unga männen i Devil's Kettle börjar möta grymma öden.

Jennifer's Body är märklig. Varje enskild bit av den fungerar okej. Skådespelet är hyggligt om än inte imponerande, effekterna fyller sin funktion, storyn har sina skräckelement och sina komiska element, det som ska vara otäckt är lite otäckt och det som ska vara kul är lite kul. Allting är adekvat.

Men det sätts inte ihop till något. Summan blir mindre än delarna. I slutändan handlar Jennifer's Body om att se en massa rätt fåniga karaktärer råka ut för hemska saker och jag hade hellre tillbringat mer tid med Needy på mentalsjukhuset än sett hur hon hamnade där. Eftertextscenerna är bättre än det mesta av filmen och den sista scenen innan dem fick mig att högt undra varför hon inte gjort det tidigare.

Maniac (2012) - 1/6

Jag undrar om Elijah Wood såg alla filmer där han var barnstjärna eller Frodo och tyckte att han helt enkelt var alldeles för söt och snäll. Han har i alla fall tagit sig långt därifrån sen dess. Han var en skitstövel i Eternal Sunshine of the Spotless Mind, en övernaturligt ond kannibal i Sin City, och i Maniac är han Frank, som mördar kvinnor och häftar fast deras skalper på skyltdockor.

Frank är tredje generationens skyltdockerestauratör, vilket hade förklarat en hel del om honom även om han inte hade haft den sortens mamma som hade trekanter inför ögonen på honom när han var liten.

Gimmicken är att vi ser filmen ur Franks synvinkel - med några få, kortvariga undantag - och följer därmed honom när han jagar sina offer, vare sig det är på tunnelbanestationer eller via nätdejting. Det är också så vi ser hans spirande relation till den konstnärliga fotografen Anna (Nora Arnezeder), som tar bilder av skyltdockor och ställer ut dem. Hon och Frank verkar vara det perfekta paret, eller hur?

För att det ska fungera - och för att det ska märkas att det är Elijah Wood i huvudrollen - tillbringar Frank onaturligt mycket tid i närheten av speglar och pratar med sig själv. Eller med sin döda mor, det är oklart.

Maniac har enstaka punkter av briljans och filmskaparna visste precis vad de var ute efter med sin gimmick och sin stämning, men de lyckas inte. Hela tiden kan jag se vilken effekt filmen försöker uppnå, men jag känner det aldrig. I stället är den horribelt äcklig, våldsam och brutal, med ögonblick som får det att vrida sig i magen, men framför allt är den tråkig nästan hela tiden. Jag bryr mig aldrig om någon i den och det enda som fick mig att fortsätta titta var att jag undrade vilket vettigt slut man rimligen kunde sätta på den här historien. Jag blev inte precis besviken... det är svårt att sätta ord på vad jag tyckte.

Maniac är en remake av en film från 1980, som är en kultklassiker. Jag har inte sett den, och just nu kan jag inte påstå att jag vill.

Hancock (2008) - 4/6

Så jag börjar se den här filmen utan några vidare förväntningar. Den fick mediokra recensioner och jag har i princip bara hört den omtalad som ett exempel på Hollywoodskit. Jag vet att den handlar om Will Smith som losersuperhjälte, ett koncept som inte behöver jobba hårt för att framstå som en skitfilm.

Men jag blir förvånad. Jag sitter där och undrar vem som rimligen kan ogilla den här filmen. Den är rolig, den är rörande, den är Will Smiths bästa prestation (plats för obligatoriskt och förutsägbart skämt). Att se Hancock förändra sig var genuint härligt och om man inte känner något inför det har man väl aldrig hatat något hos sig själv, aldrig trott att man inte kunde bli bättre. Jag älskade den första halvan av den här filmen.

Sen kom det stora avslöjandet, som jag inte ska beröra närmare, och filmen gör en fullständig vändning. Andra halvan påminner inte ens om första halvan. Karaktärerna ser likadana ut och har samma namn och i slutet - som faktiskt fungerar - görs ett försök att knyta ihop de två halvorna, men de kommer fortfarande från olika filmer. Jag skulle inte bli förvånad om Hancock föddes därför att någon hade två halva manus, inte visste hur hen skulle utveckla dem, och bestämde sig för att sy ihop dem i stället.

Den första halvan - den bra - presenterar oss för Hancock (Will Smith), superhjälte. Han flyger och är superstark, supersnabb och osårbar, men också allmänt avskydd. Han är alkoholiserad, hemlös och en skitstövel, och han utför aldrig ett hjältedåd utan att orsaka förödelse. När han stoppar en biljakt har han sönder motorvägen och husen omkring. Varje gång han lyfter eller landar sabbar han gatan. Polisen vill helst att han ska sluta hjälpa dem. Hancock vill nog väl, men han är värdelös på att visa det.

En dag räddar han PR-konsulten Ray Embrey (Jason Bateman) från att bli överkörd av ett tåg. Efter att ha flugit hem Ray får han träffa Rays fru Mary (Charlize Theron) och son Aaron (Jae Head), och Ray får en idé. Han är PR-kille, och Hancock är i desperat behov av bra PR.

Ray kläcker en plan. Hancock går med på att gå i fängelse för att sona sina forna brott. Han arbetar på att tygla sitt humör och slipa sin personlighet. Och det fungerar. Han blir populär.

Den här biten är jättebra. Hur länge skulle du stanna i ett fängelse som du med lätthet kunde ta dig ur, hur rättfärdigt det än var att du var där? Hur lätt skulle det vara att bete sig som en vanlig människa när du egentligen är som en gud? Och hur bra skulle det kännas att gå från att mena väl och bli hatad, till att vara omtyckt?

Framför allt är det imponerande hur filmen lyckas hålla rätt ton. Till att börja med är det unikt att vi verkligen går in på all den skada som superhjältar gör. De krossar alltid saker - bilar, hus, båtar, hela städer - men ingen blir tydligen förbannad, och ingen dör. Stålmannen kan massakrera tusentals i sin strid med Zod, och ingen bryr sig, och han är fortfarande en genomgod hjälte. Hancock måste stå till svars för varenda smäll.

Att han sen är försupen och svinig och får en PR-agent - det borde inte kunna fungera så här bra. Det borde förfalla i löjlig parodi. Hancock har lite kul med konceptet men tar det på allvar, allra mest Smith själv. Hans Hancock är ingen fånig narr utan en riktig karaktär. Detta är superhjältedekonstruktion på hög nivå.

Men så slutar det. Vi får veta en hemlighet som ändrar allting, och filmens andra halva handlar inte ett dugg om Hancocks personlighet, image eller strävan efter att bli en bättre människa. Nu handlar det bara om varifrån han kom, hur han blev så speciell och något diffust som håller på att hända med honom, och det är inte alls lika intressant som när han fortfarande var en vanlig man med ovanliga förmågor.

Det är en enorm besvikelse. Det är inte riktigt nog för att göra Hancock till en dålig film, men bra nära. Jag hade väldigt gärna velat se fortsättningen på filmen jag började se.

Plump Fiction (1996) - 1/6

Jag borde ha sett den här filmen när den var ny. Då var filmerna den parodierar också nya, och jag var betydligt yngre och mer lättflörtad av ytlig igenkänningshumor. För det är allt den här filmen har att komma med: att visa oss förvridna snuttar av diverse filmer och hoppas att vi skrattar.

Huvuddelen av filmen parodierar Pulp Fiction på grundast möjliga sätt. Vincent Vega heter Jimmy Nova (Paul Dinello), Jules heter Julius (Tommy Davidson), Mia heter Mimi (Julie Brown), Marsellus heter Montello (Robert Costanzo) och så vidare. I stället för knark handlar den här biten om mat, och naturligtvis är det Mimi som äter. Oavbrutet. För tjocka kvinnor är roliga.

Det visste vi redan att Hollywood tyckte. Det nya här är att Mimi omtalas som tjock så fort hon nämns, hon karakteriseras som en ständig ätare, men... hon är inte tjock. Mullig, visst. Och i en film som denna väntade jag mig att hon skulle vara en riktig Mr Creosote, en parodisk fettblåsa av orealistiska mått. Den patetiska lilla humor som hade kunnat finnas sipprar bort.

Bitar blandas in från Reservoir Dogs (ett gäng tjuvstrippor utklädda till nunnor), Natural Born Killers (fribrottarna Nicky (Matthew Glave) och Vallory (Pamela Adlon) som hatar filmen som Gulliver Stone gjorde åt dem), och några andra som tas i förbifarten: Forrest Gump, Nell, Waterworld, Clerks.

De flesta skämten är platta och om de inte är det så förklaras de i allmänhet, en spiksäker humordödare. Subtilitet och den här filmen existerar inte i samma universum. Man skulle kunna tro att Seltzer och Friedberg låg bakom men de var vid tillfället upptagna med att göra Spy Hard, en betydligt bättre film.

Vad tyckte jag om i Plump Fiction? En handfull saker. Pamela Adlons imitation av Juliette Lewis och Kane Picoys imitation av Christopher Walken. Några skämt här och var, de flesta av dem på The Independent Café, ett kafé med indiefilmstema. Efterrätterna serveras av Priscilla, Queen of the Dessert. Tja, jag tyckte det var kul.

Howl's Moving Castle (orig. Hauru no ugoku shiro) (2004) - 4/6

Först och främst: detta är en japansk film i original; jag såg den med engelska röster och därför är det de engelska namnen jag använder nedan. Jag har även läst boken den bygger på; jag blev väldigt förvånad när jag fick veta att det gjorts en Ghibli-Miyazaki-film på den, för den är rätt vanlig europeisk-fantasy och inte alls vad jag väntar mig se när Hayao Miyazaki är i farten. Nu ändrades historien kraftigt mellan bok och film; inte mycket finns kvar förutom karaktärerna och den väldigt grundläggande premissen.

Den är att den artonåriga Sophie (Emily Mortimer), en hattförsäljerska i en steampunkfantasyvärld, förvandlas till en gammal kvinna (Jean Simmons) av en ond häxa (Lauren Bacall). Sophie hamnar i det omkringvandrande slott som ägs av den mäktige trollkarlen Howl (Christian Bale) och bebos av hans lärling Markl (Josh Hutcherson) och elddemonen Calcifer (Billy Crystal).

Filmen följer Sophies försök att bli av med häxans förbannelse, Howls kamp mot den onda Madame Suliman (Blythe Danner), ett krig som utbryter och blandar in slottets invånare, och Sophies försök att hitta Howls hjärta och lösa hans mysterium.

När man pratar Studio Ghibli måste man prata om det visuella och även om det inte är i klass med Spirited Away eller Prinsessan Mononoke så gör det ingen besviken. Det är en sprudlande fantasifull miljö vi får se. Flaxande bombplan, bevingade grodor, skuggvarelser, trollkarlar som förvandlar sig till fåglar, en levande fågelskrämma och magiska fyrverkerier. Och så slottet självt, en väldetaljerad steampunkskapelse som byter form flera gånger under filmen.

Howl's Moving Castle är vacker och intagande att se, men det är mer yta än djup. Trots en ibland svårgenomtränglig intrig så är det inte känslorna och handlingen som får en att fortsätta titta; det är en nyfikenhet på vad för underverk man ska få se härnäst. När man sett det en gång behöver man inte se det igen.

3096 Tage (2013) - 4/6

1998 kidnappades den tioåriga Natascha Kampusch medan hon var på väg till skolan. Hennes kidnappare, Wolfgang Přiklopil, höll henne inspärrad i över åtta år innan hon äntligen lyckades fly och komma tillbaka till sin familj. Under tiden i Přiklopils källare blev hon svulten, misshandlad, och våldtagen. Själv begick han självmord när han insåg att hon hade kommit undan, och vi kommer aldrig att få några svar på alla våra frågor.

Omsider skrev Kampusch en bok om det hon gick igenom, och den här filmen bygger på den boken. Den har inte heller särskilt många svar, antagligen därför att Kampusch själv inte hade några. Till att börja med är det inte ens klart varför Přiklopil kidnappade någon alls; han verkar inte ha några planer förutom att hålla henne inspärrad i ett litet underjordiskt, ljudisolerat rum. Anklagelserna om att Kampuschs föräldrar skulle ha haft med saken att göra berörs inte heller, förutom i en mycket märklig sekvens från hennes barndom som syns i ett helt annat ljus när man läser om fotot på den treåriga Natascha i stövlar.

Den unga Natascha spelas av Amelia Pidgeon medan den tonåriga och hemskt magra Natascha spelas av Antonia Campbell-Hughes. Přiklopil spelas av Thure Lindhardt. Ja, alla skådespelarna är engelsktalande; varför titeln (och tidsskyltarna) är på tyska medan hela filmen är på engelska är en annan fråga jag inte fått svar på.

3096 Tage berättar förstås en fruktansvärd och meningsfull historia, men som film är den hemskt ojämn. Ibland är Amelia Pidgeon till exempel en fantastisk skådespelerska, särskilt för sin ålder, och hon får av några riktigt imponerande insatser. Men ibland låter hon som om hon lärt sig sina repliker fonetiskt, inte vet vad de betyder, och bara läser dem från ett papper. Samma sjuka drabbar flera av de andra skådespelarna, och ingen som inte har en stor roll verkar ha någon talang alls.

Ibland är det hjärteknipande - lilla Natascha pratar med sig själv för att ha sällskap och hänger kläder på stolar för att låtsas att det finns andra där, den äldre Natascha är bruten och kuschad men aldrig besegrad - men ibland tappar vi all kontakt med verkligheten och det blir platt och träigt. Regin och fotot är likadana; ibland blixtrar genialitet till, ibland är det som en lågbudgetdokumentär om korgflätning.

Vi borde känna mer. Det borde riva i oss. Bara det att artonåriga Natascha efter åtta års fångenskap fortfarande har mod och initiativförmåga nog att fly när hon till slut får chansen, det borde vara omtumlande, rörande. Så långt kommer inte den här filmen och det är synd. Med det här materialet men skickligare folk - Thure Lindhardt är så pass lik Richard E. Grant att jag inte kunde sluta tänka på hur mycket bättre Richard E. Grant hade varit i rollen - hade 3096 Tage kunnat vara en fullständigt outhärdligt smärtsam film att se.

Mitt bestående intryck av filmen - liksom av att läsa om fall som Kampusch och Fritzl - är ett som aldrig nämns: någonstans i världen lever någon i den här situationen, just nu. Jag undrar om hon någonsin kommer att bli fri.

It Happened One Night (1934) - 5/6

Den här filmen var den första som någonsin fick Big Five på Oscargalan: den vann bästa regi, bästa manus, båda skådespelarpriserna och förstås bästa film. Men den är också åttio år gammal och när man sätter sig ner för att se så gammal film måste man vara beredd på vissa saker.

Inte nödvändigtvis att filmkonsten som sådan är sämre; visst har det skett stor utveckling på området men det finns gott om filmer från trettiotalet som fortfarande står upp i konkurrens mot moderna mästerverk. Däremot har kulturen förändrats, bra mycket mer än filmkonsten. Det kommer inte att vara alltför positiva kvinnoporträtt och sådant som i dag hade varit helt oacceptabelt får glida förbi okommenterat. Det finns lite sånt i It Happened One Night - en scen där en man smiskar en kvinna till exempel - men om man hänger upp sig på det missar man många bra filmer. Tiderna har ändrats.

Ellen Andrews (Claudette Colbert) har gift sig med flygarsprätten King Westley (Jameson Thomas). Hennes stenrike far Alexander (Walter Connolly) är inte alls nöjd utan försöker få bröllopet annullerat och under tiden håller han henne inspärrad på sin båt där hon hungerstrejkar. Redan här har den moderne tittaren problem; i vår tid hade han inte kunnat fängsla sin vuxna dotter på det viset.

Det kan han i och för sig inte i filmen heller, men bara för att hon dyker från relingen, simmar i land och börjar ta sig mot New York där hennes man finns. På vägen stöter hon på den nyligen sparkade reportern Peter Warne (Clark Gable) som känner igen henne och vet att hennes far utlyst en belöning på $10.000 för henne. Han bestämmer sig för att i stället få ut ett reportage ur det hela, och deras resa mot New York tar sin början.

It Happened One Night är en film som låter sin riktiga historia glida in gradvis, så att man knappt märker den. Till att börja med verkar storyn nästan som en ursäkt för att få visa scener mellan Colbert och Gable, scener där deras samspel lyser med värme. Gable visar sin komiska talang i den berömda liftarscenen och sin dramatiska när han berättar om hur han planerade giftermål. Colbert har det svårare eftersom manuset ger henne mindre att jobba med, men när hon får en boll så smashar hon den.

Men allt eftersom börjar filmen handla om något helt annat än skojiga småbitar och vi börjar först bry oss om karaktärerna och sen se dem på nya sätt. Stereotypa och platta relationer djupnar framför våra ögon, och i slutet är det svårt att inte bli rörd. Och nu vet jag vad bröllopsscenen i Spaceballs parodierar, också.

Varken Gable eller Colbert ska ha trott på filmen. När den var färdig sa Colbert till en vän att hon just avslutat världens sämsta film, och hon var så säker på att hon inte skulle vinna Oscarn att hon inte ens dök upp på galan utan planerade en tågresa. När hon vann skickade studiochefen Harry Cohn några underhuggare till att dra henne av tåget så hon kunde komma och ta emot sitt pris. Hon sägs också ha haft ett ansträngt förhållande till regissören Frank Capra.

Till att börja med verkade hon ha rätt. It Happened One Night var ingen omedelbar hit; det var först när den började visas på små biografer och ryktet gick som den slog. Då blev den Columbias största framgång dittills och hjälpte till att bygga upp bolaget till den mastodont det är i dag.

He flies through the air with the greatest of ease, that daring young man on the flying trapeze.

Touchy Feely (2013) - 3/6

Det här är en sån film som bygger så mycket på skådespelarskicklighet, personkemi och karaktärernas relationer att man nästan vill glömma bort historien. När det fungerar kan det bli underbart, och om historien dessutom är minnesvärd kan filmen nå sagolika höjder. Den här gången fungerar det nästan, och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som blir fel.

Det är en långsam film, men det gör ingenting när den är skickligt gjord och det är den här. Lynn Shelton, som både skrivit manus och regisserat, tror inte på att förklara saker utan man får plocka upp ledtrådarna när de kommer tills man har bilden klar för sig, men det behöver inte heller vara något dåligt.

Skådespelarna är riktigt bra, varenda en. Josh Pais levererar en bravurprestation som Paul, en blyg, socialt obekväm, stammande, försiktig, nervös och spänd tandläkare som tagit över sin fars praktik och aldrig försökt utöka sin krympande, åldrande kundstock, och som nu plötsligt finner sig ha en mirakulös förmåga han aldrig känt till. Rosemarie DeWitt verkar genuint förtvivlad och känslofylld i rollen som hans syster Abby, en newageig massös som plötsligt drabbas av en märklig åkomma som hindrar henne från att göra sitt jobb. Ellen Page är lika fantastisk som hon alltid är när hon spelar Pauls dotter Jenny, som är sin fars tandsköterska men drömmer om att studera. Allison Janney som Abbys mentor och Scoot McNairy som hennes pojkvän fyller ut rollistan med skicklighet. De gör allihop vad de ska.

Jag tror problemet är att filmen aldrig lyckas få mig att glömma den märkliga historien, och inte lyckas sköta den tillräckligt bra för att det ska vara något positivt. Framför allt får den inget riktigt slut; den bara rinner ut i sanden. Även om slutscenen är riktigt fin och rentav gullig, på ett icke påträngande sätt.

Anaconda 3: Offspring (2008) - 1/6

Jag minns den första Anaconda som ganska dålig, jag visste inte att den hade fått en uppföljare, och jag visste verkligen inte att det fanns en tredje film i serien. Åh Gud, det finns fan ta mig en fjärde också. Jag kan inte föreställa mig hur dålig den måste vara.

Både den tredje och fjärde regisserades av Don E FauntLeRoy, vilket är det mest uppenbart påhittade namnet sen Veit B. Wittrock och ger mig misstankar om att inte ens regissören var pigg på att nämnas i närheten av den här filmen. Jag har svårt att klandra henom.

Eftersom jag inte vet något om föregångaren (Anacondas: The Hunt for the Blood Orchid) så vet jag inte hur de hänger ihop, men den här börjar i alla fall med ett gigantiskt företag under den stenrike Murdoch (John Rhys-Davies), som experimenterar med en infångad jätteorm för att utvinna ett serum som de hoppas ska bota Alzheimers. Eller nåt. Gissa om allting går enligt planerna?

Varför är vi så fascinerade av att hitta på historier där vetenskapsmän leker Gud och skapar något som dödar dem själva? Varför vill vi så gärna inbilla oss att Richard Gatling blev skjuten eller doktor Guillotine halshuggen? Varför är det så populärt att svartmåla vetenskap och innovation när vi i stället varje dag borde tacka de sakerna för att vi inte lever i gyttjehålor? Där har du tre meningar, var och en betydligt intressantare än något som händer i Anaconda 3.

Vetenskapsmännen har i alla fall injicerat en liten orm med serumet, med resultatet att den vuxit till en artonmeters CGI-konstruktion som ser ut som en rymling från ett datorspel. De här effekterna hade varit dåliga i en femton år äldre film och inte imponerande i en tjugo år äldre.

Dumfan till multimiljardär Murdoch bestämmer sig för att provocera mutantormen med en lampa, varpå den bryter sig ur sitt terrarium (för varför skulle man ha glasväggar starkare än djuret de spärrar in?), jailbreakar den andra jätteormen, och tillsammans försvinner de ut i det vilda. Hellre än att kalla på polis eller militär och därmed avslöja vad de pysslade med, väljer Murdochs folk att ringa ett gäng storviltjägare ledda av Hammett (David Hasselhoff, i sig en säker kvalitetsstämpel).

Effekterna är usla, skådespelet marginellt bättre, och mutantormen har en gadd. Trots ständig spänningsmusik och upprepade åh-vad-otäckt-nej-det-var-visst-något-ofarligt-ögonblick har filmen enormt svårt att hålla mitt intresse, och jag ser ingen anledning att låta den fortsätta försöka.

The Kentucky Fried Movie (1977) - 4/6

Vad ska man vänta sig av en film som ska ha varit inspirationen till den... låt oss säga unika... Movie 43? Charles B. Wesslers uttalade ambition var att göra en The Kentucky Fried Movie för 2010-talet, och så producerade han Movie 43. Ni förstår om jag var skeptisk till originalet. Å andra sidan så var samma enade kritikerkår som sågade Movie 43 rörande överens om att The Kentucky Fried Movie var något helt annat och oändligt mycket bättre, och de visade sig ha rätt. Movie 43 fick mig att må illa, The Kentucky Fried Movie fick mig att skratta.

I alla fall ibland. Gänget bakom är bröderna Zucker och deras ständige vapendragare Jim Abrahams, ansvariga för Titta vi flyger och Den nakna pistolen, och här är deras konst oslipad och jag redan påverkad av deras senare verk. Så filmen har sina toppar och sina dalar, sina gapskratt och sina rätt tråkiga bitar.

Den liknar Movie 43 i det att båda är episodiska sketchfilmer. The Kentucky Fried Movie skippar helt ramberättelsen, om vi struntar i grundantagandet att vi ser en film som föregås och följs av trailers. Centralfilmen, den längsta sketchen, är en kungfuparodi vid namn A Fistful of Yen, och före och efter den ser vi sketcher som i de flesta fall är parodier på andra filmgenrer.

Vi hinner med blaxploitation, katastroffilmer, utbildnings-TV och diverse mjukporr. Några sketcher är också helt lösryckta, såvida de inte parodierar något som försvunnit så spårlöst att jag inte vet att det någonsin fanns. Det är roligt ibland, ibland är det rentav väldigt kul (jag är svag för en viss typ av ordvitsande, där humorn skyltar med hur billig den är), och det var väl mycket mer revolutionerande, uppseendeväckande och gränsbrytande när det kom än det är nu. Men The Kentucky Fried Movie har också svaga delar som doppar ner i det trista, och det hindrar den från att vara riktigt bra.

Terminator 3: Rise of the Machines (2003) - 2/6

Tänk att det kan gå så här illa. Den första Terminator är en nästintill perfekt film, ett underverk av skicklighet och korrekta skådespelarval. Terminator 2 befinner sig bland förhandsfavoriterna på min lista över de bästa balls-to-the-wall-actionfilmerna någonsin. De befinner sig i olika genrer, men de regerar i sitt fack.

Och sen kom alltså den här. En film som inte hade en aning om vad den pysslade med. Vi får en fattigt komisk scen och sen blir ett barn skjutet i ansiktet. Vi bjuds att skratta, och så handlar filmen om att mänskligheten nästan utrotas. Vi har en ny mördarrobot, T-X (Kristanna Loken), men det fanns inga idéer som kunde överträffa T-1000 (Robert Patrick) från förra filmen så den här är bara nån sorts hybrid vars funktioner aldrig förklaras och därmed kan användas hur som helst. Och i stället för en känslokall spårare är det en sexig, förförisk robot. Jag finner det svårt att ta på allvar.

Arnold Schwarzenegger är tillbaka, i sin sista roll innan han blev upptagen med att vara the Governator, och liksom i den förra filmen spelar han en god Terminator, tillbakaskickad i tiden för att skydda John Connor (Nick Stahl) från den onda Terminatorn. Den här gången har John sällskap av den gamla flamman Kate Brewster (Claire Danes), som blir inblandad när T-X försöker döda John men hindras av Schwarzeneggers T-800.

Men, undrar då den som har sett den förra filmen. Var inte hela poängen att det gick att ändra framtiden, och att den tidens John Connor (Edward Furlong) och hans mor Sarah (Linda Hamilton) lyckades hindra den onda superdatorn Skynet från att skapas? Jo, men tyvärr luktade Terminatorpengarna för gott så den här filmen hittar på att man inte kan ändra framtiden, trots allt, bara skjuta upp den. Skynet kommer att skapas och ta över världen, det är bara en fråga om när. Den pissar alltså helt hämningslöst över arvet från två fantastiska filmer.

Så den här gången får vi dessutom se hur Skynet så sakteliga börjar ta över och mot slutet av filmen har det yttersta kriget utbrutit. Bilden av det skiljer sig dock markant från hur det beskrevs i de två första filmerna, men det är väl alla de där små tidsförändringarna igen. Och sen slutar alltihop i ett blekt, dystert antiklimax.

Den här filmen vet inte vad den är. Ibland skojar den, ibland är den nattsvart. Den blandar dåliga skämt med sekvenser som inte hör hemma i samma tidszon som ett skämt. Den behandlar världskrig och massdöd, men Arnold hinner titta in på en strippklubb och ta på sig rosa stjärnformade glasögon. Den mänskliga civilisationen rasar samman, men T-X kan göra sina bröst större. Om Terminator 3 gör en enda sak bra, så är det att visa att den tredje filmen i en serie sällan är bra.

We're the Millers (2013) - 5/6

David (Jason Sudeikis) är en hafsig knarklangare på låg nivå. Hans granne Rose (Jennifer Aniston) är en strippa som just förlorat både lägenhet och pojkvän. Casey (Emma Roberts) har rymt hemifrån och bor på kompisars soffor, eller i gränder. Kenny (Will Poulter) bor fortfarande hemma, men hans mamma har slutat komma hem. Efter ett slagsmål och ett rån är David utan både knark och pengar, och hans boss Brad (Ed Helms) ger honom ett ultimatum: åk till Mexiko, hämta en massa cannabis, och smuggla in det i USA. Eller önska att du gjorde det.

Hur ska David kunna korsa gränsen med cannabis utan att bli genomsökt? Han kommer på ett sätt: han ska hyra en husbil, skaffa sig en falsk familj, och göra allt för att se ut som en fullständigt harmlös, puckad turist på väg hem från semestern. Nu behöver han bara en falsk familj, men titta: mamma Rose, dotter Casey, son Kenny.

Kenny är inte svår att övertyga; han idoliserar den coole David. Casey är mer svårflörtad men för pengar kan hon tänka sig att hänga i en husbil i stället för på gatorna. Rose gör mest motstånd, mest för att hon avskyr David, men till slut faller hon också för pengarna hon behöver. De låtsas vara Millers, en helylleamerikansk kärnfamilj på semester.

Det mesta går fel, förstås, och det blir missförstånd, gangstrar, faror, explosioner, poliser, gräl, och om det är någon som inte kan förutsäga hur det hela slutar borde den personen avlägsnas från samhället för sitt eget och andras bästa. Men vi har roligt på vägen.

Den bästa humorn i filmen kommer ur inkongruensen mellan de fyras riktiga personligheter och människorna de låtsas vara. De byter fram och tillbaka med en huggande orms hastighet men deras riktiga jag förändras naturligtvis av processen. Vem var det som sa att ingen länge kan bära en mask utan att den blir hans ansikte?

We're the Millers ser ut som en hjärndöd komedi att slösa bort lite tid på, men den är faktiskt mycket mer. Riktigt rolig, till att börja med. Härligt obekväm, ibland. Sällan sockersöt, och när den är det så är det dags för det. Och även om jag kunde räkna ut hur den skulle sluta innan de första fem minuterna var över så tyckte jag om slutet som lyckades få in en mysig variation. Jag var konstant underhållen av den här filmen, vilket var mer än jag väntade mig.

Platinum Blonde (1931) - 3/6

Stew Smith (Robert Williams, som dog kort efter den här filmens premiär) är en snabbpratande tidningsreporter och hoppfull pjäsförfattare (han har ingen handling än, bara en plats för första scenen). Han får jobbet att skriva om en skandal i den stenrika familjen Schuyler, styrd av matriarken mrs Schuyler (Louise Closser Hale). Där träffar han sonen Michael (Don Dillaway), som orsakat skandalen, betjänten Smythe (Halliwell Hobbes), familjens advokat Grayson (Reginald Owen) och - viktigast av alla - dottern Anne (Jean Harlow), titelns platinablondin.

Efter en knepig inledning blir Stew och Anne tokkära i varandra, vilket i princip alla tycker illa om. De gifter sig hastigt och lustigt (så hastigt och lustigt att det känns som en bit är bortklippt ur filmen) men det blir genast konflikter mellan arbetarpojken och den rika flickan. Det handlar om var de ska bo, huruvida Stew kan tänka sig att leva på Annes pengar, vilka kläder han ska ha, och framför allt hans vänskap med tjejkompisen och arbetskamraten Gallagher (Loretta Young), en one-of-the-boys-journalist vars blickar säger att hon vill vara något annat.

Det är en ganska tunn och förutsägbar handling som kanske var aktuell för åttio år sedan men nu har varit föråldrad ett bra tag. Det är några skratt i början och jag tycker riktigt bra om slutscenen, men däremellan är det en rätt lång bit som man bara måste ta sig igenom. Ibland gnistrar manuset till en extra gång och det är alltid kul att se hur mycket kulturen har ändrats på ett människolivs längd.

Det är dock inte uppenbart för den här filmen hur Jean Harlow kunde bli en superstjärna, men det är väl som Variety skrev i sin recension av hennes tidigare film Hell's Angels: "It doesn't matter what degree of talent she possesses ... nobody ever starved possessing what she's got." Kvinnoidealet har också ändrats sen trettiotalet, men inte lika mycket.