Fanny och Alexander (1982) - 5/6

Ingmar Bergmans Oscarvinnande megafilm (lite över tre timmar i sin vanliga version som är den jag sett, en bit över fem i fullständig form) var också den sista biofilm han regisserade, och förmodligen hans mest personliga verk. Det är svårt att se den och inte tänka sig lille Ingmar inuti Alexander, den lille pojke som tillsammans med sin syster får en svår barndom under en sträng och hårt religiös far. Kanske är den resultatet av Bergmans barnsliga önsketänkande. Det är så här han önskar att det kunde ha gått.

Under 1900-talets första årtionde lever den välbärgade familjen Ekdahl i Uppsala. Pappa Oscar (Allan Edwall) och mamma Emilie (Ewa Fröling) arbetar inom teatern och deras barn Fanny (Pernilla Allwin) och Alexander (Bertil Guve) leker lyckligt i familjens flådiga hus. Allting ändras när pappan dör och mamman gifter om sig med biskop Edvard Vergéus (Jan Malmsjö), en änkling som lever spartanskt i ett sparsamt inrett hus.

Nu är det slut på de glada lekarna. Under den strikte biskopen får man inte ha roligt. Alexanders förhållande till sin styvfar är först kallt och sedan fientligt; Alexanders fantasi och livsglädje sticker biskopen i ögonen. Han bestämmer sig för att knäcka Alexander men det visar sig svårt. Hur intensivt biskopen än predikar att hans själsliga styrka är större än Alexanders så inser vi att det är precis tvärtom. Biskopen är en svag man som desperat vill vara stark men inte vet hur. Alexander har aldrig behövt tänka på det, han bär det inom sig.

Emilie, som nog till en början hoppades på att livet med biskopen inte skulle bli så annorlunda mot livet med Oscar, inser vad det är hon försatt sig själv och sina barn i och när ett brinnande hat mot biskopen. Han vägrar skilsmässa och om hon lämnar honom så får han behålla barnen. Hon lierar sig med familjevännen Isak Jacobi (Erland Josephson) för att rädda barnen. I Isaks hus finns den mystiske Ismael (Stina Ekblad), vars ord till Alexander förmodligen innehåller filmens kärna.

Detta kan aldrig bli mer än den kortaste sammanfattning. Fanny och Alexander innehåller så mycket mer, trådar inom trådar, dussintals karaktärer och deras relationer till varandra, och idel fina insatser från dåtidens svenska skådespelarelit och dem som senare skulle ingå i den. Bland de kända namnen finns Jarl Kulle, Christina Schollin, Peter Stormare, Pernilla Wahlgren, Pernilla August och Lena Olin, bortsett från dem jag redan nämnt. Tillsammans bygger de upp denna fantastiska historia i denna konstfärdigt hopsatta värld som förtjänar sina Oscars för foto och scenografi.

Det märks att tretimmarsversionen saknar en del. Emilie går alltför fort från att lyckligt flytta ihop med biskopen till att hata honom. Jag tror att det i de saknade scenerna finns en hel del förklaringar. Det ändrar inte att tretimmarsversionen är ett förtrollande verk. Trots den ofta dystra miljön och svarta stämningen finns det magi här, barndomsmagi. Det syns särskilt i scenen när familjen ska fly från biskopens hus och något omöjligt händer, utan närmare förklaring.

Är det vad lille Ingmar drömde om skulle hända när han var liten och fadern låste in honom i garderoben som straff för någon mindre förseelse? Är det vad den store Ingmar vill ska hända alla små pojkar i Alexanders situation? Mig påminde det om To Kill a Mockingbird, som tydligt är en historia sedd genom barns ögon. Det kanske inte hände exakt så där, men Scout minns det så. Detta är Alexanders historia - Fanny finns bara i bakgrunden, Alexanders känslomässiga ankare - och det är hans version vi ser.

Vad som egentligen hände Fanny och Alexander får vi nog aldrig veta, men under ett underbart ögonblick blev en liten pojkes önskedrömmar sanning, och vi får avsluta historien på ett ljust sätt.

Gatans kung (orig. Somebody Up There Likes Me) (1956) - 5/6

Rocky Graziano var en av sin tids största boxare och befinner sig fortfarande i toppen vad gäller knockout. Minns ni "One Punch" Mickey O'Neil i Snatch? Det är ungefär vad Rocky Graziano var i verkligheten, en slagskämpe som kunde fälla med en smäll, till och med när han mötte motståndare för vilka en timme i ringen bara var ännu en dag på jobbet.

I filmen om honom - som bygger på hans självbiografi och såvitt jag kan utröna faktiskt troget följer den sanna historien - spelas han av Paul Newman - i dag legendarisk veteran, då en färsk skådespelare som här gjorde sin första huvudroll. Hans karaktär påminner till att börja med om den han tio år senare spelade i Cool Hand Luke, men de två väljer ganska snart olika vägar i livet och därför slutar det på helt olika sätt.

Den unge Thomas Rocco "Rocky" Barbella växer upp i de italienska kvarteren i Brooklyn. Hans far (Harold J. Stone) är en försupen, bitter, misslyckad boxare och lille Rocky får snart lära sig att ducka och ta en smäll. Det brukar inte gå så bra med de killarna och det gör det inte här heller; Rocky blir småbrottsling och gatukämpe och tillbringar en stor del av sin ungdomstid inspärrad. När han till slut hamnar i ett riktigt fängelse gör det ingen skillnad alls för honom, han fortsätter göra uppror som om han inte känner till att det finns något annat sätt att bete sig på.

När han kommer ut ur fängelset väntar en värvningsorder. Andra världskriget pågår och landet behöver soldater. Arméns disciplinerade tillvaro är naturligtvis ingenting för Rocky och han bråkar så mycket han kan för att sen ta permanent bondpermis. Nu är han på flykt och utfattig, och för att överleva gör han något han avskyr: han blir boxare. Rocky vill inte gå i sin fars fotspår och i stället för att göra karriär av sin järnhöger tar han sina pengar och försvinner efter varje match.

Han kan inte hålla sig undan för evigt och efter ett år i militärfängelset tar han upp boxningskarriären på riktigt. Nu börjar hans liv fixa sig; det gamla gänget finns inte längre i hans liv, han får en flickvän, Norma (Pier Angeli), och han har en duktig tränare, Irving (Everett Sloane), som frustrerat försöker få honom att träna hårdare. Men behöver han det, så länge han vinner?

Gatans kung är en film som får mig att fundera över sportfilmens konventioner. Man ser många av dem här men många av dem vänds också upp och ner. Var dessa saker konventioner före den här filmen eller var den med om att skapa dem? Klichéer förändras ofta väldigt mycket mellan sitt ursprung och att de blir klichéer.

Ta Norma, filmens boxarhustru. En karaktär som hon har ungefär en och endast en uppgift i en boxningsfilm: hon ska vara orolig och sitta hemma framför TV:n eller radion när de stora matcherna pågår, och begrava ansiktet i en näsduk när kommentatorn säger att hennes man tar en smäll. Norma gör förstås allt detta, men det är inte allt hon är. Hon är en riktig karaktär, bra mycket trovärdigare och mångfacetterad än de flesta sportfilmsfruar. Var hon med och skapade en arketyp som råkade missa det som gjorde henne bra? Det vore inte första gången.

Historien i Gatans kung sitter ihop så fint och är så väloljad att jag blev förvånad över hur nära den följde det som hände i verkligheten. Givetvis har den förenklats - om inte annat så hade Rocky en bror som inte förekommer i filmen - men de viktiga bitarna verkar sammanfalla. Framför allt är Rockys stenhårda höger, hans trubbel med boxningskommissionen, den klimaktiska matchen och, tror jag, Rockys personlighet allihop på riktigt.

The Nine Lives of Fritz the Cat (1977) - 2/6

Katten Fritz (Skip Hinnant) sitter på soffan och röker på medan hans fru (Reva Rose) skäller ut honom för att han är en lat, konstant pårökt, egoistisk socialbidragstagare. För att undkomma hennes tirader drömmer Fritz sig tillbaka till sina tidigare åtta liv - eller så kanske han bara dagdrömmer om en annorlunda tillvaro.

I sina tankar ligger Fritz med sin syster, blir Adolf Hitlers psykoanalytiker och är en storfräsare på trettiotalet. Bland annat. En del av historierna - särskilt den om New Africa, staten som skapades i New Jersey särskilt för afroamerikaner - innehåller stora portioner samhällssatir som ger en fingervisning om vad den här filmen kunde ha blivit om den hade siktat mer åt det hållet än på chockfaktor.

Meet the Feebles gjorde något liknande men lyckades genom att backas upp av gedignare idéer och större filmskapartalang. The Nine Lives of Fritz the Cat kommer ingenvart, har ingen sammanhängande struktur, lider av alldeles för mycket utfyllnad (imponerande för en film som går på under en timme och tjugo minuter) och när det är klart undrar man mest vad poängen var med allt det här.

The Nine Lives of Fritz the Cat är uppföljaren till Ralph Bakshis Fritz the Cat, en barnförbjuden tecknad film som fick ungefär lika delar hyllning och kontrovers. Det ledde till den här filmen, gjord utan Bakshis inblandning och troligen bara för att casha in på föregångarens popularitet och kända namn. Det syns.

Hunger (2009) - 2/6

Fem främlingar vaknar i ett mörkt rum och har ingen aning om hur de kom dit eller vad de gör där. Japp, det är en ny version av "människor utsätts för hemska saker i ett trångt utrymme av oklara orsaker"-historien, där Cube är ett av de bästa exemplen och filmer som Breathing Room tillhör de många dåliga. Hunger är bättre än Breathing Room, främst för att dess grundidé är så mycket bättre, men den gör misstaget att bara antyda de saker som - om de uttalats tydligt - hade gjort den riktigt bra.

De fem är Jordan (Lori Heuring), Luke (Joe Egender), Anna (Lea Kohl), Grant (Linden Ashby) och Alex (Julian Rojas). Deras fängelse är naknare än de flesta, en nästan tom underjordisk kammare som till att börja med är mörk men snart lyses upp. Då avslöjas en klocka som räknar till trettio dagar. Ska de behöva tillbringa en månad här nere?

De övervakas av en osedd man (Bjorn Johnson) som - börjar vi inse - genomför ett vetenskapligt experiment. Han har till och med en kontrollperson där nere. Hans mål verkar vara att få sina offer att ge efter för hungern och äta varandra. Varför? Utspridda återblickar ger oss ledtrådar och slutligen ett svar.

Det är här Hunger svänger fel. Ju mer vi ser av vetenskapsmannens bakgrund och börjar förstå hans motivation, desto mer intresserade blir vi av honom. Hade han inte kunnat få en riktigt bra scen? I stället ges han inte en enda replik utan är bara en tyst skuggfigur som visserligen visar känslor - all respekt för Bjorn Johnson - men som aldrig ger uttryck för dem. Det bästa i filmen behandlas som ett nödvändigt ont.

Red Eye (2005) - 6/6

Jag älskar att hitta pärlor som den här. Jag snubblade över den i en "köp tre betala för två"-DVD-låda. Det fanns två filmer jag ville ha och så den här som jag aldrig hade hört talas om, men Cillian Murphy är ju bra och det kändes som en mysig kort film att ta fram när jag hade en stund över. Jag fick mycket mer än jag väntade mig.

Red Eyes enda riktiga svaghet är att början - "lära känna karaktärerna"-stunden som brukar vara klumpig och tråkig - är så bra att filmen aldrig riktigt hämtar sig; när handlingen väl kommer igång är den mindre intressant än att bara se de två huvudpersonerna träffas och smått lära känna varandra. Det får betraktas som ett ursäktligt fel.

Den ene huvudpersonen är Lisa Reisner (Rachel McAdams) som arbetar på ett lyxigt hotell i Miami och presenteras för oss som en erfaren, proffsig och svårstressad yrkesmänniska. Till och med när hon lämnar sitt jobb för att gå på sin mormors begravning är hon redo att med ett ögonblicks varsel lösa problem via telefonen, problem som den stackars stressade Cynthia (Jayma Mays) inte hade lyckats reda ut utan henne. Lisa fixar biffen och går på sitt försenade plan.

Dessförinnan träffar hon Jackson Rippner (Cillian Murphy), en charmig, empatisk kille som bjuder henne på ett par drinkar och sen av en slump visar sig sitta bredvid henne på planet. Eftersom det här är en thriller kan han förstås inte vara det han utger sig för, och det är ett fantastiskt förvandlingsnummer när Murphy går från den genomtrevlige killen till något väldigt kallt och mörkt. Och så har det psykologiska spelet inletts.

Det finns ingen anledning att gå in på detaljer och all anledning att låta bli. Låt mig bara säga att det är stora saker på gång och även i dessa onaturliga miljöer rör sig McAdams och Murphy med en smidig självklarhet. Det händer en sak eller två som anstränger realismen men vi förlorar aldrig känslan att vi rör oss i verkligheten, där riktiga människor möts och kämpar.

Regissören Wes Craven är känd som en skräckmästare och till och med jag föll för hans dekonstruktion Scream, men annars har jag inte varit imponerad av hans verk. Den här gången släppte han på skräckgenren och skapade något väldigt bra. Kanske inte unikt, kanske inte speciellt, bara väldigt bra.

Riddle (2013) - 4/6

Någon har sagt att en manusförfattares jobb är att dölja att hens karaktärer är idioter. De bästa manusförfattarna ser förstås till att deras karaktärer inte är idioter, men det är inte många förunnat att varenda gång lyckas snickra ihop en handling som en normalbegåvad människa inte hade kunnat ta sig ur på en halv kafferast. Om det görs bra nog så bryr vi oss förstås inte och filmen fungerar ändå. När karaktärernas idiotier drar till oss vår uppmärksamhet är det för att resten av filmen inte lyckas distrahera oss.

Och så finns det filmer som Riddle, där karaktärerna gör varenda klichéigt misstag man kan göra - vända ryggen åt den fortfarande levande skurken, dela upp sig när de rör sig på främmande mark i mörkret, springa uppför trappor i stället för nerför - och det ändå lyckas fungera, främst genom att vända upp och ner på ett par andra klichéer och dra in oss i sin stämning och sitt mysterium.

Holly (Elisabeth Harnois) är en välartad, populär tonåring i en liten amerikansk stad. Hennes lillebror Nathan (Ryan Malgarini), som verkar ha någon form av lättare handikapp, är ett vanligt mobbingoffer och föredrar att hålla sig för sig själv. Hans syster tar hand om honom och vid dagens slut sitter han på läktaren medan hon övar cheerleading, och väntar på att han ska köra henne hem.

Då dyker två äldre killar upp, killar som kommer från white trash-centret Riddle. De är Matt (Bryan Lillis) och Cameron (Ben Bledsoe). Både vi och Nathan förstår att de är där för att roa sig genom att jävlas med honom, men Nathan faller för önsketänkandet och hänger med dem på en tur i deras vrålåk. De bränner iväg längs vägarna och stannar till på en bensinmack. Nathan går på toa... och syns inte till igen.

Tre år senare är Nathan fortfarande försvunnen och Holly försöker gå vidare med sitt liv. En dag ser hon Nathans skor på en främmande mans fötter och när hon följer honom genom en folkmassa tycker hon sig se Nathan själv i en bil som kör iväg, mot Riddle. Hon följer efter, och jakten är igång.

Det är här Riddle börjar överraska. När filmen hoppade över tre år blev jag besviken; jag hade velat se efterspelet till Nathans försvinnande. Vad hände med Matt och Cameron? Så fort Holly kommer till Riddle kommer svaren på det. Hela den staden hamnade i fokus när Nathan försvann och dess invånare vill inte ha med Hollys jakt att göra. De vill inte uppleva det igen. Val Kilmers tjocke, släpige bondlurksheriff (filmens bästa prestation) ger henne definitivt ingen hjälp, men han är en väldigt underhållande roll som omedvetet skickar henne mot sin dotter Amber (Diora Baird) som är betydligt mer villig att hjälpa till. Matt och Cameron kommer in i berättelsen igen, och trådarna börjar knytas ihop.

När jag ser filmer som Riddle är jag alltid orolig att jag ska bli besviken, särskilt på slutet - alldeles för många filmer bidrar till den moderna trenden att strunta i att ha ett vettigt slut alls - men Riddle höll formen. Visst, karaktärerna beter sig som idioter och det är svårt att ignorera, men den gör tillräckligt mycket ovanligt och rätt för att det ska bli rätt bra i slutänden.

Cats & Dogs (2001) - 5/6

Jag har bara en sak att säga: den här filmen innehåller fallskärmshoppande ninjakatter. Om det får dig att le så tillhör du filmens målgrupp. Om inte så bör du undvika den. Jag log.

Premissen är att det råder krig mellan katter och hundar. Båda arterna döljer sin intelligens för människorna, som i sammanhanget är krigsbyte. Djuren vill utrota sina motståndare och bli människornas enda husdjur. Jag antar att när de vunnit ska de ge sig på akvariefiskar, papegojor och illrar också, men det nämns aldrig.

Krigets fokus ligger just nu på familjen Brody. Pappan (Jeff Goldblum) är professor och håller på att utveckla ett botemedel mot den hundpälsallergi han själv lider av, vilket dock inte hindrar honom från att äga en blodhund vid namn Buddy som är utplacerad av hundarmén för att skydda professorns viktiga arbete.Om allergin botas kommer alla människor att kunna ha en hund.

Det vill förstås inte katterna veta av. Den onda mästerhjärnan Mr Tinkles, en vit perserkatt (förstås) med Sean Hayes röst, skickar en liten styrka för att oskadliggöra Buddy. Uppdraget lyckas och hundarna skickar beaglevalpen Lou (Tobey Maguires röst) för att ta Buddys plats. Under den erfarne fältagenten Butch (Alec Baldwins röst) får Lou träffa de andra agenterna med ansvar för familjen Brody, tränas upp till agent och se det avancerade övervakningscentret under Brodys gata.

Mr Tinkles skickar in sina ninjor - se ovan - och "ryssen", en legendarisk agent med Glenn Ficarras röst, för att stjäla professorns resultat och använda dem till motsatsen till deras syfte: att ge alla människor hundallergi så att katterna kan härska.

Allt det här är jätteroligt. Fånigt och fjantigt och en så dum idé att det inte borde fungera så här bra, men jag hade roligt hela vägen igenom den här tramsiga historien. Det roliga är hur stort allvar katterna och hundarna tar det på. Om de för ett ögonblick vacklade i sin övertygelse, om de för en sekund gav intryck av att veta att det bara är fåneri alltihop, skulle det inte hålla ihop. I stället är de blodigt allvarliga agenter och spioner och ninjor och militära befälhavare, vilket krockar med att de är så satans söta allihop. Och ju farligare de är, desto sötare är de, och jag kan inte låta bli att skratta.

Och allvarligt talat: fallskärmshoppande ninjakatter.

Teeth (2007) - 4/6

Det här är en film där inget betyg är rättvist och ingen genre passar. Den är speciell och underlig, och bygger på ett speciellt och underligt koncept: den mångkulturella myten om vagina dentata, den tandförsedda vaginan. För att vara något som aldrig har funnits - hoppas jag - så är det ett vida spritt, återkommande motiv. Men jag tror aldrig jag har sett en film om den bokstavliga versionen förut.

Teeth är säkert konstig även om man är amerikan men den är ännu konstigare för mig. Huvudpersonen Dawn (Jess Weixler) är en präktig oskuld i high school-ålder och taleskvinna för en av de sexfientliga avhållsamhetskulter som vi, tack och lov, är hyggligt förskonade ifrån i det här landet. Att se dem stå och skandera om hur de ska spara sig tills bröllopsnatten är direkt bisarrt. Det får mig att vilja skrika åt dem att bara sätta på varandra och ha det bra.

Men sånt gör förstås inte Dawn, sina föräldrars stolthet. Värre är det med hennes rebelliske, tatuerade, knarkande, knullande styvbror Brad (John Hensley), som tillbringar tiden med att spela högljudd musik, röka på och ha analsex med sin flickvän Melanie (Nicole Swahn). Han har ett ärr på fingret efter en halvglömd händelse i barndomen när han var den förste som drabbades av Dawns ovanliga fysionomi.

Japp, hon bär förstås på vagina dentata och Teeth berättar om hur hon inser vad det är som är annorlunda med henne och hur det förändrar henne som människa... och på ett mer konkret sätt förändrar männen runt henne. Teeth är ibland rolig, ibland vidrig, ibland lite tråkig, men den är samtidigt en smart och intressant film. Den använder sig av vaginalsymbolik som får mina mungipor att dras uppåt och naturligtvis är hela historien en inte särskilt subtil, men inte heller påträngande, metafor för sexuellt uppvaknande. När det slutar har Dawn lärt sig precis vad hon kan göra med det hon har mellan benen.

Stranded (2013) - 1/6

Varför, varför, varför tar filmskapare en bra idé och anstränger sig för att förstöra den? Varför tror de att det inte räcker med bra karaktärer i en otäck situation, varför känner de sig tvungna att slänga in sånt som bara vattnar ur konceptet?

Stranded hade varit så mycket bättre om den hade handlat om fyra astronauter isolerade på en katastrofdrabbad månbas, ensamma och utsatta medan de desperat försöker få hjälp. Rymdens kyla, sinande syrereserver, spända nerver. Det är också så den börjar, och då verkar den lovande.

De fyra astronauterna är bossen Gerard Brauchman (Christian Slater, och vad har hänt med hans karriär?), läkaren Lance Krauss (Brendan Fehr), Ava Cameron (Amy Matysio) och Bruce Johns (Michael Therriault). Det är en riktig Smurfansituation och värre än de flesta; Camerons roll är att vara kvinna och föga annat. De befinner sig ombord på en månbas i den icke avlägsna framtiden när en olycka inträffar; stationen träffas av meteornedslag och de livsuppehållande systemen skadas. Det leder till att basen börjar fyllas av koldioxid (som dock omväxlande kallas för kolmonoxid) och kommunikationerna bryts.

Brauchman försöker organisera ett räddningsförsök. Luften ska renas, kommunikationerna ska upp, de ska ta sig ifrån basen. Psyken darrar, nerver spänns, och katastrofen är inte långt borta. Och det är då de hittar aliensporer på en av meteorerna, Cameron blir gravid (förstår du vad jag menade?) och en dödlig rymdvarelse föds och börjar härja på basen.

Detta är totalt ointressant, främst därför att det byggts upp så illa. En liknande historia fungerade i Alien, dels för att Alien hade bättre filmskapare och bättre skådespelare men också för att den filmen inte låtsades vara något annat än det den var och sen plötsligt kastade in ett monster. När Stranded plötsligt blev en monsterfilm ville jag inte vara med; jag ville se resten av berättelsen jag hade börjat se. Den var inte fantastisk den heller, men den var bättre än det här.

Resten av filmen ägnar sig åt att försöka skrämma oss med ett svårbegripligt odjur som dyker upp och försvinner, byter form och ibland verkar vara en hallucination. Det får mig att gäspa och önska att den psykologiska thriller jag började se kunde ha fortsatt.

30 Days of Night: Dark Days (2010) - 4/6

Jag såg den här filmen utan att veta att den var en uppföljare, och jag tror det gjorde den bättre. Jag tyckte det var hur coolt som helst att den hade en bakgrundshistoria som lugnt hade varit värd en egen film men som bara avhandlas genom återberättelse, inte ens återblickar. Som att göra Aliens utan att först göra Alien, och eftersom jag såg Aliens sisådär femton-tjugo gånger innan jag såg Alien ens en gång var det lite nostalgi över det också.

Men det finns alltså en föregångare - 2007 års 30 Days of Night som bygger på serietidningen med samma namn - och där drabbas Barrow, en liten stad i Alaska, av en vampyrinvasion. Barrow är ett särdeles väl valt mål för en vampyrfest; staden ligger ovanför polcirkeln och går varje år igenom en månad utan soluppgång. För att göra en lång historia kort - och eftersom jag fortfarande inte sett filmen - så är det bara Stella Oleson (Melissa George) som överlever.

När uppföljaren börjar reser hon USA runt och försöker övertyga folk om att vampyrerna finns och är ett riktigt hot. Det går dåligt. Hon fyller hörsalar med människor som gärna lyssnar på hennes historier från Barrow, människor som vill höra en överlevares syn på historien de läst i tidningarna, och som genast börjar skratta när hon nämner vampyrer. Men Stella är inte dum och hon kommer på ett väldigt coolt sätt att övertyga dem.

Det leder till kontakt med agent Norris (Troy Ruptash) som är mänsklig men drömmer om att bli vampyr och därför gör allt som deras drottning Lilith (Mia Kirshner) beordrar, men också med Amber (Diora Baird), Paul (Rhys Coiro) och Todd (Harold Perrineau), tre människor som också förlorat sina nära och kära till vampyrerna. De rekryterar henne till sitt vampyrmördarteam och presenterar henne för Dane (Ben Cotton), en man som blivit vampyr men på något sätt lyckats behålla sin mänsklighet.

Jag gillar vad 30 Days of Night: Dark Days gör med den uttjatade vampyrgenren och med sina egna actionscener. Den gör vad den behöver göra för att hålla oss intresserade, med konflikter, mörka situationer, och inblickar i en värld som aldrig kommer att vara vår. Det enda som inte fungerar är slutet, som är fel på så många sätt att jag nog måste se den första filmen för att förstå det. Och jag tror inte att ens det kommer att hjälpa.

The Place Beyond the Pines (2012) - 3/6

Så synd. Den här filmen är välgjord hela vägen igenom och kommer så nära att fungera, men når inte ända fram. Den tar risker som hade kunnat belönas - som borde ha belönats - och det är svårt för mig att sätta fingret på precis när den misslyckas. Men någonstans mellan den vackra inledningsscenen och det anknutna slutet tappar jag intresset, och hatar mig själv för det.

Först möter vi Luke Glanton (Ryan Gosling, och mina trogna läsare vet precis vad jag tycker om honom). Luke är en kringresande motorcykelstuntman som jobbar på nöjesfält med att köra omkring inne i metallbollar för publik som - halvmedvetet - hoppas att han ska klanta sig och bli röd soppa. Han presenteras i en välsmidd Goodfellas-liknande sekvens där han går från sin husvagn till dödsbollen och genast vill vi följa med honom på hans resa.

Den resan involverar hans ex Romina (Eva Mendes) som visar sig ha fött Lukes son. Den rotlöse Luke har plötsligt något fast i tillvaron men Romina känner inte likadant. Hon har en ny man, Kofi (Mahershala Ali), som är allt som Luke inte är. Men Lukes stolthet låter honom inte vända ryggen till och han bestämmer sig för att i alla fall bidra med pengar. Pengar som han inte har men tänker skaffa sig genom bankrån. Det slutar med en konfrontation med polisen Avery Cross (Bradley Cooper).

Det är här The Place Beyond the Pines tar sin första stora risk, som kunde ha fungerat. Som borde ha fungerat. För nu byter filmen synvinkel och börjar handla om konstapel Cross i stället. Han har problem med sin nyuppkomna hjältestatus och korrumperade kollegor och jag vill så gärna bry mig om honom, men han blir aldrig lika intressant som Luke var.

Filmen byter synvinkel och fokus en gång till och försöker sedan - inte oframgångsrikt - knyta ihop sina trådar till en helhet. Det gör den, men den återhämtar sig aldrig från tempot den tappade när Luke försvann ur historien.

Jag antar att risktagare måste misslyckas ibland, annars skulle det inte vara risker de tog. Men det är synd, för jag vill se fler filmer som The Place Beyond the Pines, inte färre. Filmer som chansar, vågar, och bryter mönster. Den här gången gick det inte, men nästan.

Man of Steel (2013) - 2/6

Jag ville så, så gärna tycka om den här filmen. Jag ville att någon skulle ha gjort en riktigt bra Stålmannenfilm, till slut. När det först började pratas om den var mina förväntningar i botten, men när det visade sig att Zack Snyder (Watchmen), Christopher Nolan (Dark Knight-trilogin) och David S. Goyer (Dark City) var inblandade skruvades de upp till "det här har faktiskt en rimlig chans att bli hyggligt"-nivån.

Jag hade fortfarande mina tvivel. Det är inte lätt att göra en bra Stålmannenhistoria; han är en gud och gudar är ointressanta. Men det går - Kingdom Come, Supreme Power (rent formellt inte en Stålmannenhistoria men kom igen), historien där paret Hawk för honom tillbaka till resterna av Krypton och han hallucinerar ett händelseförlopp där kryptonierna lyssnade på hans far, till och med Karas dödsscen i Crisis on Infinite Earths innehåller frön.

Det fanns så många vägar att gå. Man hade kunnat göra den nästanrealistisk (som Nolan gjorde med Batman), man hade kunnat göra den lättsinnig och lyckligt äventyrlig, man hade kunnat göra den mörk och allvarlig, man hade kunnat göra en film för fansen, man hade kunnat göra en film som presenterade Stålmannen för nästa generation, man hade kunnat fokusera på Stålmannens grundläggande konflikt: vad gör man när man är mäktigast i världen? Tvingar man människor att vara goda? Hur står han ut med att han inte kan rädda alla, ens om han arbetar dygnet runt i superhastighet?

Man of Steel valde ingen av dessa vägar, eller snarare valde den allihop. Den går lite åt ena hållet, lite åt andra, lite åt tredje men följer ingen tråd fullt ut och resultatet är en röra. En tråkig, grå röra med alldeles för många, långa och meningslösa slagsmålsscener. Vad händer när två osårbara varelser slår på varandra? Ingenting.

Den ger oss i alla fall vår första riktiga filmiska titt på Krypton, under den väldigt långa bakgrundssekvensen. Det är vackert gjort, även om kryptonsk teknologi är av det slag som ingen skulle bygga i verkligheten eftersom den är till för att se cool ut på film, inte för att fungera.

Stålmannens far Jor-El spelas av Russell Crowe. Kan någon berätta vad som hände med honom? Han brukade vara bra - A Beautiful Mind, Cinderella Man, L.A. Confidential, 3:10 to Yuma - men här har han helt glömt hur man agerar. Det är antagligen Shakespearesjukan; det är inte många som kan uttala de här replikerna och låta vettiga medan de gör det.

Jor-El är planeten Kryptons främste vetenskapsman och har upptäckt att dess kärna håller på att kollapsa, vilket kommer att ha negativa följder för genomsnittskryptonierns hälsa. Hans förslag är att börja evakuera planeten till dess forna kolonier, men det styrande rådet står emot. General Zod (Michael Shannon) har en annan plan: att rädda de släktled han anser värdiga. Resten kan få gå under i elden. Zod ger sig på en militärkupp varpå Jor-El förvandlar sig till actionhjälte och stjäl ett kraniumfragment som kallas Kodexen och innehåller alla potentiella kryptoniers genetiska material. Med tanke på hur viktig Kodexen är så är den enormt illa bevakad.

Zod besegras och tillsammans med sina upprorsmakare skickas han till Fantomzonen vilket gör att han överlever Kryptons undergång. Vid det laget har Jor-El och hans fru Lara (Ayelet Zurer) redan skickat iväg sin lille son Kal-El till Jorden, där hans kapsel kraschlandar i Kansas.

Efter denna utdragna bakgrundshistoria börjar filmen anstränga sig för att förvirra oss genom att hoppa i tiden. Kal-El är vuxen (Henry Cavill) och jobbar på en fiskebåt, han är barn (Cooper Timberline) och räddar en skolbuss, han är vuxen och på Nordpolen, han är barn och blir retad. Hans mänskliga föräldrar Jonathan (Kevin Costner) och Martha (Diane Lane), som i de flesta inkarnationer av Stålmannen gör honom till den genomgode man han är genom att lära honom kärlek och godhet koncentrerar sig här i stället på att lära honom paranoia. Om mänskligheten får veta att han finns och vad han kan göra kommer de att bli rädda.

Därför är han heller aldrig superhjälte. Han drar inte på sig sin blåröda dräkt eller tar namnet Stålmannen eller gör sig känd som världens störste hjälte. I stället verkar han i det fördolda med att rädda människor i nöd. Så dyker general Zod upp, utsläppt ur sitt fängelse när Krypton exploderade, och kräver att mänskligheten ska lämna över honom. Lois Lane (Amy Adams) har redan träffat honom och en av hennes kontakter avslöjar att hon vet vem han är. Därmed börjar den stora kampen mellan Zod och hans onda anhang å ena sidan, och Stålmannen och människorna å den andra.

Och det är så mycket som blir fel. Till att börja med förutsätter filmen praktiskt taget att man känner till Stålmannen från början, men samtidigt undviker den att vara en Stålmannenfilm. Den förklarar ingenting, men charmar ändå inte fansen. Om man nu gör en film som man måste vara fan för att uppskatta, varför gör man inte en film som fansen kommer att uppskatta? Det här är inte Stålmannen.

Det finns till exempel en scen där Stålmannen måste ta det svåra beslutet om han ska döda, vilket hade fungerat om filmen hade nämnt att Stålmannen har en stenhård regel att aldrig döda. Nu undrar man bara varför han inte nackar kräket. Detta sker dessutom efter så långa och våldsamma strider att hundratals människor redan har dödats, tydligen utan att Stålmannen ägnar dem en tanke.

På samma sätt är det när filmen försöker sätta upp en konflikt inom Stålmannen mellan att rädda Jorden och att rädda det som finns kvar av Krypton, men han har getts oändligt med anledningar att bry sig om Jorden och knappt någon att bry sig om Krypton. Det är ett enkelt val. Konflikten finns inte där.

Man of Steel skyndar sig förbi det den borde ha ägnat mer tid åt, och ägnar massor med tid åt det den borde ha skyndat sig förbi. Den är utdragen och ruschad på samma gång, förändrar sin ikoniska historia på onödiga och försämrande sätt och lägger alldeles för mycket tid på urtråkiga stridsscener. Det här är inte vad jag vill ha av en Stålmannenfilm. Det är inte vad jag vill ha av en film alls.

Det är några få saker som räddar den från att vara en katastrof. Jag tycker om Kevin Costner som Stålmannens gamle farsa, hans moraliska rättesnöre både som levande och död. Jag gillar att människorna i allmänhet ser ut som vanliga människor, inte som perfekta exemplar - det lämnas åt det perfekta exemplaret. Jag hade aldrig valt Amy Adams till att spela Lois Lane men jag har heller aldrig tröttnat på att se henne jobba. Michael Shannon får till några bra scener där hans Zod utstrålar ostoppbar machovrede. Och visst, så fort actionscenerna handlar om något annat än effektlösa knytnävsslag så är de ganska bra.

Men som helhet är detta inget annat än en besvikelse och ett manus som borde ha kortats ner, ändrats om, och handlat om någon annan än Stålmannen.

Chopper (2000) - 3/6

Mark "Chopper" Read är en australiensisk brottsling, en våldsam recidivist vars brott inkluderar misshandel, mord, mordbrand kidnappning, tortyr, vapenbrott, rån och det mesta andra som män som han brukar ha bakom sig. Men till och med i det sällskapet utmärker han sig. Av åren mellan 20 och 38 års ålder tillbringade han ett utanför fängelset och innanför murarna startade han gängkrig, överföll motståndare, och gjorde sig så omöjlig att han senare inte kunde skilja fiender från vänner. I sitt hemland har han blivit känd genom böcker, reklamfilmer, TV-intervjuer och scenshower.

Vad driver en man som Chopper? Det är den frågan som Chopper väcker men aldrig besvarar. Han förefaller vara ett mysterium som inte ens han själv kan tränga igenom. Varför är han våldsam även när det ställer till det för honom, även när han inte tjänar något på det? Han verkar inte ha problem med självkontrollen; när han gör något är det för att han vill.

Ändå - och trots att han förstår sig på strategi - försätter han sig bit för bit i en situation där han är ett problem för alla, även för dem han litar på och behöver. När en vän försöker döda honom accepterar han det. Han har själv satt sig där. Men varför gjorde han det?

Chopper slutar aldrig, i alla fall inte förrän efter filmen är slut. I verkligheten ska han till slut ha skärpt sig och hållit sig utanför murarna, men i filmen fortsätter hans liv dag efter dag på samma sätt. Det är bara knogjärn och knivar och ingen ände i sikte.

Eric Bana skapar en intressant och trovärdig Mark "Chopper" Read, men han fyller inte honom med något. Kanske för att ingen vet vad det är som fyller Chopper, kanske för att Bana själv inte förstod sig på honom. Det är det som till slut sviker Chopper och gör den sämre än den borde vara. Chopper är en välgjord film om en fängslande person, men när jag har sett den kan jag bara undra vad poängen var.