The Man Who Fell to Earth (1976) - 2/6

En mystisk främling (David Bowie) anländer som från ingenstans till en liten småstad där han i en pantbank byter en ring mot tjugo dollar. Från den blygsamma början blir han snabbt något mycket större. Under namnet Thomas Jerome Newton kontaktar han en patentadvokat (Buck Henry) som hjälper honom med flera högteknologiska patent som inbringar miljoner dollar. Newton blir kändis, en man som från ingenstans blev en av världens rikaste företagsledare. Han skaffar sig en älskarinna, Mary-Lou (Candy Clark), och hon lär honom om världen och livet genom sex och alkohol.

Han verkade inte ha mycket att lära. Trots att Newton är en besynnerlig man - som förmodligen inte kunde fått en bättre skådespelare än den då kokainberoende Bowie - känner han till världen och dess seder. Han ger intryck av att vara apart och ständigt halvt närvarande, vare sig han gör affärer, har sex, super eller pysslar med sitt hemliga projekt som förmodligen är själva syftet med allt det andra han gör.

Varenda sammanfattning, recension och artikel om The Man Who Fell to Earth avslöjar sanningen om Newton i den första meningen, som om den vore en från början klargjord premiss. I själva verket dröjer det tills mer än halva filmen har gått innan vi får veta vem Newton egentligen är och vad det är han försöker bygga, så jag ska inte säga något om den saken. Tyvärr gör det det svårt att prata om filmen alls, för det händer inte så hemskt mycket annat i den.

The Man Who Fell to Earth är långsam, lågmäld, blodigt allvarlig, högtidlig, ofta vacker och lätt hallucinatorisk i sin stämning. Tyvärr är den också hoppig, svårföljd och tråkig, till och med - eller kanske särskilt - i de psykedeliska sekvenserna som borde vara åtminstone visuellt spännande. Handlingen anstränger sig för att inte komma någon vart och när eftertexterna slutligen rullar känns det hela poänglöst. Vad är det egentligen vi har sett? Vad var meningen?

The Man Who Fell to Earth har blivit en kultklassiker, något som helt kan skyllas på Bowies prestation. Själv säger han att han bara tryckte in sig själv i rollen; han tog tio gram kokain om dagen och kände sig precis lika alienerad som Newton. På så vis skapade han en oförglömlig karaktär, en drivande ande och konstant avvikande sökare.

Den här filmen fick för övrigt den svenska titeln Mannen utan ansikte. Jag har ingen aning om varför; Newton har ett ansikte och det har alla andra män - och kvinnor - i filmen också. Det kan ju inte bara ha varit för att man sjutton år senare skulle blanda ihop den med en Mel Gibson-film.

The Cabin in the Woods (2012) - 5/6

Det är inte ofta jag ser en film som jag med glädje kallar för originell, nästan unik. Det här är en sådan film, så det är ännu mer synd än vanligt att den i sina slutscener kollapsar och ger sig in på välbekant territorium. Det hade väl varit svårt att avsluta på annat sätt, men jag kan komma på åtminstone två slut som - om inte annat - hade varit modigare.

Den förefaller till att börja med vara en standard-"kåta tonåringar dör"-skräckfilm. Idrottskillen Curt Vaughan (Chris Hemsworth), den stygga flickan Jules Louden (Anna Hutchison), den fina flickan Dana Polk (Kristen Connolly), pluggisen Holden McCrea (Jesse Williams) och den pårökte Marty Mikalski (Fran Kranz) ger sig iväg till en stuga ute i skogen för att ta minisemester. På vägen dit passerar de en bensinmack av den sort som bara finns i skräckfilmer, skött av en otäck gubbe som kryptiskt varnar ungdomarna. Det här verkar vara en film som dryper av kliché.

Men. Någon stans under stugan finns ett högteknologiskt kontrollcenter där dussintals tekniker övervakar det som händer, under ledning av Sitterson (den alltid briljante Richard Jenkins) och Hadley (Bradley Whitford). Det är de som placerat ut mackens besynnerlige skötare. De ser och styr allt. Någonting otäckt kommer att hända de fem ungdomarna, och människorna i kontrollcentret gör allt för att se till att det händer. Med droger och psykoaktiv gas får de Curt att bete sig mer som en korkad sportfåne, Jules mer som en dum blondin och Marty mer som ett luddigt pothead. Det blir snart uppenbart att det de försöker göra är att skapa just en klichéfylld skräckfilm, med riktiga människor i huvudrollerna.

Det är offren själva som oavsiktligt väljer vad de drabbas av medan människorna i underjorden slår vad om vad det ska bli. Svaret blir "Zombie Redneck Torture Family" och mycket riktigt dyker den zombifierade familjen Buckner upp och svingar sina rostiga vapen. Nästan vilket annat alternativ som helst hade varit coolare i mitt tycke, men nu fick vi zombierna.

Och jag klagar inte, de är klassiker, vilket förstås är precis vad de mystiska människorna bakom kulisserna är ute efter. Men varför? De iscensätter en skräckfilm, tydligen som någon form av experiment, men vad är det de försöker bevisa? Bit för bit inser vi vad det är som pågår, men lösningen är så besynnerlig att det tar en stund för oss att acceptera den. Jag vill inte gå närmare in på det utom för att säga att The Cabin in the Woods ger svar till många frågor som jag trodde skulle förbli obesvarade, inte bara inom filmen utan i världen i stort.

Mysteriet byggs skickligt upp, kontrasten mellan skräcken i stugan och det kliniska lugnet i kontrollcentret löper som en kniv genom filmen, och vi känner med offren precis som vi ska, samtidigt som vi misstänker att deras plågoandar har en anledning till att göra vad de gör. Skådespelarna, särskilt veteranen Richard Jenkins och min nye favorit Chris Hemsworth, lyfter upp historien och bär den på sina axlar. Utan deras inlevelse hade det aldrig fungerat.

Jag vet inte vad jag ska kalla The Cabin in the Woods. Kanske är den ett kärleksbrev till skräckgenren, men den kan också tolkas som ett hatbrev till den samma. Den kanske riktar sig direkt till skräckfans, ger dem ett mysterium som är bara deras. Jag vet bara säkert att den är underhållande, spännande, visuellt intressant - särskilt i slutscenerna, vilket var det bästa med dem - och originell, nästan unik.

The Numbers Station (2013) - 4/6

Efter andra världskriget började det dyka upp mystiska utsändningar på kortvågsradio. Monotona röster räknar upp grupper av siffror, upprepar, och försvinner. Ibland är det på engelska, ibland på spanska, ibland på andra språk. En del av dessa "numbers stations" har varit i kontinuerlig drift i årtionden och är föremål för studie och spekulation bland radioentusiaster. Det rör sig troligen om koder av något slag, och en del av dem kommer säkert från spioner och agenter, men mycket mer än så vet vi inte om dem.

I The Numbers Station är syftet med åtminstone några av dem att ge order till utsända mördare. En av dem är Emerson Kent (John Cusack), som tillsammans med sin chef Michael Gray (Liam Cunningham) tar emot en sådan order medan de sitter i en bil. Ordern är enkel, Kent har gjort det här förut. Han tar sin pistol, går in på en bar, och dödar sitt tilltänkta offer och varenda vittne.

Utom ett, en oskyldig kvinna som han inte kan förmå sig att avrätta. Gray tar hand om saken åt honom och sen är det åtminstone tillfälligt slut med Kents mördarkarriär. Han omplaceras till att ta hand om en av stationerna, där kodexperten Katherine (Malin Åkerman) är radiorösten. Han tillbringar några händelselösa månader med att vara hennes livvakt, och sedan angrips stationen plötsligt av beväpnade män. Kent får åter en order han inte kan lyda, och han vet inte vem han kan lita på.

Jag är inte radioentusiast men "numbers stations" har fascinerat mig sen jag först hörde talas om dem. Det är kul med genuina mysterier vars förklaringar rimligen inte kan vara något annat än spännande. Så det var lite av en besvikelse att The Numbers Station inte alls handlar om dem. De är bara en ursäkt för en actionthriller av standardsnitt, om än en ganska bra sådan.

Man vet vad man får. Eldstrider, nån twist, prat om viktiga saker medan spänningen stiger, och kanske lite karaktärsutveckling och relation mellan de två huvudpersonerna, och så förhoppningsvis en twist till som vi inser ungefär samtidigt som huvudpersonen och så blir det skjuta av igen. Det finns hundratals filmer som The Numbers Station; den här är kanske bättre än de flesta men också sämre än ganska många.

Caveman (1981) - 1/6

Jag antar att den här filmen måste ha varit nygjord en gång i tiden, en film som gick på bio och hade affischer uppe, och vars upphovsmän hoppades på att sälja biljetter till och dra in pengar på. Det måste ha varit så, men det är svårt att tänka sig. Nu är den en film som existerar som vandringssägen snarare än som film. "Film om grottmänniskor med Ringo Starr". Tycker du det låter som något som någonsin varit aktuellt?

Den ser inte vidare aktuell ut heller, och jag tror inte att den gjorde det 1981 heller. Grottmänniskorna ser ut som precis det de är, helt vanliga moderna människor som tagit på sig löjliga fejkdjurskinn. De slåss mot stopmotiondinosaurier av plast. De talar ett simpelt, ordfattigt språk som tittaren lätt dechiffrerar, men biobesökarna fick ändå en parlör. Jag vet inte vad det säger. Det finns förresten en grottmänniska som talar modern engelska i stället. Det är det roligaste skämtet i filmen.

Bland rollerna märks Dennis Quaid och Shelley Long, båda innan de blev berömda. När de hade sina respektive storhetstider - okej, Quaid hade väl aldrig en men han har gjort en hel del bra - undrar jag hur mycket de skämdes över Caveman. Eller om de kunde se den som det skämt den var.

För den är givetvis ett skämt. Jag tycker inte den är usel för att jag tar ett skämt på allvar, jag tycker den är usel för att jag avskyr dåliga skämt. Och Caveman är, med få snabbt överstökade ögonblick som undantag, ett riktigt dåligt skämt.

Ringo själv spelar omegahannen Atouk, som är kåt på den vackra Lana (Barbara Bach som senare blev Starrs fru). Hon har dock bara ögon för alfahannen Tonda (yrkesbiffen John Matuszak), ett problem som Atouk försöker lösa genom att droga Lana och våldta henne medan hon är medvetslös. Detta spelas komiskt. Mycket fräscht.

Tonda snear på Ringos försök att komma innanför Lanas pälstrosor och slänger ut honom ur stammen. Atouk och hans ende vän Lar (Quaid) ger sig ut i vildmarken där de stöter på ovan nämnda plastdinosaurier, Tala (Long) och den blinde gamlingen Gog (Jack Gilford). Efter ett halvavsiktligt hjältedåd från Atouks sida vill Tala ta sig en titt på hans knölpåk, men Atouk har förstås bara tankar på Lana. Atouk samlar andra vilsekomna grottmänniskor runt sig, bland annat den engelsktalande med koreanskt utseende, och de börjar uppfinna och upptäcka företeelser som det är tänkt att vi ska skratta igenkännande åt.

Det hela blir aldrig mer än pinsamt. Starr själv kanske är immun mot förlöjligande men att se Quaid eller Long sitta på huk i kostymer som ser ut som något lågstadieelever tråcklat ihop till en skolpjäs är inte ens roligt, bara besvärande. De utstöter sina grottmannaord och drivs av de simplaste instinkter, och mitt i alltihop blir det ett stort musikalnummer.

Visst är det underhållande, på sitt vis. Bara inte på det vis som Starr förmodligen - förhoppningsvis - tänkte sig.

Snow White and the Huntsman (2012) - 5/6

Detta var en överraskning på så gott som alla plan. Jag väntade mig inte mycket av en allvarlig nyversion av Snövitsagan med Twilights Kristen Stewart i huvudrollen, och jag serverades ett alldeles utmärkt äventyr av den gamla ullen. Det här är en destillerad saga, en historia som vet varför sagor fungerar och vad man lugnt kan strunta i så länge man har klart för sig att det är just en saga man framför. Det är inte episk fantasy i Lord of the Rings-stil, där hela världen är upptecknad och uttänkt, utan en berättelse som lever i en egen bubbla, på sina egna villkor.

Grundhistorien är välkänd. En drottning sitter och syr när hon råkar sticka sig i fingret så att en droppe blod faller på den vita snön, och hon ber om en dotter med hud vit som snö, läppar röda som blod och hår svart som ebenholts. Bönen besvaras men drottningen avlider, och dottern - Snövit (Raffey Cassidy som barn, Stewart som vuxen) - lämnas ensam med sin far kungen (Noah Huntley). Han träffar en ny kvinna, den vackra Ravenna (Charlize Theron) som visar sig vara ond, skönhetsfixerad och i besittning av en magisk spegel som varje dag säger till henne att hon är skönast i landet.

Ravenna dödar kungen, blir själv drottning, och det är tydligen inte första gången hon gör den grejen. Hon spärrar in Snövit och börjar förtära vackra kvinnors ungdom för att själv förbli ung och vacker. Men när Snövit blir vuxen säger spegeln till Ravenna att det nu finns en som är skönare än hon, och att Snövit kommer att förgöra henne om hon inte äter sin styvdotters hjärta. Men då blir hon å andra sidan odödlig.

Ja, man måste acceptera att Kristen Stewart kallas snyggare än Charlize Theron, men det är inte första gången sådan dissonans uppstår. Varför är det egentligen så på TV och film att när en kvinna specifikt kallas enormt vacker är hon alltid mindre snygg än alla de andra kvinnorna?

Hur som helst: Ravenna skickar sin hängivne bror Finn (Sam Spruell) för att hämta Snövit från hennes cell, men flickan flyr ut i Mörka Skogen, en dödligt farlig plats. Finn lejer jägaren Eric (Chris Hemsworth), en av de få som vandrat genom Mörka Skogen och överlevt. Eric har förlorat sin hustru och går med på att jaga ner Snövit i utbyte mot att Ravenna väcker henne till liv igen. Det visar sig att Ravenna inte alls har den makten, och Eric och Snövit börjar samarbeta.

Och naturligtvis finns det ett gäng dvärgar med.

Snow White and the Huntsman fungerar väldigt bra som det den är. Effekterna är passande, skådespelarna lyckas hitta en allvarlig ton som aldrig går över för långt åt något håll, och därmed undviks både dysterhet och oavsiktliga skratt. Förhållandet mellan Ravenna och Finn får lite utmejsling, men inte så mycket att det tar över eller tar ifrån de två skurkarna deras svarta skurkhet. Snövit får utvecklas från rädd tonårsflicka till modig, stark kvinna och värdig arvtagerska till sina föräldrar. Dvärgarna, porträtterade av skickliga skådespelare som Ian McShane, Bob Hoskins (i sin sista filmroll), Ray Winstone och Nick Frost, är intressanta ingredienser som målar upp en bild av vad som hänt under Ravennas tid på tronen, bättre än hundra textskyltar. Jag vet många filmskapare som hellre hade valt det senare alternativet.

Framför allt fick den här filmen mig att inse hur mycket jag har börjat tycka om Chris Hemsworth. Både i bra filmer (Thor, Cabin in the Woods) och i dåliga filmer (Red Dawn) är han genomgående härlig att betrakta. Bakom det stereotypt snygga ansiktet döljer sig en skådespelare som jag alltid tyckt om att se och ser fram emot att se mer av.

The Net (1995) - 2/6

I The Net möts två av Hollywoods märkliga små egenheter. Den första är uppfattningen att datorer är magiska maskiner som kan göra precis vad som helst. Här handlar det om att med några knapptryckningar helt utradera en människas identitet och ersätta den med en brottslings.

Den andra är filmstadens tydligen fullständiga ovilja att göra något med oattraktiva skådespelerskor. I stället för att låta en ful kvinna spela en ful kvinna tar man en vacker kvinna och sminkar henne ful, om man ens orkar lägga ner så mycket energi på det. Annars tar man bara en vacker kvinna och låtsas att hon inte är vacker, som i Little Children (Kate Winslet som oattraktiv hemmafru), Easy A (Emma Stone som osynlig tönt) eller en hel hög filmer med Sandra Bullock där hon spelar en hopplös singel som drömmer om att nånsin träffa en kille. Jag undrar om Bullock själv nånsin haft det problemet.

I The Net tar hon det ett steg längre när hon spelar Angela Bennett, en ensam datornörd vars enda vänner finns på internet, trots att hon fortfarande ser ut som Sandra Bullock, och inte som Sandra Bullock ser ut när hon vaknar på morgonen. Hon bor i Venice (Kalifornien, inte Italien) men jobbar på distans för ett mjukvaruföretag i San Francisco. Hennes enda släkting är hennes Alzheimersdrabbade mamma (Diane Baker). Hon pratar så lite som möjligt med grannarna.

När hon åker på semester sitter hon på stranden med en bärbar dator (hightech 1995). Det är där hon träffar Jack Devlin (Jeremy Northam) som flörtar upp henne, förför henne och försöker stjäla en diskett hon fick från en arbetskamrat. Den visar sig innehålla en bakdörr till ett vida spritt säkerhetssystem (för sånt finns på disketter och ingen annan stans) men det tar ett tag innan Angela har tid att oroa sig för det. Efter en olycka ligger hon på sjukhus i tre dagar och när hon vaknar är alla hennes register raderade och hennes identitet ersatt med brottslingen Ruth Marx.

Detta är cyberterroristerna Praetorians verk; de erbjuder henne ett byte: disketten mot hennes gamla liv. Tydligen är de bra på säkerhetskopior. Men om de har så här magiska datorer, vad behöver de disketten till? Och hur kunde de redan känna Angela så väl att de visste att inte en människa med sinnet i behåll hade sett henne i verkligheten? Deras trick fungerar bara med en så isolerad person som Angela, så hur kunde de rimligen ha det i hölstret redan från början?

Jag antar att man får se The Net som en produkt av sin tid. 1995 var internet nytt och otäckt, datorer hade nyligen gått från något som fanns lite varstans men man aldrig egentligen brydde sig med till något som tydligen styrde allt och alla, och även om befolkningens genomsnittliga tekniska kunskap inte är vidare hög nu var den ännu lägre då. The Net försökte väl vara skrämmande för dem som inte begrep bättre, och av allt att döma fungerade det. Men har man minsta koll på någonting, en tendens att analysera ens lite grann, eller en önskan att få ut något som helst av en film förutom Sandra Bullocks obestridliga charm.

Ironmaster (1983) - 1/6

En stenåldersstam leds av den gamle Iksay (Benito Stefanelli). Hans förstahandsval till efterträdare är den storvuxne muskulöse ariske helyllekarlen Ela (Sam Pasco), som inte alls liknar de andra i stammen - de är snarare taniga italienare. Iksays son Vood (George Eastman) skulle inte kunna vara en mer uppenbar skurk om han så bar en skylt med ordet "skurk" om halsen.

Vood vill ta över efter fadern och tänker inte låta Elas popularitet och övriga fördelar hindra det. Han tar saken i egna händer och slår ihjäl Iksay. Ela ser dock dådet och avslöjar Vood inför resten av stammen. Ela blir hövding och Vood skickas i exil.

Vood vandrar nerslagen omkring tills han efter ett vulkanutbrott hittar en svärdsformad pinne av ett nytt ämne: järn. Med detta supervapen i handen återvänder han till sin stam, besegrar Ela, tar över ledarskapet och binder fast Ela vid ett träkors i solen. Ela tar sig loss och så inleds järnkriget, där den expansionistiske, aggressive Vood leder sin järnbeväpnade stam mot precis alla de kan hitta. Vood är ute efter makt och slavar, och han ska mata sin krigsmaskin med ständigt nya erövringar. Ja, det kan möjligen tänkas vara en tunt beslöjad metafor.

Världen - och järnet - ser så märkliga ut att jag väntade mig att den stora twisten skulle vara att det här inte var tusentals år sedan utan en postapokalyptisk framtid. Så var det inte, men det skulle hur som helst inte vara en bättre förklaring på varför grottkvinnorna ser ut som sminkade modeller och Ela som en nazistdröm. Den pacifistiska stammen hade inte passat in bättre, och Voods mystiska profetissa Lith (Pamela Field) hör inte hemma någonstans.

Ironmaster är fundamentalt fel på det. Manuset är en lång rad logiska missar, historien är en klumpig liknelse, och karaktärerna är tråkiga arketyper vars handlingar inte anses behöva någon annan grund än just att de utförs av tråkiga arketyper. Att det rör sig om en italiensk lågbudgetfilm hade varit uppenbart även om vi sluppit dubbningen som drabbar alla utom de viktigaste karaktärerna. I korthet är den ett exempel på orsaken till att det ansågs så uppseendeväckande när spaghettiwesterns ibland var bra.

Rise of the Guardians (2012) - 5/6

Världen är full av sagovarelser, personifikationer som - var och en med sin uppgift - rör sig osedda bland människorna. De rekryteras av gubben i månen och fyra dem har upphöjts till Guardians, varelser med uppdraget att skydda världens barn från skräck och otäckheter. De är North/jultomten (Alec Baldwin), E. Aster Bunnymund/påskharen (Hugh Jackman), Sandy/John Blund och Tooth/tandfen (Isla Fisher).

Jack Frost, som kom till liv i en frusen sjö för trehundra år sedan men fortfarande är en vild yngling som bara vill ha kul, är vinterns personifikation och använder sin ismagi för att roa sig och de barn han stöter på. Men de kan inte se honom, eftersom ingen tror på honom. Det är det han vill, att bli trodd på och därmed sedd.

I sin fästning på Nordpolen får North två nyheter. Den ena är att Jack Frost ska rekryteras till Guardian, och den andra är att Pitch Black (Jude Law), skräckens personifikation, har kommit tillbaka efter mångårig frånvaro. Pitch vill krossa Guardians och återfå sin makt över barnens sinnen.

CGI är fantastiskt när det används på rätt sätt. Det är svårt att minnas hur bra Toy Story såg ut när den kom 1995, nu när vi har tillbringat tjugo år med att bli bortskämda med filmer som Rise of the Guardians. Då uppnår den ändå inga skönhetshöjder; den använder sin teknik till att berätta sin historia och när den bjuder oss på fantastiska vyer och visioner så verkar det vara en eftertanke snarare än själva poängen.

Det är väl därför den fungerar så bra. Den är charmig, intagande och konstant underhållande. Den riktar sig till barn och berättelsen är kanske ingenting att hojta om när man uppnått tonårsålder, men jag vill aldrig bli så gammal att jag slutar tjusas av såna här filmer. Rise of the Guardians är bara fin, och bemöter sådana allvarliga ämnen som världsförmörkande skräck på ett sätt som varken fördummar eller förbilligar, men ändå passar sig för barn.

Jiro Dreams of Sushi (2011) - 4/6

I Tokyos tunnelbana ligger en sushibar, till synes bara en av många. Den har tio sittplatser där man kan äta enkel sushi från små svarta tallrikar. Det som gör det här stället annorlunda är att det har tre Michelinstjärnor, man måste boka minst en månad i förväg - och det är om man har tur - och priserna börjar på tvåtusen kronor. För en måltid som tar en kvart att äta.

Mannen som skapat detta är Jiro, en 85 år gammal man som arbetat med sushi sedan han var tio, i den mån sushi bara är hans jobb och inte hans liv. När han började sa hans läromästare att sushi var färdigutvecklat men Jiro satte genast igång med att motbevisa det. Ibland drömmer han nya sushiidéer. Ibland väcker de honom.

Jiro har en fru - som dock bara syns på foto - och två söner som följt honom i fotspåren. Den äldste är över femtio och arbetar fortfarande under sin far. En dag ska han ta över, men Jiro har inga planer på pension. Han fick hjärtinfarkt, men då bara slutade han röka. Den yngste sonen har öppnat en egen sushibar och gör allt han kan för att ta sig ur faderns skugga. Han erkänner att han inte kan konkurrera med Jiro, så det försöker han inte heller.

Hos Jiro har de inga hemliga tekniker eller ingredienser. De går bara in varje dag och försöker vara bättre än dagen före. Här kan man gå i lära i tio år innan man blir befordrad till att göra omelett. Med lärlingskap hos Jiro bakom sig ser det bra ut för karriären, men få unga är numera intresserade. Den typ av hängivenhet man hittar hos Jiro blir ovanligare, till och med i Japan.

När Jiro serverar sushi vet han allt om maträtten. Han vet hur länge bläckfisken masserats, han vet varifrån tonfisken kommer, han vet hur högt tryck riset hölls i medan det kokade. Han köper råvaror från män han känner, män som är lika specialiserade som han. Rishandlaren vägrar sälja till andra, för bara Jiro vet hur man tillreder så fint ris.

Jiro förefaller varken lycklig eller olycklig. Han säger sig älska sitt jobb, och vi har ingen anledning att inte tro honom. Han blir arg när det är helgdag så att han inte kan öppna sin restaurang. Han säger att han lär sig nya saker hela tiden, att han ständigt strävar efter större perfektion. Tänker han någonsin på något annat än sushi? Vill han? Han avundas stjärnkocken Joel Robuchon. "Om jag hade hans luktsinne vore jag en bättre kock."

Jiro Dreams of Sushi är ett porträtt av en man som ansträngt sig för att uppnå perfektion inom sitt gebit och kommit så nära som man rimligen kan. Han äger skicklighet, hängivenhet och målmedvetenhet. Han har gjort precis det han vill hela sitt liv, och ändå kan jag inte låta bli att se sorg i den här filmen. Det tragiska är inte att Jiro drömmer om sushi, utan att han tydligen aldrig drömt om något annat.

186 Dollars to Freedom (2012) - 4/6

Året är 1980 och Wayne (John Robinson) är en amerikansk yngling som åkt till Peru för att surfa och jobba som engelsklärare. Det är en farlig, kaotisk tid i Perus historia och Waynes sorglösa attityd visar sig snart opassande. Utan förvarning grips han och kastas i fängelse på falska anklagelser.

Wayne är ung och amerikan och tror att allting kommer att fixa sig, men den amerikanska konsuln visar sig osympatisk. Hon förklarar att USA inte tänker lägga sig i Perus rättsprocesser. Hon tänker se till att Wayne inte misshandlas eller torteras, men bortsett från det får han helt enkelt låta de rättsliga kvarnarna mala.

Problemet är att han inte är i fängelse för att han är skyldig, han är i fängelse för att han är amerikan och därmed tros vara rik. Vakterna försöker ständigt pressa honom på mutor men han har inga pengar. Det tror de inte på. Han leder dem till sin lägenhet där han ger dem allt han har - 186 dollar - men det är förstås inte tillräckligt och den futtiga mutan gör inte hans situation bättre.

Fängelset är fullt av socialistiska revolutionärer som under en mildröstad demagogs ledning anstränger sig för att upprätthålla sin värdighet. De städar fängelset, håller politiska möten och upprätthåller ordning bland fångarna. I fängelset delar man madrass två och två och det finns strikta regler för hur man gör det så behagligt som möjligt för alla.

Wayne hamnar i konflikt dels med vakterna, under den sadistiske Gutierrez (Michael DeLorenzo), och dels med den bråkige fånge som kallar sig Nicaragua (Alex Meraz), men han hittar även vänner, som den pacifistiske Krishna-typen Jorge (Johnny Lewis). Wayne börjar organisera brottningsträning för att hålla sig sysselsatt och lyckas engagera så många fångar att fängelseledningen börjar se det som ett hot.

186 Dollars to Freedom bygger på en historia ur verkligheten, som inte har råd med manusförfattare och sällan följer korrekt dramaturgi. Det blir filmens problem; den saknar röd tråd förutom "diverse otrevliga saker händer Wayne". Ingenting verkar ha riktigt samröre med något annat, det är bara en händelse efter en annan. Man fortsätter ändå titta och man har inte tråkigt, men i slutändan känns det hela lite menlöst. Fängelset är en ovanlig skapelse med sin ansträngda civilisation och det är det jag bär med mig från den här filmen, men den når inte längre än så.

Alien Nation (1988) - 2/6

Hur mycket jag än älskar lycklig eskapistisk action som Star Wars, Hellboy, Indiana Jones eller The Mummy så är science fiction och fantasy som bäst när den via liknelse eller jämförelse säger något om vår egen värld. Genom att frigöra sig från publikens förutfattade meningar kan spekulativ fiktion erbjuda infallsvinklar och insikter som man egentligen inte kan få på något annat sätt. Rasism, sexism, religion, homofobi, och alla olika samhällsformer kan belysas genom att man ser på de fenomenen utifrån.

Därför kan det tyckas konstigt att mitt huvudintryck av Alien Nation, en film om rymdvarelser som lever som en avskydd minoritet mitt i människornas Los Angeles, är att den inte borde ha varit en science fiction-film alls. Det beror på att den inte bryr sig om att använda sin premiss till något alls före slutscenen (den meningsfulla slutscenen, inte den påklistrade minutlånga sekvens som bara är till för att vara en buffert före eftertexterna), som dock är bra nog att vara det enda som räddar filmen från uselhet.

Ett rymdskepp anlände till Jorden tre år före filmens början. Det visade sig vara ett slavskepp, fyllt av varelser genetiskt framavlade just för att vara slavar. Märkligt nog ser de ut som människor utan ytteröron men iklädda fläckiga badmössor, och tydligen är de fullständigt kompatibla med oss på alla möjliga sätt. De är dessutom smartare och starkare än vi är, och kan supa till på skämd mjölk. Saltvatten fräter dock på dem som svavelsyra, så det är inte bara fördelar.

Efter några år i karantän har de nu släppts ut i frihet, skaffat sig jobb och bostäder och bildat familjer. De kallas nykomlingar men i folkmun heter de "slags", de bor i stadsdelen som kallas Slagtown, och de utsätts för misstankar, hat och fördomar.

När polisen Matthew Sykes (James Caan) förlorar sin partner Bill Tuggle (Roger Aaron Brown) i en eldstrid med brottsliga nykomlingar frivilliganmäler han sig trots sina åsikter om nykomlingarna till att bli partner med den förste av dem som befordrats till civilpolis: Samuel Francisco (Mandy Patinkin), som Sykes kallar George då han vägrar presentera honom som Sam Francisco. Hans plan är att på omvägar utreda mordet på Tuggle.

Har vi inte sett filmer exakt som denna många gånger innan? Varför behöver George vara rymdvarelse, varför kan Slagtown inte vara en vanlig jordisk etnicitetsenklav, och hur ruttet förutsägbar kan en buddy-cop-film egentligen bli? Rasismmetaforen är så tung och osubtil att den knappt kan kallas för metafor längre. Nykomlingarna är i princip människor med annorlunda utseende och matvanor. Låter som precis vilken invandrargrupp som helst.

Dessutom är det inte mycket med Matthew Sykes. Han påstås vara - och filmens logik kräver att han är - fientlig mot nykomlingarna men han visar sig bra mycket mer förstående och tillmötesgående än de flesta människor i filmen. Hans personliga karaktärsresa är inte så imponerande när det verkar som om utgångspunkt och mål är på ungefär samma plats.

Det mest underhållande i filmen är den alltid skicklige Terence Stamp som ärkeskurken Harcourt och slutstriden med honom hade faktiskt varit svår att göra utan science fiction-inslaget. Samtidigt är stridens utgångspunkt fullständigt larvig, nästan lika larvig som första avsnittet av TV-serien som följde på filmen, och resten av Alien Nation är en platt historia som består av klumpigt återvunna filmbitar, kryddade med en meningslös och onödig twist.

Äntligen!

Om de underbara Before Sunrise och Before Sunset har jag skrivit

Ethan Hawke har sagt att han skulle vilja göra en ny film i serien ungefär vart tionde år och se var karaktärerna har hamnat. Visa mig vem jag måste döda för att det ska hända.

Jag vet inte vem det var men jag måste ha gjort det, för guess what. Taggnivån är ohanterlig.

Looper (2012) - 5/6

Tidsresor har det grundläggande problemet - särskilt i fiktionen men även i verkligheten - att vi inte riktigt kan få ordning på hur det ska fungera. Kan man förändra framtiden? Kan man förändra det förflutna? Vad händer egentligen om man skjuter sin farfar? Vad händer med minnen, historia, utseende, arv? Varenda tidsreseberättelse måste åtminstone fundera över de här frågorna men jag tror inte att ens de bästa och mest genomtänkta av dem har lyckats skapa en helt internt konsistent och logisk version av fenomenet. Det bästa man kan hoppas på är att vara så bra att sprickorna döljs.

Det lyckas Looper med, så bra att jag inte har något större intresse av att analysera sönder den. Den ställer upp sina tidsreseregler och följer dem tillräckligt väl för att vi ska förstå upplösningen med den djupa, inre förståelse som behövs för att ge emotionell betydelse.

Premissen är originell nog. 2044 är inte tidsresor uppfunna än. 2074 finns de, men är illegala så de enda som använder dem är sin tids motsvarighet till maffian. I framtiden går det nämligen inte att göra sig av med ett lik, så gangstrarna skickar tillbaka sina fiender i tiden i stället. Där väntar en "looper" med ett hagelgevär. Han skjuter, gör sig av med liket och inkasserar lönen i silver.

Det är ett lukrativt jobb som inte kräver någon större ansträngning. Den stora nackdelen är att en dag kommer man att skjuta någon som visar sig vara en själv, trettio år äldre. Då tar man sina pengar, firar, och njuter av de närmaste trettio åren.

Joe Simmons (Joseph Gordon-Levitt) är looper - det verkar finnas alldeles för många med tanke på hur liten marknaden borde vara och hur mycket jobb en enda looper borde kunna ta hand om. Han jobbar för Abe (Jeff Daniels), som skickades tillbaka i tiden för att organisera loopers men fann det tråkigt och blev gangsterboss vid sidan av.

Joes kollega Seth (Paul Dano) dyker panikslagen upp hos honom och berättar att det hände honom, hans framtida jag dök upp. Men Seth sköt inte, och en trettio år äldre version av honom är nu lös i staden. Det är en loopers kardinalsynd och Abes gorillor och revolvermän jagar Seth hänsynslöst. Det är i de här scenerna, när gangstrarna använder sig av den unge Seth för att få tag på den gamle Seth, som Loopers tidsreselogik fastställs.

Senare händer samma sak Joe själv. Hans äldre jag (Bruce Willis) dyker upp utan huva, Joe tvekar, och gamle Joe försvinner. Unge Joe vet vad han måste göra: hitta och döda sitt äldre jag, eller själv bli dödad av Abes folk.

Detta leder till en scen där de två versionerna av Joe sitter och pratar med varandra på ett fik. Vad säger man till sitt äldre jag? Vad säger man till sitt yngre jag? Looper låter, vist nog, samtalet styras av karaktärerna. Det hade varit en helt annorlunda konversation mellan två versioner av en kvantfysiker, eller en filosof, eller till och med en science fiction-författare. Joe är en buse och samtalet fortlöper följdriktigt.

Den gamle Joe har sina egna planer i det förflutna och unge Joe blir tvungen att försöka stoppa honom. Det är action och thriller men med hjärta och hjärna, och logiken följs obrottsligt fram till slutet som i efterhand förefaller självklart, nästintill oundvikligt.

Det enda som verkligen  stör mig med Looper är det helt onödiga tillägget av telekinesi. 10% av befolkningen har gåvan, får vi veta, men ingen kan göra mer med det än att få mynt att sväva. Filmen hade klarat sig precis lika bra utan telekinesin, den är bara distraherande och tillför ingenting. Inget händer som kräver telekinesi. Här är ett tillfälle där The Law of Conservation of Detail hade varit bra att följa.

Brake (2012) - 2/6

En man (Stephen Dorff) vaknar upp i mörkret och det enda han ser är en klocka vars stora röda digitalsiffror räknar ner. Han trevar och upptäcker att han är instängd i en plastkista. När klockan når noll - och börjar om - sprakar en gammal radio till liv och han får kontakt med en annan man som tydligen är i samma situation. Han försöker få grepp om vad det är som pågår och det blir snart tydligt att det är någon annan som har kontrollen.

Mannen är Jeremy Reins, specialagent vid Secret Service, och av allt att döma har han kidnappats av terrorister som försöker få ur honom hemlig information som bara en handfull känner till. För att lyckas med detta använder de mer och mindre direkta, och mer och mindre brutala, metoder medan Jeremy anstränger sig för att inte knäckas och försöka ta sig ur sin situation. Filmen följer honom, vi ser bara det han ser och hör det han hör, och nästan hela filmen utspelar sig inne i den där plastkistan tillsammans med Jeremy.

Det är förstås omöjligt att inte jämföra Brake med Buried, och under större delen av sin löptid lyckas den faktiskt vara nästan lika bra. Den är medryckande, fängslande och intensivt välgjord. Där Buried var lågmäld och återhållsam så är Brake snarare en actionfilm där all action händer offscreen, vilket borde vara en dödsdom. Men det fungerar. Där Ryan Reynolds spelade en vanlig man i en hemsk situation spelar Stephen Dorff en hårding, men det vi förlorar i närhet och igenkänning vinner vi tillbaka i inlevelse. Det är inte svårt att själv bli fängslad i plastkistan och börja vara rädd för vad som ska hända härnäst. I Buried kom spänningen från andra ställen, Brake lyckas berätta en riktig historia utan att släppa Dorff med blicken.

Problemet med den här sortens historia är förstås att avsluta. Öppnar man kistan och släpper ut huvudpersonen, och hur hanterar man i så fall det slaget mot filmens struktur? Går det att inte göra antiklimaktiskt? Eller låter man huvudpersonen stanna kvar i kistan hela vägen ut, och hur lyckas man i så fall göra det dramatiskt?

Buried löste problemet på ett briljant sätt, men det är här Brake fullständigt misslyckas. Efter att ha varit en solitt jättebra film tappar den bort sig i slutminuterna. De hopklantade, ogenomtänkta slutscenerna massakrerar all logik från det som kommit före och just när jag i huvudet började formulera recensionens meningar om hur Brake plötsligt blev dålig så blev den ännu sämre och mer obegriplig, och utan förklaring följer eftertexterna. Det är en av få gånger som en films slut fått mig att ropa "Nej!" rätt ut, av ren besvikelse.

Brake innehåller en besynnerlig och surrealistisk kort sekvens där vi får höra ett telefonsamtal precis innan det inträffar. Jag kunde inte komma på någon förklaring till det - särskilt som filmen själv helt ignorerade det - men efter att ha sett det obegripliga slutet misstänker jag att förklaringen är att hela filmen är en mardröm eller hallucination. I så fall är det här den klichéns subtilaste exempel någonsin.