tisdag 30 april 2013

The Hunger Games (2012) - 3/6


Det är ibland riktigt svårt att se varför saker slår så hårt som de gör. The Da Vinci Code var en riktigt usel bok, Män som hatar kvinnor var det inget fel på (filmversionen i alla fall, boken har jag inte läst) men varför den skulle tända eldar på båda sidor Atlanten begriper jag inte, och så vidare. The Hunger Games är senaste tillskottet i kategorin.

Det är väl inget större fel på den, antar jag. Men något som plötsligt blir så stort som detta blev, som framhålls som fantastiskt från de mest skilda läger... jag väntar mig mer. Ganska mycket mer. Kanske lite djup? Nån form av kommentar, något mer än fadd mat serverad i rumstemperatur?

Historien är väl hyggligt välbekant vid det här laget: i framtidslandet Panem (om du mentalt lade till "et circenses" är du rätt på det) finns tolv distrikt som för länge sedan försökte göra uppror men slogs ner. Som straff grundades Hungerspelen, där två ungdomar från varje distrikt väljs ut via lotteri, skickas på träning och sedan slåss tills bara en fortfarande lever. Detta sänds som dokusåpa med programledare, sponsorer, bling och glam. Jag antar att konceptet inte är mycket märkligare än, säg, The Running Man, men av någon anledning är det mindre trovärdigt. Ska vi tro på att alla inblandade bara glömmer att det rör sig om tvingade deltagare som förmodligen kommer att mördas?

I tolfte distriktet bor Katniss (min husgudinna Jennifer Lawrence) som jagar med pil och båge och tar hand om sin lillasyster Primrose (Willow Shields). Så här långt påminner det om Winter's Bone och tänk om Lawrence eller filmen i stort varit så bra. Vid lotteriet väljs Primrose ut men Katniss anmäler sig frivilligt för att rädda henne, och tillsammans med barndomsvännen Peeta (Josh Hutcherson) är det hon som ska representera tolfte distriktet i Hungerspelen. Det blir mer komplicerat av att Peeta är förälskad i Katniss.

De åker till huvudstaden där de träffar den glitzige programledaren (Stanley Tucci), går i parad framför folkmassorna (där de gör succé med Katniss brinnande klänning) och tränar tillsammans med de andra deltagarna för att lära sig döda... varandra. President Coriolanus Snow (Donald Sutherland) övervakar det hela och Katniss och Peeta får hjälp av Haymish Abernathy (Woody Harrelson), som vann sin upplaga av Hungerspelen och nu ger råd åt nya deltagare medan han dränker minnena i sprit.

Av de tjugofyra deltagarna får vi lära känna en handfull, generöst räknat. Resten är blanka figurer. Många av dem dör blixtsnabbt, andra försvinner utan mankemang. För mig verkar det som om spelen borde vara över rätt kvickt, men de varar så länge att mat och vatten blir problem för deltagarna. Några slår sig ihop i en allians för att jaga ner de andra, och Katniss är naturligtvis inte med där - så fungerar det inte i filmer som denna. The Hunger Games visar prov på lite mod mot slutet, jag gillar hur det höll på att sluta, men det hade nog blivit bättre om den hade vågat gå hela vägen i stället för att fegt bryta av.

Jag är besviken. Jag väntade mig inte ett mästerverk, men jag väntade mig mer än detta. The Hunger Games är inte tråkig eller dålig, den är inte slöseri med tid, den har sina underhållande stunder och det är inget fel på hantverket. Den är bara väldigt, väldigt meh och luktar av oförverkligad potential. Det kunde ha varit så otroligt mycket bättre.

söndag 28 april 2013

Brave (2012) - 5/6


I de skotska högländerna tultar lilla Merida (Kelly Macdonald) runt. Hon är prinsessa, son till klanhövdingen Fergus (Billy Connolly - vem annars?) och drottning Elinor (Emma Thompson). Hon får en pilbåge i födelsedagspresent av sin far och blir genast förälskad i vapnet; pilarna flyger medan hon övar. Elinor är inte så förtjust i det. Merida ska inte bli krigare eller jägare, hon är prinsessa och hennes jobb är att bli en fin dam och gifta sig med en arvinge från en av de andra klanerna som Fergus samlat under sig. Deras diskussion avbryts när demonbjörnen Mor'du dyker upp, men vi har en känsla av att konflikten inte slutar där.

Meridas uppväxt klyvs i två. Dels går hon i skola under sin mor, som lär henne hur hon ska bete sig för att bli en värdig klandrottning, och dels tar hon varje chans att rida ut i skogen och öva med sin båge. Där ser hon hoppande irrbloss och drömmer om en framtid hon själv får forma.

Så kommer de tre andra klanerna - Macintosh, MacGuffin och Dingwall - vandrande för att deras främsta söner ska tävla om Meridas hand. Själv är hon förstås fullständigt ointresserad, men hon verkar inte ha något val. Efter ett gräl med sin mor flyr hon i desperation ut i skogen där hon hittar en liten stuga med en häxa (Julie Walters) som hon köper en besvärjelse av. Den ska ändra på hennes mor, och det gör den. Den förvandlar drottning Elinor till en björn, och nu har Merida en helt ny kategori problem.

Brave är en härlig liten pärla, den sorts film jag vill att mina barn ska växa upp med. Den har ett feministiskt budskap utan att slå det i huvudet på tittaren och framför allt utan att vara klichéig. Det är till exempel inte de onda männen mot de goda kvinnorna, utan det är drottningen som kräver att Merida ska följa traditionen medan kungen verkar vara betydligt mer slapp i den frågan. Unga sinnen kan bara må bra av att utsättas för filmer som Brave.

Den har tillräckligt med skönhet, charm och äventyr - särskilt med det lyckade tillägget av Meridas söta trillingbröder - för att tillfredsställa vilken ADHD-drabbad tecknadfilmsknarkare som helst, och den tar för givna sådana värderingar som vi vill föra vidare. Dess karaktärer är riktiga människor som vi kan förstå, och det är en än större bragd med tanke på att det faktiskt inte finns några skurkar i Brave. Visst, Mor'du finns här och var och är ond - men inte ens där är det nyanslöst - men han är en bifigur som inte spelar någon större roll för handlingen. Alla konflikter i Brave uppstår ur interaktion mellan människor som skulle kunna finnas i verkligheten, och de löses på ett logiskt sätt utan att vi för ett ögonblick slutar vara underhållna.

Brave är kanske inte ett av Pixars finaste mästerverk, inte en av de filmer jag skulle rekommendera för precis vem som helst. Men en mycket bättre film för en äventyrslysten sjuåring tror jag inte går att hitta.

torsdag 25 april 2013

The Greatest Show on Earth (1952) - 5/6


Detta är en film om cirkusar. Vi får alla de välkända ingredienserna - dödsföraktande trapetskonstnärer, festliga clowner, obegripligt väldresserade djur och vackra kvinnor som inte bär onödigt mycket kläder. Men redan i inledningsorden, uttalade av den legendariske regissören Cecil B. DeMille, får vi veta att detta handlar om mycket mer än så. Bakom de konstfärdigt målade kulisserna är cirkusen en gigantisk, komplicerad maskin, ständigt sekunder från total katastrof, en egen värld där döden ständigt lurar men aldrig får lov att visa sig för publiken.

Därför är huvudpersonen ingen akrobat eller domptör utan cirkusdirektören Brad Braden (Charlton Heston, numera mer känd som vrickad vapenförespråkare men på sin tid en riktig filmstjärna av ett slag som kanske inte riktigt finns, längre). Den välskulpterade inledningsscenen följer honom på en promenad genom cirkusen där han visar samma skicklighet vare sig det gäller att förhandla med ägare, lugna ner primadonnor eller behandla en giraff som fått ont i halsen. Det är omöjligt att inte tycka om honom.

Brad har ett problem. Ägarna vill köra en kort säsong i år, hålla föreställningar i de stora städerna som är säkra kassakor och strunta i det ändlösa turnerandet på vischan där man aldrig vet hur många som dyker upp. På så vis kanske de missar lite vinst men de tar också en mycket lägre risk, och vinstmarginalen är hur som helst högre i storstäderna.

Men det betyder också att cirkusartisterna tjänar mindre eftersom de gör betydligt färre föreställningar, och det är Brad som måste förklara det för dem. Dessutom ser han något mörkt i ägarnas plan som är svårare att sätta i ord. Att bara sätta upp i de stora städerna och skippa turnerandet går emot cirkusens själ, dess ande. Han kan inte förklara det för slipsnissarna, men han känner det. Cirkusen är för honom mer än bara affärer.

Han lyckas övertala ägarna att låta honom ta cirkusen på långturné, så länge den går med vinst. Men för att lyckas med det var han tvungen att engagera demonakrobaten The Great Sebastian (Cornel Wilde), och The Great Sebastian arbetar bara i stora manegen. Problemet är att Brad lovat bort den stora manegen till Holly (Betty Hutton), som väntat på sin chans och dessutom är något slags halvt-om-halvt-flickvän till Brad.

Det är upplagt för rivalitet och Sebastian och Holly börjar nästan genast tävla med varandra. Striden pågår högt upp under tälttaket, där de utmanar varandra genom allt farligare tricks och konster. Brad håller fötterna på jorden och vill bara få ner dem på marken i ett stycke.

Det är bara en bråkdel av intrigerna som pågår runt cirkusen. Gangstern Henderson (Lawrence Tierney) driver någon form av smutsigt spel genom sin bulvan Harry (John Kellogg). Angel (Gloria Grahame) är förälskad i Brad och själv jagad av elefanttränaren Klaus (Lyle Bettger). Kärlekstrådarna blir ännu snårigare av att Sebastian är nästan lika känd för sitt kvinnotycke som för sin akrobatik. Och så är det clownen Buttons (den fantastiske James Stewart, ständigt lika sevärd), som aldrig syns utan smink och bär på hemligheter.

Filmens cirkus är Ringling Bros. and Barnum & Bailey Circus, en cirkus som alltjämt finns och vars slogan är just The Greatest Show on Earth. Över åttio av cirkusens artister deltog i filmen och gjorde dess cirkuskonster magnifika, och på sätt och vis var kanske hela filmen en enda lång reklamfilm. Det är förstås ett argument mot den, men det är svårt för mig att tycka illa om något så här skickligt hopsatt, välspelat och professionellt utfört. The Greatest Show on Earth är bara härlig att titta på, en underbar liten upplevelse.

Den vann Oscar för bästa film, vilket sedan dess tämligen konsekvent betraktats som ett misstag. Jag antar att jag kan hålla med där. Det här är inget legendariskt mästerverk och jag kan inte föreställa mig att det inte fanns en enda bättre film 1952. Men de som kallar den för en av de sämsta filmer som vunnit Oscar för bästa film har mer fel än akademin hade; jag kan på rak arm komma på åtminstone fem som är betydligt sämre och då finns det gott om segrare jag inte sett (för de intresserade: Shakespeare in Love, Midnight Cowboy, Braveheart, The Hurt Locker och särskilt Gladiator). Den må ha sina fel och en fullständigt inkorrekt motivation från början, men The Greatest Show on Earth är en film som påminner mig om varför jag älskar film. Även när det inte är stor konst är det njutbart.

tisdag 23 april 2013

Wreck-It Ralph (2012) - 6/6


Jag har sagt det förr - vi lever i barnfilmens guldålder. Åldersneutrala mästerverk som WALL-E och Up är bara körsbären på grädden; Pixar, Disney, Dreamworks och till och med några lovande konkurrenter producerar konsekvent bra film. Att sitta igenom en film med barnen är inte en plåga längre och kommer inshallah aldrig att bli det igen.

Ändå är få av de här filmerna fullt så bra som Wreck-It Ralph. Den har allt man kan önska sig av en animerad film. Den har charm, humor, skönhet, mening och nog med djup och referenser för att tillfredsställa de vuxna. Jag kan inte föreställa mig någon som inte skulle tycka om den.

Titelns Wreck-It Ralph (John C. Reilly) är en datorspelsskurk, motståndare till helyllepågen Fix-It Felix Jr. (Jack McBrayer), hjälte i datorspelet som bär hans namn. Ralph slår sönder saker och Felix lagar dem med den magiska hammare som han ärvt av sin far. Felix får medalj och Ralph kastas från taket och landar i leran. Det har han egentligen inget emot, alla har ett jobb att göra och hans råkar vara att vara skurken.

Det som gör honom ont är att han i slutet på varje dag, när spelhallen stänger, så får Felix och bifigurerna han räddat bo i det fina höghuset medan Ralph måste gå och lägga sig på soptippen. Ibland skulle han bara vilja gå in i det där huset och umgås med sina arbetskamrater, men de ser honom som en sak och en sak endast: en skurk.

Med sorgsen röst förklarar Ralph detta för de andra datorspelsskurkarna - M. Bison, Zangief, ett Pacmanspöke och de andra - som träffas då och då för att prata igenom sina problem. De tröstar honom med att de alla har det likadant. Någon måste vara skurk.

När Ralphs och Felix spel fyller trettio år är det stort kalas på gång men Ralph är inte bjuden. Just denna kväll bestämmer han sig för att hälsa på, men bifigurerna blir förskräckta när de ser honom. Han är ju skurk! De pressar Felix till att kasta ut honom, men Felix är alldeles för snäll och det slutar med att Ralph får komma in. Men Ralph är stor och klumpig och råkar fördärva tårtan. Ledsen och bitter ger han sig av med ett enda mål: han ska gå till ett annat spel och vinna en medalj som bevisar att han är en hjälte.

Hans första försök blir i krigsspelet Hero's Duty, där utomjordiska insekter bekämpas av Halo-liknande soldater under ledning av den stenhårda sergeant Tamora Jean Calhoun (Jane Lynch). Ralph får tag i sin medalj men tvingas fly till Sugar Rush, ett racingspel med godistema. Tyvärr följde en dödlig Cy-Bug med från Hero's Duty, så sergeant Calhoun och Felix spårar Ralph för att rädda spelhallen från de virusliknande mördarinsekterna.

I Sugar Rush stöter Ralph på Vanellope (Sarah Silverman), en bugg som drömmer om att vinna racet. De har mycket gemensamt - båda är avskydda, han som skurk och hon som bugg - och även om de till att börja med står emot varandra så börjar något annat växa fram där och vi får se en djup, vacker och emotionellt meningsfull vänskap, mellan två datoranimerade figurer som ärligt talat inte liknar nånting.

Det är svårt att veta var jag ska avbryta sammanfattningen av handlingen. Filmen är bara hundra minuter lång men lyckas utan vidare trycka in mer komplexitet och signifikans än de flesta tvåtimmarsfilmer som påstår sig vara ämnade för vuxna. Jag vill berätta mer - om hotet att "go Turbo", om Candy King som styr Sugar Rush (vad jag vet inget släktskap med Karamellkungen), om relationen som gryr mellan Felix och sergeant Calhoun, som programmerats med den sorgligaste backstoryn nånsin.

Det här är inte en simpel film även om den ser simpel ut, det är ingen dum film även om den ser dum ut, och handlingen rör sig organiskt och smidigt från punkt till punkt och når ett slut som jag bara kan säga en sak om: jag älskar det. Förbehållslöst.

söndag 21 april 2013

The Amazing Spider-Man (2012) - 2/6


2002 års Spider-Man var en av de första filmerna i den pågående superhjältefilmvågen, och definitivt en av de bättre. Dess uppföljare tog det hela längre med en bättre skurk, en intressantare historia (som det ofta blir när ursprungsberättelsen klarats av) och en underbar slutscen. Den tredje var rätt dålig och därmed var tydligen planen lagd för en reboot, magra tio år efter förra gången.

Den här gången gick det inte alls lika bra. Det börjar lovande med att den blivande Spindelmannen Peter Parkers (Andrew Garfield som liknar en blyg nörd ännu mindre än Tobey Maguire gjorde) föräldrar lämnar honom hos släktingarna Ben (Martin Sheen) och May (Sally Field) innan de går under jorden och försvinner. Det hela har något med hemlig forskning att göra och det är inte en högoddsare att det kommer att vara relaterat till deras sons framtid som superhjälte.

De välkända elementen är på plats. Peters stora intresse är fotografi, han mobbas av biffiga footballspelare som Flash Thompson (Chris Zylka) och han är på avstånd kär i en vacker tjej. Denna gång är det Gwen Stacy (Emma Stone), i serievärlden mest känd för att vara en av få seriefigurer som dött och inte kommit tillbaka till livet. Numera är det visserligen en sanning med modifikation.

Trots Peters intellektuella briljans är Gwen tydligen hans överman för hon har lyckats skaffa sig ett jobb på teknologiföretaget Oscorp där den enarmade doktorn Curt Connors (Rhys Ifans) jobbar på att få in djurgener i den mänskliga organismen. Själv hoppas han på att med hjälp av ödle-DNA få regenerationsförmåga och därmed få tillbaka sin arm. Peter lyckas lura sig in genom ett väldigt simpelt och genomskinligt trick som inte alls rimmar med säkerhetsnivån på företaget, och på så vis snubblar han in i ett slutet laboratorium där det plötsligt regnar spindlar. En av dem biter honom i nacken, och vips så har han superkrafter: styrka, smidighet och reflexer. Han bygger sina klassiska nätskjutare; i den förra filmen var de biologiska vilket var en så bra idé att den migrerade till serietidningen. Här har vi alltså fortfarande en high school-elev som på sin fritid uppfinner något som 3M skulle mörda för.

Historien fortsätter som väntat, med att Peter får visa Flash Thompson vad han kan med sina nya förmågor, och sen är det dags att låta en tjuv löpa vilket slutar med att farbror Ben blir skjuten. Här görs dock ett litet avsteg: i stället för att som i förra versionen jaga ner tjuven direkt inleder Peter sin karriär som privat rättsskipare. I den rödblå dräkten och under namnet Spindelmannen ger han sig ut efter varenda brottsling som liknar tjuven som dödade hans farbror, i hopp om att en dag hitta rätt.

Han hinner också med att börja rota i sin försvunne fars efterlämnade dokument och där hittar han lösningen på ett problem som dr Connors - för övrigt hans fars gamle kollega - brottats med i årtionden. Tillsammans når de genombrottet och när dr Connors pressas av dr Ratha (Irrfan Khan) testar han sin formel på sig själv. Han får tillbaka sin arm men förvandlas samtidigt till ett groteskt ödlemonster: Lizard.

Hittills har den här filmen varit rätt medioker men det är först nu den blir riktigt dålig. Lizard är en trist skurk, bara ett fånigt monster som inte ser ut att ha större planer än att på slump ha ihjäl dem han ogillar - primärt dr Ratha. Lizard jagar fatt i doktorn och tänker tydligen döda honom, men vi får aldrig se hur det går med den saken. Dr Ratha syns dock inte till mer i filmen så han kanske dog. Eller drog sig tillbaka, vilket är vad jag hade gjort om jag jagades av en jättelik ödleman.

Scenen låter i alla fall Spindelmannen få sig en liten glimt av Lizard, vilket tydligen räcker för att han ska förstå precis vad det är han är uppe emot. Han lyckas till och med lista ut att det är dr Connors som är Lizard, på de lösaste grunder, och doktorn själv börjar hata Peter och Spindelmannen, även det utan någon särskild anledning. Samtidigt har Peter tydligen helt glömt bort den där farbrorsmördande brottslingen som han var så besatt av att hitta; honom hör vi inte mer om. Och så rullar det på till de förutsägbara slutet.

The Amazing Spider-Man är en onödig remake av en mycket bättre film och den verkar ha missat den fantastiska utveckling som superhjältegenren går igenom. Det behöver inte vara dumheter tagna från de sämsta serietidningarna längre, i stället kan man destillera källmaterialets bästa sidor och därmed skapa något som säger något som inte bara är av intresse för de mest fanatiska fanboysen. The Amazing Spider-Man tappade mig på ett tidigt stadium och gjorde ingenting för att plocka upp mig igen.

torsdag 18 april 2013

Withnail and I (1987) - 6/6


Jag har varit ett tystlåtet fan av Richard E. Grant ända sedan jag såg Warlock någon gång under det tidiga nittiotalet. Han tillhör samma kategori som John Turturro och William H. Macy, de där pålitliga skådespelarna som med jämna mellanrum dyker upp och alltid är bra, ofta det bästa i sina filmer, men aldrig har haft en spektakulär roll.

Det närmaste Grant kommit var i hans allra första film där han spelade den gravt alkoholiserade, konstant rökande, ofta knarkande, mer eller mindre utslagne skådespelaren Withnail, och det är också hans bästa prestation. Withnail är en fantastisk skapelse, en aldrig tyst virvelvind av destillerat elände, en orakad trasklädd uppenbarelse, en skamlös fegis och karriärmissbrukare som aldrig slutar betrakta sig som skådespelare oavsett hur länge sen det blir sen han stod på en scen. Man vill bara se mer av Withnail, höra honom prata om sina bisarra idéer, smida sina omöjliga planer, och fokusera på det som alltid är hans huvudsakliga motivation: att få tag på mer sprit. För Withnail är det en prövning att ta sig fram till pubarnas öppnande, och samtidigt gnäller han oavbrutet över världens orättvisa. Varför får inte han de roller han vill ha? Varför hittar hans agent aldrig något åt honom? Varför får inte han ett eget TV-program? De uppenbara svaren på de frågorna föresvävar honom aldrig.

Absolutisten och alkoholallergikern Richard E. Grant hade aldrig smakat alkohol när han spelade Withnail. Regissören Bruce Robinson ska ha tvingat Grant att ta sig en ordentlig bläcka så att han skulle veta hur det kändes att vara full, en upplevelse Grant fann enormt obehaglig. Jag vet inte om det hjälpte, men något var det: Grant skapar i Withnail något mycket speciellt och vi betvivlar inte för ett ögonblick att den här mannen är mycket välbekant med insidan av flaskor.

Det fantastiska - och det som gör filmen så lyckad som den är - är att snart sagt varenda karaktär i Withnail and I är precis lika fascinerande som Withnail, var och en på sitt eget sätt. Den här filmen innehåller bara original, och inte ett enda av dem är irriterande lustifikt eller störande obehagligt. De drar ögat till sig, välsignar scenerna med sin närvaro och får oss att vilja tillbringa mer tid i deras sällskap även om vi i verkligheten hade avskytt dem.

Det är Withnails rumskamrat, den namnlöse (även om namnet Marwood ska kunna utläsas vid ett tillfälle) "and I" (Paul McCann), som inleder filmen med att konstatera att han inte står ut med Withnail längre. Men han är inte mycket bättre själv; han dricker oavbrutet han också och om han är den vanlige människan, vår synvinkelkaraktär, är det bara för att vi inte skulle hantera att se världen genom Withnails ögon. I alla fall inte förrän i slutscenen.

Det är Withnails farbror Monty (Richard Griffiths), en överviktig bitchig livsnjutare som är så flammande homosexuell som man rimligen kunde vara i filmens 1969, vid hans ålder. Monty var själv skådespelare som yngre, men aldrig proffs, och han vräker gärna ur sig Shakespearecitat och poemstycken. Vi ser att Withnails hala tunga finns i släkten.

Det är knarklangaren Danny (Ralph Brown) som hävdar att hår är antenner som plockar upp signaler från kosmos - "this is the reason bald-headed men are uptight" - och sörjer att sextiotalet snart är slut. Han levererar stenade citat som en Coenskriven svampskalle och har briljanta planer för att undvika att åka dit för rattfylleri.

När Withnail och hans rumskamrat åker ut till Montys lantställe för att komma undan från London ett tag - men vad väntar de sig att finna där ute? - stöter de på en lokal bonde (Michael Wardle) som lär dem hur man hanterar en kåt tjur - "run at it shouting" - och en tjuvskytt (Michael Elphick) som växlar mellan vänlighet och våld som en uppskruvad metronom. När Monty dyker upp på lantstället med avsikter som skrämmer livet ur "and I" tvingas den senare inse precis vad Withnail försatt honom i, och hur otvunget han gjort det.

Allt detta är baserat på Bruce Robinsons eget liv. Han är själv "and I" och tydligen ska till och med Withnail ha existerat under namnet Vivian MacKerrell, som bodde ihop med Bruce Robinson på sextiotalet. Robinson komprimerade flera år av sitt liv till de två veckor som vi får se i Withnail and I, men det är förstås mycket som vi inte får se också. Och innan dess kan jag föreställa mig en långsam glidning ner i träsket.

Det här är en film där historien spelar föga roll; det intressanta är att se karaktärerna gnidas mot varandra tills insikterna nås och upplösningen kan utspela sig. "And I" har en möjlighet att nå längre än Withnail, som halvt frivilligt lett sig själv in i en återvändsgränd. De hade båda goda utgångspunkter, de är bildade och intelligenta, men de har valt en annan väg.

Withnail and I låter troligen som en bedrövligt deprimerande film och nog innehåller den sin beskärda del av elände. Samtidigt är den rolig nästan hela tiden, man skrattar sig igenom den, och dessutom gör den det som alla de bra drog-och-spritfilmerna gör: den visar de värsta tänkbara konsekvenserna men får oss också att förstå hur man hamnar där. Som det sägs i början av Trainspotting; det som aldrig nämns är hur skönt det känns att knarka. Annars skulle man inte göra det.

Det fanns en tid när jag tog de första stegen nerför en stig som kunde ha lett mig till att bli som Withnail, och när jag ser den här filmen kan jag inte undvika att känna något som jag bara kan beskriva som angenäm nostalgi. Det kan vara fantastiskt attraktivt att försöka nå botten och strunta i allt annat än att fördärva sig själv. Självdestruktivitet kan kännas riktigt bra, och för Withnail har det känts så bra så länge att inte ens när han inser att det är det han gör kan han ändra sig.

tisdag 16 april 2013

Lore (2012) - 2/6


Platsen är Tyskland och året 1945. Om jag får lov att vara vulgär så har skiten träffat fläkten, landet har rasat samman, Hitler har skjutit sig och Tysklands fiender ockuperar landet. Den kanske trettonåriga Lore (Saskia Rosendahl) ser sina föräldrar försvinna, antagligen för att gömma sig undan rättvisan. Hennes far bär i alla fall uniform och de verkar båda ha varit trogna nazister. De har framgångsrikt fört sin livssyn vidare till sin dotter.

Lore är nu ensam med sin lillasyster Liesel (Nele Trebs), tvillingarna Jürgen (Mika Seidel) och Günther (André Frid), och en lillebror i spädbarnsålder. De har ingen mat, inga pengar, och bara några småsaker att idka byteshandel med. Lores enda idé är att ta sig till mormor som bor i Hamburg, men det är nittio mil bort genom ett land som plötsligt blivit främmande.

På vägen stöter de på Thomas (Kai Malina), en kringstrykande ung man som Lore försöker hålla sig borta ifrån men vars öde tydligen är sammanknutet med hennes. Ju mer hon får veta om honom desto mindre tycker hon om honom - till en viss punkt, när det polvänder.

Och där har vi det ena av Lores två stora problem. Karaktärerna - huvudsakligen Lore och Thomas - beter sig mycket märkligt, även för personer som fastnat i en så exceptionell situation. De vajar hit och dit, gör saker utan synbar motivation, och är i största allmänhet ogenomträngliga.

Det andra problemet är mer grundläggande. Lore låter som ett fantastiskt upplägg för en film och jag är övertygad om att den hade kunnat bli just det, men den är bara så tråkig. Det är grått och trist, händelselöst och grötigt. Filmen bara fortsätter rulla på som om den har sämre koll på vart den är på väg än Lore själv, som i alla fall har ett tydligt mål. Ingenting händer, något oförståeligt händer, ingenting händer, och naturligtvis tar filmen chansen att i sitt slut omintetgöra allt vi suttit och tittat på. Lore var inte en film för mig.

söndag 14 april 2013

The Nutty Professor (1996) - 1/6


Påminn mig: nog fanns det en tid när Eddie Murphy var rolig och gjorde bra filmer? Och när gick han i så fall över till att bara producera smörja? Jag hoppas att The Nutty Professor representerar någon sorts bottenmarkering; annars sörjer jag inte att jag missat större delen av hans senare filmografi.

Den stora poängen med The Nutty Professor är tydligen att Murphy själv spelar flera roller. Den fete Sherman Klump - och senare dennes smale alter ego - och flera av hans nästan lika feta släktingar av båda könen. Det hade väl kunnat bli kul om manuset och Murphy hade gjort något roligt med dem. I stället är de helt platta varelser, pinsamt obehagliga att umgås med. Både för oss och för stackars Sherman.

Han verkar vara den ende icke-korkade i familjen och har lyckats bli professor på ett universitet som han dock råkar terrorisera med sin klumpighet. I sitt laboratorium experimenterar han på hamstrar som han först gör feta och sedan försöker göra smala genom genmanipulation. Han tror sig ha lyckats men tar det försiktigt, som den vetenskapsman han är.

Han träffar också den vackra Carla Purty (Jada Pinkett), som länge varit anhängare av hans arbete. Han tar mod till sig, bjuder ut henne, och får ja. Han kan knappt tro sin tur och tar med Carla på en trendig restaurang. Där uppträder en komiker (Dave Chappelle) vars grej är att racka ner på publiken - helfestligt! - och han börjar givetvis dra en massa fetskämt om Sherman. Sherman reagerar med att gå därifrån och testa hamsterformeln på sig själv.

Notera följande: Sherman har redan börjat träna och kommit rätt långt. Vi har fått se ett montage i Rocky-stil där han först misslyckas fullständigt på sätt som är tänkta att vara humoristiska, men sen hämtar han sig och börjar komma i form. Han är över tröskeln. Notera även att Carla av allt att döma inte bryr sig ett dugg om hans fetma. Men manuset kräver desperation så han blir desperat, häller i sig sin uppfinning, och förvandlas till Eddie Murphy utan fatsuit. I den skepnaden kallar han sig Buddy Love. Tyvärr visar sig Buddy ha en annan personlighet än Sherman och de börjar bekämpa varandra.

Den här filmen är fundamentalt felfuntad. Vi ska känna med Sherman när han utsätts för omvärldens hån, men filmen hånar gärna honom själv. Vi ska samtidigt stå på hans sida och skratta rått åt honom. Det är Bucky Larson-missen igen; vi kan inte förväntas ha en karaktär som måltavla för hånskratt och samtidigt ta henom på allvar när handlingen kräver det. Filmen och den elake komikern beter sig precis likadant, varför ska vi avsky den ena och gilla den andra?

Inte ens om man ignorerar handlingen så finns det mycket att hämta i The Nutty Professor. Humorn ligger på patetiskt låg nivå. Det är fis-, rap-, bajs- och fettskämt och mycket lite annat. The Nutty Professor är en film för människor som när de ser på film stänger av hjärnan och det inte märks.

torsdag 11 april 2013

Contagion (2011) - 4/6


Den här filmen gjorde mig väldigt medveten om mina händer. Vad rör jag vid? Hur ofta rör jag vid mitt ansikte, och vad har jag rört vid precis innan? Rör jag mina ögon, mina läppar, min näsa? Hur ofta tvättar jag händerna? Hur noggrant gör jag det? Vad rör jag vid innan jag stoppar mat i munnen? Var kan det finnas ett virus?

Contagion är historien om vad som händer när ett av de återkommande sjukdomslarmen inte är överdrivet. Den är väldigt realistisk och oforcerat lågmäld, en vision av hur det verkligen skulle kunna vara om något som spanska sjukan eller digerdöden dök upp i vår tid av antibiotika, världsomspännande hälsoorganisationer och ögonblicklig, global kommunikation.

Det som händer är att människor dör, andra människor kommer underfund med att det finns en gåta att lösa och börjar arbeta på att lösa den. Situationen blir allt mer uppenbar, information - korrekt och felaktig - sprids fortare än sjukdomen, ryktena och teorierna flödar, myndigheterna försöker behålla kontrollen och befolkningen försöker hålla sig så trygg som möjligt.

Vi ser detta genom flera samtidigt löpande handlingstrådar. En otrogen hustru, Beth Emhoff (Gwyneth Paltrow), kommer hem till sin man Mitch (Matt Damon) och sin lille son Clark (Griffin Kane). Hon blir det första offret för den nya sjukdomen och den drabbar även sonen. Mitch visar sig immun men efter att han förlorat nästan hela sin familj hjälper det inte hans sinnesro. När hans dotter från ett tidigare äktenskap kommer på besök stänger han in både henne och sig själv, undviker kontakt med omvärlden, och försöker ordna mat och medicin till dem.

Dr Ellis Cheever (Laurence Fishburne) arbetar på amerikanska Smittskyddsstyrelsen och blir den som leder arbetet att hitta ett botemedel. Han blir också den som syns i media; den officiella sjukvårdens ansikte utåt.

Dr Erin Mears (Kate Winslet) skickas till Minneapolis, där familjen Emhoff först drabbades. Hon försöker först isolera sjukdomen genom att leta upp alla som haft kontakt med Beth Emhoff. När den kommit lös kämpar hon med att samordna arbetet med lokala myndigheter och ordna tillfälliga sjukhuslokaler.

Dr Leonora Orantes (Marion Cotillard) försöker spåra virusets ursprung och tar sig till Hong Kong, där Beth Emhoff var på affärsresa. Hon samarbetar med kinesiska läkare och lyckas identifiera hur viruset började spridas. Epidemiologen Sun Feng (Chin Han) bestämmer sig för att kidnappa henne och hålla henne som gisslan tills de överlevande i hans hemby får botemedel mot viruset.

Dr Ally Hextall (Jennifer Ehle) och professor Ian Sussman (Elliot Gould) forskar i viruset och upptäcker att det är en blandning av ett fladdermusvirus och ett svinvirus. De identifierar hur det smittar och hur smittsamt det är, lyckas till slut odla det i labbet och kan kanske lyckas framställa ett botemedel.

Alan Krumwiede (Jude Law) är gruset i maskineriet, en bloggande konspirationsteoretiker med flera miljoner läsare som alla tror att han serverar sanningen som myndigheterna och läkemedelsföretagen döljer. Krumwiede hävdar att forsythia botar viruset men att det hålls hemligt för att det inte finns något sätt att tjäna pengar på det. Huruvida han tror på det han säger eller sprider lögner för att tjäna pengar blir aldrig helt klart. Han är i alla fall med för att illustrera hur osanning och rykten skapar rädsla och panik.

Contagion ger - såvitt jag kan bedöma - en korrekt bild av ett epidemiskt förlopp. Det börjar med ett fåtal fall och vag rädsla. Fler och fler blir sjuka och allvarliga människor försöker förutsäga hur illa det kan bli. Information grävs upp och kan antingen lämnas ut eller hållas hemlig. Rädslan ökar, paniken börjar visa sitt ansikte. Människor hamstrar mat, batterier, allt de kan tänkas behöva om epidemin blir värre än samhället kan hantera. De köar på apotek för att få tag på allt de tror kan hjälpa. Områden karantänförklaras och avspärras, och nödorganisationer delar ut mat. Samtidigt sker det febrilaste arbetet i laboratorier, där viruset ska besegras med vetenskap.

Alltihop är intressant, men det är intressant på ett lite fjärmat, kyligt sätt. Contagion är kanske lite väl mild, lite väl verklighetstrogen, och lite väl odramatisk för att riktigt fascinera. Den är tekniskt välgjord men förblir sval hela vägen igenom och inga av de stora händelserna tar verkligen tag i mig. Likväl fastnade den i huvudet och just nu får den mig att önska att jag hade en flaska handsprit.

tisdag 9 april 2013

Ben X (2007) - 2/6


Ben (Greg Timmermans) är en tonåring med Aspergers, och som många tonåringar med Aspergers (och även tonåringar utan Aspergers, i och för sig) har han det svårt. Han mobbas i skolan och har inga vänner. Hans tillflykt är onlinespelet ArchLord, där han spelar en mäktig krigare.

Där har han också sin enda vän, Scarlite (Laura Verlinden). De har aldrig träffats i verkligheten - hon vet inte ens hur han ser ut - men med henne känner sig Ben trygg och fungerande, något han aldrig får uppleva utanför datorn.

En ovanligt grov mobbningsincident får Ben att kasta en stol genom ett fönster, och när han kallas in till rektorn för att förklara sig säger han inte ett ord. Hela händelsen fångas på film och läggs ut på internet. Bens mor (Marijke Pinoy) får se filmen och vill ta hand om sin son, men som så ofta blir det bara värre när föräldrarna blandar sig i.

Ben sjunker allt djupare ner i mörkret och hans meddelanden till Scarlite gör henne orolig. Hon säger att hon vill träffas, men när det är dags ger sig Ben inte till känna. Han sitter bredvid henne på tåget, men hon vet inte vem han är. När han inte ens vågar tala med Scarlite når han kanske vägs ände.

Jag kan inte tala om Ben X utan att tala om slutet, och jag kan inte tala om slutet utan att riskera att spoila det. Jag försöker vara återhållsam och säger att Ben X faller på att vara feg och orealistisk. Den porträtterar ett händelseförlopp som aldrig hade kunnat inträffa och som inte hade haft mycket till känslomässig kraft om det hänt. Världen är helt enkelt inte på det vis som Ben X:s slut kräver för att fungera.

söndag 7 april 2013

Das Boot (1981) - 5/6


Det finns ett halvdussin versioner av Das Boot. Den har släppts som långfilm i olika versioner, som miniserie, och slutligen som en 293 minuter lång film som består av nästan allt material från miniserien. Det är den versionen jag har sett.

De nästan fem timmarna berättar en episk historia genom det klassiska greppet att observera det stora genom det lilla. I det här fallet är det andra världskriget genom en enda tysk ubåt och dess besättning. Deras öden är en miniversion av det Tyskland gick igenom under detta det blodigaste av alla människans krig.

Vår huvudperson, i så måtto det går att välja en enda, är löjtnant Werner (Herbert Grönemeyer). Han skickas som krigskorrespondent till ubåten U-96. Vi träffar honom och resten av besättningen på en nattklubb där soldaterna festar innan de ska ge sig ut under havet i en trång metallburk. Redan här ser vi de första sprickorna i den nazistiska rustningen när kapten Thomsen (Otto Sander) håller ett tal som führern nog inte hade tyckt om.

Löjtnant Werner är vår berättare och det är genom honom vi följer handlingen. Han studerar officerarna och manskapet. Han vet vilka som är nazister - egentligen bara en man ombord - och vilka som är mer skeptiska. De flesta verkar inte bry sig, de gör som de blir tillsagda och försöker komma undan med vad de kan.

Det är svårt att i korta ordalag beskriva en film så svepande som Das Boot. Vi följer besättningen genom strider, stormar, segrar och nederlag. Kriget böljar, misstankarna att det inte står väl till med Tyskland kryper upp till ytan, men manskapet fortsätter göra sitt jobb. De är faderlandets soldater, det är vad de gör.

De klaustrofobiskt effektiva scenerna ombord på ubåten kontrasteras med öppna, ljusa scener där besättningen lämnar skeppet. De bjuds in på ett lyxfartyg där de får berätta sina historier för ivrigt lyssnande patrioter. Sedan sitter de fast under vattnet i en ubåt som de kämpar för att reparera innan syret tar slut. Och ständigt rör de sig mot slutet som vi - och även de - vet är oundvikligt. Det finns ingen seger; det är bara en fråga om vem som kommer att överleva.

Lothar-Günther Buchheim, som skrev boken som filmen bygger på, var inte nöjd med resultatet. Han tyckte att hans antikrigsbok hade förvandlats till ännu en film som glorifierade krig, en blandning mellan en tunn amerikansk actionfilm och tysk krigspropaganda. Jag tror inte att han och jag såg samma version. I den Das Boot jag såg finns ingen glorifiering. Berömmet officerarna får är ihåligt, hedern och äran är långt borta. Det här kriget har ingen ljus sida.

torsdag 4 april 2013

The Campaign (2012) - 4/6


Charles och David Koch är två sanslöst rika, sanslöst mäktiga amerikanska affärsmän. De skyfflar in förmögenheter i amerikansk politik och har tidigare försökt driva landet mer direkt men verkar nu vara nöjda med att styra med tyglar av dollar. I The Campaign representeras de - under ett tunt skynke - av Glen (John Lithgow) och Wade (Dan Aykroyd) Motch, strateger och manipulatörer vars mål är att få politiker valda som är skyldiga dem tjänster.

När kongressman Cam Brady (Will Ferrell), som hittills saknat motstånd, plötsligt gör sig omöjlig genom att lämna ett sexuellt explicit meddelande på fel persons telefonsvarare, går bröderna Motch in och kontaktar Marty Huggins (Zach Galifianakis), ett simpelt lokalt original. Trots hans av allt att döma begränsade intelligens vill de ha honom som republikanernas kandidat till kongressen, mest för att de är gamla kompisar med hans far (Brian Cox).

Marty går med på det för att hjälpa sin stad, och Cam går genast till attack. Bröderna Motch hyr in den politiske strategen Tim Wattley (Dylan McDermott), som hänsynslöst skrider till verket och förvandlar Marty till en helylleamerikansk framgångsrik familjefar i stället för den löjlige, välmenande fåne han är.

Marty är kanske för god för politik, en sorts komisk Jefferson Smith, och han lovar naivt Cam Brady att driva en renhårig kampanj. Det varar inte länge; Cams angrepp är för våldsamma och aggressiva. Kampanjen blir smutsigare och smutsigare tills alla gränser sprängs och det blir uppenbart att vi befinner oss i komedins land.

Det är roligt och träffsäkert. Vi känner igen argumenten, antydningarna, skandalerna. De är uppblåsta versioner av verklighetens amerikanska politik. Bakom alltihop lurar bröderna Motch, vars plan är att sälja staden till kineser. De ska driva fabriker med kinesisk arbetskraft och få outsourcingens fördelar utan transportkostnaderna. Det gör förstås Marty upprörd, men vad kan han göra?

På sin nivå fungerar The Campaign utmärkt. Det är alltid svårt att gå över från brutal komik till riktiga känslor, men Marty Huggins och Zach Galifianakis får det att lyckas. Marty är trots sin löjliga framtoning en karaktär som charmar, en Bucky Larson som det går att bry sig om. Cam Brady får en annan sorts behandling: hans liv är, visar det sig, ypperligt tomt. Men till och med han kan kanske finna frälsning.

tisdag 2 april 2013

Raging Bull (1980) - 4/6


Det här var en besvikelse. Raging Bull är en legendarisk film, unisont hyllad. Den kallas för det bästa Martin Scorsese gjort och det bästa Robert De Niro gjort. Det är tunga namn och tillsammans har de producerat både Taxi Driver och Goodfellas. Starka filmer. Konsensustoppen på deras samarbete måste vara något alldeles speciellt.

Nej. Jag föredrar både Taxi Driver och Goodfellas, med breda marginaler. Därmed inte sagt att Raging Bull är en dålig film; det är den absolut inte. Men den är inte i närheten av att förtjäna sitt rykte. Den sanna historien om boxaren Jake La Motta når aldrig någon upplösning. Det finns ingen tillfredsställelse här, inte ens den tillfredsställelse man får av en film med okonventionell, kanske mystisk, struktur.

Temana är starka - vrede och förvirrad sexualitet. Jake La Motta (De Niro) är fast i sina oflexibla tankebanor. Vreden dyker upp och måste uttryckas, den kan inte kvävas. Sexualiteten är allhärskande, och den innebär att erövra kvinnor och kedja dem. Minsta misstanke om otrohet väcker vreden. La Motta måste vara alfahanne och om han för ett ögonblick misstänker att han inte är det känner han bara till ett sätt att bemöta det: med nävarna.

Mellan våldet kan han - stundtals - vara en god man, men det är övergående. Allt i hans liv styrs av vreden. Hans bror (Joe Pesci), själv en före detta boxare och numera Jakes manager, blir mål för raseriutbrotten lika lätt som Jakes fru Vickie (Cathy Moriarty). Det är knappt Jake kan hålla sig i skinnet när han är bland de mäktiga män som alltid förekommer i Scorseses filmer: maffiabossar, gangstrar, hårda män som inte tolererar bristande respekt.

Vi följer honom genom boxningsmatcher - de bästa scenerna i filmen, var och en av dem filmad i sin egen stil - och efter att boxningskarriären har slutat ser vi honom bli nattklubbsägare, vilket för med sig sina egna problem. Ständigt förs Jake framåt av sina instinkter och ständigt får de honom i trubbel. Han är en tragisk figur och en fundamentalt frånstötande figur. Han förlorar karriär, familj, pengar och jag tror inte att han någonsin inser hur det gick till.

Jag känner det fantastiska under ytan, men när jag tittar kommer det aldrig upp. Raging Bull är en film som aldrig når fram, som till slut verkar bestå av stycken som inte hör samman. De Niro är bra, Pesci är bra även om det är i samma roll han alltid spelar, Scorsese gör sitt jobb som han alltid gör, och jag har kanske aldrig sett så här intagande boxningsscener. Men summan undflyr mig, och jag är besviken.