söndag 31 mars 2013

The Dream Team (1989) - 2/6


Vi har fyra mentalpatienter. Billy (Michael Keaton) är en aggressiv mytoman som inbillar sig att han är Vietnamveteran. Henry (Christopher Lloyd) tror att han tillhör läkarna snarare än patienterna, och går omkring i kostym med ett anteckningsblock. Jack (Peter Boyle) påstår att han är Jesus och gillar att gå omkring utan kläder. Albert (Stephen Furst) är en förvuxen pojke som inte talar utom för att citera baseballkommentatorer. På en utflykt från mentalsjukhuset förlorar de sin läkare (Dennis Boutsikaris) och måste klara sig själva.

Vad kan det bli av detta? Jag må vara obotligt positiv, men jag tycker att det låter lovande. I ett annat universum, där filmer styrs av andra krafter än i vårt, hade det blivit något bra. Inte briljant, inte genialiskt. Men roligt. Kanske minnesvärt. Åtminstone skojig underhållning för stunden. Det hade inte krävts så mycket.

Inte talang, i alla fall. Det saknades inte i den här filmen. Däremot saknades mod. Det är som om filmskaparna började med sitt koncept, började fundera på vart de kunde bli av med det, och sen fick order från allvarliga män i kostym: ta inga risker. Följ formeln. Ge oss något platt, simpelt, standard. Ingenting överraskande. Ge oss något som säljer precis lagom med biljetter för att tjäna tillbaka budgeten och lite till. Och det var precis vad de fick.

Historien i The Dream Team är inte vad som hände med läkaren; det är helt ointressant. Så givetvis är det det som manuset fokuserar på. Han bevittnade ett mord, blev slagen medvetslös och ligger nu på sjukhus, hotad av mördarna som vill bli av med vittnet. Det blir förstås de fyra mentalpatienterna som blir tvungna att ta sig i kragarna, rädda sin doktor och naturligtvis råka bli friska som bonus. Under tiden får vi några skämt om deras fisk-på-torra-land-beteende ute i verkligheten, vilket är det filmen egentligen borde ha handlat om.

När jag ser trista komedier som denna kommer jag att tänka på Bad Santa, en film som inte fegade, inte fuskade, och på så vis skapade något sällsynt. Dess huvudperson blev inte magiskt bättre i slutet. Hans historia knöts inte ihop till ett gulligt litet paket. Han svek inte sig själv. Därför minns jag den, medan filmer som The Dream Team sjunker bort i dimmorna.

torsdag 28 mars 2013

Eat Pray Love (2010) - 1/6


32-åriga Liz Gilbert hade ett drömliv: ett fint hem, ett äktenskap, en framgångsrik karriär. Men något saknades, hon insåg att det inte var vad hon ville ha. Hon bröt upp från äktenskapet och tillbringade ett år med att finna sig själv. Först njöt hon av mat och vin i Italien, sedan utforskade hon sin andlighet i Indien, och slutligen reste hon till Bali och fann kärleken. Hon har hittat sin inre frid.

Om du redan nu känner dig värmd och inspirerad så skulle du förmodligen älska Eat Pray Love. Det enda jag känner är ett växande illamående över självcentrerade, bortskämda, välbärgade västerlänningar som drabbas av outhärdliga i-landsproblem och måste besegra dem genom att fokusera på sig själva - som om de inte gjort det tillräckligt - och gärna genom att parasitera på kulturer de inte bryr sig om att försöka förstå och vars medlemmar bara kan drömma om att ha de problem besökarna har, eller resurserna för att göra något åt dem.

Men det kanske är annorlunda för dig. Du kanske skulle gilla att tillbringa två och en halv timme i sällskap med denna enormt lyckosamma människa, porträtterad av Julia Roberts (och i ärlighetens namn hade det väl inte gått att hitta en mer lämpad skådespelerska), medan hon oavbrutet gnäller om hur hemskt hennes perfekta liv är samtidigt som hon lever i ett år precis som hon vill, vilket enbart var möjligt för att hon fick förskott på boken hon skulle skriva om det.

Det kanske inte stör dig att se magra Julia Roberts propagera för att njuta av livet, äta upp sin pizza och sen köpa större jeans även om det krävs att hon lägger sin fjäderviktskropp på provrummets golv och sliter i byxknapparna. Det är kanske okej med dig att hon tvunget måste resa utomlands för att finna newageig upplysning, som om det vore mer sannolikt att indierna skulle råkat snubbla över sanningen än att amerikanerna skulle ha gjort det, eller att hon väl där omges av utfattiga indiska barn som tigger om slantar men hon är för självupptagen för att märka det.

Du finner det kanske fullständigt realistiskt att främlingar utan anledning att lita på Gilbert glatt säger djupt personliga saker efter att ha känt henne i femton sekunder, eller att hon omger sig med människor som enbart talar i kvasifilosofiska plattityder och lättdjupa aforismförsök. Det uppnår självparodi när Gilbert frågar en man "do you always speak in bumper sticker?"; om man inte fick göra det skulle den här filmen sakna manus.

Du har kanske ingenting emot att det absolut bästa i filmen, Richard Jenkins som en amerikan som Gilbert träffar i Indien, får en chans att göra något riktigt bra av sin mest lovande scen men tvingas berätta en känslorörande historia baklänges, tvärtemot all dramaturgi, så att resultatet uteblir. Där kände jag nästan något bra, en liten stund. Det gick fort över.

Gilberts bok tillbringade nästan tre år på New York Times bestsellerlista, och det påstås att den är bättre än filmen. Den skulle inte rimligen kunna vara sämre. Den Liz Gilbert som vi träffar i filmen exemplifierar allt som är fel med den västerländska kulturen. Blind självupptagenhet, fetischistisk dyrkan av det utländska tillsammans med total avsaknad av förståelse, hårresande bortskämdhet och oändligt gnällande missnöje med ett liv som nästan varenda människa som någonsin levt skulle betrakta som en fullständigt orimlig drömtillvaro, fixering vid att "finna sig själv" som om det är ett riktigt problem och inte något påhittat av människor som inte vet och inte kan föreställa sig vad det innebär att ha riktiga problem.

Så känner jag. Det kanske är annorlunda för dig.

tisdag 26 mars 2013

Lyckad nedfrysning av herr Moro (1995) - 3/6


Inspiration kan komma från många konstiga ställen. I fallet Lyckad nedfrysning av herr Moro, en show med komikeralliansen Galenskaparna och After Shave, kom det från ett fotografi från 1930-talets USA, som påstår sig föreställa en mr Moro som framgångsrikt frysts in i ett isblock och en halvtimme senare hackats ut igen, vid god hälsa. Eller så kom kanske inspirationen från Roy Anderssons hårt kritiserade, skattefinansierade projekt med samma namn.

Galenskaparnas författare Claes Eriksson har i alla fall utifrån denna enda källa fantiserat ihop sin berättelse om herr Moro, som han själv spelar. Moro arbetar på en kylskåpsfabrik och är i princip osynlig. Ingen lägger märke till honom, ingen bryr sig om honom. När arbetskamraterna vill ha med honom ut på rast är det nästan förvånande.

Någon som däremot uppmärksammar herr Moro är effektivitetsexperten professor Stillo (Anders Eriksson) som förklarar herr Moro för den mest ineffektiva personen på fabriken. Moro är faktiskt så ineffektiv att hans närvaro är en negativ inverkan; det jobb han utför är så ineffektivt att det hade varit bättre om han inte gjorde det. Därför får han sparken av direktör Karl Kloss (Peter Rangmar), vilket herr Moros arbetskamrater inte märker.

Han beger sig hem till lägenheten han delar med sin fru Monica (Kerstin Granlund), sin boxande far Jimmy (Anders Eriksson), den inneboende David Skotte (Peter Rangmar), och svågern Floyd (Knut Agnred), som är före sin tid. Även vicevärden Gino Toblerone (Per Fritzell) är där för att laga ett rör. Via diskussioner och musiknummer når de uppenbarelser och till slut lyckas herr Moro ta plats och bli uppmärksammad.

Det finns en hel del lustiga stunder i Lyckad nedfrysning av herr Moro, men det rör sig om enstaka scener och sånger. Det kommer aldrig i närheten av mästerverk som Leif, Grisen i säcken och Monopol, och jag tillbringar den mesta tiden med att vänta på att de där riktigt briljanta ögonblicken ska dyka upp. De kommer, men sällan, och de varar inte.

Dessutom är alla låtarna svenska varianter på redan kända musikstycken, vilket jag i och för sig inte märkte förrän herr Moro sjöng sin version av Mr. Cellophane från Chicago, så vi får inte fullt ut njuta av gängets musikaliska talanger.

Lyckad nedfrysning av herr Moro är nödvändig för Galenskaparna-totalisten men för oss andra går den att hoppa över. Jag blev glad när jag insåg att det fanns en hel revy jag inte sett, och besviken när den inte matchade dem jag har sett.

söndag 24 mars 2013

Catch and Release (2007) - 5/6


Clerks-regissören Kevin Smith hävdar ofta att han inte är någon skådespelare och att det var därför han i sina egna filmer tog rollen som Silent Bob, vars huvudsakliga egenskap är att han i de flesta av dem fäller en replik eller två som mest. Så hur förklarar han sin kritikerhyllade insats i Catch and Release, för övrigt den största roll han haft i en film som han varken skrivit eller regisserat? Med att regissören Susannah Grant lät honom ta replikerna och säga dem på sitt eget sätt.

Alla som sett hans frågestunder där han i flera timmar står och är rolig på en scen framför hundratals människor vet att han är intelligent, kvick, och karismatisk. Framför allt har han förmågan att vara rolig samtidigt som han förmedlar information och känslor. Det är också precis hans karaktärs uppgift i Catch and Release, så med andra ord begår han precis den handling som är mångas förstaval när det gäller att kritisera en skådespelare de inte gillar: han spelar sig själv. För en gångs skull är det sant, och skådespelaren själv erkänner det utan vidare omsvep.

Men just därför att Kevin Smith är alla de där adjektiven jag prisade honom med så fungerar det fantastiskt bra. Det är som att titta på de där frågestunderna, fast nu med en handling. Kevin Smith lufsar runt i morgonrock, sover bort hela dagar, dricker för mycket, äter konstant, kommer med djupa citat (som han känner till för att de finns på teförpackningar) och ger filmen ett varmt hjärta. Jag älskade varenda minut med honom och fann mig längta efter att han skulle dyka upp igen.

Vilket faktiskt nästan är synd, för det distraherar från en film som - trots kritiken den fått - är riktigt bra och en berättelse som är riktigt intressant. Catch and Release tar något så uttjatat som den romantiska komedin och utmanar dess formler, blandar formler, och övergår alla formler.

Jennifer Garner spelar Gray, en Coloradobo som precis ska gifta sig med sin älskade Grady när han dör i en olycka. Hon har inte råd att bo ensam i huset de tänkte dela, så hon hamnar i stället i huset han delade med sina kompisar Sam (Smith) och Dennis (Sam Jaeger). Fritz (Timothy Olyphant) är bosatt i Los Angeles men kom till Boulder för bröllopet och slår sig också ner i huset. Gray har aldrig tyckt om Fritz och det blir genast spänt mellan dem, inte minst för att hon redan på begravningen tvingas bevittna hur han sätter på en servitris i badrummet dit hon dragit sig undan. "I never understood why he was friends with you", säger hon. "You don't even seem to miss him."

Advokater blir inblandade för att reda upp arvet och eventuell gemensam egendom, och på så vis får Gray den första av många överraskningar. Grady hade ett konto hon inte kände till, ett konto med mycket pengar på. Och när hon tittar på kontoutdraget visar det sig att det inte var Gradys enda hemlighet.

Hon börjar rota i Gradys förflutna och inser att det var mycket som inte var som det verkade. Han var inte den ende med hemligheter - Dennis har sina och Fritz har sina. Det är nog bara Sam som är fullständigt ärlig och till och med han döljer ett djup.

Jag tyckte om Catch and Release. Jag tyckte om hur jag inte visste vad som skulle hända härnäst, vart berättelsen skulle ta vägen, eller hur relationerna mellan karaktärerna skulle förändras. Den har alldeles för många "karaktär hör något som inte var ämnat för hens öron"-stunder - när man måste ha en karaktär till att säga "that's the thing with small houses, everyone hears everything" är det ett säkert tecken på att det gått för långt - och den tappar både fart och kraft i slutet men som helhet är den riktigt lyckad. Kevin Smith stjäl showen genom att vara sig själv och utan honom skulle den här filmen inte ha den inbodda, genuina charm som nu gör den så älsklig, men den skulle fortfarande vara värd sina två timmars uppmärksamhet.

torsdag 21 mars 2013

A Dangerous Method (2011) - 3/6


Hur mycket jag än föraktar Freuds kvacksalveri och Jungs faiblesse för det vi i dag kallar parapsykologi så får man ändå ge dem erkännandet att de revolutionerande mentalvården genom att betrakta hjärnan som ett organ som alla andra, som får sjukdomar som alla andra organ, men framför allt genom att testa att helt enkelt prata med patienter och se om de kunde berätta vad som fick dem att må dåligt. Det fanns en tid, för inte så länge sedan, när det var ett paradigmförändrande koncept.

Det framgår tydligt i A Dangerous Method, där det enda som lugnar ner den våldsamt hysteriska Sabina Spielrein (Keira Knightley) är Carl Jungs (Michael Fassbender) förslag att de ska träffas för att prata. Det chockar henne så att hennes attack inte kan fortsätta, och när han lockar ur henne ord efter ord kommer hon längre än hon gjort på ett helt liv.

Jung fick idén från Sigmund Freud (Viggo Mortensen), som publicerade tankar om psykoanalys och talterapi men tydligen aldrig gjorde något med det. Jung har väntat på rätt patient, och nu dök hon upp: en ung kvinna med en egentligen rätt simpel psykosexuell störning. Han arbetar med henne i åratal och hon förvandlas från ett vrak till en framgångsrik student som själv försöker bli läkare och psykiater.

Jung använder fallet Sabina för att få kontakt med Freud, och de två männen börjar utbyta tankar. Jung ser Freud som en fadersfigur och Freud ser Jung som en elev, någon som kan ta hans innovationer och göra verklighet av dem. Men redan från början finns det meningsskiljaktigheter där, klyftor mellan dem.

Freud hävdar envist att alla neuroser är sexuella, vilket Jung finner trångsynt och falskt. Jung söker mening i drömmar och hugskott, vilket Freud finner ogrundat och kritiserar därför att det riskerar yrkets anseende. Deras olikheter leder till djupa gräl som aldrig löses. De håller sig hövliga mot varandra, men det är tydligt att de har blivit fiender.

Samtidigt är Jung alldeles för insyltad i fallet Sabina. De inledde för länge sedan ett förhållande, men Jung erkände för sin fru Emma (Sarah Gadon) och avslutade det. Han och Sabina kan fortfarande vara läkare och patient, men ingenting mer. Hon blir förbannad men kommer senare tillbaka som elev.

Jag gillar att det visas både att Freud var en pseudovetenskaplig sexualfixerad skojare och att Jung var en fluffhjärnig ockultismfantast. A Dangerous Method är välspelad - Michael Fassbender och Viggo Mortensen har väl aldrig gjort något dåligt och detta är det bästa jag sett från Keira Knightley. Den är tekniskt välgjord på alla plan utom ett, som tyvärr sänker filmen: klippningen. Filmklippning är en svårare konst än man tror. Det handlar om att ta bort och lägga till tills filmen helt plötsligt blir rätt, och det är inte lätt att i förväg veta vad som är rätt. I A Dangerous Method ser man vad som händer när det går fel.

Filmen är hackig, hoppig och osammanhängande. Stora sjok meningsfulla scener verkar ha bara skurits bort och försvunnits utan att ersättas. Vi tillbringar en massa tid med att se Freud och Jung förbereda en resa till USA, vi ser dem på båten på väg dit, och helt plötsligt är de i Europa igen. Vi ser Jung och Sabinas förhållande ta slut, vi ser dem träffas, och helt plötsligt har de sex utan närmare förklaring och utan att det nämns igen. Tidslinjen är oklar, karaktärernas relationer skiftar hastigt, och alldeles för mycket bara händer och flyter förbi. Här har vi en film som hade tjänat på att vara längre.

tisdag 19 mars 2013

The Blair Witch Project (1995) - 1/6


När jag tittar på vad folk söker på när de hittar till den här bloggen så är det bedrövligt många som vill veta om Paranormal Activity var en sann historia. Det är den förstås inte. Låt mig säga så här: om en ung kvinna försvann, hennes sambo dog, och man hittade videoband som avslöjade det förlopp som nu visas under namnet Paranormal Activity, skulle de människornas nära och kära, föräldrar och syskon, verkligen bestämma sig för att visa den filmen på bio? Är det så man reagerar på en sådan händelse? Kan någon tro på det?

Precis samma sak gäller The Blair Witch Project, filmen som inte skapade men väl populariserade shakycam-fejkdokumentärstilen som envisas med att spruta ur sig skitfilm efter skitfilm. Paranormal Activitys rötter löper raka vägen tillbaka till The Blair Witch Project och den lyckas faktiskt vara marginellt bättre än sin föregångare. Ursprungsfilmen är en tråkig röra vars framgångar är obegripliga, även om det är än mindre begripligt hur någon kunde tro att den var på riktigt.

De tre filmstudenterna Heather (Heather Donahue), Joshua (Joshua Leonard) och Mike (Michael C. Williams) bestämmer sig för att göra ett filmprojekt om Blairhäxan, en mytologisk varelse som lever i närheten av byn Burkittsville. De hör de sedvanliga spökhistorierna, bland annat en om barnamördaren Rustin Parr, och de filmar alltihop på sina två bärbara kameror. Sen ger de sig ut i skogen för att hitta till en kyrkogård som Heather hört ska finnas där ute. Kort efteråt går allt åt helvete; de hittar inte ut ur skogen, de får slut på mat, de blir hungriga, trötta, desperata, arga på varandra och allt mer förtvivlade. De hittar mystiska saker utanför tältet på morgnarna. Någonting förföljer dem.

Grundproblemet med genren är förstås att karaktärerna fortsätter filma mitt i alla de förhopningsvis spännande händelser de råkar ut för. Ibland låtsas inte filmerna om problemet alls, ibland försöker de hitta på en ursäkt. Här är det att Heather är en filmfanatiker som hanterar situationen genom att se den via sin kamera.

Hur kan hon fortsätta? De skulle vara ute i skogen i ett dygn, och hon filmar tydligen mer eller mindre hela tiden. Tar inte batterierna i deras nittiotalskameror slut? Hur mycket band hade de med sig? För en film som strävar efter realism - så till den milda grad att den faktiskt låtsas vara på riktigt, hur orimligt det påståendet än är - är det ett svårt slag.

Men det är värre att filmen bara är så dålig. Den är tråkig, träigt spelad, dunkel och möglig. Den försöker skapa en stigande känsla av skräck men det är många gånger otäckare att själv vara ute i en helt vanlig skog en helt vanlig natt, utan häxor eller mysterier, än det någonsin blir att titta på The Blair Witch Project. När filmen äntligen börjar bli intressant är det bara ett par minuter kvar av den, och slutet är så fullständigt intetsägande och otillfredsställande som det rimligen kan vara.

Mitt hat mot trenden som den här filmen gav upphov till må göra mig jävig, men inte så här jävig. Hyllningarna till den här filmen är ett mysterium för mig, dess framgångar ett än större. Var de här sakerna verkligen så nya och fräscha för tjugo år sedan? I så fall, missade folk helt enkelt att de må vara nya men bara inte var bra? Tydligen. För mig är The Blair Witch Project något jag såg för att ha sett och aldrig tänker se igen.

söndag 17 mars 2013

12:01 PM (1990) - 6/6


Jag skulle vilja recensera den här filmen utan att nämna Groundhog Day, men jag antar att det är omöjligt. Både Filmtipsets och IMDb:s sammanfattning pratar om Bill Murray-komedin från 1993 som till att börja med verkade vara, tja, ännu en Bill Murray-komedi. Åren gick och den började omvärderas; kanske fanns det mer där. Numera dyker det med jämna mellanrum upp en recension eller artikel som hyllar den som en av de bästa amerikanska filmerna någonsin. Och den är faktiskt fantastisk, vilket tog mig flera år och flera tittar att inse.

Den har blivit en kulturell standardreferens, men den var förstås inte först med sin idé, den oändliga tidsloopen som dess huvudperson finner sig fången i. Konceptet har använts många gånger i böcker och filmer, bland annat i en novell från 1973 av Richard A. Lupoff. Novellen blev 1990 till den Oscarnominerade kortfilmen 12:01 PM, och när Groundhog Day kom ut tre år senare anklagade Lupoff och 12:01 PMs regissör Jonathan Heap filmskaparna för att ha plagierat deras historia.

Jag vet inte om Groundhog Days manusförfattare Harold Ramis och Danny Rubin faktiskt fick idén från 12:01 PM, men plagiat känns som en ganska långsökt anklagelse. Bortsett från det grundläggande konceptet - som inte var Lupoffs uppfinning - ser jag få likheter mellan de två filmerna. Där Groundhog Day trots allt är en komedi finns det inget komiskt i 12:01 PM, Murrays karaktär påminner inte om huvudpersonen i 12:01 PM, och framför allt är stämningen och upplösningen i de två vitt skilda från varandra. 12:01 PM är en skildring av helvetet.

Den drabbade är Myron Castleman (Kurtwood Smith som för mig alltid kommer att vara Clarence Boddicker, Robocops symbol för världens förruttnelse). Hans loop börjar 12:01 när han har lunchpaus från sitt skrivbordsjobb på en advokatfirma. En timme senare slår klockan ett - mörker, ljus, färger, och sen är klockan 12:01 igen. Samma timme upprepas om och om igen, i oändligheten.

När vi träffar honom har han gått igenom det trettio eller fyrtio gånger och för första gången tar han mod till sig och talar med den vackra kvinnan som sitter och ritar på en parkbänk (Jane Alden). Det är första gången som han har inlett ett samtal med en främling, men det är något med henne, säger han. Till slut berättar han vad det är han går igenom och hon måste tro att det är en galning hon har framför sig, men hon varken skriker eller flyr. I stället håller de om varandra den sista minuten innan det börjar om igen.

Myron får en strimma hopp när han ser en tidningsartikel om en fysiker som förutsagt att universum kommer att drabbas av en timslång tidsloop. Varför såg han den först nu? Vad krävs för att man ska börja lägga märke till saker man passerar varje dag?

Från det ögonblicket handlar Myrons liv om att få tag på fysikern, professor Nathan Rosenbluth (Dom Amendolia), övertyga honom om att han talar sanning och faktiskt behåller minnet från en loop till en annan, och ställa den viktigaste frågan av alla: Tar det någonsin slut? Finns det något att göra?

En del historier fastnar i minnet för att de lyckas föra in en i sin handling så att man inte bara lever sig in med hjärnan utan med känslorna också. Harlan Ellisons I Have No Mouth And I Must Scream är en av dem därför att den är en skildring av helvetet som det går att föreställa sig. Oändligt lidande på ett förståeligt sätt, inte som ett abstrakt koncept. Det är bara minuter sedan jag såg 12:01 PM men jag tror att den kommer att visa sig vara en av de historierna, och av precis samma anledning.

Det går inte att distansera sig från det som drabbar Myron Castleman. Den får mig att börja tänka på vad jag hade gjort i hans situation. Hade jag stått ut? Hade jag haft något val?

Trots att filmen är så kort (inte ens hälften så lång som tidsloopen den visar) hinner den med att visa oss förtvivlan och utmattning; Myron lever i en värld där alla människor säger samma korkade, elaka saker om och om igen. Samma meningslösa olyckor och misstag upprepas. Samma andefattiga samtal, samma tråkiga skämt. De gråaste bitarna av en vanlig människas liv, de bitarna som man tar sig igenom för att man vet att det finns något på andra sidan. För Myron Castleman finns det inget på andra sidan och det är så här världen kommer att vara, timme ut och timme in, i evighet.

torsdag 14 mars 2013

The Imposter (2012) - 4/6


1994 gick den då trettonårige Nicholas Barclay ut för att spela baseball. Han kom aldrig hem igen. Tre år senare fick hans familj ett telefonsamtal från Spanien. En skrämd, skadad yngling hade hittats av ett turistande par som ringt polisen. Han sa att han var Nicholas Barclay och att han kidnappats av militärer och tillsammans med andra olyckliga unga män utnyttjats som sexslav och tortyroffer.

Familjen Barclay reagerade med glädje och såg till att hämta hem sin försvunne son så fort de kunde. Inte ens när det visade sig att deras blonde blåögde amerikanske son nu var mörkhårig, brunögd och talade med fransk accent betvivlade de - i alla fall offentligt - att han var den han utgav sig för att vara.

Det var han förstås inte. Han var en 23 år gammal fransman vid namn Frédéric Bourdin, som redan vid så unga år tillbringat en stor del av sitt liv med att leva under falsk identitet. Han säger sig själv ha gjort det minst 500 gånger, och några av dem har liksom Nicholas Barclay varit faktiska försvunna människor.

I The Imposter får vi se intervjuer med Bourdin själv, familjen Barclay, en FBI-agent som var inblandad i historien, och privatdetektiven som upptäckte att Bourdin inte var Nicholas och började samla bevis mot honom. Vi får höra deras minnen av händelseförloppet och deras känslor inför det - Nicholas syster frågar sig om och om igen hur hon kunde vara så dum. Det undrar vi också. Bourdin och privatdetektiven har sin egen hypotes, som får det att isa i magen på mig.

Allt det här är väldigt intressant, men det jag saknar är något mer av en insikt i Bourdins hjärna. Framför allt saknar jag ett svar på frågan varför. Varför ville han så gärna vara Nicholas Barclay? Varför betraktade han det som en drömsituation att få gå i skolan igen? Han pratar om att han sökte kärleken han alltid saknat som barn, men varför saknade han den? FBI-agenten som intervjuade honom när han fortfarande var Nicholas sa att han gav henne detaljer om det han utsatts för som övertygade henne om att han på ett eller annat sätt varit med om det; antingen som offer eller som förövare. Det behövde jag höra mer om. 

När det gällde familjen Barclay fick vi i alla fall ett förslag och om vi inte köper det har vi möjlighet att komma på ett eget. När det gäller Bourdin får vi aldrig den möjligheten; den numera reformerade seriebrottslingen förblir en gåta. Frågan "varför" upprepar sig i huvudet på mig och får aldrig något svar.

tisdag 12 mars 2013

Melancholia (2011) - 1/6


Det första jag hörde om Melancholia var att Lars von Trier ansåg att det var den enda av hans filmer som hade ett olyckligt slut. Med tanke på hur hans filmer brukar sluta undrade jag spontant vad som hände i den här. Gick världen under? På det hela taget var det ingen dålig gissning.

Jag gissade dock inte att den skulle vara så här tråkig. Det är inget gott tecken att jag en minut in i filmen får lust att snabbspola. Det är ett dåligt tecken att den lusten bara växer. Och det är ett riktigt uselt tecken att lusten efter en halvtimme övergår i handling.

Melancholia börjar väldigt långsamt. Och jag menar inte "långsamt" som i "ingenting händer på ett tag", även om det också är sant. Jag menar att den bokstavligt talat går långsamt, som i extrem slow motion. Till synes orelaterade småstycken rör sig nästan obemärkligt medan en blå planet krockar med Jorden.

När det äntligen är över ökar hastigheten men mitt intresse förblir det samma. Vi träffar ett nygift par, Justine (Kirsten Dunst) och Michael (Alexander Skarsgård), som är försenade till sin bröllopsfest och nu sitter i en limousine med en oerfaren chaufför. Alltför lång tid läggs på de fullständigt ointressanta försöken att backa limousinen.

Till slut anländer Justine och Michael till festen som snabbt förstörs av Justines bittre far (John Hurt), bråkige mor (Charlotte Rampling), slemmige chef (Stellan Skarsgård) och Justines egen irrationalitet och depression, som kvickt dödar äktenskapet så att hon måste bo tillsammans med sin syster (Charlotte Gainsbourg), hennes man (Kiefer Sutherland) och deras son (Cameron Spurr). Jag finner ingen anledning att bry mig om de här människorna, med möjligt undantag för sonen, men de lyckas alldeles utmärkt med att irritera mig. De är gnälliga, självcentrerade, retliga och obehagliga.

Samtidigt är den ovan nämnda planeten, döpt till Melancholia, på väg mot Jorden. Vetenskapsmännen säger att den kommer att passera nära oss medan paranoikerna säger att den kommer att krocka med oss. Redan i introt ser vi vem som har rätt, vilket annars ändå inte hade förvånat någon.

Bakom detta står alltså Lars von Trier, som gång på gång visar att han har enorma talangreserver och gång på gång visar att han inte är intresserad av att göra något fint med dem. Han har gjort bra filmer - Dogville, Manderlay - utan att kompromissa och släppa på sina dystra principer. Men så gör han filmer som Melancholia, vars enda synbara syfte är att predika hans nattsvarta livs-, världs- och människosyn. Det är inget fel på mörka filmer, men när deras enda poäng är att vara nihilistiskt mörka undrar jag hur skaparna orkar skapa. Antichrist, trots alla problem den hade, var i alla fall enormt välgjord, visuellt fascinerande och aldrig någonsin tråkig. Melancholia är enbart tråkig.

Det är däremot lätt att förstå varför skådespelarna arbetar med von Trier. Han låter dem göra saker som de inte skulle få göra någon annan stans, eftersom ingen annan skriver så här vettlösa karaktärer. Det är säkert intressant att spela i en von Trier-film och skådespelarna brukar imponera; så även här. Det är däremot rätt sällan intressant att se dem, och Melancholia är det värsta exemplet hittills.

söndag 10 mars 2013

Pom Poko (1994) - 4/6


När duktiga och intelligenta Tanja Suhinina skrev om den här filmen kände jag mig lite träffad, för hur mycket japansk tecknad film har jag sett som inte var signerad Hayao Miyazaki? Visserligen finns det ingen anledning för mig att känna mig träffad för jag har heller aldrig påstått att jag är något mangafan, även om det jag faktiskt sett har varit bra alltihop. Som jag sa i min recension av Prinsessan Mononoke så är det snarare de fanatiska fansen jag har problem med än filmerna själva. Men hennes inlägg fick mig i alla fall att se Pom Poko, så det var väl någon sorts vinst.

Till att börja med: den här filmen demonstrerar varför det kan vara knepigt att se konst från en annan kultur. Jag satt och undrade varför karaktärerna hade så distraherande framträdande testiklar och varför de använde dem till allt möjligt - mattor, fallskärmar, skyltar, vapen. Det verkade vara ett udda val i en film riktad åtminstone delvis till barn. Det visar sig att stora och användbara pungar ingår i mytbildningen kring japanska mårdhundar, som är huvudpersonerna i Pom Poko.

Redan från början verkar de vara ett föränderligt folk. De kan gå på alla fyra och ser då mer eller mindre realistiska ut. De kan också ställa sig på bakbenen och låta sig antropomorfiseras, med kläder och vapen. Och så har de en tredje form som dyker upp lite mer oförutsägbart, där de ser ut som rymlingar från en helt annan konststil. Det händer bland annat i den stora och ganska fåniga slapstickstrid som inleder filmen.

De intelligenta och magikunniga mårdhundarna drivs från sina skogshem av människans industrier och byggprojekt. Två grupper möts och slåss i en scen som fick mig att betvivla att det här skulle vara något att se. Jag har väldigt svårt för pinnar som slås i huvudet på tecknade figurer som därmed gör lustiga miner. Men filmen hämtar sig när den gamla visa Gammelmor Oroku (Nijiko Kiyokawa) sjunger vett i de yngre hetsporrarna och får dem att inse att de måste samarbeta i stället för att slåss. De har en gemensam fiende: människan.

Mårdhundarna har en särskild talang: formskifte. Jag får aldrig klart för mig om det handlar om illusioner eller om de faktiskt byter form, men de kan förvandla både sig själva och omgivningen. Under långa år har de glömt bort konsten men Oroku och den gamle Seizaemon (Norihei Miki) får dem att börja träna igen. Alla har inte gåvan och till och med för dem som har den är det svårt och energikrävande, men de får ordning på det och börjar använda sina förmågor till att attackera och skrämma människor.

Här har vi den riktiga behållningen av Pom Poko: att se mårdhundarna utnyttja sina förvandlingsförmågor med betydligt mer fantasi än man brukar se. Hur många sätt kan man använda formskifte på? Väldigt många. Vissa roliga, vissa farliga, andra kusliga... som kvinnan utan ansikte och det hennes offer drabbas av under minuterna som följer. Framför allt är det filmiskt välgjort. Jag tycker om att se sådant som inte hade kunnat göras lika bra i en annan konstform, och precis som Persepolis använder Pom Poko den tecknade filmen på ett sätt som inte hade fungerat lika bra om det vore live-action eller ens CGI.

Formskiftet når sin klimax vid något de kallar Operation Monster, där de låter en parad av fantastiska kreatur passera genom den nybyggda förorten Tama. Det är varelser med musikinstrument som huvuden och väldiga slingrande drakar, föränderliga monster och hallucinatoriska syner. Det finns en lika storslagen men helt annorlunda scen senare i filmen; den frammanar helt andra känslor.

Berättelsen verkar först konventionell. Vi har den vilde Gonta (Shigeru Izumiya) som vill bekämpa människorna med våld och terror. Den lugne Shokichi (Makoto Nonomura) vill ta en annan väg och helst komma överens med människorna, om möjligt. Vissa talar till och med om att förvandla sig till människor och leva bland dem. Det finns alla möjligheter till ett actionslut och seger genom Shokichis inverkan, men Pom Poko väljer en annan väg och slutar lågmält och milt melankoliskt. Men med en sistasekvens som värmer hjärtat.

fredag 8 mars 2013

Feature: Batmans slut (SPOILERS)


När jag recenserade The Dark Knight Rises skrev jag att jag skulle vänta några månader och sen skriva om exakt varför jag hatade slutet så mycket. "Några" visade sig betyda sju, men det betyder väl bara att alla som rimligen kan bry sig redan har sett filmen. Ändock följer en varning: feta spoilers framvärtes så om du a) inte sett The Dark Knight Rises samt b) bryr dig, läs inte vidare.















--------------- SPOILERUTRYMME ---------------
















Mitt huvudsakliga problem med slutet är att det är så fullständigt oärligt mot den Batman och Bruce Wayne som vi sett under de två tidigare - båda fantastiska - filmerna. Jag pratar inte heller om ett drag som uppfanns av Nolan utan som löper genom Batmanmyten nästan från början. När jag såg Batman Forever när den var ny hickade jag till när dr Chase Meridian frågade vad Batman kunde ha gjort "to deserve a life of nightly torment", för det var ju totalt awesome att vara Batman; fanns väl ingen plåga med det? Det bevisar bara att det tog ett tag innan jag fick ordning på den den briljanta hjärna jag har i dag.

Batman mår förstås fruktansvärt dåligt. Ett barndomstrauma förvandlade honom till en så djupt störd människa att han bara kan hitta ett sätt att hantera sina demoner: att orsaka smärta på dem han tycker är ansvariga. Det är egentligen ren flax för världen att han råkar kanalisera sina problem åt rätt håll och spöa upp skurkar snarare än de lättaste offer han kan hitta, som de flesta våldsbrottslingar.

Så Batman kan inte få ett riktigt lyckligt slut. Det spelar ingen roll vad som händer, han kan inte bara dra sig tillbaka med en tös och njuta av livet. När han gör precis det i slutet på The Dark Knight Rises är det som om The Dark Knight hade slutat med att Jokern slumpat bestämde sig för att bli god. Batman har, utan synbar anledning, bara tillfrisknat. Eller flytt, vilket jag återkommer till nedan.

Han gör det också vid ett mycket märkligt tillfälle. Efter åratal som Gothams syndabock och instängd ensling i Hughesstil har han alldeles nyss fått bevis för att han faktiskt behövs. Gotham har just utsatts för en pärs som till och med överträffar de första två filmernas, och hur reagerar Batman, som hittills varit beredd att riskera precis vad som helst för Gothams säkerhet? Genom att försvinna.

Han skulle aldrig göra det. Han skulle aldrig fly från det han betraktar som sin plikt. Han kan inte finna någon ro i ett litet café i Florens. Om han kunde det så hade han aldrig blivit Batman, han hade aldrig åkt till Asien och spöat upp fängelsekunder. Inget i The Dark Knight Rises förklarar hur han plötsligt förändrats så radikalt.

Framför allt är det en besvikelse att se. När Batman dog tyckte jag att det var ett fantastiskt slut. Det var modigt, logiskt och effektivt. Det gjorde att Batman äntligen slapp sin livslånga förbannelse, utan att svika sina ideal. Utan att hyckla. Han dog för att rädda Gotham och han dog säkert lycklig. Det var det bästa möjliga slutet och jag tänkte "Christopher Nolan, din briljante tokfan, du gjorde det". Han dödade Batman och han gjorde det bra.

Till och med när Lucius Fox fick veta att Bruce Wayne fixat autopiloten på planet tyckte jag om det. Fox kunde få undra om Batman glömt det eller förträngt det, eller om den till slut inte fungerat ändå, eller om han faktiskt under sina sista ögonblick lät sig dö, vilket hade varit okej, det med. Han var bara människa. Men död var han, och det var det bästa slut han kunde hoppas på.

Och så dyker han upp på det förbannade caféet och förstör alltihop. I stället för att följa sina livsregler så smet han alltså undan, fegade ur, låtsades dö och flydde undan sitt självpåtagna ansvar. Gotham hyllar honom som en fallen hjälte och själv sitter han och myser. Jag tänker inte ens ta upp hur orimligt det är att Bruce Wayne kan försvinna och inte bli igenkänd.

Så där har vi hur slutet förstörde en annars bra film, även om den ändå inte hade nått upp till Batman Begins- eller Dark Knight-nivåer. Men det är inte det enda problemet med slutet. Jag måste även prata om Robin, John Blake, som alltså ärver Batcave och tydligen ska bli näste Batman. Jag antar att det ska ge någon sorts positiv slutton. Stafettpinnen skickas vidare och Gotham har kvar sin beskyddare. Men det räcker med ett ögonblicks eftertanke för att inse varför det inte fungerar.

Den här killen är en helt vanlig snut som saknar Bruce Waynes superkraft: pengar. Bruce Wayne är stenjävlarik och utan den fördelen hade han aldrig kunnat göra det han gjorde. Låt oss se vad Blake gör med en fuktig grotta och ungefär inga andra tillgångar alls. Hur länge hade Batman klarat sig under de omständigheterna? Blir inte Blake bara en av de bleka kopior som Batman spöade upp i förra filmen?

Så Batman, denne skadade man som förvandlat sina djupa neuroser till ett stenhårt rättesnöre - totally incorruptible, för att citera Jokern - bestämmer sig på slump att smita undan allt och alla, fejka sin egen död, dumpa sin älskade fadersfigur utan så mycket som en lapp, och lämna sin stad till slöddret. Det är ett riktigt uselt slut på det som ändå är den bästa superhjältetrilogin någonsin.

torsdag 7 mars 2013

The Cove (2009) - 5/6


I den lilla japanska byn Taiji syns valar och delfiner överallt. Djuren pryder broar, byggnader, båtar. Det finns ett valmuseum. Byn verkar helt enkelt galen i dem. Tyvärr är det inte för att befolkningen tycker om dem, utan för att de lever på dem. Sju månader om året använder en grupp fiskare oljud för att skrämma upp och förvirra delfinerna, som de driver in i en liten bukt. Dagen efter väljs några delfiner ut och säljs till delfinarier runt om i världen. Resten slaktas och buktens vatten blir rött.

Varför slakta delfinerna? Det är den fråga som upprepas i huvudet på mig när jag ser The Cove, en dokumentär om miljöaktivister som lyckades smuggla in dolda kameror och hydrofoner i bukten. Delfinköttet märks ofta om och säljs som annat kött, trots Taiji-fiskarnas påståenden att delfin är traditionell japansk mat som inte borde behöva märkas om. Men pengar - det ständiga motivet - verkar inte vara hela förklaringen. Är delfinslakten verkligen så lukrativ? Den störs av aktivister, av politiska påtryckningar. Den stöds av japanska regeringen som mutar små länder att ställa sig på Japans sida. Den ser för mina ögon inte särskilt effektiv ut. Delfinköttet innehåller farliga nivåer av kvicksilver, ett av de giftigaste ämnena som finns. Och när filmskaparna erbjöd Taijis fiskare pengar för att sluta så sa de att det inte handlade om profit utan om skadedjurskontroll. Delfinerna äter så mycket fisk att Japans fiskeindustri hotas.

Visst, jag har hört liknande argument om älgjakten. Men där känner jag i alla fall till den underliggande orsaken: det finns människor som tycker om att jaga. Det är en hobby. Delfinslakten ser inte ut som någons hobby, och framför allt inte så mångas. Framför allt inte så viktig att så många borde vara beredda att stå i vägen för aktivister, att provocera och filma dem, bara för att få fortsätta köra krokar i delfinkroppar.

Samma sak har jag undrat om Japans ökända valjakt. Kommersiell valfångst förbjöds 1986 men Japan har fortsatt genom ett undantag för jakt i forskningssyfte. Den ursäkten lurar nog ingen och bilderna i The Cove blir ibland parodiska: sjömän som slaktar valar medan de håller upp skyltar som säger "We're weighing stomach contents" och "We're measuring body proportions". Det de i själva verket forskar om är nog den ultimata valsmörgåsen. Men är det fortfarande efter 27 års förbud så viktigt?

The Cove kommer med några olika förslag till svar på de frågorna, men inget som tillfredsställer, inget som fastnar. Och det spelar kanske ingen roll. Det viktiga är att det händer, och The Cove hävdar bestämt att det måste stoppas. Jag gick in i filmen förberedd på att komma ut med tanken "visst, det är otäckt, men inte värre än det vi gör med kor och grisar" men det slutade inte så. Inte för att delfiner är intelligenta och känsliga, inte för att de är söta och ser ut som om de ler, utan för att slakten verkar så meningslös.

Ric O'Barry, en centralfigur i filmen och i det internationella motståndet mot delfinslakt - han säger själv att så fort en delfin mår dåligt någonstans i världen ringer hans mobiltelefon - har helt annan motivation. Han fångade och tränade de fem delfiner som spelade Flipper i TV-serien på sextiotalet, och sedan dess har han försökt gottgöra det. Han tror att serien skapade intresset för delfiner och därmed orsakade delfinarierna och jakten som fyller dem. Han berättar att en av Flipper-delfinerna begick självmord i hans famn.

I Taiji bär han mask; annars skulle fiskarna vilja döda honom. Han samlar ihop en liten grupp - som i Ocean's Eleven, säger han - för att avslöja delfinslakten. Via en bekant på Industrial Light and Magic får han tag på avancerade kameror dolda i falska stenar. Han rekryterar fridykare, en logistiker, entusiaster. De inleder sin operation: att ta sig in på det bevakade, förbjudna området kring bukten, gömma sina kameror där, och dokumentera delfinslakten.

Detta är spännande. Vi följer dem när de nattetid tar sig förbi staketen. Vi ser dem genom värmekameror och ljusförstärkare. Vi är mitt ibland dem när vakterna dyker upp och de måste ta sig uppför backen till flyktbilen som genast bränner iväg. Vi känner spänningen när de smyger i mörkret. Vad händer om de åker fast? Fängelse... eller värre. O'Barry trodde att fiskarna ville döda honom. Han kanske hade rätt.

Men till slut får vi se filmerna från bukten, så fantastiskt högkvalitativa att jag först trodde att de måste vara efterkonstruktioner. Men tydligen var det så här bra utrustning de lyckades dölja i bukten, och så är det förstås de bästa bilderna vi visas. Men de är otäcka. Jag har hört i pirathistorier om hur havet färgas rött, men jag har aldrig sett det. Delfinblod fyller bukten. Sprattlande kroppar slits upp i båtar och skärs sönder med krokar. Jag förstår varför O'Barry kämpar vidare, efter gripande efter gripande. Han älskar de här varelserna.

The Cove är en enormt välgjord dokumentär. Det går inte att låta bli att känna något inför delfinerna, och sekvenserna där aktivisterna tar sig in i bukten är - för en gångs skull bokstavligt - nervpirrande. Mot detta kontrasteras japanska politiker, landets representant i International Whaling Commission, Japans allierade bland små söderhavsöar, kostymklädda människors vars inre liv vi inte får veta något om. Och när delfinerna simmar under förtexterna och vi hör den fantastiskt välpassande bakgrundsmusiken undrar jag fortfarande: varför är delfinslakten egentligen så viktig för Japan?

tisdag 5 mars 2013

Silver Linings Playbook (2012) - 4/6


Detta var en ganska udda upplevelse. Jag gick och såg Silver Linings Playbook nästan enbart för att om Jennifer Lawrence inte fick en Oscar för Winter's Bone men fick en för den här filmen så måste jag se den. Jag är inte besviken, precis. Hon är väldigt bra i Silver Linings Playbook. Men i Winter's Bone var hon fantastisk varenda ögonblick, här är hon underbar när hon får en köttig scen. När manuset slänger åt henne en långsam volley så smashar hon den, hårdare och säkrare än de flesta hade kunnat. När bollarna är svårare så når hon inte heller lika långt.

Jag menar det inte lika negativt som det låter; vid 22 års ålder har hon en Oscar och en nominering och jag ser redan fram emot alla de härliga Jennifer Lawrence-filmer jag ska få se under resten av mitt liv. Men jag hade hellre gett henne Oscarn för Winter's Bone än för Silver Linings Playbook.

Filmen börjar på en psykiatrisk klinik där Pat (Bradley Cooper) sitter inlåst sedan en våldsam händelse, utlöst av hustrun Nikkis (Brea Bee) otrohet. Efter åtta månader får han komma ut, under förutsättning att han tar sina mediciner och bor hemma hos sina föräldrar Patrizio (Robert De Niro) och Dolores (Jacki Weaver). Medicinerna vill han inte ha och det enda han är intresserad av är att komma tillbaka till Nikki, sitt jobb och sitt vanliga liv. Han börjar läsa litteraturklassiker och träna hårt för att vinna tillbaka fruns gunst.

Kompisen Ronnie (John Ortiz) och hans fru Veronica (Julia Stiles) tillhör de få som fortfarande vill umgås med Pat efter allt som hänt, och bjuder hem honom på middag där han får träffa Veronicas syster Tiffany (Jennifer Lawrence), som förlorat sin make Tommy. För publiken är det uppenbart att det gifta paret försöker para ihop de två singlarna; frågan är hur uppenbart det är för Pat och Tiffany. Deras stormiga relation inleds i alla fall genast, när de samtidigt attraheras och frånstöts av varandra.

Tiffany vill bli vän med Pat, Pat tänker bara på Nikki, och terapeuten dr Patel (Anupam Kher) försöker få honom att inse att Nikki kanske aldrig kommer tillbaka men om hon gör det så är det inte för att Pat jagar henne utan för att han blir den människa hon vill ha. Pat arbetar sig igenom sina aggressionsanfall och Tiffany har sina egna problem. Faktum är att det finns gott om lätt sjuka människor i den här filmen. Det är inte svårt att se rötterna till Pat i faderns beteende.

Tiffany hanterade sin makes död genom att ha sex med en väldig massa människor, och detta får vi oss en del unket moraliserande runt. Hon kan förstås inte bara tycka om sex; hennes promiskuösa förflutna måste vara något dåligt och sjukt, någon som hon ska ha heder och ära för att ha lämnat bakom sig. Och naturligtvis är varje man som vill umgås med Tiffany ett svin, förutom Pat då hans avsikter är snövitt hedervärda. Han vill ju inte ha sex med henne. Det är ett besynnerligt och föråldrat synsätt som dessutom känns väldigt out-of-character för filmen och för karaktärerna.

Innan Tiffany dök upp hade jag svårt för Silver Linings Playbook. Den var inte särskilt rolig, inte smart, inte kvick. Den innehöll gott om repliker som försöker låta avslappnade och är väldigt roliga när det lyckas men väldigt ansträngda när det misslyckas.

Sen tyckte jag att den bara var tämligen okej, inget uppseendeväckande. Men jag fann att jag började tycka om karaktärerna och bry mig om vad som hände dem. En del av det var skådespelarna, en del var manuset, men det gjorde att jag ville se vidare, ville se hur det gick, trots att jag anade att jag kunde förutsäga det.

Det kunde jag också. Silver Linings Playbook är egentligen en rätt typisk romantisk komedi. Den följer skickligt mönstret och lyckas därför med det den ger sig på. Den slår de flesta filmer i genren genom att ha ett bättre manus, intressantare och mer originella karaktärer, och mer högklassiga skådespelarprestationer. Men i grunden är den en ganska oremarkabel film som görs mycket bättre av fantastiska skådespelare. Främst av dem - Jennifer Lawrence.

söndag 3 mars 2013

Re-Animator (1985) - 5/6


Här har vi något sällsynt: en B-kultfilm som faktiskt är bra fast jag ser den för första gången när den är nästan trettio år gammal. Den är inte bara bra som kitschig humor heller; det här är ingen film som är så dålig att den blir bra. Den är faktiskt bra.

Fånig, visst. Absolut. Men samtidigt tar den sig själv på allvar, vilket normalt sett är en kistspik för den här sortens film. Hemligheten är att det den tar på allvar är inte sin egen fånighet, utan konsten att göra en fånig film. Den vältrar sig inte i värdelöshet som Troma-filmer; i stället vet den precis hur man skapar en B-skräckis och ser till att göra det så bra som möjligt. Om man nu ska göra en film om blod och inälvor, då ska det vara det bästa blodet och de bästa inälvorna publiken nånsin fått kastade i ansiktena.

Den låter dessutom bli att förfalla i klichéer och infriade förväntningar. Herbert West, titelns reanimator, är en galen vetenskapsman, absolut, men han är inte bara en galen vetenskapsman. Det finns mer där och det slutar med att han spelar en helt annan roll i filmen än jag väntade mig. Den faktiske skurken är inte uppenbar förrän en bra bit in och till och med då tar det en stund innan hens sanna natur visar sig.

Under tiden bjuder skådespelarna oss på en riktig fest. De måste ha fått en manual i ämnet B-filmsskådespeleri för de hanterar sina roller med precis rätt ton. Jag tyckte särskilt om Jeffrey Combs som Herbert West, denne svårdefinierat besynnerlige man som befinner sig i historiens centrum. Han pratar som en man med ett flammande inre dolt bakom en rustning av is och beter sig som den totalt besatte vi misstänker att han är. Han påminde mig om en annan briljant karaktär i en underskattad film: agent Dammers i The Frighteners. Gissa vem som visade sig spela honom: samme Jeffrey Combs. Det är en man som har klart för sig vad han är bra på.

West är en läkarstuderande som dyker upp på Miskatonic University i Arkham (ja, filmen bygger på en historia av H.P. Lovecraft; jag har visserligen inte läst den men kan min Lovecraft väl nog för att misstänka att det inte finns mycket kvar av hans material) efter besynnerliga händelser i Schweiz som ledde till hans lärares död. Exakt hur han var inblandad blev aldrig klarlagt.

Han träffar en annan studerande, Dan Cain (Bruce Abbott), och svarar sedan på dennes annons efter någon att dela lägenhet med. West verkar mest intresserad av källaren och att han aldrig ska bli störd, men han betalar hyran och är tyst så Cain klagar inte. Cains flickvän Megan Halsey (Barbara Crampton), dotter till dekanus Alan Halsey (Robert Sampson), är mer orolig över den kuslige West.

West hamnar också i konflikt med doktor Hans Gruber (Al Berry), som enligt West lär ut föråldrade teorier om död, motbevisade av Wests framlidne mentor. Att hjärnan bara skulle kunna leva sex till tolv minuter utan syre och att hjärndöd är oåterkallelig, det är enligt West förlegat struntprat. Och det tänker han bevisa.

Blod och inälvor, vandrande lik, nakna bröst och för sin tid fantastiska effekter, och dessutom är det en fin liten historia intryckt där. Re-Animator är rolig att se, en film som gör att man gärna släpper sina pretentioner och bara njuter i en och en halv timme. Den förtjänar sin kultstatus och Jeffrey Combs förtjänar sina fans.