Dredd (2012) - 2/6

När jag hörde att det skulle komma en ny Dredd-film tänkte jag att den här gången ska de nog lyckas få rätt på den och om inte så kommer den i alla fall att vara bättre än den förra. Jag hade rätt i det senare och det är det trevligaste jag kan säga om den här filmen.

Den börjar hyggligt lovande med bakgrundshistorien om Mega-City One och den radioaktiva ödemarken, och Judges som skipar dödlig rättvisa efter summariska rättegångar. Vi får träffa Dredd (Karl Urban) och hans nyblivna elev, psimutanten Anderson (Olivia Thirlby). Vi presenteras också för gängledaren Ma-Ma (Lena Headey), ärkeskurken och den sortens onding som ger sina offer tidsuppfattningsförändrande droger innan hon torterar ihjäl dem.

Dredd och Anderson beger sig till skyskrapan Peach Trees där tre mordoffer just hittats. De söker upp gärningsmännen, medlemmar av Ma-Mas knarkgäng, och Anderson identifierar mördaren (Wood Harris) men är bara 99% säker och då kan man inte avrätta honom. I stället ska de dra honom tillbaka till högkvarteret för förhör. Ma-Ma har andra planer, isolerar byggnaden och ger sina underhuggare order att döda Dredd och Anderson. Därifrån består resten av filmen av en enda lång actionscen.

Men är det inte något som är fel? Hur ser staden ut egentligen? Borta är seriens futuristiska stadslandskap med sina fritt svävande motorvägar i dussintals nivåer. Borta är de bisarra karaktärerna - psykedeliska punkare, maskincyborger och förvridna människor. I stället får vi en stad som ser ut som ungefär vilken modern stad som helst. Människor i vanliga kläder, med barnvagnar, bakom ratten på helt vanliga bilar. Större delen av tiden kunde det här vara vår egen Jord i stället för en science fiction-värld hundratals år in i framtiden. Det är egentligen bara Dredds hjälm som ser ut att komma från framtiden. Den förra filmen försökte i alla fall visa oss Dredds värld, även om den misslyckades.

Tyvärr stämmer det för handlingen också. Det finns ingen anledning för detta att vara en Dreddhistoria. Andersons psykiska gåvor är inte nödvändiga för handlingen och bortsett från dem är detta som vilken våldsam snutberättelse som helst. Den påminner inte lite om snedträffen The Raid: Redemption och höjer sig inte mycket över dess nivå. Dredd och Anderson springer från korridor till korridor, lägenhet till lägenhet, släpar sin fånge med sig, och sprutar kulor över sina fiender. Och det är allt. Science fiction-elementen är inslängda för att Dredd ska kunna heta Dredd.

Ännu en nittiominuters actionscen alltså, och inte ens en särskilt bra en. Det finns inget i Dredd som vi inte har sett förut. Jag antar att jag får vänta femton-tjugo år till på en bra Dreddfilm.

Judge Dredd (1995) - 1/6

Kultserien Judge Dredd verkar ha alla förutsättningar att bli en bra film. Dess humor, våld, politiska satir, svarta framtidsvision och fantastiska miljöer skulle kunna göras riktigt bra på vita duken. Det här är inte den filmen. Judge Dredd är snarare, i hård konkurrens, troligen den sämsta film Sylvester Stallone gjort.

Nej, förresten. Jag glömde Cobra. Judge Dredd är faktiskt bättre än Cobra. Här är Stallones karaktär i alla fall inte en fullständigt platt träfigur, även om manuset anstränger sig för att göra honom till just det. Det finns inte mycket kvar av den hårde framtidssnuten från serien.

I framtiden är större delen av USA en radioaktiv ödemark och östkusten har förvandlats till en enda stad: Mega-City One. Fattigdom, arbetslöshet och brott är ostoppbara epidemier och de enda som står mellan folket och kaos är Judges, som direkt på gatan åtalar, dömer och bestraffar, ofta med döden. Den främste av dem är Dredd (Stallone).

En journalist (Mitch Ryan) som kritiserat Dredd mördas med en Judgepistol, och eftersom de alla är kodade med sin användares DNA är Dredd snart gripen. Han döms för mord och skeppas ut i ödemarken mellan megastäderna, och resten av filmen handlar om hur han tar sig tillbaka och tvår sitt namn medan chefsjudge Fargo (Max von Sydow) ersätts av ondingen Griffin (Jürgen Prochnow) och dennes underhuggare Rico (Armand Assante).

Det är förstås Rico som egentligen sköt journalisten och planerade Dredds fall. Så varför hade mördaren Dredds DNA? Om du inte redan räknat ut det så är den överraskningen en av få njutningar i den här filmen.

Vad gott finns att säga om Judge Dredd? Egentligen bara en sak. Serietidningen har under sina år skapat en mångfacetterad, spännande värld och den här filmen försöker faktiskt dra nytta av den. Den visar oss Dredds stenhårda inre och kalla miljö, och stoppar in skurkar och miljöer från serien men verkar bryta där; den bryr sig inte om att göra nånting med det. I stället fokuserar den på en hest väsande Stallone och hans ständigt växande vrede. Han har gjort det förut, och bra mycket bättre än här.

Red Dawn (2012) - 2/6

Den första Red Dawn är en kultklassiker som är förvånansvärt bra även när man ser den för första gången flera decennier efter att den kom. Den här nya versionen är ett halvhjärtat och misslyckat försök att efterapa sin föregångare, tydligen utfört av människor som inte alls förstod varför den första fungerade.

En jämförelse mellan de två är illustrativ. I den första invaderades USA av Sovjetunionen, i en tid när det stora röda landet i öster framstod som en oövervinnelig monolit och världshistoriens största hot. I den andra invaderas USA av Nordkorea, i en tid när koreanerna visserligen skramlar med sablarna när de kan men aldrig har varit ett trovärdigt hot mot Amerika. Ändå kan det lilla landet tydligen ta över hela USA på bara några dagar, och deras första attack involverar en himmelsförmörkande mängd fallskärmsjägare över Spokane, femtio mil från närmaste kust. USA:s flygvapen måste ha varit i ett tragiskt tillstånd.

I den första sker invasionen med tanks och bilar, soldater och gevär. I den andra finns det förstås en massa sånt men själva attacken sker huvudsakligen via ganska dålig CGI och explosioner som överträffas i filmer som är femtio år gamla. Det här är inte en av de filmer som använder CGI för att skapa världar och bilder vi annars inte hade kunnat få se; det här är en av de filmer som använder CGI för att inte behöva sätta ihop riktiga effekter.

I båda filmerna bildar ett gäng ungdomar en våldsam motståndsrörelse och inleder terroristoperationer mot ockupanterna. I den första är gerillakriget en smutsig, blodig och ganska realistisk historia. Ungdomarna är ständigt ungefär en minut från katastrofen. De gör räder utanför staden och sjunker i antal allt eftersom de faller för kulor och knivar. Deras insats var mer att inspirera än att segra. I den andra är de superhjältar som tydligen kan gå ut och in ur staden som de vill, de är sprängämnesexperter och hela nordkoreanska armén har bara en chans mot dessa otränade tonåringar när de senare klantar sig. De dör bara när det är dramatiskt korrekt och historien kräver det. Den pratar en del om hur fult och hemskt krig är, men det är nog bara för sakens skull.

I den första spelar Patrick Swayze Jed Eckert, den äldste av gerillasoldaterna och den som tar befälet när det blir dags och börjar spöa skiten ur ryssen. I den andra spelas Jed av Chris "Thor" Hemsworth, hans skicklighet förklaras med att han är krigsveteran, och han är det bästa i filmen. Han är faktiskt väldigt underhållande att titta på, till och med när han fastnat i den här soppan. I övrigt finns det inte mycket av skådespelartalang här och inte mycket av karaktärer heller; vi får lite inslängda detaljer så att vi ska bry oss om människorna vi ser men filmen ser ingen anledning att bygga upp dem till riktiga personligheter.

I båda filmerna kämpar ungdomarna tappert, dels mot fienden och dels mot slitningar inom gruppen, konflikter, och eländet som det innebär att vara en tonåring van vid det goda livet som plötsligt måste leva utan all bekvämlighet och slåss för att överleva. Det är förstås en historia som man inte kan undvika att känna något inför, en historia som det är svårt att förstöra. Det finns stunder i den nya Red Dawn som drar nytta av det känslomässiga kapital den får gratis. Ändå kan jag inte säga annat än att jag hellre ser den första Red Dawn tio gånger än den andra en enda gång till.

Searching for Sugar Man (2012) - 5/6

Sixto Rodriguez var en musiker som i början på sjuttiotalet trollband alla i branschen, betraktades som bättre än Bob Dylan och fastnade i deras minnen. Han släppte två skivor med fantastisk musik, men av någon anledning sålde han knappt en skiva och hans korta karriär slutade med att han dog. En del sa att det var en överdos, andra att han tog livet av sig på scenen, kanske med ett pistolskott och kanske genom att han satte eld på sig själv. Rodriguez försvann i musikhistoriens dimmor.

Men något hände. I Sydafrika dök hans första skiva - Cold Fact - upp och blev en enorm hit. Den sålde hundratusentals exemplar, fanns i varenda hem och blev antiapartheidrörelsens soundtrack. Alla kände till honom men ingen visste något om honom; de hade bara hans namn och den gåtfulla bilden på skivomslaget.

Tjugofem år efter Rodriguez död letade den sydafrikanske musikjournalisten Craig Bartholomew-Strydon efter ett uppslag till en artikel, och frågan som fångade hans nyfikenhet var "hur dog Rodriguez?". Hans efterforskningar ledde honom till musikaffärer och skivbolag och till slut tvärsöver Atlanten till USA. Projektet ledde till överraskningar och oanade konsekvenser.

Det är i alla fall historien så som Searching for Sugar Man framställer den. Den sammanfaller inte riktigt med verkligheten och därmed hamnar jag i den obehagliga situationen att försöka bedöma en dokumentär som är en riktigt bra och stämningsfull och njutbar film, men som på många sätt helt enkelt inte talar sanning.

Jag väljer att säga just så. Searching for Sugar Man är en tilldragande berättelse, väl konstruerad av skickliga människor, fylld av intervjuer med intressanta människor som säger rätt saker, en film som får tittaren att må bra och tycka att världen verkar lite grann ljusare efteråt. Rodriguez musik spelas igenom filmen och är precis så fin som det hävdas. Jag förstår jämförelserna med Bob Dylan; det här låter som Dylanlåtar, fast bättre. Det är en film jag är glad att jag såg, om en människa jag är glad att jag känner till, med musik jag är glad att jag fått höra.

Men glöm inte att ta reda på sanningen. Den är väldigt lätt att hitta. Vänta bara tills efter att du sett filmen.

Max Payne (2008) - 1/6

Den här filmen tar väldigt lång tid på sig att komma nånvart, och innan dess är den frustrerande rörig. Ett tag verkar den som om den försöker sig på ett genreskifte i From Dusk Till Dawn-stil, men det visar sig vara ett villospår och jag tycker faktiskt det är rätt skönt. Jag kan inte tänka mig att det kunde ha fungerat bra.

Max Payne är nämligen ett klassiskt exempel på en film där regin bara fallerar. Till att börja med är den så grå att jag undrar varför man brydde sig om att alls göra den i färg; bortsett från några eldsflammor och enstaka sekvenser - främst i slutet - är de fåtaliga färgklickarna irrelevanta. Regissören John Moore slarvar bort de chanser han ger sig och om han hade gett sig in på Tarantinos revir hade nog resultatet bara blivit pinsamt.

Men du får ursäkta att jag trodde att det var det han gjorde. Max Payne börjar som ett deppigt polisactiondrama, med Mark Wahlberg som den utbrände snuten Payne som såg sin fru Michelle (Marianthi) och deras baby mördas och nu är besatt av att hitta den av mördarna som han inte dödade, den kvällen. Kollegorna tassar på tå runt honom, nykomlingarna råds att låta honom vara i fred och gamla kompisar försöker envist ta sig fram till honom.

Sen springer plötsligt en kvinna (Olga Kurylenko) nerför en gata och blir jagad av bevingade skuggvarelser medan hon skriker "inte än, inte än". Kvinnan, Natasha Sax, har precis träffat Payne och hans plånbok hittas bredvid hennes kropp, så nu måste han reda ut vad som hände med henne och rentvå sig. Natashas syster Mona (Mila Kunis, som måste ha använt styltor i den här filmen) dyker upp och nu är de ett tufft skjutjärnsvingande par som söker sanningen.

Och så blir en babblande, tatuerad man utsliten genom ett fönster av en svart ängel och faller till sin död i en faktiskt mycket välgjord - den bästa i filmen - men väldigt kort sekvens. Max och Mona fortsätter följa upp sina ledtrådar, och först en god stund senare börjar vi förstå hur det hänger ihop alltihop. Michelles död, Natashas död, och de svarta änglarna. Och en annan tatuerad, flintskallig man med en machete, och nånting blått i provrör, och besynnerliga mordritualer, och fornnordisk mytologi. Allt förklaras inte, och det tar lång tid att förklara det som förklaras. Spänning och intresse byggs upp, men levereras inte.

Under tiden flyger det en hel massa bly. När jag recenserar en film som Max Payne blir jag alltid sugen på att skriva något i stil med att allt som kan göras med pistolbeväpnade män på film redan har gjorts, men jag är faktiskt övertygad om att det inte har det. Någon där ute är ett geni på uppgång och hen kommer att skapa den mest briljanta shootout vi någonsin skådat, med sekvenser vi inte kunde föreställa sig. John Moore är inte det geniet, och i Max Payne ser vi bara sånt vi sett förut, om och om igen. Ingen fantasi, ingen inlevelse, bara springa och skjuta. I grått.

Max Payne fick mig att längta efter att få se samma material i händerna på en bättre regissör. Det finns särskilt en scen, när huvudpersonen får ett formidabelt hallucinatoriskt psykbryt, där den väntande genialiteten riktigt vibrerade under ytan men inte tilläts komma ut. En skicklig regissör hade kunnat göra den scenen till något verkligt minnesvärt. Det kanske rentav gäller hela filmen.

Angel Eyes (2001) - 2/6

Sharon "Pogo" Pogue (Jennifer Lopez) är en ärlig, hårt arbetande polis i Chicago. Hon har något mörkt i sin familjehistoria och nu försöker hon hitta en man men ingen passar. Catch (James Caviezel) är en mystisk man som vandrar stadens gator och gör små, goda gärningar men bara blir utskälld för det. Han tar hem mat till en kvinna som verkar vara den enda han känner, och den enda som känner honom.

En dag får Catch syn på Pogo - och är inte det två namn som föddes för att vara tillsammans - och förtrollas av henne. Därför är han på plats när hon hamnar på fel sida av en pistol. Han kastar sig in och räddar Pogos liv. Så börjar deras förhållande.

Fram till den här punkten är Angel Eyes en bra film som fick mig att vilja fortsätta titta. Jag ville veta mer om vad som dolde sig i Pogos förflutna och framför allt ville jag ha svaret på gåtan Catch. Vad är han egentligen? En ängel som i Der Himmel über Berlin - han påminner sannerligen om dem? En kringvandrande galning? Någon med en hemlighet bakom sig?

Problemet är att ju mer vi får veta om Catch - och samma sak gäller i mindre grad Pogo - desto mindre intressant blir han. När ansiktet börjar mjukas upp försvinner mystiken och det finns inte mycket som kan ta dess plats. Han var som bäst när han var okänd; han övertygar inte alls när han plötsligt ler brett eller spelar saxofon.

Framför allt köper jag inte förhållandet mellan Catch och Pogo. De irriterar varandra, de beter sig oförklarligt, plötsligt är de gulligulliga men ändå ska Catch vara den grubblande skuggan. Det får inte tag om mig alls, jag tror inte på det.

Pogo rotar i hans förflutna och avslöjar bit för bit sitt eget, som ärligt talat är det mest intressanta av de två. Catch har en hemlighet och vi får till slut veta den men jag kan inte bli annat än besviken. Jag såg fram emot något mycket kraftfullare än detta, särskilt som den känslomässiga valutan slösas bort kvickt och oskickligt.

Och så kommer Pogos stora scen, när hon håller tal på sina föräldrars andra bröllop. Det borde fungera, det har alla ingredienser för att fungera, och det är något mycket bättre och mer svårförutsägbart än jag väntade mig. Men inte ens här darrar hjärtesträngarna, antagligen för att jag vid det här laget har tappat intresset. Angel Eyes lovade mycket, höll ingenting, och kastade bort sina möjligheter.

The Ninja Mission (1984) - 1/6

På åttiotalet var det hett med ninjor. Väldigt, väldigt hett. Maskerade män sparkades och slogs, kastade kaststjärnor och klätrrade på väggar, gjorde volter och rörde sig förbannat tyst - om än oftast fullt synliga. Den svenska filmindustrin ville förstås inte missa tåget utan producerade i ninjavågens mitt The Ninja Mission, en finansiell framgång och tydligen en av Sveriges största exportprodukter. Det hindrar dock inte att den också är riktigt, riktigt usel. Och inte på ett roligt sätt, åh nej. Det här kan man inte skratta åt. Det här kan man bara lida sig igenom.

Det finns mycket att lida av. Skådespelarprestationer som ger ord som "bottennapp" ny innebörd. Dubbade engelska repliker med nästintill otroliga "spot the Swede"-accenter. Oändligt långa, oändligt sega actionscener som saknar betydelse för handlingen och bara består av ansiktslösa människor som dödar varandra. Filler, filler, filler och mer filler. Ett slut som gör filmen meningslös, som om det behövdes. Den besynnerliga förkärlek för slow motion som vi såg i Thriller - och det funkar inte bättre här.

Professor Markov (Curt Broberg) hoppade för nåt tiotal år sen av till Sovjetunionen, där han nu nått fantastiska men odefinierade framgångar inom kärnfusion. Sent omsider har han kommit underfund med att det kanske inte är så klipskt att ge sina hemligheter till Sovjet, så han har bestämt sig för att hoppa av igen, nu västerut. Han har fått kontakt med CIA men kräver att få träffa sin dotter Nadja (Hanna Pola) som bor i Sverige. Tyvärr har KGB fått nys om det hela.

Legosoldaten Mason (Christofer Kohlberg) räddar Nadja från KGB:s agenter, de goda agenterna lyckas få ut Markov, och allt verkar klappat och klart. Men KGB är kvickare än så, slår tillbaka, kidnappar både Markov och Nadja och stoppar in dem i en fabrik i Ryssland, medan de slår i sina fångar att de är fria i Sverige. Det är faktiskt en hyggligt okej idé men det är den enda i filmen. Markov går på det och har en väldigt emotionell återförening med dottern som inte sett honom sen hon var liten, och sedan börjar han arbeta.

Mason tar sig in i Ryssland och nåt i stil med den sista tredjedelen av filmen är en oändlig actionscen där han försöker få ut Markov och Nadja, och få med sig anteckningarna som professorn ivrigt håller på att dechiffrera - han skrev dem med en kod så komplex att bara han i hela världen kan knäcka den.

Vad har då ninjor med detta att göra? Inte mycket. Mason för befäl över ett gäng av dem, och är tydligen en själv. Ordet "ninja" används tre gånger i filmen och ninjorna själva spelar aldrig roll för handlingen. Det skulle inte förvåna mig om det fanns ett färdigt manus men någon briljant människa sa "ninjor är tokhett just nu, vi måste ha ninjor!". De kom med i titeln och omslaget men knappt i filmen. Vi tillbringar visserligen mycket tid med att se dem, dessa svartklädda maskerade mördare som vi aldrig annars ser och därmed inte har någon relation till, döda vitklädda maskerade ondingar som vi aldrig annars ser och därmed inte har någon relation till. Men de påverkar inte handlingen alls, de bara tar sig igenom intryckta, trista scener.

The Ninja Mission exemplifierar ordet "kalkonfilm". Den har inte en enda ljus sida, ingenting värt att minnas, ingenting spännande eller välgjort eller ens roligt. Det sägs att den slog hårt i Asien; i så fall är jag rädd för vad asiaterna tror om svensk film.

Thor (2011) - 5/6

Det här väntade jag mig inte. Av allt jag hört hade jag fått intrycket att Thor var en av de sämre superhjältefilmerna, en feg och formulaisk historia som mycket försiktigt höll sig borta från minsta risk och såg till att med religiös trohet följa mallen, och dessutom misslyckades med att göra det på ett underhållande sätt.

I stället visade den sig vara en av de bättre superhjältefilmerna, i alla fall bland dem som aldrig har siktat på att bli nästa Dark Knight. Om den följer mallen är det med en väldigt lössläppt inställning till den och karaktärerna - särskilt skurken - är betydligt intressantare än de brukar vara. Handlingen är inte en simpel ursäkt för actionscener, men ändå försummas inte de senare. Thor är förvånansvärt bra men mer ändå: den är helt enkelt bra.

Titelns Thor (Chris Hemsworth) är baserad på, men inte identisk med, förfädernas åskgud från Asgård. Här är Asgård en av de nio världar som utgör kosmos; bland de andra finns Jotunheim, där Asgårds fiender frostjättarna lever, Vanaheim, Alfheim, Nornheim och förstås vår egen Jord. Asgårdagudarna är i själva verket främmande varelser med så avancerad teknologi att den från vår synvinkel förefaller magisk. Nej, jag tänker inte dra upp det där trötta Arthur C. Clarke-citatet, men det hade passat väldigt bra.

Thor är son till Odin (Anthony Hopkins), Asgårds härskare, och har uppfostrats till att ta över tronen när han är gammal nog. Hans kröning avbryts av att frostjättarna på något sätt tar sig in i Asgård för att stjäla tillbaka en kista som Odin tog från dem när han besegrade dem tusen år tidigare. Jättarna besegras av försvarsverken och Odin vill låta ärendet vila, men Thor nöjer sig inte med det. I stället leder han sina vänner Sif (Jaimie Alexander), Volstagg (Ray Stevenson), Hogun (Tadanobu Asano) och Fandral (Joshua Dallas), och sin bror Loki (Tom Hiddleston) till Jotunheim för att finna frostjättarnas kung Laufey (Colm Feore).

För att komma dit måste väktaren Heimdall (Idris Elba; Asgård är mycket mer etniskt mångfacetterat här än i de klassiska myterna) släppa igenom dem och han är tillräckligt nyfiken på hur frostjättarna tog sig förbi honom för att gå med på det. Men väl i Jotunheim går allting åt skogen, pappa Odin måste kliva emellan, och han är djupt besviken på sin impulsive son. Odin bestämmer sig för att Thor inte är redo att bli kung, och han skickas i exil till Jorden.

Där stöter han på forskarna Jane Foster (Natalie Portman) och Erik Selvig (Stellan Skarsgård). Här hade det kunnat bli riktigt dåligt; det finns inte mycket att göra med fisk-på-torra-land-scener och åskgud-på-Jorden-scener lät inte alltför hoppingivande. Men det fungerar faktiskt. Humorn träffar rätt, klichéerna hanteras varsamt, och Thors i och för sig förutsägbara karaktärsutveckling är inte bara ett alibi utan något som faktiskt rullar trovärdigt och ger filmen dess mening.

Ändå är det Loki som höjer Thor över genomsnittet. Ja, han är naturligtvis skurken. Det är uppenbart för alla som ser honom, som hör hans namn, som vet något om någonting, som har varit vakna, eller som sett Avengers. Men han är ingen trädocka, han är en riktig karaktär. Han är inte ond för ondskans skull. Jag är inte ens säker på att jag skulle kalla honom ond. I Avengers är han det, absolut, men då har han varit med om en del jävelskap och sånt kan förändra en åskgudabror. När vi tror att han ska sticka kniven i Thors rygg, då är han fortfarande lojal. Han har sina hemligheter och sina planer, men det finns sådant som är hemligt för honom och hans egna ränker växer fram i takt med att han lär sig. Jag förstår varför han gör det han gör, och han är ingen skurk från början.

Mot alla mina förväntningar tyckte jag om Thor, bra mycket mer än de flesta filmer Marvelmaskinen har producerat de senaste åren. Kanske var det inverkan från regissören Kenneth Branagh - och vem trodde att han någonsin skulle regissera en film baserad på en serietidning? - eller så kanske de bara hade tur med manus och skådespelare den här gången. Det spelar mindre roll. Det viktiga är att Thor är en bra film, inte bara ännu en rörlig seriefigur i en tid när de flödar i en till synes ostoppbar ström.

House at the End of the Street (2012) - 4/6

I Winter's Bone visade Jennifer Lawrence att hon är en enormt talangfull skådespelerska och om vi inte får se fantastiska verk från henne under de närmaste femtio åren blir jag mycket förvånad. Hon har gåvan och hon har använt den väl. Men hon är bara strax över tjugo år gammal och hur duktig hon än är så har hon inte rutinen än. Därför är hon fantastisk när hon har bra material att jobba med - som i Winter's Bone - men när materialet är mediokert kan hon inte rädda det. Än är hon ingen Patrick Stewart, som kan uttala både skit och Shakespeare med samma övertygelse. Det är ingenting att skämmas för; det är inte många som hade kunnat säga replikerna i House at the End of the Street och få dem att låta verklighetstrogna. Hennes medspelare, de flesta betydligt äldre än hon, klarar inte heller av det särskilt väl. Elizabeth Shue har varit filmskådespelerska i tjugoåtta år och lyckas inte heller.

Det pekar ganska tydligt på den stora svagheten med den här filmen: manuset. Det är inte berättelsen det är fel på, det är replikerna. Det mest grundläggande hantverket har här fallerat och djupt onaturliga ord läggs i munnen på människor som inte lyckas få oss att tro på att de själva tror på dem.

Det är förstås i sig inget ovanligt; usla manus finns det gott om. Det är däremot rätt sällsynt att de dyker upp i filmer som i övrigt är så här bra. House at the End of the Street innehåller flera lager mysterium, en handfull gedigna överraskningar, en invecklad intrig som smidigt löser upp sig i slutet och en spännande lek med klichéer och tittarens instinkter. Jag tyckte om den.

Jennifer Lawrence är Elissa, dotter till Sarah (Shue) som just skilt sig från Elissas far. Tillsammans flyttar de två till sitt drömhus, omgivet av vackra träd och med bara en enda granne: den unge Ryan Jacobson (Max Thierlot) som bor ensam i huset bredvid. Det förvånar Elissa och Sarah då de vill minnas att mäklaren sa att huset stod tomt, och de blir inte lugnare när de får höra Ryans bakgrundshistoria. Han hade en syster, Carrie Anne, som en dag mördade deras föräldrar och sedan försvann spårlöst. Ryan var hos en släkting och när han kom tillbaka slog han sig ner i det nu tomma huset.

Det är en otäck historia, men Ryan verkar vettig nog trots den fientlighet som hela staden visar honom. Det kanske är för att de vill se huset rivas så att mordhistorien slutar fläcka ner deras dyra villor, kanske för att de tror att han är lika tokig som sin syster, eller kanske av någon annan anledning. Ryan utsätts för trakasserier och våld, och den ende som står på hans sida är sheriffen, Weaver (Gil Bellows).

Elissa börjar umgås med Ryan, vilket Sarah inte gillar, främst på grund av att han är äldre än hennes dotter. Man behöver inte vara expert på tonårspsykologi för att inse vilken effekt det har, och Elissas och Ryans förhållande blir allt intimare. Men det finns fler hemligheter än Elissa - eller vi - anar.

Allt det här är bra, och vi får veta bit för bit av sanningen, som fortsätter avslöjas långt efter att vi trodde att det var klart. Om filmen väljer att sluta på ett trist och klichéartat sätt så är det ett fel den delar med snart sagt alla filmer i den här genren, och om House at the End of the Street bara haft en manusförfattare med en aning om hur människor pratar - eller mer rutinerade skådespelare - så hade den varit riktigt bra. Som den är, är den bara okej.

When Harry Met Sally (1989) - 2/6

Om jag någonsin sätter mig ner och skriver en lista över de mest överskattade filmerna någonsin så kommer väl filmer som The Notebook, Gladiator och Independence Day att ligga bra till. Jag är också rätt säker på att någonstans på listan kommer man att hitta When Harry Met Sally, en nästan unisont hyllad romantisk komedi som inte förtjänar mer än att glömmas omedelbart efter första titten.

Den koncentrerar sig på den fundamentala - och fundamentalt ointressanta - frågan om huruvida män eller kvinnor någonsin kan vara bara vänner eller om sex alltid kommer att komma emellan. Svaret på den frågan är så uppenbart ja. Annars är det illa ställt med mänskligheten. Den här filmen gjordes innan man behövde stoppa in ordet "heterosexuella" i den meningen, men funderade de inte ens på vilket helvete världen vore för bisexuella om det vore sant? De skulle inte kunna vara vänner med någon alls.

Ändå verkar filmen ställa sig på den sidan att nej, det går inte. Män och kvinnor kan inte vara vänner, det kommer alltid att sluta med sex och kärlek. Vad för eländiga liv har filmskaparna egentligen? Har de inga vänner av motsatt kön alls? Är de helt oförmögna att umgås platoniskt med någon de finner attraktiv? Eller som de finner oattraktiv, förresten. Som Harry (Billy Crystal) säger: "You pretty much want to nail them too". Och då är det förstås helt omöjligt att vara vänner. Har vi verkligen kommit så här långt sen 1989?

Harry och Sally (Meg Ryan) stöter på varandra som nyutexaminerade collegestudenter och har marginellt intressanta samtal innan de skiljs åt och sedan av en slump träffas med några års mellanrum för att ha ytterligare marginellt intressanta samtal. Ibland är de upptagna med andra och ibland är de singlar, de ger sig på att bli vänner trots att Harry bestämt hävdar att det är omöjligt.

Allt eftersom tiden går kommer de närmare och närmare och vi har vetat hur det skulle gå sen deras första ord. Att det är totalt otroligt att de här två människorna någonsin skulle vistas i närheten av varandra är förstås inget hinder, för den romantiska komedins konventioner krossar sådana småproblem.

Det som gör filmen uthärdlig är att den faktiskt har några roliga repliker här och var och att Meg Ryan befinner sig i början av den för henne mycket lämpliga "girl next door"-image hon först skulle odla och sen göra allt hon kunde för att bli av med. Vad gäller Billy Crystal ska jag nöja mig med att säga att jag har svårt för honom.

Det går väl inte att recensera When Harry Met Sally utan att nämna den berömda restaurangscenen där Sally fejkar en orgasm. Visst, avslutningsrepliken var rätt skoj första gången jag hörde den, men resten? Jag vet inte om jag har hört en fejkad orgasm i verkligheten, men jag kan i alla fall med säkerhet säga att jag aldrig hört en som var så här uppenbart fejkad.

--------------------------------------------------

Och därmed har jag - håll i er - publicerat den här bloggens femhundrade filmrecension. Kan jag, trots att det råkade bli en så lam film som slog ner denna milstolpe, få ett "hurra"?

Captain America: The First Avenger (2011) - 4/6

Liksom alla genrer har även superhjältefilmen en formel, skapt ur forntid men finslipad av moderna filmskapare. Om man följer den - och i övrigt vet vad man gör - får man antagligen en åtminstone halvhygglig film som gör nog med pengar för att slipsarna ska bli nöjda, om man bryter mot den tar man en risk och det kan gå bra eller hemskt illa. Captain America: The First Avenger tar inga risker, och mycket riktigt fick vi en hygglig film som gjorde slipsarna nöjda.

Formeln börjar med presentationen av huvudpersonen och hans ursprungshistoria. Samma sak görs förstås med skurken, för en intressant sådan är fullständigt essentiell. Vi har testet, där den nyblivne superhjälten prövar sina förmågor för första gången. Insikten följer, där superhjälten kommer underfund med vad han ska göra med krafterna.

Vi har mötet med skurken, där de gärna får ha ett kvasifilosofiskt samtal; om skurken hävdar att han och hjälten liknar varandra är det en bonus. Skurken har en ond plan som hjälten måste stoppa. Det är aldrig hjälten som har en plan; skurken är alltid den drivande. Krydda med bifigurer, inklusive skurkens högra hand som besegras en bit innan slutet, och en slutstrid där det goda besegrar det onda, och där har du en film. En film som kan bli medioker - Green Lantern - eller helt okej underhållning, som Captain America: The First Avenger.

Huvudpersonen är den korte, klene astmatikern Steve Rogers (Chris Evans) som inget hellre vill än att tjäna sitt land i andra världskriget, men han får förstås nej när han försöker ta värvning. Det hindrar inte Rogers; han försöker om och om igen och ljuger om sin identitet men nekas varenda gång. Hans vänner får korsa Atlanten och spöa Hitler, men själv verkar han dömd att stanna hemma. Han har mod och en genuin vilja att göra gott, men hans kropp sviker honom.

Hans ursprungshistoria går ut på att han till slut får chansen. Den amerikanska armén experimenterar med ett revolutionerande serum som ska skapa en armé av supersoldater. Rogers lyckas bli deras första försökskanin genom att bli uppmärksammad för sin patriotism, sin godhet och sin inre styrka. Med hjälp av serumet och strålning förvandlas han till ett muskelpaket med övermänsklig styrka, snabbhet och uthållighet.

Testet kommer direkt; en fientlig agent ser honom förvandlas och skrider till verket. En vild jakt följer där Rogers får visa precis vad han kan när han springer ifatt bilar, duckar för kulor, dyker efter en ubåt och sliter ut dess förare. Under de första scenerna lärde vi känna och fick börja tycka om Rogers; nu ser vi vad han kan göra.

Skurken presenteras som den maktgalne nazistiske vetenskapsmannen Johann Schmidt (Hugo Weaving). Mannen Rogers jagar ner är agent för Schmidts organisation Hydra, ursprungligen tyska arméns vetenskapliga avdelning men numera oberoende. Jag misstänker att det har funnits fler nazistiska filmskurkar än det någonsin fanns faktiska nazister.

Schmidts ursprungshistoria är att han var den förste att ta samma serum som nu skapat Captain America. Enligt utsago gjorde det honom starkare - så mycket starkare att han anser sig ha lämnat mänskligheten bakom sig - men det hade också bieffekter som jag inte tänker gå närmare in på men hinten är att han kallas "Red Skull".

Efter Hydras sabotage går det inte att skapa fler supersoldater så USA har bara en enda och bestämmer sig för att använda honom för PR. Han får sin dräkt och sköld, han blir seriehjälte, och han reser landet runt och gör reklam för krigsobligationer, men han vill mer än så. Eftersom försäljningen av obligationerna går upp 10% varje gång han besöker en stad så kan man ifrågasätta hur mycket mer en enda man kan göra, superhjälte eller ej, men det är så Rogers tänker.

Därmed följer insikten och Rogers ger sig av på ett självsvåldigt som ger honom berömmelse, viktig information och förstås mötet med skurken. De har mycket riktigt ett kvasifilosofiskt samtal och Red Skull hävdar traditionsenligt att de liknar varandra medan Captain America energiskt förnekar det.

Bifigurer finns det gott om och det finns lika gott om talang till att fylla rollerna. Agent Peggy Carter (Hayley Atwell) är tjejen som Rogers kärar ner sig i och som kärar ner sig i honom, James "Bucky" Barnes (Sebastian Stan) är sidekicken, Howard Stark (Dominic Cooper) är teknikgeniet och Iron Mans far som bidrar med tekniska underverk och Captain Americas oförstörbara sköld, överste Chester Phillips (Tommy Lee Jones) är en stenhård militär, doktor Abraham Erskine (Stanley Tucci) är supersoldatserumets uppfinnare. Ett par av de här människorna dör förstås och motiverar därmed Captain America ytterligare. Andreskurken är doktor Arnim Zola som för Red Skull är det Stark och Abraham är för Captain America.

Skurkens onda plan är den här gången rätt enkel: han har kommit över en energikälla som kallas för Tesserakten (känd från den senare The Avengers) och med den försörjer han hemska förstörelsevapen som kan utplåna hela USA:s östkust på en halvtimme. Det här är inte en man som slösar tid. Medan han arbetar för att bli redo arbetar Captain America för att förstöra Hydra-baser runt om i Europa.

Till slut finns bara en kvar, och därmed följer slutstriden. Den är tyvärr inte lika underhållande som testscenen men det är inget fel på den - den har biljakt och flygplan och akrobatik och imponerande stunts. Slutet kan man förstås räkna ut om man vet minsta lilla om Captain America och/eller har sett The Avengers, men det fungerar ändå.

Allt det här fungerar, faktiskt. Vi vet att Steve Rogers är en riktig människa och även om jag inte tror riktigt på tanken att en som varit svag hela sitt liv kommer att bli en bättre supermänniska än någon som alltid varit stark - alldeles för många mobbingoffer tar första bästa chans att själva bli mobbare - tror jag på att han blir det. Därmed bryr jag mig också om allt det överdrivna jag får se och kan ta det till mig som harmlös underhållning med ett aldrig så litet stråk av allvar undertill. Det var precis det Green Lantern gjorde fel; Hal Jordan var totalt blank och ointressant, inte en människa så mycket som en pappfigur.

Captain America: The First Avenger är ett exempel på hur man kan spela säkert, följa formeln och lyckas. Den tillhandahåller precis vad man väntar sig, varken mer eller mindre, och underhåller framgångsrikt från början till slut.

Les Misérables (2012) - 4/6

Les Misérables är en av de största musikaler som spelats på Broadway eller i West End, och den bygger på en bok som har kallats för den största romanen någonsin. Boken är kraftigt överskattad - Victor Hugo var duktig på att komma på en bra historia men dålig på att skriva den - men musikalen förtjänar nästan varenda hyllningsord. Den är ett toppenexempel på konstformens förmåga att förbigå alla spärrar och träffa rakt i människans känslocentrum. Den berättar historien många gånger bättre än Hugo gjorde, och det är en väldigt bra historia.

Med den utgångspunkten, en stjärnfylld rollista, en stor budget och massvis med erfarenhet och talang borde det inte gå att misslyckas. Och det gick inte heller, men det kom bra nära. Les Misérables är inte en dålig film, men den är en besvikelse. Kanske bara för att mina förväntningar var så höga, men lik förbannat en besvikelse.

Berättelsen är svår att sammanfatta, men jag ska försöka. Jean Valjean (Hugh Jackman) stal en limpa bröd för att mata sin systers svältande spädbarn men greps och kastades i fängelse. Där trivdes han illa och flyktförsök efter flyktförsök plussade på straffet tills han till slut släpps efter nitton år. Javert (Russell Crowe) informerar honom om att det inte innebär att han är fri; han är och kommer alltid att vara en brottsling.

Valjean driver runt och försöker få jobb, men ingen vill anställa en före detta fånge. Hans frälsning kommer när en biskop visar honom godhet, och han minns vem han en gång var. Han bränner sina papper - som visar hans identitet och hans brottslingstatus - och gör sig ett liv. Han blir borgmästare och fabriksägare, och där träffar han Fantine (Anne Hathaway), en ensamstående mor som tvingats lämna sin dotter Cosette (Isabelle Allen som liten, Amanda Seyfried som vuxen) hos ett värdshusägande par som ständigt pressar henne på mer pengar.

Valjean tar hand om den sjuka Fantine och när hon är döende lovar han henne att ta hand om Cosette, men ungefär samtidigt avslöjas han av Javert och jakten är igång. Valjean lyckas få loss Cosette från herr och fru Thénardier (Sacha Baron Cohen och Helena Bonham Carter) och gömmer sig i ett kloster.

När Cosette vuxit upp träffar hon den unge Marius Pontmercy (Eddie Redmayne), en student som är insyltad bland revolutionärer. De blir omedelbart förälskade i varandra och Marius märker tydligen inte ens att Éponine (Samantha Barks) har varit nerkärad i honom ett bra tag. Hon är för övrigt dotter till paret Thénardier. Via Cosettes framväxande förhållande till Marius blir Valjean inblandad när revolutionärerna startar 1832 års Junirevolution, och givetvis finns Javert i närheten också.

Varför blev det här då inte så bra som det borde? Först och främst: huvudrollsinnehavarna, framför allt Russell Crowe. Han var helt fel val till den här rollen. Javert sjunger skurkbas, Russell Crowe sjunger som en vissla. Han har inte rösten, han har inte närvaron, han har inte känslan, och han har inte utseendet. Det ingår i Javerts karaktär att han är fysiskt mindre och svagare än Valjean, men här ser de ganska exakt lika stora ut vilket inte alls passar med vad de sjunger. Jag förstår inte hur Crowe kom i närheten av den här rollen.

Jag tyckte inte om Hugh Jackman som Valjean heller, men han klarar sig mycket bättre än Crowe. Jackman har i alla fall ungefär rätt röst, men något är fel med timingen. Ibland hamnar orden bara fel, som om han hade för bråttom eller glömde texten tills det var ett ögonblick för sent.

Anne Hathaway har fått fin kritik för sin insats och hon tillhör det bästa i filmen, men jag räknade med att hennes version av "I Dreamed a Dream" skulle få hjärtat att spricka i bröstet på mig och det hände bara inte. Den där riktiga känslomässiga kopplingen dök inte upp. Men hon är faktiskt helt underbar under "Lovely Ladies". Amanda Seyfried är en klart acceptabel Cosette; där har jag ingenting att klaga på men hon var ingenting jag blev begeistrad av heller.

Den riktigt klart lysande stjärnan är Samantha Barks som Éponine. Jag har ofta tänkt att Marius borde strunta i den där platta Cosette som han bara sett som hastigast och i stället hänga med Éponine, en ung kvinna av värld som dessutom känner honom och tycker om honom på riktigt, inte bara som ett ansikte i fjärran, men det har aldrig varit så tydligt som i den här filmversionen. Samantha Barks är ljuvlig i rollen. Jag visste inte medan jag såg filmen - men det förvånad mig inte att få veta - att hon hade spelat Éponine i West End. Hennes "On My Own" är ett mästerverk.

Sacha Baron Cohen och Helena Bonham Carter räddar sina scener, främst genom att bete sig mer eller mindre inkongruent. Vem kunde tro att mannen bakom Borat skulle göra sånt som Hugo och den här filmen? Parets första sång - "Master of the House" - är den jag tycker sämst om i hela musikalen men i filmen är den den bästa scenen dittills. Med god marginal. Den är sprudlande, underhållande, medryckande, karismatisk och rolig. Det var första gången jag tänkte att det här kunde ordna sig.

De revolutionära studenterna är bra, allihop, med sina hjärtedunkande rytmer, idealistiska texter och unga, blodfyllda hjärtan. Placeringen av "Do You Hear the People Sing?" är briljant, "One More Day" går inte att fördärva och stämningen på barrikaderna är helt enkelt klockren.

Om man tycker om Les Misérables så kommer man inte att avsky den här filmen, men man kommer förmodligen att längta efter en annan rollista och lite mer genomtänkta nummer. Om man inte är mycket för Les Misérables eller musikaler i allmänhet så är det här nog en film att undvika. Jag är glad att jag såg den - särskilt slutet, som jag älskade - men jag kan inte låta bli att drömma om vad den kunde ha varit.