Kinsey (2004) - 5/6

I vår värld, efter den sexuella revolutionen och med dagens diskussionsklimat där förmodligen min mormor vet vad "polyamori" är (jag tänker inte fråga henne), är det svårt att föreställa sig hur det var för bara några få korta årtionden sedan. Innan den legendariske sexologen Alfred Kinsey publicerade sina rapporter från de första storskaliga studierna av sex var den allmänna åsikten att sådant som masturbation, homosexualitet och utom- och föräktenskapligt sex var sällsynta företeelser, endast utövade av några få avvikare. Vilket förstås innebar att dess utövare trodde att de var några av några få avvikare.

Kinsey ändrade allt det där. Visst byggde hans studie på intervjuer och självrapportering och visst är det opålitliga metoder - vilket tydligt visas varje gång det görs undersökningar om heterosexuellas antal sexpartners och resultatet blir matematiskt omöjligt - men i dag vet vi att hans resultat låg mycket närmare verkligheten än de tidigare vedertagna sanningarna. Förr eller senare hade det förstås kommit fram, men någon måste vara pionjären och Alfred Kinsey fick många pilar i ryggen.

Filmen porträtterar honom som en man som halkade in på detta område mer eller mindre av en slump. Kinsey (Liam Neeson) växer upp med en dominant, konservativ, kristen far (John Lithgow) som kräver och förväntar sig att han ska bli ingenjör, men han hittar ingen entusiasm för det området. I stället studerar han biologi och fastnar för den besynnerliga gallstekeln. Han börjar samla exemplar (under filmens gång får han ihop en miljon) och upptäcker att två gallsteklar aldrig är identiska. Variation är naturens enda konstant.

Som professor blir han populär och får smeknamnet Prok av sina studenter. En av dem är Clara McMillen (Laura Linney) som han kallar för Mac. Deras relation utvecklas tills de går nerför kyrkgången tillsammans och det är dags att fullborda äktenskapet. Ingen av dem vet mer än de naknaste grunderna, och debuten går illa. De uppsöker en läkare som kan hjälpa dem och därefter blir deras sexliv passionerat och eldigt.

Kinsey blir mer och mer upprörd över sexualundervisningens tragiska tillstånd. Han får rykte om sig att kunna hjälpa till med sexfrågor och pratar med studenter så okunniga att vi i dag har svårt att tro det - han frågar en ung make om han brukar använda sina händer och får svaret "No, why bother now that we can do it for real, right?" - men jag betvivlar inte att det var så då. Kinsey vill starta en kurs i sexualkunskap och lyckas trots motstånd. Han förklarar för den första klassen att i ett vettigt samhälle skulle en tolvåring veta det han nu måste berätta för vuxna människor.

Han får frågor. Hur vanligt är detta? Brukar människor göra så? Finns det något samband mellan cunnilingus och kvinnlig sterilitet? Han tvingas hela tiden svara "jag vet inte", för ingen har undersökt det vetenskapligt. Han bestämmer sig för att råda bot på detta.

Tillsammans med studenterna Clyde Martin (Peter Sarsgaard), Wardell Pomeroy (Chris O'Donnell) och Paul Gebhard (Timothy Hutton) börjar han intervjua människor om allt. Sexdebut, masturbation, vanor, erfarenheter, allt. Han gör på samma sätt som med gallsteklarna: han samlar exemplar. Och han slutar aldrig.

Samtidigt uppmuntrar han en frigjordhet inom sin forskargrupp som inte ens i dag faller inom normen. Den sexuella dynamiken visar sig inte helt lättämjd och själv har han dragningar åt andra än sin fru, och även åt andra än kvinnor. Kritikerna letar efter saker att anmärka på och han vägrar göra det svårt för dem. Han står för den han är och den han tycker, men det blir svårare och svårare. Pengarna tar slut men han hittar nya. Han måste hitta nya, för projektet är det enda som spelar någon roll.

Kinsey försöker täcka ett komplext skeende och ett långt liv och det kanske var ofrånkomligt att det skulle bli luckor här och var. Den är lite hackig och hoppig och ibland syns spåren efter klipparens hantverk alldeles för tydligt. Karaktärer reagerar ibland snabbt och svårbegripligt; de sekvenserna borde antingen ha strukits eller lämnats kvar i sitt ursprungliga sammanhang. Kinseys fars plötsliga karaktärsutveckling är inte trovärdig alls just därför att den inte tillåts ske gradvis. Det hade inte stört mig om han hade förblivit den svavelosande metodistpastorn hela vägen genom filmen.

Dessa små problem överskuggar inte filmens kvalitéer. De är många och stora. Historien om Kinsey och hans arbete är uppslukande och filmad på ett sätt som gör att vi dras in och intresseras av det egentligen fundamentalt ointressanta intervjuandet. De två centrala skådespelarprestationerna från Liam Neeson och Laura Linney fungerar så bra och kompletterar varandra så perfekt att vi verkligen tror på relationen mellan Prok och Mac, den sagolika kärlekshistoria som det innebär att hitta sin ödesutvalda motpart. De här två människorna skapades för varandra.

Det jag kommer att minnas från Kinsey är dess bästa stund under en mycket vacker scen mellan Kinsey och en av hans sista intervjupersoner. Världen har slagit ner honom men han fortsätter med sitt arbete, men han minns kanske inte varför. Passionen är borta. Tills han - och vi - påminns om hur viktigt det verkligen är, och vilken stor man han faktiskt var.

Domino (2005) - 3/6

Domino Harvey föddes av rika föräldrar, en skådespelare och en modell, men det privilegierade livet var tydligen inget för henne. Hon tränade kampsport, lärde sig skjuta, samlade på knivar och började arbeta som en av ytterst få kvinnliga prisjägare. Det är ett märkligt yrke, som i USA ges rättigheter som inte ens polisen har och i de flesta delstater inte kräver någon form av licens eller utbildning. Hon uppmärksammades av filmskaparen Tony Scott (The Hunger, Top Gun, True Romance) som kontaktade henne och ville göra film av hennes liv. De blev vänner och han följde henne på jobbet. När filmen höll på att göras dog hon av en överdos, och Domino är tillägnad hennes minne.

Alla är överens om att filmen bara är löst baserad på hennes liv. Det ingen verkar kunna enas om är vad Domino själv hade tyckt om den. Jag tänker inte ens försöka gissa, men en sak står klart: hon var en spännande människa.

Hon spelas av Keira Knightley som en badass brud som viljestyrkar sig in precis där hon vill och inte backar för någon. Hon står också för berättarrösten som har sin egen syn på händelseförloppet, en syn som ibland står i konflikt med informationstexter eller till och med våra egna ögons vittnesbörd. Kanske kommer rösten från hennes samtal med FBI-psykologen Taryn Mills (Lucy Liu), och kanske förklarar det en del av klyftorna. Jag vet fan inte.

Vi får se Domino bli prisjägare på ren jävlar anamma, vi får följa med henne och kollegorna Choco (Edgar Ramirez) och Ed Moseby (Mickey Rourke) på uppdrag, vi får se hur hon som ung snygg kvinnlig prisjägare får uppmärksamhet och blir föremål för dokusåpan Bounty Squad där programledarna är Brian Austin Green och Ian Ziering från Beverly Hills 90210, som vid ett underbart tillfälle får förklara vad i helvete de gör där när knarkaffärer ska avgöras. De är kändisgisslan, berättar de. Människor vill inte lika gärna döda varandra när kändisar är närvarande.

Samtidigt får vi stifta bekantskap med Lateesha (Mo'Nique) och hennes systrar Lashandra (Macy Gray) och Lashindra (Shondrella Avery). Lateesha arbetar på Vägverket och tar mutor av både polis och prisjägare för att ge dem information ur registren, och vid sidan av är hennes passion nya rasklassifikationer. Själv är hon blacktino och som gäst hos Jerry Springer förespråkar hon termer som chinegro och japanic.

Allt det här är jättebra. Så här långt är Domino en väldigt speciell film fylld av attraktiva idiosynkrasier, något man bara vill se mer och mer av. Om den hade kunnat behålla sin anarkistiska stämning och lätt hallucinatoriska verklighetsuppfattning ända in i målet så hade den varit något riktigt sevärt och rentav uppseendeväckande.

Men den tappar sin maniska energi och ger sig iväg i fel riktning. Det finns en historia om falska körkort och fyra rånare utklädda till presidentfruar, och ju större utrymme den historien får desto mindre intressant blir filmen. När Domino närmar sig slutet har den sedan länge slutat sprudla och dansa, i stället kravlar den fram under den brännande solen tills den slutar utan större ceremoni.

Haywire (2011) - 4/6

Mallory Kane (Gina Carano) är agent av ett slag som aldrig specificeras men definitivt involverar våld. Hon arbetar för ett företag som sysslar med "operations". Något har uppenbarligen gått fel - det gör det alltid - och när hon sitter på ett café dyker Aaron (Channing Tatum) upp och det slutar med slagsmål.

Den oskyldige förbipasserande Scott (Michael Angarano) hjälper henne och de flyr tillsammans i Scotts bil. Under bilfärden berättar Mallory vad det är som pågår och vi får se det i återblickar som blandas med filmens nutid.

Vad det handlar om är mindre viktigt. Det här är en actionfilm av den gamla ullen, som pusslar ihop en handling som fungerar väl nog för att inte distrahera oss och som ger anledning till gott om välkoreograferade slagsmålsscener.

Det som gör den här filmen annorlunda är Gina Carano, som är ett riktigt fynd. Före detta MMA-utövare på elitnivå, före detta American Gladiator, och vacker på ett i Hollywood ovanligt sätt. Hon ser ut som en snygg kvinna som faktiskt kan ta hand om sig i slagsmål, och det beror på att hon kan det. Inte bara hennes karaktär, utan hon själv.

Det betyder inte att en kvinna som Mallory Kane skulle kunna finnas, men det gäller alla actionhjältar. I verkligheten hade hon varit död efter halva filmen, bara därför att varje sannolikhetskurva förr eller senare når sitt slut. Hur bra man än är finns det en gräns. Det betyder bara att om en kvinna som Mallory Kane fanns, skulle hon förmodligen se ut som Gina Carano. Hon är inget benrangel som Cameron Diaz och Lucy Liu i Charlie's Angels.

Slagsmålsscenerna, som ju är filmens poäng, har en väldigt speciell karaktär. Visst är de orealistiska, men de är betydligt närmare verkligheten än det vi är vana att se. Jag vet inte hur mycket Gina Carano hade att säga till om angående koreografin men jag misstänker att det var en hel del. Slagsmål som liknade dessa har jag sett förut, i en MMA-ring.

De kommer inte riktigt fram till det bästa i genren, som scenen i Grosse Pointe Blank som lyckas med att vara realistisk och underhållande på samma gång, men de är fascinerande att se bara för nyhetsvärdet. Nu för tiden när actionscener blir tråkigare och tråkigare i takt med att effekterna blir bättre och bättre är det skönt att se en hjälte som verkar ha varit på plats medan kamerorna rullade, en kvinna som verkligen sparkade och slog. Hur mycket av det är på riktigt och hur mycket av det är CGI? Jag vet inte, men det ser ut ungefär som när Errol Flynn fäktades. Det är gott nog.

Rise of the Planet of the Apes (2011) - 6/6

Den här filmen har inte mycket med de tidigare Apornas planet-filmerna att göra. Den tar ett par namn därifrån och kastar in en krystad referens som den helst kunde ha skippat, men bortsett från det står den på egna ben. Det tackar jag för; jag var aldrig ett fan av de tidigare, vare sig de gamla eller Tim Burtons besynnerliga skapelse.

Dr Will Rodman (James Franco) arbetar för läkemedelsföretaget Gen-Sys, där han arbetar med ett preparat som han hoppas ska bota Alzheimers. När en av chimpanserna han testat den senaste versionen på visar tecken på ökande intelligens blir han själaglad och ber sin chef Steven Jacobs (David Oyelowo) om lov att testa på människor.

Det kräver audiens med styrelsen, och dr Rodmans presentation förstörs av att chimpansen bryter sig loss och går bärsärkagång. Efter det, får doktorn veta, finns det inte en chans att mirakelmedlet ALZ-112 kommer att godkännas. Order ges om att lägga ner projektet och avliva samtliga chimpanser.

Djurskötaren Robert Franklin (Tyler Labine) lyder motvilligt men upptäcker att Rodmans stjärnchimpans hade en hemlighet: en nyfödd chimpansbebis. Hennes vrede var inte aggression, bara beskyddarinstinkt. Han vägrar avliva bebisen och lämnar den i stället till Rodman, som kallar den Caesar, uppfostrar den som sin egen och upptäcker att den är onaturligt intelligent. Tydligen fick den något från sin mor.

Redan här får jag betydliga problem. Är inte läkemedelsföretag snarare kända för att ivrigt pusha igenom sina nya kassakor - och ett botemedel mot Alzheimers skulle vara en sanslös kassako - än att vara överdrivet försiktiga vad gäller testning och bieffekter? Är en aggressiv chimpans verkligen bevis nog för att lägga ner ett svindyrt projekt? Chimpanser är aggressiva ändå; det verkar bra mycket mer sannolikt att det inte har ett dugg med medicinen att göra.

Jag är inte i närheten av klar än. Det görs klart att Caesars mamma bara fick en dos av ALZ-112 hyggligt nyligen innan filmen börjar, så hon måste ha varit enormt gravid när hon fick den. Hur kunde detta föras vidare till en färdigutvecklad bebis? Vi får veta att medlet dels fungerar som ett virus och dels är väldigt snabbverkande så det förklarar väl det, men varför sa då dr Rodman, som borde veta bättre, att det överförts genetiskt?

Fortfarande inte klar. Ingen som vet ett enda dugg om chimpanser skulle ge en chimpansbebis till en vanlig privatperson eller försöka uppfostra en i en förortsvilla. Vad var det där för konstigt ställe som Caesar hamnar på egentligen? Hur blev den där orangutangen som den var? Och mot slutet så gör Caesar något som ingen chimpans någonsin kan, oavsett hur genialisk den är.

Normalt innebär det faktum att jag tänker på sånt här medan jag ser en film att filmen är rätt dålig. En bra film kan distrahera från intrigproblem, åtminstone tills den är slut. En riktigt bra film gör intrigproblemen irrelevanta. Rise of the Planet of the Apes är annorlunda. Jag kunde både störas av handlingens fel och tycka om det jag såg. Jag tyckte om Caesar, jag tyckte om dr Rodman, jag tyckte om John Lithgow som doktorns Alzheimers-drabbade far. Jag tyckte om handlingen, en av de sällsynta som inte följer ett uppsatt mönster. Jag visste inte vart den var på väg, och jag ville veta.

Jag blev inte besviken. Filmen skapar något väldigt speciellt när den närmar sig sitt klimax, och den gav mig en känsloreaktion som förvånade mig. Om inte annat så är den en påminnelse om att vi människor behärskar vår värld enbart på grund av vår intelligens. De här scenerna tog sig rakt in i mitt filmälskarhjärta men lämnade inte hjärnan orörd.

Effekterna är ingenting annat än fullständigt spektakulära, samtidigt som de undgår fallgropen att dra uppmärksamhet till sig. Jag var halvvägs igenom filmen innan jag ens började fundera över det faktum att det inte rimligen kunde vara riktiga apor jag tittade på. Innan dess dök tanken inte upp i huvudet, så perfekt och sömlös var tekniken. Gollum är inte längre det bästa CGI jag har sett, nu är det Caesar. Båda skapades av de nyzeeländska genierna Weta Workshop, och båda spelades av motion capture-proffset Andy Serkis. Det känns som om ingen annan är med och tävlar.

Utan den kvalitén på effekterna hade Caesar aldrig kunnat bli en så fascinerande karaktär som han är.  Han är något av det intressantaste och mest intagande jag sett på film; en helt egen varelse som förblir djupt trovärdig. Hur smart han än blir så slutar han aldrig vara en chimpans. Han är inte en människa i chimpanskropp, han är en intelligent chimpans. Vi kommer närmare honom än vi kommer många av de mänskliga karaktärerna.

Trots alla hål och problem började Rise of the Planet of the Apes som en bra film och blev stadigt bättre tills den avslutades som fantastisk. Den snubblade i början och ett par gånger senare, men den innehåller scener som inte liknar något annat jag sett och berättar en historia som inte är riktigt lik någon annan jag hört. Den är i korthet mycket bättre än jag väntade mig och mycket bättre än den har någon rätt att vara. Jag försöker se fram emot uppföljaren men kan inte se hur den ska kunna komma i närheten av sin föregångare.

Dracula: Dead and Loving It (1995) - 2/6

En gång i tiden älskade jag Mel Brooks filmer, och filmerna jag älskade då älskar jag fortfarande. Allting som på svenska började med "Det våras för...": The Producers, Young Frankenstein, Blazing Saddles, Spaceballs, High Anxiety... till och med Robin Hood: Men in Tights som inte hyllades som de andra men som helt enkelt var fånigt kul. Jag såg namnet Mel Brooks som en kvalitetsgaranti. Han kunde inte göra fel.

Tills jag såg Dracula: Dead and Loving It. Jag kunde inte tänka mig annat än att jag skulle skratta mig igenom den. Den hade Brooks, den hade Leslie Nielsen, den var en parodi vilket jag vid den punkten i mitt liv fortfarande fann oemotståndligt - det handlade förstås om att känna sig smart genom att känna igen referenserna. Så jag satte mig ner med höga förväntningar, och blev besviken.

Jag kanske bara hade blivit för gammal, det var kanske inte lika lätt att underhålla mig enbart genom referenser till saker jag hade sett. Eller så var Dracula: Dead and Loving It bara sämre än alla andra Mel Brooks-filmer. Efter att ha sett om den sisådär femton år senare och läst vad kritikerna sa lutar jag åt det senare. Den har ett grundläggande problem: den är inte vidare rolig.

Det dyker upp några små skratt här och var. Leslie Nielsen är faktiskt vansinnigt duktig på sin kärnkompetens, att vara någon som beter sig som en straight man medan han i själva verket är en fullständig tokdåre. Han fungerar som bäst när han är en vanlig man som inte verkar medveten om allt det galna som pågår runt honom. Här spelar han Dracula, så han får få chanser att utöva sin konst.

Historien är inte riktigt den välbekanta då den är tagen från 1931 års Dracula snarare än Bram Stokers bok. Det är inte Jonathan Harker (Steven Weber) som anländer till Draculas transsylvanska slott utan Thomas Renfield (Peter MacNicol). Renfield förslavas av den hypnotiske Dracula och de reser tillsammans till London där de träffar Harker, hans chef doktor Seward (Harvey Korman), Sewards dotter Mina (Amy Yasbeck) och hans skyddsling Lucy (Lysette Anthony).

Liksom i boken är det Lucy som blir Draculas första offer, och nu kallas doktor van Helsing (Brooks själv) in. Det blir hans jobb att rädda Lucy, räkna ut vem vampyren är, och till slut besegra Dracula. Allt det här fortgår ungefär som i vilken version av Dracula som helst, vilket inte är ett gott tecken. Det gör att skämten trycks in mellan händelserna och handlingen ibland måste pausa för att Brooks ska visa oss något kul.

Det är en svaghet hans filmer ofta haft men sällan är det så illa som här. Normalt brukar det finnas en handling som i sig åtminstone har komisk potential, så att skämten inte är artificiella tillägg utplacerade i efterhand.

Det är ändå inte det värsta med Dracula: Dead and Loving It. I så fall hade den fungerat betydligt bättre. Det värsta är att skämten oftast antingen missar målet eller bara inte är roliga. Det finns bra ögonblick här, men det kommer inte i närheten av att vara nog.

The Quiet Earth (1985) - 1/6

Det här känns som en film jag borde tycka om, och jag undrar om den hade kunnat göras på ett sätt som fick mig att göra det. Säkerligen. Jag har älskat filmer där det inte händer mer än det gör i The Quiet Earth, och ändå är det just det som får mig att avsky den: jag väntar länge och desperat på att något ska hända. Vad som helst.

Huvudpersonen - och alldeles för länge den enda karaktären - är Zac Hobson (Bruno Lawrence). Han vaknar en dag och upptäcker att han tydligen är den ende människan i stan. Det finns inte ens några lik, inga spår, inga tomma kläder. Ett plan har störtat, tydligen för att piloten - och alla ombord - upphörde att existera. Mänskligheten har bara försvunnit.

Han tar detta med fattning som den vetenskapsman han är. Han går till sitt jobb, ett laboratorium där han arbetade med det hemliga energiprojektet Flashlight. Antingen var han inte särskilt viktig där eller så tog han rätt lätt på det, då han sov hemma medan projektet slutligen slogs på. Vi får till slut en förklaring på det, men innan dess satt jag mest och brydde hjärnan.

Zac räknar ut att tidpunkten då Flashlight slogs på sammanföll med människornas försvinnande. I sin diktafon säger han att något gick fel med projektet, vilket torde vara årtusendets underdrift. Han ställer sig en massa frågor, men inte dem jag skulle ställa. "Hur i helvete försvinner människor och det de bär på sig helt spårlöst?", vore rätt högt på listan.

Det måste vara fruktansvärt tråkigt att vara den enda människan i världen - man kan göra vad som helst men det känns nog meningslöst. Men hade det verkligen behövt vara så här fruktansvärt tråkigt att titta på det? Zac blir knepigare och knepigare, klär sig konstigt, beter sig konstigt, och funderar på självmord. Det här är utdraget, långsamt, tomt och ungefär lika meningslöst som det måste kännas för Zac.

Det dyker upp fler människor vad det lider, och då blir filmen något mindre långtråkig. Det märkliga är att denna uppenbara utveckling känns påklistrad. Jag inbillar mig att männen bakom The Quiet Earth ville göra något banbrytande, en film med en enda karaktär som är ensam hela filmen, men en bit in i manuset kom på att de inte kunde komma undan med det så de slängde in några karaktärer till. Det kan inte rimligen stämma då filmen bygger på en bok, men det är den känslan jag får när jag ser filmen.

Det måste finnas ett bättre sätt att hantera det här materialet. Att vara ensam i världen är något jag antar att vi alla tänkt på och fruktat någon gång och sådana allmänmänskliga rädslor brukar vara tacksamma ämnen. Jag är övertygad om att en skicklig manusförfattare, en skicklig regissör och en skicklig skådespelare tillsammans kan skapa något fantastiskt av den tanken. The Quiet Earth gjorde det inte.

Coneheads (1993) - 1/6

Coneheads började som ett gäng sketcher på Saturday Night Live på sjuttiotalet, när Dan Aykroyd och Bill Murray huserade där. Jag har bara sett en enda av dessa sketcher om en familj rymdvarelser med märklig huvudform som misslyckas med att smälta in i ett amerikanskt radhusområde - för dem som är intresserade av sånt var det avsnittet där familjen delar ut öl och stekta ägg till grannungarna på Halloween och dottern vill utöva apple-bobbing - och den var inte vidare rolig.

Men det var inte bara därför som jag aldrig kände någon större lust att se fler. En räckte, helt enkelt. Jag kunde räkna ut formeln. Rymdvarelserna gör något konstigt, människorna invänder, rymdvarelserna försvarar sig med att de är från Frankrike, ingen kommenterar huvudformen. Hur ska detta kunna sträckas ut till en långfilm?

Det går inte, och det gick inte. Liksom den katastrofala Mr Magoo-filmen med Leslie Nielsen faller detta försök att dra ut en kort sketch till en och en halv timme, och det faller så hårt att golvet spricker. Ett ganska trist skämt som till slut kan locka skratt ur trogna fans av ren igenkänning, det är inte nog att bygga en film på. Det hade behövts något mer.

Det förstod förstås filmskaparna också. Dan Aykroyd är ingen idiot och har fått ur sig en och annan bra film genom åren. Ändå lyckas han göra det klassiska misstaget: att bara öka skalan, inte innehållet. Plötsligt handlar det om hela Jordens överlevnad, inte bara en familj rymdvarelser. Men resten av filmen kan inte backa upp det. Handlingen är bara sås inslängd för att fylla det tomma utrymmet.

Hur gör man något liknande rätt? Som i Simpsons-filmen. Visst, där handlade det om en serie med halvtimmesavsnitt, inte sketcher på några minuter, men principen är den samma. Inget händer i Simpsons-filmen som inte hade kunnat hända i ett avsnitt av TV-serien. Den är ett långt avsnitt och inte för att fylla ut utan för att den berättar en historia som passar bättre med längre löptid. Ingenting i filmen känns forcerat eller överdrivet.

Coneheads, däremot, är ingenting annat. Det är bara lustiga vanor och oförståelse och låtsande att ingen alls har konformat huvud, och sen är det helt plötsligt tillbaka till hemplaneten och invasion av Jorden som om det ska väga upp att det knappt finns nog här för en sketch, och inte ens en bra sketch.

Badlands (1973) - 5/6

Holly Sargis (Sissy Spacek) är en femtonårig tjej som bor i en fattig småstad i South Dakota med sin far (Warren Oates). Hennes mor är död och fadern är beskyddande. Hon ska få ett bättre liv än han.

I vägen kommer Kit Carruthers (Martin Sheen), en tio år äldre sopåkare som får ett gott öga till Holly. Hon är ett lätt offer för hans brylcremade James Dean-look, men hon vet att hennes far inte skulle godkänna honom. De börjar träffas i hemlighet, deras förhållande avancerar gradvis, och till slut tar de steget som skulle göra hennes far vansinnig om han visste. Ingen av dem verkar känna något inför det.

Det är ett genomgående tema i Badlands. Vi hör historien berättas med Hollys röst, som ytligt kan tyckas lida av Notebook-syndromet: hon beskriver sådant vi aldrig blir visade. Hon pratar om hur de känner för varandra, om hur Kit är, om deras liv tillsammans. Att det fungerar beror på att det inte är tänkt att vi ska acceptera det. Det är bara där för att illustrera Holly. Hon vill så gärna att det ska vara så som hon berättar det. Vi förstår att det inte är det.

Det kan inte vara det, för det finns knappt några känslor. Det dröjer inte länge förrän vi börjar bli förvånade över att Kit orkade samla ihop tillräckligt med energi för att stöta på Holly till att börja med. I övrigt bara glider han med. Det som händer, händer. Holly är likadan, kanske för att hon påverkas av honom och kanske för att hon var sådan från början. Det spelar ingen roll; de är båda blanka.

Det blir konfrontation mellan Kit och Hollys far, som slutar med att Kit håller i en rykande pistol och fadern ligger död på golvet. Hur reagerar Holly när hennes pojkvän skjutit ihjäl hennes far? Knappt alls. Var det första gången Kit dödade? Troligen, men det märks inte. De här två har kopplat bort sig från verkligheten. Holly visade inga känslor när hennes hund dog, och hon visar inga när hennes far dör.

De bränner ner huset och flyr med bil. De slår sig ner ute i skogen där de bygger ett vindskydd, gillrar fällor och övar inför den dag när lagens långa arm hinner ikapp dem. Holly anpassar sig till denna helt främmande livsstil, till synes utan några större protester. När tre prisjägare hittar dem är det dags för Kit att döda igen, och Holly accepterar hans förklaringar. Och skriver ner dem i sin dagbok.

Flykten fortsätter, morden fortsätter, men ingen av de två verkar känna något inför allt det blodiga och bisarra som händer. När Kit berättar att han skjutit en gammal kompis som han trodde tänkte förråda dem frågar Holly "Is he upset?". "He didn't say nothing to me about it", svarar Kit. Holly går in för att kolla själv.

Vi får inte veta mycket om Kits inre liv. Det är inte ens säkert att han har ett. Holly är däremot inte helt tom, hon verkar bara sakna förmågan att koppla samman det som händer med det hon har inom sig. Hon undrar var hon hade varit "if Kit had never met me", och det är inte en slump att de är han som är den aktive i den meningen. Hon funderar över den man hon en dag ska gifta sig med, tydligen utan att ens reflektera över möjligheten att det skulle vara Kit.

Badlands är en otäck film på det sättet att den visar upp människor - som bygger på verklighetens Charles Starkweather och Caril Ann Fugate - som mördar och skonar till synes utan logik. Det här är varelser vi aldrig kan förstå, ondska av ett slag som vi inte kan hantera, kontrollera eller försvara oss mot. Om det inte finns något inuti Charles Starkweather, vad kan vi då göra åt honom?

The Computer Wore Tennis Shoes (1995) - 2/6

Detta är en nyversion av en film från 1969 där en ung Kurt Russell, då Disneybarnstjärna, råkar få en hjärna som fungerar som 1969 års uppfattning om en dator. Jag har inte sett den men man får hoppas att den är bättre än den här versionen, för annars förstår jag inte varför man gjorde en uppdatering. Det görs i och för sig obegripliga uppdateringar hela tiden.

Nu är det den bindgalne kreationisten Kirk Cameron som spelar huvudrollen och det är inte en dator han får i skallen utan internet. Hela internet. Efter att vi fått en demonstration av 1995 års uppfattning om internet tillbringar Camerons karaktär Dexter Riley en natt i datorlabbet. Det börjar åska och vips har han laddat ner hela internet i hjärnan.

Vad gör man när man har omedelbar tillgång till all världens kunskap? Okej, det var inte lika imponerande 1995 som det är i dag. Framför allt är det förstås inte lika lättillgängligt och välorganiserat, men det verkar som om Riley har en enormt bra sökfunktion där inne.

Vad du hade gjort är förmodligen mer intressant än vad Riley gör. Han blir i alla fall frågesportmästare och slår alla med häpnad. Och det är här någonstans jag börjar undra. Under ovan nämnda demonstration fick vi se ett felaktigt faktum på internet (VA?) och naturligtvis kommer just den frågan upp i frågesporten, Riley svarar fel, och alla chockas.

Får se om jag har fattat det här rätt. Den grejen stod bara på ett enda ställe på internet? Allt annat Riley svarade på, stod också bara på ett enda ställe på internet? Det fanns inte en massa sidor som sa emot varandra? Internet är en enda stor samling fakta, i ordning, och ibland är det ett av dem som råkar vara fel?

Bortsett från den grejen antar jag att The Computer Wore Tennis Shoes knappast gör någon illa. Men det är den sortens film som är medioker i sig och blir sämre för varje hjärncell man har aktiv medan man tittar.

Red Heat (1988) - 1/6

Red Heat kombinerar alla de sämsta sidorna hos åttiotalsactionfilmer. Det var ett dåligt årtionde för genren, en rad år som producerade en oändlig flod smörja kring en handfull koncept som upprepades i det oändliga.

Ett av dessa koncept, och ett som sällan gett upphov till en bra film, är det omaka polisparet. Från Black Rain till Alien Nation har vi sett skit på det här temat. Det har fungerat bäst när det parodierats, som i Last Action Hero och Dragnet, vilket är ett tydligt tecken på att det är ett svagt tema från början.

Vi känner till formeln. Den ene polisen är veteran eller paragrafryttare eller bara förortsviting, den andre polisen är nybörjare eller vilding eller svart och hipp, och de hatar varandra från början men tvingas samarbeta, får långsamt respekt för varandras personligheter och arbetssätt, och de slutar som kompisar. Massiv gäspning.

I Red Heat är paret en amerikansk, lat, högröstad polis - Art Ridzik (James Belushi) - och en sovjetisk, principfast, hängiven polis - Ivan Danko (Arnold Schwarzenegger). Danko har fått flera kollegor mördade av Viktor Rostavilli (Ed O'Ross), en georgier som flyr till USA och grips i Chicago. Danko flyger till Chicago för att hämta honom, Rostavilli rymmer, och Danko och Ridzik måste trots sina olikheter arbeta ihop. Massiv gäspning.

James Belushi är en vansinnigt överskattad skådespelare och komiker, och här spelar han dessutom den karaktär som det förmodligen är tänkt att vi ska sympatisera med även om jag finner föga anledning att göra det. Arnold Schwarzenegger har i alla fall klart för sig vilka hans styrkor är, och han har föga nytta av dem i den här filmen. Det är de sedvanliga actionscenerna, varav inte en enda är värd att minnas, och så förstås den avslutande kompisscenen när de två poliserna från varsin sida järnridån blir vänner för livet. Massiv, massiv gäspning.

A Bronx Tale (1993) - 5/6

De italienska kvarteren i sextiotalets New York. Vi har sett dem i otaliga filmer. Klänningsklädda hemmafruar som lagar mat åt kroppsarbetande makar. Överviktiga, mörkhåriga män i skjortor som hänger utanför barer och alla vet vad de pysslar med, även när de inte försöker rekrytera de få hederliga männen i kvarteret. Män med namn som JoJo the Whale och Tony Toupee. En stark hierarki som alla måste respektera, vad de än tycker.

Och så pojkarna, prepubertala busfrön som ständigt är på springande fot, som försöker vara lika coola som männen de beundrar, och som inte kan tänka sig något bättre än att bli en av dem, en respekterad, fruktad man med makt och pengar.

Pojken vi fokuserar på är nioårige Calogero Anello (Francis Capra), son till busschauffören Lorenzo (Robert De Niro) och hemmafrun Rosina (Kathrine Narducci). Lorenzos regler är hårda: stanna i trappan. Gå aldrig in i baren. Umgås inte med gangstrarna, Själv är han ärlig och hederlig. Han värderar hårt, laglydigt arbete.

Det är svårt för lille Calogero att se poängen med sin fars etik. Själv kikar han på gangstrarna i sina kostymer, pojkens sinnebild för framgång. Framför allt beundrar han bossen, Sonny (Chazz Palminteri).

Kampen mellan Sonny och Lorenzo, som vill hålla sin son utanför gangsterkretsarna men samtidigt måste respektera Sonny för att skydda sin familj, börjar när Calogero sitter på trappan utanför huset och får se ett plötsligt slagsmål mellan två män. Sonny drar pistol och skjuter den ene i huvudet. Calogero hinner knappt upp i lägenheten förrän två poliser dyker upp och vill att han ska identifiera skytten han såg. Lorenzo hävdar bestämt att sonen inte såg någonting och inte vet någonting, men till ingen nytta. Calogero får ändå gå längs en rad män, se dem i ansiktet, och säga om det var någon av dem som sköt.

Allra sist står Sonny. Calogero tittar på honom och hans unga hjärna tänker febrilt. Till slut säger han nej, det var inte han heller. När han går uppför trappan med sin pappa ber han om bekräftelse. "I did a good thing", säger han. "You did a good thing for a bad man", svarar Lorenzo.

Sonny glömmer inte vad Calogero gjorde, och från den stunden är de vänner. Calogero måste hålla det hemligt för sin far, men han börjar hänga i gangsterbaren, spela tärning och tjäna pengar. Han lever drömmen och fortsätter med det medan han växer upp.

När han är sjutton spelas han av Lillo Brancato, Jr. (som numera sitter i fängelse för inbrott) och är ett stadigt inslag i Sonnys gäng. Flera konflikter pågår samtidigt. Lorenzo och Sonny drar Calogero i olika riktningar. Sonny försöker få Calogero att hålla sig undan från hans kompisgäng och koncentrera sig på skolan. Kompisgänget bråkar med unga svarta killar samtidigt som Calogero träffar en svart tjej (Taral Hicks).

A Bronx Tale är en komplex film. Calogero är en ung kille med förståeliga drömmar och drifter. Han kan inte överge sin far, han kan inte lämna Sonny, han kan inte strunta i sina barndomsvänner, han kan inte ignorera sin kärlek. Sonny är en mördande gangster, men han vet vad han är och önskar något bättre åt Calogero. Lorenzo tror på laglydighet och heder men vet att han inte kan utmana gangstrarna, och kanske tänker han att de är bra för kvarteren. Ingenting är svart eller vitt, och därur föds en film som känner sin genres konventioner väl nog för att framträda som ett överlägset exempel på dem.

Rock of Ages (2012) - 5/6

Den här filmens rollbesättare är ett geni. Den som kan höra "dimmig dekadent depraverad nersupen åttiotalsrocklegend som lever på gamla meriter" och tänka "Tom Cruise" och få det att fungera, är helt enkelt ett geni.

Resten av rollerna är precis lika briljant tillsatta. Paul Giamatti föddes för att spela roller i stil med Cruisekaraktären Stacee Jaxx slemmige agent Paul Gill. Malin Åkerman gör sin bästa roll hittills som musikjournalisten Constance Sack, besviken på den en gång fantastiske Stacee Jaxx och hans glidning ner i dekadensen. Bryan Cranston och Catherine Zeta-Jones som konservativt och rockfientligt borgmästarpar. Alex Baldwin som den desillusionerade, överviktige Dennis Dupree, ägare av den legendariska rockklubben The Bourbon Room, där Stacee Jaxx en gång skapade sin berömmelse. Russell Brand är alltid oavbrutet underhållande att titta på, vad han än gör. Och så nykomlingarna Julianne Hough och Diego Boneta som arbetarna med rockdrömmar.

I ärlighetens namn: jag var ett lätt offer för den här filmen. Jag älskar jukeboxmusikaler. Jag älskar depraverad åttiotalsdekadens. Jag älskar humorn. Jag älskar karaktärer som dessa. Stacee Jaxx som levt i Staceeworld så länge att han inte har en aning om hur det är på utsidan, Paul Gill som anstränger sig för att Stacee ska fortsätta med att uppträda och inte tänka så han kan dra in pengar. Borgmästarfrun Patricia Whitmore med sin hemlighet. Russell Brands Lonny Barnett - allvarligt talat, ska inte den mannen nånsin bli tråkig? Han gör samma sak alltid och det slutar aldrig vara roligt.

Storyn är att Sherrie Christian (Hough) är en nykomling till Los Angeles där hon hoppas på att bli sångerska. Hon blir servitris på The Bourbon Room där hon träffar Diego Bonita (Boley) som jobbar bakom baren. Han vill bli rockgitarrist. Allas idol är den legendariske Stacee Jaxx, sångare i bandet Arsenal som ska ha en sista spelning på The Bourbon Room innan han ger sig in på en solokarriär. Samtidigt försöker Dennis Dupree desperat hålla klubben flytande; de goda tiderna är borta men kanske kan Arsenals sista konsert rädda honom.

Bortsett från ekonomisk undergång hotas klubben av borgmästare Mike Whitmore och hans fru Patricia. De är moralens förkämpar och hatar den syndiga rockmusiken, med The Bourbon Room som dess främsta symbol och Stacee Jaxx som dess frontman.

Stacee själv är förstås det som gör filmen. En långhårig, rippad, försupen, tatuerad skapelse direkt från åttiotalet, en man som för länge sedan tappade kontakten med världen och antingen inte märkt det eller har föga intresse av att återupprätta den. Han dricker, ligger med groupies och sjunger när han känner för det. Känd som rockens minst pålitlige, och det är nog en titel som det råder hård konkurrens om. Tom Cruise visar att han fortfarande har det som krävs.

Musiken består av idel hits och precis som det ska vara inspirerar den lika delar skratt och förtjusning. Rock of Ages använder sin musik för att framkalla nostalgi, för att understryka handlingen, för att förmedla känslor och för att bara få oss att må bra. Det gör den väldigt väl. 

Rock of Ages är inte till för alla, men för mig träffade den rätt ställen hela vägen igenom. Efter att ha läst den här recensionen tror jag att du är helt säker på om den är något för dig eller inte.

King of the Ants (2003) - 4/6

Hör och häpna: Lågbudgetbolaget The Asylum, auteurerna bakom verk som Mega Shark Versus Giant Octopus, har gjort en film som inte är usel. Den är inte ens dålig. Den är faktiskt rätt bra. Den tog inte sin historia till alla ställen som den kunde och kanske borde ha gått, men den höll mig intresserad hela vägen igenom och var trogen sig själv ända in i mål.

Huvudpersonen är Sean Crawley (Chris McKenna), en måttligt klipsk arbetarklasskille som hankar sig fram på ströjobb. Medan han målar ett hus träffar han elektrikern Duke (George "Norm!" Wendt) som frågar honom om han aldrig velat något större. Duke tar hans nummer och säger att han ska ringa om nåt jobb dyker upp.

Det gör det. Dukes chef, byggentreprenören Ray Matthews (Daniel Baldwin), frågar Sean om han kan tänka sig att göra något... inte direkt olagligt, åh nej, men kanske omoraliskt? Sean lyssnar. Det enda han behöver göra är att skugga en man, Eric Gatley (Ron Livingston), och hålla koll på hans minsta rörelse. Sean hoppar på sin cykel och hänger efter Gatley så gott han kan. Han samlar information och attraheras av fru Gatley (Kari Wuhrer).

Det han upptäcker får Matthews att höja insatserna. Kan Sean kanske tänka sig att gå längre? Vad skulle krävas för att han skulle - låt oss säga som det är - röja någon ur vägen? Sean räknar upp sina krav. Matthews går med på dem. Sean blir mördare.

Men efteråt är Seans krav som bortblåsta. Det finns inga pengar. Det bästa erbjudande han får är en order om att lämna stan och försvinna spårlöst om han inte vill råka illa ut. Sean bestämmer sig för att vara tjockskallig. Han ska ha sina pengar. Matthews och hans killar vill inte döda honom, men det kanske de inte behöver.

King of the Ants har sina formidabelt äckliga bitar, den värsta i en av de hallucinatoriska sekvenser som filmen kanske hade klarat sig bättre utan. Sean råkar ut för riktigt vidriga saker, men äcklet ger - trots källan - aldrig intryck av att vara exploitativt eller spekulativt. Det är en historia som berättas, och vissa historier innehåller äckligheter. Den här innehåller även våld och nöd, utsatthet och galenskap, en sorts obehaglig regression. Men alltihop har sin plats och jag håller inte med dem som kallar den för en hejdlös äckelkavalkad. Den är brutal och frånstötande, men den fungerar.

Framför allt lyckas den framställa en man som Sean som någon vi i slutändan hejar på. Han mördade en oskyldig för pengar och vi vet att han inte är helt oförtjänt av allt han drabbas av, men när det börjar närma sig uppgörelse vill vi ändå se honom segra. Jag blev inte besviken.