La Piel Que Habito (2011) - 3/6

Jag är inte förtjust i Pedro Almodóvar. Vi har alla skådespelare och filmskapare som vi gillar och ogillar; jag kan inte förklara exakt vad det är som drar mig till Amy Adams eller Val Kilmer och jag vet inte riktigt varför jag aldrig sett en Almodóvarfilm som tilltalat mig. Det är synd, för han är uppenbart talangfull och skicklig, och han arbetar med människor som är precis lika duktiga på det de gör. Men i slutändan undrar jag alltid varför jag sitter och tittar.

Jag antar att La Piel Que Habito är en skräckfilm. Det måste den vara. Den handlar om en galen vetenskapsman som är besatt av sin döda fru och tillsammans med en obrottsligt lojal tjänare håller en kvinna fången för att experimentera på henne. Besätt rollerna med Christopher Lee, Peter Cushing och Vincent Price så har vi en svartvit sextiotalsskräckis. Men det är aldrig så enkelt med Almodóvar, vilket förstås inte är dåligt i sig. Det är bara det att produkten blir ett gytter av obegripliga karaktärer, besynnerligt beteende och djupt onaturliga repliker.

Den galne vetenskapsmannen i fråga är doktor Robert Ledgard (Antonio Banderas). Hans fru dog efter att ha drabbats av en bilolycka som gav henne fruktansvärda brännskador, och nu är han besatt av tanken på att skapa bättre människohud. Hans artificiella hud, som han döpt till Gal efter sin hustru, är eldsäker och står emot alla insektsbett. Han försöker lansera den som en lösning på malariaproblemet, men teknikerna han har använt anses oetiska att använda på människor och hans uppfinning verkar dömd.

Resten av läkarvärlden anar inte att han redan har testat den på en människa. Hans försökskanin är Vera (Elena Anaya), som han håller inspärrad i sitt hus medan han förvandlar henne till en kopia av sin döda fru. Hans enda allierade verkar vara hushållerskan Marilla (Marisa Peredes); det finns annat tjänstefolk men av allt att döma känner de inte till Vera och de avskedas kort efter filmens början. Hur de undgick att upptäcka Veras existens med tanke på att hon har tillgång till en snabbtelefon förklaras aldrig.

Vi får heller aldrig veta varför den till synes vettiga Marilla är så lojal mot Robert och hjälper honom att hindra Vera från att fly eller begå självmord. Filmen tror att den förklarar det, men det gör den inte. Det räcker inte till.

Just som historien börjar komma igång börjar Marilla berätta en bakgrundshistoria, och kort därefter blir det en lång vindlande återblick som hoppar i tiden, med förvirrande effekt. Det här är inte den bra sortens förvirring, det här är den frustrerande sorten. Trots det innehåller återblicken några av filmens bästa bitar och ett par genuina överraskningar. Den får mig att inse hur bra den här historien kunde ha blivit.

Jag kan inte kalla La Piel Que Habito för en dålig film. Den är tydligt kompetent gjord; varenda inblandad är skicklig. Men ibland blir den tråkig, den känns poänglös. Jag vet inte vart den försökte komma och i slutändan fungerade den bara inte för mig. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur mycket bättre den hade varit om den signerats Darren Aronofsky i stället.

Scary or Die (2012) - 1/6

Scary or Die är en episodfilm med den kanske vekaste ramberättelsen i filmhistorien: vi ser någon klicka sig in på www.scaryordie.com och där titta på fem filmer. Det är allt, hela ursäkten för att visa oss de här fem historierna. Titta inte bort när du ser Scary or Die, för när du tittar tillbaka kan du råka vara inne i en ny episod och undra vart den japanske affärsmannen blev av.

De fem delarna är små skräckfilmer i Tales from the Crypt-stil, men helt utan den charm och framför allt den självdistans som sådana brukar visa upp. Här är det i stället rått och naket, kallt och på fullständigt allvar, vilket rimmar illa med ämnena och framför allt med filmmakarnas resurser. Det är effekter på budgetnivå, skådespelare som har långt kvar till stjärnstatus och manus som inte vet vad det håller på med.

Flera av historierna lider av att de först måste presentera sina djupt obehagliga karaktärer för oss, och vi tvingas tillbringa långa utdragna minuter i sällskap med människor vi helst skulle vilja sparka till och sen springa ifrån. Skräckelementet glider in, mer eller mindre oförklarat, och sluten kommer utan större ceremoni. Inte många detaljer fastnar i minnet. Tydligen kan redneckhembränt väcka döda mexikaner till liv. Tillbaka till datorn, där nästa film startas.

Den bästa av de fem filmerna är Clowned, som faktiskt fungerar hyggligt. Det beror på att den har riktiga karaktärer, en duglig historia och dialog som hade varit rolig i bättre skådespelares munnar. Den är också hyggligt originell - okej, mördarclowner har vi sett förr. Men när såg du sist en varclown... eller vad man nu ska kalla det. En mördarclown som genom bett infekterar sitt offer, som då själv börjar förvandlas till ett clownmonster. Det är bättre än det låter.

Jag önskar att jag kunde säga samma sak om Scary or Die, men den är för det mesta tråkig, växlar mellan tafflighet och inkompetens, och förefaller vara en hastigt hoprafsad ursäkt för att få ut några korta skräckfilmer till publiken.

Hanna (2011) - 6/6

I en snötäckt skog rör sig björnar, svanar, hjortar, och en människa som både osedd och ohörd smyger mellan träden, tyst och stilla, tills det är dags att skicka iväg en pil mot en hjort och sedan springande jaga den tills skadan slutligen fäller den till marken.

Detta är Hanna (Saoirse Ronan), en tonårstjej som av allt att döma levt hela sitt liv där ute i vildmarken, i ett sagohus bland träden. Hennes far (Eric Bana) har uppfostrat henne och tränat henne till skicklig jägare, enastående prickskytt, polyglott och dödlig närstridsexpert. Träningen pågår konstant; Hanna ska vara på alerten till och med när hon sover. Under deras få lugna stunder läser han högt ur husets kanske enda bok, ett gammalt lexikon som Hanna lärt sig utantill.

Allt detta är till för att hålla Hanna skyddad från hennes fiende Marissa Wiegler (den magnifika Cate Blanchett). Huset i skogen har en radio med en strömbrytare, och när Hanna känner sig redo att möta sitt öde kan hon slå om brytaren och då får Marissa Wiegler genast veta var de är. Då finns det inte någon återvändo.

Detta vet vi, men allt annat är höljt i dunkel. Varför har Hanna och hennes far levt ensamma i skogen? Varför vill Marissa Wiegler döda Hanna, som Hannas far påstår? Vad kommer egentligen att hända när strömbrytaren slås till?

Svaren kommer långsamt, serverade bit för bit, samtidigt som mysteriet görs mer komplicerat. Allt som verkar oförklarligt får till slut sin förklaring, men det kommer aldrig en scen där vi får en gigantisk informationsdump kastade på oss. Det här är en alldeles för smart film för det. I stället hålls vi ständigt intresserade, får bättre och bättre grepp om bakgrunden, och när hon själv får veta sanningen har vi redan anat allt utom detaljerna.

Innan dess har vi fått se henne möta en vanlig familj, förmodligen de enda människor hon någonsin umgåtts med förutom fadern, och försöka passa in bland dem. Det är utmärkta och nödvändiga scener som höjer Hanna till en ny nivå men samtidigt innehåller de filmens svagaste bitar. Den här filmen behöver inte fisk-på-torra-land-humor, inte när resten av filmen är på allvar. Detta är ingen actionkomedi med hjältar som spottar ur sig oneliners.

Hanna är mycket bättre än så, en välgjord thriller men framför allt en överlägsen actionfilm. Det finns gott om övermänskliga stridsmaskiner på film men det var mycket länge sedan jag såg en som jag brydde mig så här mycket om. Jag ville att Hanna skulle segra, jag ville att hon skulle vara snabbare och starkare och skickligare än sina motståndare, jag ville att hon skulle komma undan och slåss en annan dag. Hanna är en intagande skapelse som trots sin natur aldrig förlorar sin mänsklighet och vi kan inte annat än heja på henne med hela våra hjärtan.

Actionscenerna lyckas dessutom undvika alla de fallgropar och klichéer som ofta plågar genren. Här slipper vi både mikrosekundsnabba desorienterande klippningar och tidsförskjutningar i Matrix-stil. I stället får vi njuta av vackert koreograferade strider via en smidig kamera som fångar upp varenda detalj och aldrig tvingar oss att undra vad det egentligen är som pågår. Det här är vad action alltid borde vara.

Men det gör inte Hanna perfekt. Jag fann slutet otillfredsställande; det hade behövts en scen till för att jag skulle känna mig bekväm med att lämna Hanna där hon var. När en film skapar en karaktär vi bryr oss om, då vill vi också se hur det går för henne.

Det ändrar förstås inte att Hanna är en mycket bra film. Saoirse Ronan är en stjärna på uppgång som imponerade i Atonement och The Lovely Bones och gör samma sak här som i de filmerna: skapar en karaktär inifrån och ut tills hon blir någon annan med varje andetag. Hon rör sin Hanna genom en fascinerande genreblandning som rör ihop action, intelligent thriller och folksaga mot miljöer som är mer än bara bakgrund för handlingen. Jag vill se fler filmer som Hanna och undrar varför jag så sällan får.

Showgirls (1995) - 3/6

Nästan det enda jag med säkerhet kan säga om Showgirls är att den är kontroversiell. När den släpptes hatades den av en så gott som enig kritikerkår och publik, men den del av publiken som älskar att njuta av dålig film har tagit den till sina hjärtan och kritikerkåren verkar ha delats i två. En del håller fortfarande fast vid att den är usel, medan andra hävdar att den är en briljant satir, nästan en parodi på den här sortens film. Det känns väldigt meta, och efter att slutligen ha sett Showgirls och läst en massa om den är jag fortfarande inte säker på var jag själv står.

Jag hatar den i alla fall inte. Liksom Gigli, Ishtar och The Postman drabbades den av usel press på grund av helt andra faktorer än filmens kvalité, och jag tycker inte att en film blir sämre därför att den hade stor budget och innehåller många nakna bröst, oavsett hur ovanligt det är. Showgirls listas ibland tillsammans med filmhistoriens sämsta utspyenden, och så dålig är den verkligen inte. Den har inget att göra i sådant sällskap.

Men jag har svårt att tycka om den. Huvudrollen spelas av Elizabeth Berkley, som efter Showgirls själv kom fram till att hon behövde ta små roller ett tag för att förbättra sina skådespelarfärdigheter. Det säger en hel del, dels positivt om hennes självinsikt och ödmjukhet och dels negativt om hennes insats i Showgirls. Filmens hyllare hävdar att regissören Paul Verhoeven medvetet valde en dålig skådespelerska för att illustrera hur tom karaktären är, en kopia av en kopia av en kopia, en varelse utan egen identitet utom den hon jagar men aldrig kan nå. Det kanske rentav stämmer. Men det enda jag lyckas se är en dålig skådespelerska.

När den är över kan jag dessutom inte undgå att undra varför jag brydde mig om att se den. Jag har sett en karaktär som inte borde vara naiv och inte förefaller naiv men ändå om och om igen drabbas av de naivas grymma öden, i en strukturlös handling som inte tycks leda någonstans. Alla dessa lögner, alla besvikelser, allt våld, allt sex, alla förolämpningar och allt drama och alla komplexa sociala strider och alfahonekomplotter, vad var de till för? Huvudpersonen Nomi (no me) har inte lärt sig något. Vi har inte lärt oss något. Den enda karaktär som verkar komma förändrad ur filmen är också dess oskyldigaste offer, och det är inte en förändring till det bättre som genomgåtts.

Men det är kanske poängen. Om Verhoeven nu verkligen snickrade ihop en satir över amerikansk masskultur och framför allt över stjärna-på-uppgång-filmerna så fick han i alla fall den här biten rätt. I standardfilmen på temat har vi en ung och oskyldig tjej från landsbygden som kommer till den stora staden för att söka lyckan, stöter på den fula verkligheten, reser sig över den och segrar genom att uppnå framgång och berömmelse. Showgirls är den berättelsens fula - och betydligt mer realistiska - tvilling. Det är klart den måste sluta som den gör.

Men den är så obehaglig att se. Nomi stöter på mina efter mina i en värld full av förskräckliga människor, i en handling som skiftar mellan att vara otrolig (Nomi träffar sin rumskompis genom att hamra på hennes bil och sen kräkas) och meningslös. Regin understryker och dramatiserar stunder som inte spelar någon roll men släpper kommentarsfritt förbi essentiella ögonblick. I princip alla verkar ha lämnat skådespelartalangen hemma i garderoben, och det hjälper inte att manuset är signerat Joe Eszterhas, Basic Instincts författare och en man som tycks tro att alla vackra kvinnor är bisexuella mördare. Eller så har han bara väldigt specifika fetischer.

Jag får inte grepp om Showgirls. Om jag ser den som den satir den förment är, så har den sin egen briljans och jag borde hylla den. Om jag ser den som film, vilken som helst, är den inte usel men tämligen menlös och frånstötande.

Samtidigt har den åtminstone fått mig att tänka, och det kan inte vara dåligt. Jag har ingenting emot att i efterhand justera vad jag tyckte om en film; jag hade varit mer positiv till The Help och mindre positiv till Dogtooth om jag hade skrivit de recensionerna omedelbart i stället för att tänka en stund först. Men räcker det, att den fick mig att tänka? Om jag inte kommer fram till något, spelar det då någon roll?

Så jag går på vad jag kände medan jag såg den. Kanske missar jag satiren. Kanske finns den inte där. Kanske är Verhoeven en genialisk och subtil filmskapare, kanske är han bara en klåpare. Han lämnar i alla fall ingen oberörd, och trots allt kan jag inte avråda någon från att se Showgirls. Om inte annat så innehåller den en av filmhistoriens märkligare orgasmer.

A Knight in Camelot (1998) - 1/6

Mark Twains bok A Connecticut Yankee In King Arthur's Court har kanske förvandlats till fler misshandlande versioner än något annat verk. Visst, det finns gott om texter som har blivit till fler filmer och pjäser och andra böcker, men denna stackars historia har förvrängts oräkneliga gånger på den relativt korta tid den funnits. Därför är det en riktig bragd att lyckas åstadkomma den med säkerhet sämsta versionen, men det lyckas A Knight in Camelot säkerligen med.

Redan titeln skvallrar om vilket elände det här är. En riddare i Camelot? Är inte en riddare precis vad man klassiskt väntar sig att finna i Camelot? Det är lika förvånande som en doktor på sjukhuset, och mycket riktigt finns det gott om riddare i filmens Camelot.

Det blir inte bättre av att det är Whoopi Goldberg som spelar den ovan nämnde Connecticut-yankeen, vilket väcker frågor om hur knapert hon hade det runt 1998. Hon är dr Vivien Morgan, en forskare vars utrustning får fetspel och skickar tillbaka henne i tiden. Hon får med sig en bärbar dator och en stereo, vilket hade kunnat användas till något intressant om inte manuset var så benhårt inställt på att vara klichéfyllt och uselt.

Ta datorn. Whoopi befinner sig alltså i Camelot, hos kung Arthur, och hon har en modern (nåja) dator med sig. Om du är normalbegåvad har du redan en tio-femton idéer till saker hon skulle kunna göra med den och om jag gav dig tio minuter att fundera skulle du kunna spotta ur dig skelettet till en betydligt bättre film än denna.

I stället använder Whoopi den till att... åh Gud, det här är så stelt och korkat... ta sig ur fängelset (hon grips för brottet att vara ett troll) genom att förutsäga en solförmörkelse. Som bara råkar hända precis när hon ska brännas på bål. Utan närmare förklaring. Ingen berättade för den här filmens manusförfattare att det omöjliga är okej medan det osannolika är förbjudet.

Det är datorns bidrag till historien. Stereon används vid den avslutande festen. Däremellan glider trollet Whoopi omkring, umgås med Arthur (Michael York), Merlin (Ian Richardson), Lancelot (James Coombes) och skurken Sagramour (Robert Addie), uppfinner diverse apparater som hon inte borde kunna uppfinna under så påvra omständigheter oavsett hur smart hon är, och slösar i största allmänhet bort varenda krona som pumpades in i den här katastrofen.

A Knight in Camelot innehåller inte en enda välförvaltad idé, inte ett enda originellt ord, och inte ett uns av existensberättigande. Jag undrar vem det var som var omdömeslös nog att låta djävulen skriva in den här filmen i kontraktet.

The Fighter (2010) - 6/6

Dicky Eklund (Christian Bale) är en före detta boxare och lokal hjälte i Lowell, Massachusetts. Han lever fortfarande på sitt stolta minne av karriärens höjdpunkt: när han mötte och slog ner den legendariske Sugar Ray Leonard. Han tränar sin åtta år yngre halvbror Micky Ward (Mark Wahlberg) som vill bli lika stor som - större än - storebrodern han tillbringade sin barndom med att idolisera.

Mickys manager är hans mamma Alice (Melissa Leo) och familjebanden är starka. Brödernas sju systrar och Mickys far George (Jack McGee) finns ständigt i närheten och ingenting betyder mer än den av blod förbundna kretsen. Mickey O'Keefe (som spelar sig själv) hänger på gymmet och betraktar oroat det som händer med Micky.

Tyvärr har Dicky sedan sina glansdagar blivit en monumental fuckup. Nu är han en oansvarig, oduglig pundare som hänger med sina crackrökande kompisar i stället för att dyka upp på gymmet där Micky väntar på sin tränare. HBO förföljer Dicky med kameror; han tror att de gör en dokumentär om hans comeback men det handlar om hur djupt Lowells stolthet har fallit och vad crack kan göra med människor. Teamet Dicky och Alice har inte lyckats med mer än att arrangera en rad matcher som Micky har förlorat. Till och med bartendern Charlene Fleming (Amy Adams), som inte vet mycket om boxning, kallar honom för "språngbräda" - en boxare som bättre boxare använder som slagpåse för att komma vidare i karriären.

O'Keefe, George och Charlene - som blir Mickys flickvän - vill ge Micky alla chanser han kan få, men de tycker att hans familj står i vägen. Mycket riktigt sjunker Dicky djupare och djupare ner i eländet och Mickys lojalitet börjar testas.

The Fighter tog lång tid på sig att komma under skinnet på mig. Till att börja med tyckte jag inte ens om den. Den led av min allergi mot fejkdokumentärskakkameran och mitt hat mot människor som Dicky, Alice och systrarna. Men allt eftersom de komplicerade relationerna visades och skiftade, allt eftersom jag såg Mickys chanser hägra i fjärran, hände något och The Fighter tog sig långsamt fram till mig. Jag började bry mig, och jag började tycka om filmen. Väldigt mycket. Det här är en film där man hoppar upp och ner i soffan och ropar åt karaktärerna. Det här är en film där hjärtat dunkar i takt med slagen. Det här är en film som överraskar både med sin handling och med sin emotionella räckvidd. Jag insåg att jag hade gått från att ogilla filmen till att hurra när Micky vann och rycka till när han blev slagen.

Det hade aldrig blivit så bra utan en förstklassig grupp skådespelare. Christian Bale har fått nog med beröm annorstädes men jag vill ändå nämna hur fullständigt han förvandlar sig i den här filmen. Jag har aldrig sett honom spela hopplös, kortsiktig crackskalle, aldrig sett honom som det vrak han här är. Han bosätter sig i rollen, som han alltid gör.

Mark Wahlberg lär väl aldrig helt ta sig ifrån Marky Mark and the Funky Bunch, men jag har beundrat honom sen jag såg Three Kings och i den här filmen gör han precis rätt med sin roll. Micky Ward är den tyste, lugne, försiktige, osäkre i en familj av högljudda, bestämda, energiska människor. Jag har sett rollen kallas för tråkig, personlighetslös och ointressant men det är långt ifrån sanningen. Wahlbergs Micky har en inre styrka och en dold järnvilja, men det är inte lätt för honom att visa det.

De är de två stjärnorna, men de är bara två i en skara på toppnivå. Amy Adams, som jag i min recension av Julie & Julia kallade för "oemotståndlig" och som fortsätter vara just det av någon anledning jag inte riktigt lyckas analysera, är den ende som förefaller agera snarare än att vara en riktig människa ur de boxande brödernas liv. För en gångs skull säger jag det utan att nedvärdera insatsen, för en översinnlig varelse är precis vad filmen behöver för att illustrera Charlene Flemings inverkan på Micky Wards liv.

The Fighter är en smart, berörande och oväntat originell film som bara råkar innehålla välkoreograferade boxningsscener som lyckas vara mer realistiska än vi är vana vid och ändå aldrig bli lika tråkiga som verklig boxning.

Eegah (1962) - 1/6

Den rika författardottern Roxy (Marilyn Manning) hälsar på sin pojkvän, den dunebuggyfixerade Elvisfantasten Tom (Arch Hall Jr.) innan hon kör ut i den kaliforniska öknen på väg till en fest. I stället kör hon rakt in i Eegah, en grottmänniska av det slag som aldrig synts utanför tecknad film, komplett med klubba och djurhud som lämnar ena axeln bar. Hon svimmar - hon är trots allt en kvinna i en sextiotalsskräckfilm; det finns konventioner att följa - och när hon vaknar börjar hon genast berätta om "jätten" hon träffade.

Trots att varelsen i fråga spelas av den 217 centimeter långe Richard Kiel är hans längd bland det minst remarkabla med honom, men det är hur som helst det hon fixerar på. Hon lyckas övertyga Tom och sin far (Arch Hall Sr.) och fadern ger sig iväg med helikopter för att spana efter jätten. Han hoppas att det finns en bok i det här.

Eegah visar sig vara den siste ättlingen av ett folk jättar som tydligen i flera århundraden levt oupptäckta och kritvita inom gångavstånd från civilisationen. Vad som fick honom att plötsligt trampa in på bilvägen är helt oklart, men det är inte det största problemet med den här filmen.

Det är faktiskt svårt att välja. Är det att vildmannen Eegah ser ut som den slappa civilisationsprodukt Richard Kiel var? Är det den inkongruenta bakgrundsmusiken? Är det ett par besynnerliga instoppade komiska element som inte har något i en skräckfilm att göra? Är det att ingen inblandad kan agera alls, utom möjligen Kiel som inte får en chans att visa det då hans roll består av att lufsa omkring och vara preverbal?

Eller kanske att filmens finansiär Arch Hall Sr. från början planerade den som ett sätt att göra stjärna av hans son Arch Hall Jr., som inte förefaller vara stjärnmaterial. På så vis får han ett par horribla sångnummer som inte gör annat än att sträcka ut filmen. Hans karaktär är ändå bättre än Marilyn Mannings. Den tid hon inte använder till att leka Scheherazade för att undvika våldtäkt eller försvara mannen som försöker våldta henne använder hon i stället till att svimma, skrika och falla till marken för att utan synbar anledning bli orörlig.

Eller så är det att den är så obegripligt tråkig att jag fick se den här nittiominutersfilmen i tre etapper för att orka. Och jag är ändå killen som har sett Manos the Hands of Fate tre gånger och tog mig igenom både The Room och The Beast of Yucca Flats utan minsta avbrott. Eegah är kanske inte fullt så dålig, men den är definitivt så tråkig.

The Cell (2000) - 5/6

När den här filmen kom fick den både hyllningar och sågningar och jag kan tänka mig att det är en film som många antingen hatar eller älskar. Den liknar i alla fall inte mycket annat och det är aldrig lätt. Jag älskar den inte, men jag tycker mycket om den. Jag sörjer bara förlorad potential; det fanns så oerhört mycket mer att göra med premissen.

Filmen börjar i en vidsträckt öken med en vacker kvinna (Jennifer Lopez) i vita böljande kläder. Hon rider en svart hingst och hittar en liten pojke (Colton James) sittande bland förvridna träd. Hon tackar honom för hästen och frågar om de inte ska segla i stället. Ett titaniskt skeppsvrak dyker upp, men det är för gammalt. En modellbåt faller henne mer på läppen, men hon får inte med sig pojken. Han måste stanna; det har Mocky-Lock sagt.

Vad är det som pågår? Kvinnan är Catherine Deane, en barnpsykolog som via en experimentell maskin tar sig in i pojkens sinne. Han ligger i koma och hon försöker nå honom, vinna hans förtroende och till slut få honom att vakna. Kanske besegra den onde Mocky-Lock också. Men tiden går och hon kan inte uppvisa några verifierbara resultat, så pojkens far och projektets finansiär (Patrick Bauchau) vill lägga ner försöken. Catherine och hennes kollegor (Marianne Jean-Baptiste och Dylan Baker) lyckas skaffa sig ett halvår till.

Under tiden jagas en seriemördande psykopat, Carl Stargher (Vincent D'Onofrio), av polisen. Han kidnappar vackra kvinnor och håller dem inlåsta i en automatisk cell som till slut dränker dem. Själv verkar han inte vilja vara närvarande när det händer; han vill inte se dem förrän de är döda. Då använder han blekmedel för att förvandla dem till dockor och utnyttjar deras kroppar i sexuella masochistritualer. FBI-agenterna Peter Novak (Vince Vaughn) och Gordon Ramsey (Jake Weber) spårar upp honom men under räden mot Starghers hus drabbas han av en slutgiltig flipp och när de drar in honom är han katatonisk. Hans sista offer är redan inspärrat någonstans och väntar på sin oundvikliga död.

Agent Novak hör talas om Catherine Deanes projekt och ber om hjälp. Kan Deane tänka sig att gå in i Starghers sinne och försöka få veta var den kidnappade kvinnan hålls fången? Det är bråttom; framåt kvällen fylls cellen med vatten.

Hur ser en psykopats sinne ut? Som en halvsurrealistisk mardröm, opålitlig och nyckfull, en våldsam fantasi som fått fysisk form, sprängfylld med detaljer och symbolism. The Cells designers har gjort skäl för lönen. Starghers inre liv är ett makabert konstverk, lika vidrigt som fascinerande. Om det inte innehåller lager efter lager av betydelse så ger det i alla fall intryck av att göra det, vilket är nästan lika bra. Vi ser kvinnor förvandlade till besynnerliga dockor, mördaren själv som idealiserad allsmäktig kejsare, till synes normala miljöer som på ögonblick kan förvandlas till muséer av blod och kött. Vi möter Stargher som barn, som skadad vuxen, som fullfjädrat monster, som personifiering av Starghers egen galenskap.

De här sekvenserna är inte bara de bästa i The Cell utan dess själva kärna. Hela filmen rör sig runt och är beroende av dem. Det är i Starghers hjärna som ledtrådarna måste hittas för att det sista oskyldiga offret ska räddas. Och det är här filmen går lite grann fel. Den söker sig närmare det konventionella och löser sina problem för enkelt.

Tänk om Catherine i stället behövde tolka det hon såg, analysera den sjuka värld hon rör sig i, och verkligen använda sin psykologiska expertis för att dra ut ledtrådar ur Stargher. Hon skulle tvingas skilja på det som bara är utslag av hans psykopatiska önskedrömmar och det som genuint speglar verkligheten. Det skulle bli en kombination av splatter, psykologisk skräck och detektivdrama, allt uppspelat framför The Cells briljanta miljöer. Tyvärr blev det inte så.

Men jag vill ändå inte tala illa om The Cell. Det är en utmärkt film, originell, ambitiös, otäck, klanderfritt välgjord och väldigt spännande. Enbart designen borde ha gjort den till en kultfilm och den förtjänar mycket mer än att glömmas.

Crank: High Voltage (2009) - 5/6

 I den första Crank-filmen råkade ärkehårdingen Chev Chelios (Jason Statham) ut för ett otäckt kinesiskt gift som gjorde att han dog om hans adrenalinnivåer sjönk. Följaktligen tillbringade han filmen med att göra så upphetsande saker som möjligt och den var en fullständigt fånig men underhållande och sorglös karneval av våld, vild körning, allmän brottslighet och offentligt sex.

I uppföljaren vaknar han på operationsbordet och får se sitt hjärta tas ur kroppen och ersättas med ett artificiellt plasthjärta. Hans förmåga att överleva giftet från den första filmen har gjort de kinesiska bossarna så imponerade att de vill ha hans organ, men de hinner bara få ur hjärtat innan Chev Chelios bestämmer sig för att det är nog och slår sig fri.

Chevs frälsning är kompisen "Doc" Miles (Dwight Yoakam), en klassisk - och underhållande - filmdoktor: han har ett medicinskt uppslagsverk i stället för hjärna, äger expertkunskaper inom samtliga specialiteter och är alltid redo när Chev lyfter luren. Ett snabbt samtal till honom klargör situationen: Chevs nya hjärta går på batteri och om det externa batteriet inte fungerar laddas det inre genom elektricitet direkt genom huden. Givetvis går det externa batteriet sönder och Chev börjar leka med startkablar och elhalsband, och naturligtvis hinner han med lite offentligt sex med flickvännen Eve (Amy Smart) också.

Men spelar handlingen någon roll? Det viktiga är att det finns ett problem och absolut enda sättet att lösa det har att göra med nävar, skjutvapen och snabba bilar, samtidigt som huvudpersonen ger sig själv elstötar.

På omslaget till Crank: High Voltage borde det finnas en varning om att lämna hjärnan utanför, och om man lyckas med det har man en underhållande åktur framför sig. Det här är en fullständigt korkad, skamlöst publikfriande och horribelt politiskt inkorrekt film, men den har en förmildrande egenskap: den är rolig hela vägen igenom. Den spränger på med våld, objektifiering och inslängd fanservice men även om den tänjer gränserna ibland så tar den sig själv på så lite allvar att det är omöjligt att reagera på något annat sätt än med skratt.

Jason Statham, som kanske är den moderne skådespelare med bredast klyfta mellan ambition och framgång, är den perfekte huvudrollsinnehavaren för den här filmen. För att det ska fungera måste Chev Chelios bete sig som om det här bara är en vanlig dag i hans liv; som om det ibland händer att man måste jaga sitt hjärta tvärs över stan, ge sig själv elchocker tills man börjar brinna och upptäcka att ens nyinförskaffade sidekick då och då drabbas av helkroppskramper... ibland medan han skjutsar en på motorcykel. Det är Jason Stathams kärnkompetens: att aldrig någonsin se ut som om han undrar vad i helvete det är som pågår.

Crank: High Voltage är ett utmärkt stycke underhållning för de där stunderna när hjärnan inte vill ha något annat än action, snabba klipp och fullständigt trams. Den lyckas med att skapa en härlig renodlad actionfest i en tid när de flesta sådana försök resulterar i skräp och smörja. Hemligheten är att den inte tar sig på allvar och inte bryr sig om huruvida du gör det.

American Pie (1999) - 2/6

"It's not always about sex", hävdar high school-eleven Kevin (Thomas Ian Nicholas) bestämt inför flickvännen Vicky (Tara Reid), men han ljuger. Unga män är i verkligheten ofta sexfixerade, på film är de det ännu oftare, men få har i modern tid varit fullt så besatta som de fyra huvudpersonerna i American Pie.

Kevin är den ende av dem som har flickvän. Hans tre vänner är den sportige Oz (Chris Klein), den socialt inkompetente Jim (Jason Biggs) och Finch (Eddie Kaye Thomas) som surt påpekar att han inte dricker plebejiskt kaffe utan moccachino. Alla fyra är oskulder och det blir allt mer det viktigaste i deras liv. Efter en fest där till och med ultratönten Sherman (Chris Owen) fick ligga sluter de en pakt. De ska ha sex innan high school är slut, vilket ger dem tre veckor på sig.

Resten av filmen rör de sedvanliga manövrerna, manipulationerna och komplotterna för att få en tjej i säng, vem som helst. Kevin verkar ha det lättast; han måste bara övertyga Vicky om att det är dags. Oz går med i en kör där ingen känner honom och låtsas vara en känslig mjukis, Jim har siktet inställt på den tjeckiska utbytesstudenten Nadia (Shannon Elizabeth) och Finch har sina egna planer som inte ens kompisarna blir invigda i. I närheten kretsar ärkearslet Stifler (Seann William Scott) vars mamma (Jennifer Coolidge) är legendarisk som originalmilfen.

High school-sexkomedier har inte kommit särskilt långt. Visst, American Pie är betydligt bättre - och mycket roligare - än lågvattenmärken som Porky's, men det handlar fortfarande om att se unga killar bete sig som kräk i en film som står på deras sida. Åh, det dyker upp ett par små uppvaknanden så att vi ska tycka att de förtjänar när de får sina önskningar uppfyllda, men det är inte i närheten av att rättfärdiga vad de gjort.

De ljuger, manipulerar och sviker för att uppnå sitt enda, ganska simpla, mål. De verkar under större delen av filmen helt sakna förmåga till empati, i alla fall med någon annan än sina närmaste vänner. När Nadia bjuder hem sig till Jim för en studiesession och ska komma direkt från baletten så hon måste byta om hemma hos honom, vad gör Jim då? Riggar upp en webcam i sovrummet och ger länken till kompisarna. Och bokar en plats hemma hos en av dem. Och det här är karaktärerna det är tänkt vi ska heja på.

Det fungerar inte för mig. Jag ville inte se dem lyckas, jag ville se dem misslyckas, förlora och skämmas ut. American Pie är en fundamentalt elak film; när webcamfilmen når Nadias sponsorer i USA skickas hon genast hem, och ägnar filmen en sekund åt att begråta hennes orättvisa öde? Nej. Den har bara tid med ynglingars sexlust. Filmens fans skulle förmodligen be mig att chilla och njuta av åkturen. Det är fantasi, inte verklighet, och det är bara att släppa loss och garva. Det lyckas jag inte med. Jag kan förlåta en hel del, men inte iskall elakhet som låtsas vara rolig.

Även om jag kunde det så störs jag av att filmen i praktiken består av småhistorier uppbyggda kring en egen logik, eller snarare en brist på sådan. När Nadia ska byta om i en nästan helt främmande pojkes sovrum, medan han väntar på henne, gör hon det genom att ta av sig allt utom trosorna, inspektera sin kropp framför spegeln, leta reda på hans porr och börja masturbera i hans säng, och när han kommer in i rummet och frågar om hon behöver "an extra hand" är hon sugen. En av high school-killar författad sexmanual innehåller cunnilingustips som gör att en oerfaren high school-kille automatiskt kan ge en high school-tjej hennes första orgasm någonsin. Är det någon som tror på detta?

Trots allt detta är American Pie inte ett fullständigt slöseri med tid. Den har sina mysiga stunder, jag skrattade flera gånger, jag kunde åtminstone ha roligt åt Stifler, och jag är riktigt förtjust i Jims far (Eugene Levy) som försöker vara frispråkig och öppenhjärtig när han talar med sin son. Okej, han gör mer än att försöka. Han påminde mig om föräldrarna i Submarine, jag såg fram emot varje scen med honom, och han får avsluta filmen på ett sätt som är mycket finare än den förtjänar.

The Host (2006) - 6/6

På en amerikansk militärbas i Sydkorea blir Kim (Brian Lee) beordrad att hälla ut oräkneliga flaskor kontaminerad formaldehyd i avloppet, trots att han protesterar att den giftiga kemikalien kommer att rinna ut i Hanfloden. Det är en referens till en incident från verkligheten, men här blir följderna helt annorlunda när något skapas eller muteras i floden.

Några år senare träffar vi familjen Park som består av patriarken Hee-bong (Byeon Hee-bong), den arbetslöse alkoholisten Nam-il (Park Hae-il), bågskyttemedaljören Nam-joo (Bae Doona), den tröge och sömnige slarvern Gang-du (Song Kang-ho) och Gang-dus trettonåriga dotter Hyun-seo (Ko Ah-seong).

Hee-bong och Gang-du driver en liten matvagn vid Hanflodens kant. Gang-du håller på att bära ut en beställning när han ser en grupp människor titta mot undersidan av en bro. Det finns något där - kanske en maskin, kanske ett djur, kanske bara något skräp. Men det rör på sig, vecklar ut sig och snart är det tydligt att det är något levande som dyker ner i vattnet.

Åskådarna stirrar nyfiket på varelsen där den simmar strax under ytan. Gang-du kastar ner en ölburk i vattnet och får se en tentakel dyka upp och slita ner den. Fascinerade trängs folksamlingen. Och så bryter helvetet löst när djuret kastar sig upp på land och går bärsärkagång.

Resten av filmen följer vi familjen Park och får se hur monstrets härjningar och de sydkoreanska och amerikanska regeringarnas reaktion påverkar dem och deras samhälle. Det låter som en standardmonsterfilm, vilket jag i och för sig brukar finna underhållande, men The Host är så mycket mer än så. Den börjar traditionellt med sin presentation av de människor vi ska stifta bekantskap med, och det här är en av få gånger som jag önskat att den sekvensen varade längre. Sen kommer monstret, men det hålls inte dolt och hemligt utan syns nästan omedelbart. Det beter sig som ett djur, inte som ett filmmonster, och människorna beter sig som människor, inte som karaktärer i monsterfilmer.

Regissören och manusförfattaren Bong Joon-ho är en mycket slipad filmskapare. Han vet när han ska agera enligt traditionen och när han ska bryta den. Han vet att publiken hatar klichéer samtidigt som han alltid minns att klichéer finns av en anledning och om man ska krossa dem ska man vara väldigt säker. Bong Joon-ho är väldigt säker och han har rätt. När The Host överraskar är jag nästan lika förvånad över att överraskningarna fungerar, men det gör de.

Om The Host har en allvarlig svaghet så är det själva monstret. Jag tycker om dess design men varelsen är bara för uppenbart CGI. Den saknar tyngd och närvaro. Det är förstås en vida spridd sjuka och om det verkligen förstörde filmer för mig skulle jag vara tvungen att helt skippa snart sagt alla filmer med specialeffekter i, men det är ändå en trist punkt.

I övrigt är The Host nämligen en pärla. Den hinner med action (inklusive en folkmasseflyktscen och en slutstrid som båda är bland det bästa jag sett i sina kategorier), drama, skräck och politik utan att någonsin kännas forcerad. Dessutom har den sina genuint rörande ögonblick; vi lär känna hela familjen Park och bryr oss om dem. Det är inte många monsterfilmer som går så här långt utanför sitt område och lyckas.

Sliver (1993) - 1/6

Den menlösa och överskattade Basic Instinct byggde all respekt den någonsin fick på att Sharon Stone visade sina externa genitalier i en snabbt förbikilande bild. Det gjorde hennes karriär men associerade henne också till "erotiska thrillers", en genre som inte har producerat mycket guld men däremot oerhört mycket träck. Hon har tagit sig ur det men de bra filmerna är fortfarande sällsynta i hennes filmografi.

Till och med i hennes mediokra register lyser dock Sliver som en omvänd stjärna. Det här är en erotisk thriller som varken är erotisk eller thrilling, en film som gör allt för att verka gränspushande och kontroversiell och kittlande, en film som desperat vill leka med det förbjudna och tabubelagda.

Problemet är att det inte finns så många förbud och tabun kvar. På trettiotalet hade Sliver varit chockerande. Nu är den bara tråkig. Men jag minns faktiskt en het scen, där Sharon Stones karaktär blir tagen bakifrån mot en pelare. De två minuterna är inte värda de andra hundra.

Sharon Stone är Carly Norris, som flyttar in i en lägenhet vars förra hyresgäst föll från balkongen och dog. Mellan masturbationssessioner inleder hon förhållanden med två grannar, Zeke (William Baldwin) och Jack (Tom Berenger). Det är uppenbart även för den som aldrig doppat tån i den här genren förut att båda har hemligheter och till slut blir det tydligt även för Carly.

Inte bara Carlys företrädare som lägenhetsgäst har otur med att behålla livet, utan två grannar dör på kort tid och under mystiska omständigheter. Frågan är egentligen bara om det är Zeke eller Jack som är mördaren. Jag kan avslöja att den andre inte heller har rent samvete och då har jag inte avslöjat något som du hade fått ut något av att slippa veta.

Sliver gör ett försök att efterlikna Basic Instinct men lyckas inte ens nå upp till de tvivelaktiga höjderna. Jag hoppas att Sharon Stone tackat sin lyckliga stjärna för att hon kunde inleda sitt kändisskap på det här viset och ändå inte falla tillbaka i total obskyritet omedelbart efteråt.

La femme du Vème (2011) - 5/6

Tom Ricks (Ethan Hawke) är publicerad författare, vilket borde ge honom åtminstone några resurser att ta till när hans liv håller på att krascha. Någon att ringa, någon att be om hjälp. Ingenting sådant syns till. Tom befinner sig i en hemsk situation och den blir bara värre. När vi följer honom från mardröm till mardröm inser vi att La femme du Vèmes enda stora brist är att frågorna vi ställer är så mycket mer fascinerande än några svar en manusförfattare kan komma på. Det här är en film som hade tjänat på att fortsätta i evighet.

Tom är amerikan men reser till Paris för att vara närmare sin dotter Chloe (Julie Papillon) som bor där tillsammans med hans exfru Nathalie (Delphine Chuillot). Chloe är glad att se honom men det är inte Nathalie. Hon ringer polisen och effekten det har på Tom - han flyr - säger oss att det kanske ligger något i Nathalies inställning. Tom kommer undan, somnar på en buss och vaknar för att finna att han blivit bestulen. Utfattig hamnar han på ett billigt fik och frågar servitrisen Ania (Joanna Kulig) om hon vet nånstans att bo. Hon visar honom till fikets ägare Sezer (Samir Guesmi) som har ett skitigt litet rum att erbjuda.

Det här är inte det Paris vi är vana vid att se. Tom rör sig i industrikvarter, smutsigt och slummigt och trasigt och nerklottrat. Här är människorna inte bara dryga och arroganta, de är våldsamma och farliga. Tom delar badrum med andra hyresgäster och försöker prata med dem som civiliserade människor, men det går inte. Här är det hårda ord och hårda nävar som härskar. Den intellektuelle Tom har hamnat utanför sitt element.

Men Sezer har i alla fall ett jobb till honom. Det är väldigt enkelt. Varje kväll går han till en byggnad och tar sig in med hjälp av memorerade koder. Sedan låser han in sig i ett litet rum och gör vad han vill i åtta timmar medan han håller koll på en övervakningskameras TV-skärm. Då och då ringer någon på en klocka, och då frågar han genom en mikrofon vad de vill. Om de söker herr Monde, då släpper han in dem. Han lämnar under inga omständigheter rummet innan åtta timmar har gått. Jobbet ger honom pengar och tid att skriva.

Han blir igenkänd i en bokhandel och inbjuden till en soaré där han stöter på den vackra Margit (Kristin Scott Thomas) som bjuder hem honom till sin lägenhet. De inleder ett förhållande. På sätt och vis.

Det är frustrerande att försöka beskriva La femme du Vème för även om varenda ord jag skrivit är sant så misslyckas jag fullständigt med att ge ett sanningsenligt intryck. Händelserna händer, vi ser dem, men någonting rör sig bortom dem. Något är hela tiden, lite grann... fel. Tom lever i en verklighet som rasar samman runt honom och Ethan Hawke var kanske det perfekta, om än oväntade, valet att spela honom. Hur mycket är på riktigt? Vad kan vi lita på?

Vi får svar på en del frågor, inte på andra, och inte ens svaren vi får är vi säkra på. Det är fascinerande och obehagligt på samma gång, som om vi är fast i samma mardröm som Tom. Det här är en film jag vill se fler gånger; jag misstänker att jag kommer att komma fram till olika slutsatser varje gång.

Att den inte når hela vägen fram till briljans beror på det stora felet jag nämnde i början: upplösningen kan aldrig matcha vägen dit. Det är en brist jag kan leva med, i det här fallet.