Tootsie (1982) - 2/6

Det fanns alltså, under min livstid, en tid då man kunde göra en komedi på det ensamma skämtet att en man klär ut sig till kvinna och få den hyllad av både kritiker och publik. När jag i dag ser Tootsie känns den bara som en relik från en - tack och lov - försvunnen era. Tootsie är över tjugo år yngre än Some Like It Hot men gör ändå sämre ifrån sig med samma koncept.

När Robin Williams klädde ut sig till kvinna i Mrs. Doubtfire fungerade det mycket bättre därför att skämten gick bortom "Herre Gud! En karl! I kvinnokläder!" och "Den karlen kysste en annan karl! Så dråpligt!", och för att den historien hade en äkta emotionell kärna. Men 1982 räckte det tydligen att sätta på Dustin Hoffman en klänning för att applåderna skulle hagla.

Hoffman spelar Michael Dorsey, en talangfull skådespelare som har skaffat sig ett rykte som svår att arbeta med. Av allt att döma förtjänar han det; när han får en roll som tomat i en reklamfilm lyckas han få sparken genom att bråka om att tomater inte kan sitta ner. Han tjatar på sin agent George (Sydney Pollack) som förklarar det ovanstående för honom och suckar uppgivet.

Michael hittar sin lösning när han följer sin väninna Sandy (Teri Garr) till en provspelning till en roll i en såpopera. Hon får inte rollen så Michael sätter på sig en klänning och provspelar. Till allas låtsade chock får han rollen och Dorothy Michaels blir snabbt TV:s senaste sensation. Dorothy improviserar, gör en egensinnig tolkning av rollen, gör sig till vän med kollegan Julie Nichols (Jessica Lange) och får allt mer ett eget liv.

Naturligtvis börjar Michael tända på Julie och naturligtvis finns det en karl i närheten som tänder på Dorothy. En smärtsamt pinsam scen involverar Michaels desperata försök att slippa kyssa en karl som Dorothy enligt manuset måste, och givetvis slutar det trots alla hans ansträngningar med en kyss. Så dråpligt!

Det är tur vi har en förstklassig skådespelare som Dustin Hoffman i huvudrollen, för annars hade Tootsie varit helt outhärdlig. I stället är den bara dålig, tråkig, och skrattbefriad. Jag har bara vaga minnen av 1982, men jag får väl anta att det här materialet var vågat och radikalt då. Någon annan anledning till Tootsies enstämmiga hyllningskör kan jag inte hitta.

Teknikens landvinningar äro ostoppbara

På läsares önskan har jag nu implementerat ett sökfält som ni bör finna till vänster och med vars hjälp ni kan rota runt i mitt arkiv av hjärtans lust och söderns fröjd.

Black Swan (2010) - 6/6

Natalie Portman spelar Nina Sayers, en talangfull och hårdtränande balettdansös. När hennes ensemble ska sätta upp Svansjön vill hon ha den tudelade huvudrollen. Direktören Thomas Leroy (Vincent Cassel) förklarar att hennes teknik är perfekt och om hon bara ansökte om rollen som den vita svanen skulle hon få den omedelbart. Men rollen kräver att man också kan spela den svarta svanen, den mörka, passionerade tvillingen till den oskuldsfulla vita. Nina har inte djupet, hettan, passionen.

Det har däremot Lily (Mila Kunis), som kommer som en virvelvind in i Ninas välordnade liv. Lily är allt som Nina inte är och säkert perfekt för rollen som den svarta svanen, men hon saknar Ninas tekniska skicklighet. Att hon inte verkar bry sig om det är bara en av sakerna som Nina inte förstår med henne. För Nina är Lily kaos personifierat, en sprudlande otyglad självsäker ung kvinna som tycks se hela livet som en lek, vilket är obegripligt för den hårt disciplinerade, hämmade Nina.

Nina arbetar hårt för att kunna spela den tudelade rollen men Lilys närvaro och den svarta svanens personlighet förvirrar henne. Lily försöker dra med henne i sitt liv, få henne att lossna, och Nina börjar ge efter trots att alla hennes instinkter säger nej. Verkligheten börjar glida undan och Nina förlorar förmågan att skilja mellan fantasi och vad som verkligen händer.

Black Swan är en hyllning till sina två huvudrollsinnehavare. Natalie Portman har gjort flera bra roller - Hesher, Léon, V for Vendetta - men jag tvekar inte inför att säga att detta är hennes karriärs topp så här långt. Mila Kunis har inte en lika imponerande meritlista och har aldrig varit bättre än hon är i Black Swan. De gör förbluffande insatser med sina roller och förvandlas till varandras mörka speglar. Vi känner igen Nina, vi känner igen Lily. Vi läser deras tankar och känner deras känslor. Jag antar att Lily är den lättare rollen att spela men Mila Kunis går så mycket längre än hon hade behövt.

Filmen genomsyras av Svansjöns dualitetstema. Det är mest uppenbart i samspelet mellan Lily och Nina men återkommer gång på gång, ibland subtilt, ibland förkrossande. Ninas rasande verklighet reflekteras i hennes liv, som redan från inledningsscenen upplevs som underlig, udda, fel. Alla Darren Aronofskys filmer handlar om besatthet och Black Swan är inget undantag: Nina har övergett allting annat för att bli den perfekta balettdansösen och det är inte ett offer man gör utan att påverkas. Vet Lily vad hon gör med Nina? Säkerligen inte.

Black Swan är ännu en briljant film från Aronofsky, men den här gången ligger största delen av förtjänsten hos Natalie Portman och Mila Kunis. De fick sina roller att spela och sjönk in i dem så djupt att jag inte kunde se något annat än Nina och Lily, som verkliga, levande varelser. Natalie Portman vann en Oscar för sin insats och emedan jag har all beundran i världen för rivalen Jennifer Lawrence i Winter's Bone kan jag inte säga emot akademin här. Skådespelarprestationerna i Black Swan gör den till en milstolpe.

The Brain That Wouldn't Die (1962) - 5/6

Bill Cortner (Jason Evans) är en ung, begåvad kirurg som i hemlighet utför banbrytande experiment kring transplantationer. Hans dröm är att besegra döden genom att uppfinna en metod för att transplantera vilka organ eller lemmar som helst. När en patient dör på operationsbordet och Cortner - inför ögonen på sin skeptiske far (Bruce Brighton) - för honom tillbaka till livet genom en aldrig testad metod visar han att han är nära.

Fadern, själv kirurg, förklarar för sin son att man inte kan experimentera på människor och antyder att han inte tycker om sonens forskningsområde alls. En del saker kan man inte göra. En del saker ska man inte göra. Men den unge doktorn är fast övertygad om att han gör gott.

Hans vackra fästmö Jan Compton (Virginia Leith) vet inte mycket om hans jobb men älskar honom reservationslöst och längtar efter deras bröllop. Ödet sätter käppar i hjulet när en bilolycka dödar Jan, men hennes fästman räddar hennes huvud och för det tillbaka till livet. Nu är Jan ett kroppslöst huvud i ett laboratorium och till och med Bill Cortners trogne assistent Kurt (Leslie Daniel) börjar ifrågasätta hans handlingar. Jans själ fanns i både hjärna och hjärta, inte i det ena eller andra organet. Bill rotar i sådant han inte förstår.

Doktorn bryter ihop i sina försök att hitta en kropp åt sin älskade. Han är beredd att döda för att rädda deras gemensamma framtid. Samtidigt finns det något inlåst i laboratoriet som vi inte får se, men Jan börjar kommunicera med det. Hon hatar sin forne fästman och önskar att han hade låtit henne dö.

Detta är en science fiction-skräck-B-film gjord på femtiotalet men inte släppt förrän på sextiotalet och den heter The Brain That Wouldn't Die. Det borde vara en kalkon. Jag väntade mig en kalkon, som bäst något att skratta hejdlöst åt och som sämst något outhärdligt tråkigt och taffligt. Jag letade halvmedvetet efter fel och blev mer och mer förvånad allt eftersom jag insåg att jag inte hittade några. Här är en mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva: The Brain That Wouldn't Die är en bra film.

Därmed inte sagt att den inte har brister. Framför allt är karaktärsutvecklingen gravt underutvecklad. Vi får inte ens se ögonblicket när Jan vaknar upp och inser sin situation; första gången vi ser henne vaken efter bilolyckan vet hon redan precis vad som hänt och har reagerat färdigt på det. Doktor Cortner går alldeles för fort från att vara en kirurg som håller livet för det högsta goda ("what would you rather be, paralyzed or dead?" frågar han som om det finns ett uppenbart svar på den frågan) till att vara mördare. Och även om effekterna för det mesta fungerar remarkabelt bra för sin tid så är det inte ett stolt ögonblick när vi slutligen ser vad som döljer sig bakom laboratoriets låsta dörr.

Men den har så mycket annat. Skräckfilmer från femtio- och sextiotalen brukar åtminstone bjuda på horribelt skådespeleri, men där har jag inga klagomål. Stämningen är kuslig, Jan är otäck, scenerna där doktor Cortner jagar offer är täta och svarta. The Brain That Wouldn't Die levererar karaktärer vi bryr oss om, tankar vi minns, och är en genomgående tillfredsställande skapelse. Jag är lika förvånad som du.

Conan O'Brien Can't Stop (2011) - 3/6

Mången amerikansk komikers dröm är att vara programledare för det legendariska Tonight Show. 2004 offentliggjorde den dåvarande programledaren Jay Leno att han skulle stanna i fem år till och sedan skulle det vara Conan O'Briens tur. O'Brien väntade tålmodigt i fem år, fick jobbet, och förlorade det igen sju månader senare i en härva av kostymintriger, popularitetsproblem och politik. Conan O'Brien fick ett avgångsvederlag på 33 miljoner dollar och ett kontrakt som förbjöd honom att uppträda i TV på sex månader.

Då gav han sig ut på turné och kallade den The Legally Prohibited From Being Funny On Television Tour. Med på turnén följde filmregissören Rodman Flender och hans kamera, och resultatet är Conan O'Brien Can't Stop, en dokumentär om Conan, folket runt honom, och turnén han fyllde sina ofrivilligt lediga månader med.

För amerikanska pratshowfans var bråket kring The Tonight Show en enorm kalabalik. Om jag hade varit en av dem och därmed haft en emotionell koppling till hela historien hade Conan O'Brien Can't Stop förmodligen fungerat bättre för mig. Jag vet ungefär vad som hände och varför Conan var arg över det, men det når inte fram till mig. På ett fundamentalt plan bryr jag mig inte särskilt mycket.

Därför blir också filmen en ganska osammanhängande historia. Ibland får vi en glimt av den Conan som verkligen inte kan sluta, som arbetar vidare inte därför att han vill utan därför att han måste. Han knarkar applåder och uppmärksamhet. Han gör show efter show och efteråt går han ut på gatan och skriver autografer. Han klagar över allt han ser och hör och hackar på sina medarbetare, men han fortsätter dag efter dag och vi får intrycket att han verkligen inte har något val. Han är beroende.

Det är det jag hade velat se mer av. Jag hade velat lära känna denne besatte Conan O'Brien som jag bara får se lite grann av, men filmen levererar inte och jag antar att det var för att materialet inte fanns. Det är trots allt en dokumentär, inte en spelfilm. Rodman Flender kunde inte alltid få de sekvenser han ville ha.

I stället ges vi småbitar av insikt i hur det är att arrangera och genomföra en turné, och stycken av själva uppträdandena som för det mesta inte är vidare roliga. Det beror förmodligen på att komedi bygger på timing och stämning; ett brottstycke av en sketch är aldrig lika roligt isolerat som när det är en del av en show. Jag är säker på att Conan O'Brien förstår det; jag önskar att han förklarat det för Rodman Flender.

The Man in the White Suit (1951) - 4/6

Det sades en gång om Alec Guinness att om han någonsin begick ett brott skulle polisen aldrig få tag på honom, för vittnenas signalement skulle variera så mycket att de skulle tro sig vara ute efter en hel liga. Han var en genuin förvandlingskonstnär och ett sant skådespelargeni, en man som inte bara spelade utan förvandlade sig till prins Faisal, Obi-Wan Kenobi, överstelöjtnant Nicholson eller Fagin, en mästare av den gamla skolan.

Det lyser igenom även i hans lättare filmer, och inte ens med den bästa vilja i världen kan man kalla The Man In The White Suit för något annat. Men som med alla komedier från Ealing Studios ger den ändå mer än underhållning för stunden, och om inte annat så är det alltid fest att titta på Alec Guinness.

Här spelar han Sidney Stratton, en genialisk kemist som arbetat på snart sagt varenda textilfabrik i England och förlorat jobbet varenda gång. Inte på grund av inkompetens, slarv eller lathet utan snarare på grund av överdriven nit och besynnerliga krav. Stratton har en dröm, drömmen om det perfekta tyget, och han försöker förverkliga den genom att tyst och stillsamt bygga sig ett laboratorium och försöka bedriva sina experiment utan att upptäckas.

Det går i stöpet på ännu en textilfabrik när dess stenrike ägare Alan Birnley (Cecil Parker) och några gäster upptäcker hans bubblande, fräsande utrustning. Det spåras till honom men den här gången får han en försvarare, nämligen ägarens dotter Daphne (Joan Greenwood). Hon utgör ett ovanligt progressivt kvinnoporträtt och läser på tillräckligt för att både förstå vad det är Stratton försöker göra och föreläsa om det för sin far. Med hennes hjälp lyckas Stratton till slut framställa det han var ute efter: ett tyg som är outslitligt och aldrig behöver tvättas.

Till att börja med hyllas Stratton som ett geni av både hög som låg. Men så dyker insikten upp: om tyget aldrig slits ut behöver ingen köpa nya kläder igen. Då behövs inga textilfabriker och inga textilarbetare. Inga vinster kommer att flöda in längre. Om det aldrig behöver tvättas behövs inga tvätterier och inga tvätteriarbetare. Både direktörer och arbetare vänder sig mot Stratton, och det är i de här scenerna som Guinness visar sin riktiga charm. Hans Stratton är en oskuldsfull människa som inte är redo att ge upp sin dröm. Det leder till ett underbart filmögonblick som är ett skolboksexempel på gott skådespel.

The Man In The White Suit är Alec Guinness och Joan Greenwoods film, ett av de verk som står och faller med sina huvudrollsinnehavare. Utan dem hade den kunnat bli tom och trist, med dem är den rolig och minnesvärd.

The Hunger (1983) - 4/6

Den här filmen handlar mycket mer om stämning än intrig, mycket mer om känslor än motivation och mycket mer om antydningar än förklaringar. Det blir aldrig helt klart vad det är vi betraktat och jag tror att intrycket man får av The Hunger beror lika mycket på förväntningar, förhoppningar, förhandsinformation och sinnesstämning som av dess beskrivbara egenskaper. En annan kväll hade jag kanske älskat eller hatat den.

Handlingen berör såvitt jag kan utröna en uråldrig - vi får aldrig veta hur gammal, men jag misstänker att det räknas i årtusenden - vampyr (Catherine Deneuve), även om det ordet aldrig nämns. Hon kallar sig nu för Miriam Blaylock, förmodligen det sista av många namn hon använt.

Hon lever i ett kärleksförhållande med John Blaylock (David Bowie), en betydligt yngre man som hon själv gjorde till vampyr och lovade evigt liv och evig kärlek. Så blir det nu inte utan han börjar plötsligt åldras i oerhörd hastighet. Han går från trettio till femtio på en natt och sedan till åttio på nästa dag. Han vet inget botemedel och om Miriam gör det så håller hon det för sig själv.

Johns enda hopp är därför doktor Sarah Roberts (Susan Sarandon) som forskar kring åldrande, men när en medelålders man dyker upp och påstår att han var ung i går kväll så tror hon honom inte utan lämnar honom i ett väntrum tills han ger upp. När dr Roberts samvete gnager henne går hon hem till paret Blaylock, men John finns inte längre kvar. Det gör däremot Miriam, som ser dr Roberts djupt i ögonen och väljer ut sin nästa kärlekspartner. Det utmynnar i en på sin tid i förväg legendarisk sexscen som faktiskt förtjänar sitt rykte; sällan har vi väl sett två så etablerade skådespelerskor i en så tydlig scen. Men den blir aldrig vulgär eller exploitativ. Den fungerar perfekt i sin kontext.

Det är det mycket i The Hunger som gör. De bästa delarna är sagolika i det ordets bokstavliga mening. Karaktärerna rör sig i en modern miljö men är tagna ur en antik legend. Stämningen är tagen ur en spökhistoria och känslorna från en kärleksmyt. Den ibland övermyckna vagheten hjälper till. Det här är en film som för det mesta tjänar på att inte besvara alla frågor, precis som sagor sällan gör.

Jag tror, efter lite funderande, att dess stora svaghet är de realistiska scenerna. Doktorn i sitt labb med sina kollegor, apan de experimenterar med, blodprovet de analyserar. Det är taget från en helt annan historia och det är ett grepp som ibland fungerar men bara när skiljelinjen mellan de två världarna antingen är tydlig eller till slut kollapsar. Här samexisterar de, vampyrerna och doktorerna, men de verkar låtsas som om den andra sidan inte finns. The Hunger är två filmer i en, och jag är ett mycket större fan av den ena än av den andra.

Freaks (1932) - 5/6

Freaks inleds med en för sin tid remarkabelt progressiv text som förklarar att en historia som denna aldrig kommer att filmas igen, för dess ämne och huvudpersoner - missbildade människor som lever på att låta sig uppvisas på nöjesfält - håller tack vare den moderna vetenskapen på att försvinna. Dessa stackars människor, utstötta, fruktade, förlöjligade, håller ihop under ett strikt regelverk som är till för att skydda dem alla.

Regissören Tod Browning, som själv tillbringat en tid med en kringresande cirkus, fyllde rollerna med faktiska freaks. Vi ser den nu nästan helt försvunna sideshowens legender, människor som de siamesiska tvillingarna Daisy och Violet Hilton, den arm- och benlöse prins Randian, fågelkvinnan Koo Koo, den skäggiga damen Olga Roderick och mikrocefalen Schlitzie. Några av dem utför sina nummer framför kameran; vi får till exempel se prins Randian rulla och tända en cigarrett med munnen.

På den kringresande cirkusen finns även dvärgarna Hans (Harry Earles) och Frieda (Daisy Earles). Hans har förälskat sig i trapetskonstnären Cleopatra (Olga Barcanova), som fått veta att Hans inväntar ett stort arv och därför låtsas vara intresserad av honom samtidigt som hon tillsammans med sin egentlige pojkvän, tyngdlyftaren Hercules (Henry Victor), planerar att mörda honom.

Frieda har förstått att Cleopatra inte bryr sig om Hans och försöker varna honom, men han lyssnar inte. Han är kär i den vackra - och normallånga - Cleopatra. De andra freaksen lyssnar på Friedas oro men accepterar Cleopatra tills hon avslöjar sig. Då är de redo att utkräva en gruvlig hämnd. Det är en scen som kanske borde vara skrattretande men i stället blir kuslig och hotfull. Cleopatra och Hercules har bråkat med fel människor.

Filmen står entydigt på freaksens sida. Dessa naturens misstag är här hedersamma och lojala, medan de två "normala" Cleopatra och Hercules är de egentliga monstren. Det bidrog säkert till den storm av kontrovers som omgav filmen, även om en ofta angiven anledning är de tydliga och våldsamma sekvenser som senare klipptes bort och numera anses förlorade för alltid. Jag vet inte om de hade gjort filmen ännu bättre men jag misstänker att det var en bra klippning. Freaks är stämningsfull och mörk. Blod och våld hade förmodligen bara förstört intrycket.

Det stora avslöjandet av Cleopatras slutliga öde fungerar tyvärr inte längre, om det någonsin gjorde det. Exakt vad som hände henne är inte uppenbart och hjärnan envisas med att fundera över det i stället för att känna den iskalla fasa som scenen förtjänar. Vad som hände Hercules får vi inte ens veta i den överlevande versionen. Det är synd att så illa följa upp den briljanta stormscenen som tar ett koncept som borde ha varit omöjligt och gör det otäckt effektivt.

Men sammantaget är Freaks - än i dag - en mycket bra film. Den är oklanderligt välgjord och dessa människor och deras öden fascinerar oss fortfarande. Kanske ännu mer i dag, när vi aldrig själva får se dem.

Rymdinvasion i Lappland (1959) - 1/6

Samiska renskötare ser en miniatyrsol flyga över det snötäckta landskapet. Medan dess storlek vilt fluktuerar sjunker den ner mot marken, gräver upp en fåra och begravs slutligen i en klippvägg. Medan den svalnar och slutar lysa blir det uppenbart att det rör sig om ett rymdskepp.

Så börjar filmen som kallats för den första svenska science fiction-filmen någonsin. Jag önskar att jag kunde säga att den inledde en era full av bättre efterföljare, men "svensk science fiction" är fortfarande inte en hyllad genre. Den har dock sällan producerat något fullt så här dåligt; en film som balanserar på gränsen mellan "dålig femtiotalsmonsterfilm" och "parodi på dålig femtiotalsmonsterfilm".

Klichéerna duggar tätt. Vi har en äldre vetenskapsman, doktor Wilson (Robert Burton), och en yngre snygging, Erik Engström (Sten Gester). Den senare har "left a trail of broken hearts across Europe" och nu siktar han in sig på doktorns vackra brorsdotter (lite originalitet, faktiskt, i att det inte är doktorns egen dotter), den olympiska konståkerskan Diane (Barbara Wilson) som bara råkar befinna sig i Riksjärvi där rymdskeppet slog ner.

Diane och Erik står för en av de värsta uppsvullna inklistrade kärlekshistorierna som förekommit på film, en omotiverad undertråd som tillför noll och orsakar en så utdragen och ursäktslös skidåkningsscen att jag stirrade klentroget medan minuterna gick utan att det ens nämndes att Erik faktiskt hade viktigare saker för sig i Riksjärvi än att flörta med konståkerskor.

Till slut får de i alla fall ändan ur vagnen och bestämmer sig för att faktiskt göra jobbet de åkte till Lappland för att utföra. Diane vill hänga med men hon är kvinna och det är femtiotal, men hon är förstås en tuff modern kvinna av den nya sorten och ser till att följa med i alla fall. Det hade man kanske kunnat göra något bra av om hon inte fortast möjligt ser till att förvandlas till en bräcklig och skrikande filmbrud av sedvanligt snitt. Hon till och med får in de riktigt klassiska pauserna mellan att hon se monstret och att börja skrika.

Monstret, ja. Det anlände med rymdskeppet och är en hårig huggtandsförsedd varelse i sexmetersklassen som strövar omkring på fjället och begår illdåd. Dess motivation, och ofta dess faktiska handlingar, är inte helt klara, men det kan i alla fall riva bort taket på en stuga och kasta brädor så hårt att de börjar brinna, och det är ju imponerande. Liksom alla filmmonster tänder det på människokvinnor och bär alltså iväg med Diane.

Rymdinvasion i Lappland har potential som en ypperligt usel film att se tillsammans med några vänner och en back öl. Skådespelet är av det slag där man kan se hur aktörerna ger ifrån sig memorerade repliker, storyn är besynnerlig och hopslängd, och mästerverket avslutas med en obegripligt påklistrad halvdjup sensmoral som förmodligen hade lockat ur mig ett gapskratt om jag inte varit så hejdlöst uttråkad. Men jag måste erkänna att monstret ser bättre ut än jag väntade mig.

Red State (2011) - 6/6

Efter att ha skapat sig en karriär med View Askew-filmerna som började med den unisont och välförtjänt hyllade lågbudgetindependentfilmen Clerks och fått sämre resultat när han rört sig utanför med de underskattade Jersey Girl och Zack and Miri Make a Porno har nu Kevin Smith återvänt till sin dubbla roll som manusförfattare och regissör med Red State, som inte liknar något han gjort tidigare. Jag hade hittills inte ogillat något jag sett av honom (Cop Out, som han regisserade men inte skrev, har jag halvmedvetet undvikit) men var orolig att det här skulle bli första gången.

Det blev det inte. Red State är, ja, helt olik Kevin Smiths tidigare verk, men den är likväl en ypperligt bra film. Han kan tydligen mer än att skriva rolig slackerpotheaddialog. Till exempel kan han, trots sin uttalade antipati mot att regissera actionscener, skapa en spännande och engagerande våldsam skräckfilm som genom en intressant behandling av sitt ämne bibehåller tittarens intresse hela vägen igenom.

Historien börjar med att de tre highschoolkillarna Travis (Michael Angarano), Jared (Kyle Gallner) och Billy Ray (Nicholas Braun) ger sig av på roadtrip för att träffa en kvinna som Jared fått kontakt med via en sexsida. När de väl kommer fram och dricker lite öl byter filmen hastigt genre - ett riskabelt grepp som här fungerar. Kvinnan, Sarah Cooper (Melissa Leo), visar sig nämligen vara medlem av Five Points-kyrkan, ett hatiskt religiöst samfund med klar inspiration från verklighetens Westboro Baptist Church ledd av Fred Phelps. "God hates fags"-människorna.

De tre killarna finner sig fångna i burar under en predikan utförd av patriarken Abin Cooper (Michael Parks), Five Points överhuvud. Det är eld och svavel, hat och vrede, oförlåtliga synder och oresonliga straff. De tänker avrätta de syndfulla ynglingar de fångat och plötsligt befinner vi oss i en skräckfilm där det stackars flyende offret - som för en gångs skull inte är kvinna - desperat försöker undkomma de monstruösa halvmänniskorna.

Information kommer ut och når the Bureau of Alcohol, Tobacco and Firearms och dess agent Joseph Keenan (den alltid underhållande John Goodman i en av sina bättre roller) som börjar argumentera med sina chefer. Han finner sig i spetsen för en beväpnad styrka som omringar kyrkan, men Cooper och hans familj har gott om vapen, de också. Och de har Gud på sin sida.

Konfrontationen som följer utmärks av Smithsk oförutsägbarhet och uppfinningsrikedom, underbyggs av genomgående intagande skådespelarprestationer, och lyckas göra något riktigt bra av element som inte borde fungera så bra som de gör. Red State kommenterar Westboro och Waco och målar upp ett trovärdigt monster i Abin Cooper. Emedan jag misstänker att Fred Phelps inte tror på hälften av det han säger utan använder det som en ursäkt för att bestämma och hata, så är det tydligt att Abin Cooper inte tvivlar. Och finns det något värre än en vidrig människa som är övertygad om att hen har rätt?

Switch (2011) - 4/6

Switch är en av de sällsynta filmer som gör ett genreskifte som faktiskt fungerar. Den börjar som en lättsam film om den unga, arbetslösa modedesignern Sophie Malaterre (Karine Vanasse) som jagar jobb men inte ens lyckas få visa upp sina alster för modechefen som till slut gått med på ett möte. Chefens assistent Claire Maras (Maxim Roy) tycker synd om Sophie, tar en lunch med henne, och ger henne ett tips.

På switch.com kan man byta lägenhet med någon i ett annat land. Som ung bodde Claire i Paris och har bara gott att säga om staden. Det kanske kunde vara vad Sophie behöver? Om nu inte Kanada fungerar för henne, så kanske Frankrike kan göra skillnad.

Sophie lyssnar, registrerar sig på switch.com och hittar Bénédicte Serteaux, en likasinnad i Paris. De skickar sina nycklar till varandra och Sophie korsar Atlanten. I Paris har hon en underbar dag med turistande, cykling och en snygg kille, men nästa dag förändras allting.

Då stormas plötsligt hennes nya bostad av polisen som tror att hon är Bénédicte Serteaux. En huvudlös kropp hittas på ovanvåningen och Sophie hamnar i förhör med Damien Forgeat (fotbollslegenden Eric Cantona) som insisterar att hon är Bénédicte. Sophie kan inte bevisa sin identitet, switch.com existerar inte längre, och Sophie har landat i en mardröm.

Nu har filmen bytt genre; allt det mysiga är borta och ersatt av blod, död och Kafka-skräck. Det märkliga är inte att någon försökte utan att det fungerar, för det gör det sällan. Men Sophie är intressantare som den vanliga människan fast i en obegriplig situation än hon var som en tjej på äventyr.

Hon skrider till handling, flyr från polisen och ger sig ut för att bevisa sin oskuld och hitta Bénédicte. Damien Forgeat jagar henne och filmen glider mellan actionscener och scener där Sophie desperat försöker hitta något litet bevis för att det hon säger är sant.

Switch hade kunnat bli mycket bättre än den är. Den presenterar Sophie, får oss att bry oss om henne, och rycker sedan under mattan under hennes fötter, och våra. Detta gör filmen skickligt och dess mysterium är tilldragande. Jag började rentav misstänka att jag skulle bli genuint överraskad av upplösningen, vilket låter som en självmotsägelse men bara innebär att ett okonventionellt slut skulle vara överraskande även om jag listade ut det i förväg.

Tyvärr ställer Switch många fler frågor än den besvarar, och det är en oförlåtlig synd från en thriller vars dragningskraft bygger på dess mysterium. När det hela är över vet jag vad det var som hände Sophie, men jag vet inte riktigt hur det gick till. De frågor Damien Forgeat ställer till Sophie har fortfarande inte fått några svar. Jag undrar också hur någon kunde lyckas med detta. Så får det inte vara. Det är inte tillräckligt för att göra Switch till en dålig film, men det är lugnt nog för att göra den till en besvikelse efter den lysande första halvan.

Franklyn (2008) - 5/6

Jag älskar filmer som skapar egna världar och fyller dem med så många detaljer att vi glömmer att de har skapats just för kameran; vi väljer att tro att de finns och kameran bara råkade rullas därigenom. Ett tag verkar Franklyn vara just en sådan film, men historien om den besynnerliga staden Meanwhile City är bara en av de fyra historier som filmen berättar. Är de sammankopplade? Naturligtvis. Det är strukturen i deras sammankoppling som kommer att förvåna dig. Den förvånade i alla fall mig.

Meanwhile City är en fantasistad, ett slags halv-steampunk-halv-medeltid-motsvarighet till London. Där är det lag på att alla måste ha en religion och staden är därför ett ekumeniskt gytter med sjundedagsmanikyrister och människor som byter tro så fort konversationen blir tråkig, ett ställe där profeterna står och gastar på trottoarerna och man kan grunda en religion på tvättmaskinsinstruktioner.

I Meanwhile City möter vi Jonathan Preest (Ryan Philippe), Meanwhile Citys ende ateist. Han ger sig ut beväpnad och i kuslig mask för att rädda en flicka som kidnappats av en av de otäckare sekterna, samtidigt som han försöker hålla sig undan från det diktatoriska Ämbetet som styr staden och hitta sin ärkefiende, den mystiske Individen.

De andra tre historierna utspelar sig i vårt eget London. Emilia (Eva Green) är en ung, rökande, alkoholiserad, självskadande självmordskandidat till konststudent som går hos psykiater med sin mamma och arbetar på att hitta ett konstprojekt som passar både hennes själ och hennes handledare.

Peter (Bernard Hill) är en gammal kyrkvärd med en frånskild fru och en son som kom hem från Irakkriget med psykiska problem. Sonen skulle precis få komma på permission från en institution när han rymde och nu försöker Peter desperat hitta honom. Han tror att Gud och deras familjekärlek kommer att ordna allt, om han bara lyckas hitta sin son.

Milo (Sam Riley) är en ung man som skulle gifta sig men blev dumpad av fästmön precis innan bröllopet. Han söker tröst hos sin bäste vän, hos sin mamma, och hos sin gamla barndomskärlek som han inte har träffat på tjugo år.

Jag började se Franklyn med förväntan att den skulle vara en Neverwhere eller Mirrormask, en historia om en magisk parallellvärld. Den är något helt annat, och poängen står inte att finna i Meanwhile City. Sedan undrade jag hur det skulle visa sig att dessa olika trådar hörde ihop, och när svaren började dyka upp trodde jag att jag hade förstått.

Det hade jag inte. Franklyn tar några okonventionella beslut, gör några val man skulle kunna kalla dåliga. Jag har en känsla av att jag borde vara besviken, men det kvarhängande intrycket är tillfredsställelse. Franklyn är en riktigt bra film.

Om spoilers

Diverse läsare har antytt att jag i mina recensioner avslöjar för mycket om filmers handling. Visserligen är en av dem min far som tyckte att jag spoilade The War Horse när jag berättade att den handlade om en krigshäst, men ändå.

Jag försöker ge så mycket information som behövs för att läsaren ska få en uppfattning om huruvida hen själv vill se filmen, och möjligen nån liten bit som var extra intressant. Det är vad jag anser är nödvändigt och försvarbart hos en recension som tar sig själv på allvar och när jag spoilar mer än så varnar jag ordentligt i förväg så att ingen ser något hen inte vill.

Men jag är inte den som inte lyssnar på fansen, så tala. Låter man bli att läsa en av mina recensioner av en intressant film man inte sett, och inte bara för att det är roligare att läsa om filmer man sett själv?

Hesher (2010) - 3/6

Tolvårige T.J. (Devin Brochu) har förlorat sin mor i en bilolycka. Hans far Paul (Rainn Wilson) har slutat raka sig och sjunkit ner i depression. De bor tillsammans med T.J:s lätt förvirrade farmor (Piper Laurie). T.J. angrips av mobbare och översittare och är fixerad vid bilen som modern dog i. Han lever i mörker och ser ingen väg ut.

Då dyker Hesher (Joseph Gordon-Levitt) upp. Han är långhårig, orakad, tatuerad, och ohyfsad. Han gillar högljudd hårdrock och att tända eld på saker, och han ser ut som en nerknarkad rockgitarrist. Han och T.J. träffas under oklara omständigheter. Hesher börjar dyka upp så slumpmässigt att jag först trodde att han var T.J:s hallucination, men när han sitter i soffan undrar hans far vem det är.

När han får svaret att Hesher är sonens kompis verkar han inte helt nöjd men ställer inga motfrågor. Plötsligt bor Hesher där hemma. Vi förstår inte varför han vill. Vi förstår inte varför det accepteras. Men han kommer i alla fall överens med farmodern som sedan länge förlikat sig med att hon inte alltid kommer att förstå världen men bestämt sig för att vara vänlig och hoppas på det bästa.

Hesher har gett filmen namn, men han är inte huvudpersonen; det är T.J. Det är synd, för Hesher är med god marginal den mest underhållande karaktären i filmen. Två historier pågår parallellt och utan uppenbara beröringspunkter. Den ena är historien om en drabbad familj som försöker hantera sin sorg, och den andra är historien om virvelvinden Hesher. De går inte ihop och filmen försöker inte ens förklara Heshers natur och närvaro. Han är så stiliserad och så bakgrundslös att jag väntade mig att han skulle visa sig vara en naturkraft eller en ängel eller bara en symbol.

I stället försöker filmen knyta ihop sig genom att ge Hesher rollen som den vise narren, men det utmynnar i trött kliché. Vi har sett det alldeles för många gånger, den vilde dåren som visar sig ha djupa insikter uttryckta på ett outhärdligt ohyfsat sätt.

Medan jag såg Hesher vajade jag fram och tillbaka om vad jag tyckte om den. Joseph Gordon-Levitt skapar en spännande karaktär och det finns briljanta ögonblick i Hesher, men i slutändan räcker det inte. Hesher svävar i gränslandet mellan människa och elementarkraft och filmen som bär hans namn svävar i gränslandet mellan bra och besvikelse. Den vet inte vart den ska ta vägen och landar därför på fel sida av gränsen.

Nosferatu, eine Symphonie des Grauens (1922) - 5/6

Den klassiska tyska expressionistfilmen Nosferatu, eine Symphonie des Grauens var den första filmatiseringen av Bram Stokers ännu mer klassiska brevroman Dracula. Den var Prana Films första och enda film eftersom de försökte ta genvägen att ändra namnen (Dracula blev Orlok, Harker blev Hutter, von Helsing blev Bulwer) och inte be om lov. Stokers änka stämde bolaget och det fick i självförsvar förklara sig bankrutt, men samtidigt skapades ett nytt intresse för Dracula och vampyrer, ett intresse som fortfarande lever kvar.

Nosferatus greve Orlok har dock inte mycket gemensamt med Edward Cullen eller ens med den Dracula vi är vana att se. Orlok är ingen vacker, belevad, kultiverad adelsman utan ett monster med groteska ögon, spetsiga öron, gnagartänder och långa klor, en varelse som ser ut att faktiskt kunna vara till hälften fladdermus. Han må ha varit med om att skapa eller kodifiera mycket av det vi tror oss veta om vampyrer, men själv är han fortfarande praktiskt taget ett unikum.

Han lever dock i ett mycket typiskt vampyrslott i Karpaterna. Dit kommer den unge fastighetsmäklaren Thomas Hutter (Gustav von Wangenheim) för att slutföra en fastighetsaffär med greve Orlok (Max Shreck). Redan på värdshuset varnas han för att fortsätta till slottet, och den vagn han lejer stannar på respektfullt avstånd. Han fortsätter ensam genom trakter som hemsöks av en varulv (spelad av en hyena) och mystiska varelser.

Väl på slottet träffar han Orlok, en besynnerlig, kuslig man som blir väldigt fascinerad när Hutter råkar skära sig i handen under middagen, och lika fascinerad av en bild på Hutters nyblivna fru Ellen (Greta Schröder). Hutter upptäcker en kista i källaren och inser den hemska sanningen: Orlok är vampyr. Hjälplös tittar Hutter på medan Orlok lastar jordfyllda kistor och ger sig av mot Hutters hemstad Bremen.

Orlok låter sig lastas ombord på ett fartyg vars besättning drabbas av en mystisk pest; de hittas döda med märken i halsen. Samma sak händer människor i hamnstäderna längs kusten och han tar sig allt närmare Bremen och Ellen. Hutter flyr sin fångenskap och börjar jaga Orlok.

Allt det här fungerar faktiskt fortfarande. Det är inte lika effektivt som i Das Cabinet des Dr. Caligari, men de scener som var som otäckast på tjugotalet är fortfarande minnesvärda. När Orlok reser sig ur sin kista ombord på fartyget, när hans skugga rör sig uppför trappan (och därmed skapade en ikonisk silhuett som återanvänts av Kalle Anka, av alla ställen), när han konfronterar Ellen.

Och så är det härifrån vi fick uppfattningen att vampyrer dör av solljus. Dracula knallar runt i London mitt på dagen, men när Ellen lyckas hålla Orlok uppe tills tuppen har galt bleknar han bort i en specialeffekt som var enastående för sin tid.

Nosferatu är en av de filmer vars inflytande knappt kan överskattas och inte låter sig mätas. Och som de flesta stilskapande verk finns det mycket i originalet som helt missades av efteraparna, och därför är den fortfarande bra, så här nittio år efteråt.