Goon (2012) - 5/6

Jag vet inte mycket om ishockey, men redan innan jag såg Goon hade jag i alla fall uppfattat att emedan öppet våld rent teoretiskt inte är tillåtet så händer det ändå. En hel del. Och är faktiskt en hygglig del av dragningskraften, åtminstone för en viss andel av publiken. Det finns spelare som är på planen av helt andra anledningar än att de kan åka skridskor eller klämma till en puck. De är där för att slåss och de kallas enforcers. Om en motståndarspelare gör något han inte borde, jävlas med en av stjärnorna, då dyker de upp och spiller blod.

En av dem hette Doug Smith. Han var boxare innan han började spela hockey och efteråt skrev han sina memoarer Goon: The True Story of an Unlikely Journey into Minor League Hockey. Hur mycket av den som överlevde till filmversionen vet jag inte, men han har i alla fall sagt att han är nöjd med filmen. Vilket är både tillfredsställande och lite oroande.

Huvudpersonen i Goon är Doug Glatt (Seann William Scott). Han är sin familjs svarta får - hans far och bror är båda läkare, men själv arbetar han som säkerhetsvakt på en billig sylta. Han är helt enkelt inte klipsk och det vet han om. Men han är lojal och tar hand om sina vänner. En av dem är Pat (Jay Baruchel), som har ett amatör-TV-program om ishockey. På en hockeymatch blir Pat lite väl engagerad i att håna bortalaget, och en av deras spelare klättrar upp på läktaren för att sätta honom på plats. Doug kliver emellan för att försvara sin vän, och plötsligt är han känd som killen som slog ner en hockeyspelare.

Det blir hans chans till berömmelse. Han värvas till ett hockeylag och blir Doug The Thug, den senaste enforcerstjärnan på uppgång. Hans jobb är att skydda pucktrollkarlen Xavier Laflamme (Marc-Andre Grondin), en mästare på isen som efter en brutal tackling har tappat gnistan. Laflammes baneman var Ross "The Boss" Rhea (Liev Schreiber), gårdagens enforcerstjärna. Hans stig är sammanflätad med Dougs. Förr eller senare kommer de att mötas på isen i en variation på den klassiska ung-utmanare-mot-gammal-mästare-historien.

Av min beskrivning låter Goon som en allvarlig film, men jag har sällan skrattat så mycket åt så grovt våld. I början är det som tecknad film men ju längre filmen går desto mer känner vi med Doug. I slutet får varenda smäll oss att rycka till och vi förstår varför Doug var så värdefull trots att han inte kunde åka skridskor och knappt visste vilken ände av klubban som skulle vara neråt. Det är helt enkelt lättare att lära en hårding åka skridskor än att försöka göra en skridskoåkare lika hård som Doug.

För Doug är stenhård men han är samtidigt en mjuk människa och en varm, charmerande karaktär. Han vet att hans talanger är begränsade. Han är stark, han kan slåss, han är tuff, han kan ta stryk. Han kan aldrig bli läkare eller advokat men han kan använda nävarna och sin tjocka skalle till att hjälpa sitt lag. Han är kanske den ende av dem som verkligen älskar uniformen och kamratskapen.

Dougs möte med Eva (Alison Pill) riskerade att bli en typisk påklistrad kärlekstråd men undvek de flesta fallgroparna och blev faktiskt ett gulligt tillägg som fungerar i filmen och belyser Dougs dubbelkaraktär. Själv skulle han förneka att den alls är dubbel. Eller inte ens förstå varför någon skulle tycka att den var det.

Jag hade roligt hela tiden medan jag såg Goon, men det som får filmen att bli något mer än en snabbglömd skrattstund är Seann William Scott och Doug The Thug Glatt. Han må vara en våldsam hårding, men han är det av lojalitet, och han är så ärligt genomskinlig att han förmodligen inte vet vad det innebär att dölja sig.

Dracula: Prince of Darkness (1966) - 3/6

Under 50-, 60- och 70-talen producerade Hammer Studios en till synes oändlig rad skräckfilmer. De gav oss Frankenstein, Dracula, mumier, Quatermass, varulvar och Dr Jekyll, och de matade ylande ulvar med precis det de ylade efter. De pressade gränserna för blod, våld och sex. Att de förtjänar sin legendstatus är solklart. Det vi inte ska glömma är att många av deras filmer helt enkelt inte var särskilt bra.

Dracula: Prince of Darkness är ett utmärkt exempel. Efter succén med klassikern Dracula, där Peter Cushings Van Helsing besegrar Christopher Lees Dracula, återkommer den senare här i samma roll. Hans slott hålls fortfarande i ordning av betjänten Klove (Philip Latham) trots att tio år har gått sedan vampyren strök på foten. En engelsk familj som turistar i Transylvanien dumpas av en rädd kusk i närheten av slottet och går dit för att söka mat och husrum, vilket Klove gärna står till tjänst med.

Draculas aska ligger i slottets krypta och väntar på blod. Klove fixar det genom att döda Alan (Charles Tingwell), och Dracula återvänder till livet. Tydligen har Klove inte lyckats få tag på en enda människa på tio år. Sen rullar handlingen vidare ungefär som man kan vänta sig med vampyrbett, krucifix och kistor, även om jag inte väntade mig slutet i den frusna sjön.

Och det hela är tämligen dött. Hammer Studios körde vidare utan ansträngning, räknade med att gamla framgångar skulle skjutsa dem vidare - och det fungerade. Christopher Lee själv behövde bara vara närvarande, inte säga ett ord. Det berodde antingen på att (manusförfattaren Jimmy Sangsters förklaring) att Dracula inte hade några repliker eller på att (Lees förklaring) replikerna var så dumma att Lee vägrade säga dem.

Vi får aldrig någon anledning att bry oss om varken Dracula eller hans offer, och att vampyrreglerna förefaller högst oklara hjälper inte. Dracula: Prince of Darkness visar att trenden att spy ut dåliga uppföljare inte alls är en trend utan funnits med oss i årtionden, även om den här klarar sig bättre än, säg, Transformers: Revenge of the Fallen. Man kanske undrar i slutet vad allt det här var bra för, men man vet också att stum eller inte så finns det alltid anledning att se mer Christopher Lee.

Hugo (2011) - 6/6

3D är den senaste innovationen inom filmkonsten och ett hyggligt hett debattämne. Är 3D framtiden, ett desperat och tidsbegränsat försök att locka bort folk från DVD-spelarna och in i biograferna, en meningslös gimmick, en kortlivad fluga eller en styggelse? Själv är jag någorlunda neutral. Jag har inte sett många filmer i den senaste vågen av 3D - Avatar, Harry Potter and the Deathly Hallows Part II, Toy Story 3 och möjligen Sucker Punch. Jag minns inte säkert om jag såg den senare i 3D vilket torde visa mina känslor ganska tydligt.

För mig har 3D aldrig klättrat högre än "inte irriterande". Det har hittills aldrig förhöjt en filmupplevelse och även när det är väl gjort så har man de där glasögonen, text som svävar fritt och förstör illusionen samt visuella ekon och andra imperfektioner. Dessutom börjar min hjärna sortera bort 3D:n efter ett tag och då kan jag ju lika gärna titta på 2D. Men jag är ingen 3D-hatare (förutom det besynnerliga fenomenet retro-3D som i den nysläppta Titanic), jag är bara inte förtjust i det heller.

Martin Scorseses Hugo sades vara filmen som äntligen gjorde 3D rätt. Här var det ingen gimmick, inget utslag av desperation, utan en integrerad del i konstverket. När till och med 3D-hataren Roger Ebert uttalade sig positivt måste jag ju se den, på bio, i 3D. Det har jag nu äntligen gjort och jag kan med glädje rapportera att hypen var fullt berättigad.

Hugo använder sin 3D som den använder sin färg eller sitt ljud. Den kastar inte saker i ansiktet på publiken, i stället låter den oss följa med in i filmens verklighet. Hugo inleds med en underbar inzoomningssekvens som börjar högt över Paris hustak och slutar inuti en klocka på en tågstation. Där sitter Hugo (Asa Butterfield); han börjar klättra nerför stegar och springa genom gångar och hela vägen följer vi honom, tätt intill, så att tunnelväggarna far förbi oss. Det är exakt så här man gör bra 3D, men det krävdes en konstnär som Scorsese till att göra det. Jag hoppas att Hugo utgör startskottet på en era av bra 3D men fruktar att den rätt länge kommer att förbli en ensam pärla, på samma sätt som Gollum och Shelob fortfarande tillhör den bästa CGI vi sett.

Nog om 3D. Hurdan är filmen? Fullständigt sagolik, det är hurdan den är. Scorsese skulle aldrig göra som James Cameron med sin Avatar, pumpa in ziljoner dollar i effekterna och sedan klistra på en medioker historia. Hugo är i stället ett filmiskt mirakel skapat med vana och skicklighet, två egenskaper som Scorsese besitter ett överskott av. Det är en film vars storhet jag har svårt att tro på nu när jag lämnat den magiska salongen och klivit ut i den vanliga verkligheten igen. Men jag behöver bara sluta ögonen och tänka på slutscenerna för att känna känslorna komma tillbaka.

Jag tänker inte berätta om slutscenerna, eller särskilt mycket om handlingen alls. Det här är en film som knappt går att spoila för lite, men jag måste väl ge i alla fall en rudimentär uppfattning om vad den handlar om. Den föräldralöse pojken Hugo bor i klockorna på en parisisk tågstation under mellankrigstiden. Han håller klockorna igång, lever av det han kan snatta och håller sig undan från stationsföreståndaren (Sacha Baron Cohen, som visar att han kan mer än att fåna sig).

Hugo har ett gott öga till en leksaksaffär dit han brukar smyga för att snatta medan innehavaren (Ben Kingsley) sover. Varför vill Hugo så gärna ha den självgående leksaksmusen? När affärsinnehavaren vaknar och tvingar honom tömma fickorna, varför är den lilla anteckningsboken så ovärderlig för honom? Och varför reagerar den gamle mannen som han gör när han öppnar den?

Den gamles guddotter Isabelle (Chloë Grace Moretz) är en klipsk flicka som läser en massa böcker och talar som deras karaktärer. När Hugo inte kommer nånvart med hennes gudfar vädjar han till henne och tillsammans börjar de rota i det snabbt växande mysteriet. Vem är egentligen den gamle mannen?

Härifrån vecklar historien ut sig som en mjuk, naturlig följd av sitt upplägg. Medan bifigurerna skapar sina egna vackra berättelser rör sig Hugo och Isabelle genom Scorseses briljant konstruerade värld. I början fascineras man av fotot och bruket av 3D men allt eftersom filmen fortsätter sugs man in i historien och känslorna. Filmen tar tid på sig att nå dit. Den har inte bråttom, för den har all barndomens och upptäcktsresans trollkraft på sin sida. Hugo är en film fylld till brädden med detaljer, referenser som passerar smärtfritt om man inte märker dem och förljuvar upplevelsen om man gör det, och framför allt en brinnande kärlek till konst i allmänhet och film i synnerhet.

Hugo är en magisk film om magi, en drömlik film om drömmar, och den lyckas med uppsåtet att skapa just den sorts magi som de tidigaste filmerna måste ha haft för sin publik, som aldrig sett något liknande förut. Den är den sortens film som många tror inte går att göra längre, och det är kanske symptomatiskt att den utspelar sig under mellankrigstiden. Kanske hade vi inte kunnat acceptera den om Hugo levt i vår cyniska nutid. Samtidigt handlar Hugo även om en inkräktande verklighet och drömmars ständiga risk att dö, men också om att de aldrig är riktigt döda.

Hugo är en film som får mig att leta efter nya synonymer till "underbar" och "fantastisk". Den är den sortens film som jag vill att mina barn ska växa upp med. Den är ett exempel på det bästa med filmmediet och på orsakerna till att jag älskar film. Den är ett tecken på att det kanske går att rädda biograferna och få dem att överleva in i framtiden, och inte bara som en farkost för stendumma explosionsfester.

Jag skulle vilja säga att Hugo är en av de bästa filmer jag sett men det skulle kräva att jag jämförde den med andra filmer, och det finns inget att jämföra Hugo med. Så jag kan bara säga att få filmer har påverkat mig som Hugo gjorde, och medan jag såg den visste jag att jag såg något vars like jag aldrig sett.

The Greatest Game Ever Played (2005) - 5/6

Den fattige lille pojken Harry Vardon (James Paxton) bor bredvid en golfbana men får lära sig att han inte har där att göra. Det är ett spel för fina herrar, inte för såna som han. Han växer upp till en man som spelas av Stephen Dillane och är en av Storbritanniens bäste golfare, om inte den bäste av dem alla. Kanske den bäste i världen. Men de fina herrarnas ord lever kvar i huvudet på honom och deras påbud bevisas om och om igen. Han må kunna svinga en klubba men han är inte en av dem.

Vid det här laget är han själv inspiration åt en annan fattig liten pojke, amerikanen Francis Ouimet (Matthew Knight). Lille Francis får träffa sin hjälte och det ögonblicket får honom att jaga sina drömmar, trots motståndet från hans far (Elias Koteas). Han blir äldre, spelas av Shia LaBeouf, och får chansen att spela med de största. Män som Ted Ray (Stephen Marcus), John McDermott (Michael Weaver) och Vardon själv.

Du tror förmodligen att du redan kan förutsäga resten av filmen. Det kan du antagligen också, men det gör ingenting. The Greatest Game Ever Played är nämligen mycket bättre än den har någon rätt att vara. Den prickar troget alla sportfilmsklichéerna, alla underdogklichéerna, alla working-class-kid-makes-good-klichéerna och till och med alla föräldrakonfliktklichéerna. Vi får alltihop: upprepade närbilder på poängtavlan, de känslofyllda slutsekunderna, de färgstarka sidofigurerna - jag älskade Josh Flitter som Eddie Lowery, den tjocke lille killen som blir Francis caddy. The Greatest Game Ever Played innehåller inte en originell sekund.

Så döm om min förvåning när jag höll andan och bet på naglarna när Francis skulle putta. Jag kröp ihop i stolen, jag gnydde till när det gick fel, jag var nästan lika nervös som Francis själv måste ha varit under de där långa dagarna 1913. Filmen sög in mig, fångade upp mig och fick mig att glömma att jag hela tiden visste precis vad som skulle hända härnäst. Jag kunde i förväg räkna ut utfallet av varenda sving och varenda putt, men tiden stannade ändå upp medan den lilla vita bollen oändligt långsamt rullade mot hålet. Regissören Bill Paxton tar ett spel som till att börja med är bra TV och gör bättre film av det.

På pappret är The Greatest Game Ever Played bara ännu en sportfilm i raden. I verkligheten är den en känslans seger över förnuftet. Den engagerade mig mycket mer än många filmer som rent formellt är bättre. Mycket mer än så kan jag inte begära av genren.

Sicko (2007) - 4/6

Michael Moore har med varierande framgång gett sig på industrin (Roger & Me), vapen och medias rädslemanipulation (Bowling for Columbine), kapitalismen själv (Capitalism: A Love Story) och Bush och kriget mot terrorn (Fahrenheit 9/11). I Sicko ger han sig på den amerikanska sjukvårdsindustrin, dess privata försäkringsbolag och läkemedelsbranschen.

Moore intervjuar människor som trodde att de var försäkrade, tills de blev sjuka. Han berättar att femtio miljoner amerikaner saknar försäkring och realistiskt sätt att skaffa det. Vi får höra skräckhistorier om patienter som inte får ut från försäkringen på teknikaliteter; befintliga tillstånd som de borde informerat försäkringsbolaget om trots att de inte visste om dem själva. En kvinna som inte får en ambulanstur ersatt eftersom hon inte först ringde och kollade med försäkringsbolaget, eftersom hon låg medvetslös på trottoaren.

Moore använder sina vanliga tekniker, förstås. Han visar oss de fakta han vill visa oss och om det finns några andra fakta får vi inte veta det. Det är de värsta historierna vi får höra. Han spelar upp de intervjuer som ger de intryck han vill ge, och han är utan tvivel en flitig och skicklig användare av saxen. Som tur är har jag inget med det amerikanska sjukvårdssystemet att göra så jag behöver inte göra egna efterforskningar utan kan bedöma Sicko enbart som film. Som film är den en av hans bästa.

Det grundläggande problemet, som Moore framställer det, är att det amerikanska systemet är uppbyggt för att ge så lite och billig vård som möjligt för så mycket pengar som möjligt. Det är så vinstdrivande företag fungerar. Moore reser till Kanada, Frankrike och Storbritannien och undersöker deras system, välkända för oss européer. Han smular sönder argumenten mot dem och visar människor som får hjälp när de behöver det. Han ger oss siffror som visar att USA ligger sämre till än dessa länder som inte pressar vinst ur sin sjukvård. Medellivslängd, spädbarnsdödlighet, de europeiska socialistkräken spöar USA i allt.

I varje Moore-dokumentär måste det finnas ett stort cirkusnummer. I Bowling for Columbine åkte han till K-Mart med skjutna ungdomar för att lämna tillbaka kulorna som satt kvar i deras kroppar. I Fahrenheit 9/11 åkte han runt Capitol Hill och läste upp Patriot Act i en megafon. I Capitalism: A Love Story försökte han gripa Wall Street, och han stod på gatan och trakasserade finansfolk på väg hem från jobbet.

I Sicko samlar han ihop människor som hjälpte till att röja upp efter World Trade Center-attackerna 2001 och nu har hälsoproblem av allt damm och gift de fick i sig. Han tar ombord dem på en båt och ger sig av till Kuba. Först åker han till Guantanamo för att begära att de ska få samma vård som Al-Qaida-fångarna där, som får förstklassig medicinsk hjälp. Sedan landstiger han på Kuba och tar med sina patienter till kubanska doktorer och apotek. Naturligtvis visar det sig att kubanernas sjukvård krossar amerikanernas.

Det är en underhållande sekvens, så där har Moore lyckats. Men föreställ dig för ett ögonblick att Al-Qaida-fångarna på Guantanamo inte fick sjukvård på toppnivå. Det hade Moore kunnat skrika lungorna av sig om. Naturligtvis ska fångar få sjukvård - det ska förstås andra också, men när man kan klaga om det är A och klaga om det är B så tappar man trovärdighet oavsett om det är A eller B.

Besöket på själva Kuba är mindre tvetydigt men gör mig mer skeptisk. Så bra som det fungerar där, fungerar det nog huvudsakligen när det kommer en amerikansk dokumentärfilmare dit för att göra något som i princip är en propagandafilm för den kubanska sjukvården. Visst, de har säkert billiga mediciner och billig sjukvård, men jag slår vad om att det finns nackdelar som Moore inte visar. Jag vill vara sjuk på Kuba innan jag bestämmer mig för om jag hellre blir sjuk på Kuba eller i USA. Och med det vill jag säga att jag nog helst blir sjuk i Sverige, varken på Kuba eller i USA.

Sicko är sevärd för underhållningsvärdet men även för det dokumentära värdet. Moore må ha på sig sina skära glasögon när han beskriver Kanada och Kuba och han må vara inställd på att sabla ner USA, men jag har inte sett några trovärdiga angrepp på filmens budskap som helhet. När nu Obama fått igenom sin hälsovårdsreform är Sicko kanske förlegad. Låt oss hoppas det.

Capitalism: A Love Story (2009) - 3/6

Michael Moore är bra på att väcka känslor. Han är också duktig på att göra film, när han bestämmer sig för det. Han visade det med Roger & Me, han visade det med Bowling for Columbine, och han visade det med Sicko. Till och med Fahrenheit 9/11, som jag inte tyckte alls lika bra om som de andra, lyckades i alla fall visa hans talanger. Den enda av hans filmer som jag ger en negativ recension är denna, Capitalism: A Love Story.

Det borde ha funkat. Vänsteragitatören Michael Moore tar sig an hela det kapitalistiska systemet, i en tid när finanskrisen gjort frågan brännande aktuell och ostoppbart ilskeväckande. Det är inte bara Moore som är arg, det är den vanliga människan. Vad skulle inte Moore kunna göra med all denna vrede? Det här borde ha varit hans största film någonsin.

I stället föll han. Det betyder inte att Capitalism: A Love Story är dåligt gjord, eller att den saknar relevans, eller att den inte är ett välgrundat angrepp på de skick som ledde världsekonomin till den här punkten. Det betyder bara att Moore inte lyckades behålla sitt roade lugn. Han ska hojta en massa om orättvisor och elände, men han ska få oss att skratta samtidigt. Likt John Lennon ska han angripa tyrannerna med humor. Här använder han i stället deras metoder: kvicka soundbites, ihåliga repliker och förstås sina klassiska teatraliska arrangemang.

Vi får se USA:s ekonomiska historia de senaste årtiondena, med uppgången efter andra världskriget och Jimmy Carters varningar mot de åtgärder som hans efterträdare Ronald Reagan gjorde verklighet av. Moore pratar med präster ("hade Jesus förespråkat kapitalism?"), människor som förlorat sina hem, politiker som inte kan redogöra för vart pengar har tagit vägen och strejkande arbetare. Allt det här fungerar hyggligt, och om Moore bara hade tagit sig tid att gå mer på djupet - han har visat att han kan utan att tråka ut eller sluta vara rolig - så hade det blivit riktigt bra.

Men så måste han göra en Michael Moore och spela cirkus. Han spärrar av Wall Street med brottsplatstejp, han skriker i en megafon och - larvigast av allt - han stoppar anställda på väg ut från Wall Street-byggnader och ber dem förklara komplexa värdepappersinstrument. Dels är detta människor på låg nivå, inte de som är skyldiga till krisen, och dels finns det massor med anledningar att inte stanna och prata med en kamerautrustad skäggig tjockis när man bara försöker ta sig hem från jobbet. Moore försöker bevisa att ingen begriper sig på de här komplicerade sakerna men bevisar bara att han har tappat kollen.

Det är synd. Capitalism: A Love Story rör sig på gränsen till att bli riktigt bra. Den behandlar det viktigaste ämne som Moore har gett sig på och absolut det bredaste. Han har riktigt upprörande saker att säga, signifikanta avslöjanden att komma med. Men han reducerar sig själv till soundbites och är alldeles för förälskad i Moore, provokatören, för att komma ihåg Moore, den skicklige dokumentärfilmaren.

Bambi (1942) - 3/6

Walt Disney var den drivande kraften bakom animerad långfilm. När han ville göra sin första långfilm var han kanske den ende som trodde att det skulle fungera. Snow White and the Seven Dwarves kallades för "Disney's Folly". Ingen skulle komma och se tecknad långfilm, den för sin tid och genre enorma budgeten skulle gå upp i rök, och Disney skulle få loma tillbaka till att göra Silly Symphonies.

Så gick det inte. Disney visade sig veta vad han pysslade med. Snow White and the Seven Dwarves blev en succé som fick stående ovationer från premiärpubliken. Disney fick en special-Oscar (en stor statyett och sju små). Filmen blev en klassiker och legend som fortfarande håller 75 år senare. Och - och detta är intressant - den marknadsfördes till vuxna. Premiärpubliken var full av kändisar och industrigiganter. Filmen fick beröm från tidningar som Time och New York Times.

Sedan hände något, och tecknad långfilm gled ner i barnens område och stannade där väldigt länge. Vi har börjat ta oss därifrån men fortfarande kan man knappt berömma Up eller Ratatouille utan att häpet lägga till att tecknad film faktiskt inte bara är för barn längre.

Jag vet inte varför det blev så, men jag misstänker att Disney själv hade med saken att göra. Redan fem år efter Snow White and the Seven Dwarves hade han nämligen bytt inriktning och producerat Bambi, en film som visserligen är tekniskt imponerande och prydlig att se på men som innehåller föga för den vuxne tittaren. Boken var en mörk historia som riktade sig mot vuxna men filmen anstränger sig i stället för att destillera ofarlig gullighet och lyckas till stor del, men det räcker inte för att göra den till något annat än ett färgglatt skådespel att distrahera ungarna med.

Därmed inte sagt att den inte har sina otäcka stunder, men ungarna var nog tuffare på fyrtiotalet än de är i dag. I en vacker skog föds det lilla rådjurskidet Bambi. Han träffar vänner - en hyperaktiv kanin och en blyg skunk - och ett framtida kärleksföremål, han ser sin imponerande far, och han lär sig frukta människan. Det senare visar han sig ha god fog för; en jägare skjuter hans mor och själv tvingas han fly. Han har en gullig liten kärlekshistoria, det blir lite mer otäckheter, och sen varvar historien ner och så är det slut.

Enormt mycket arbete lades ner på Bambi. Skridskoåkare användes för scenerna där Bambi halkar runt på isen. Tecknarna studerade djur i månader. Disney krävde naturalistisk realism och det fanns inga animatörer som kunde det; de var vana vid tre små grisar och Kalle Anka. Disneys piska gav resultat och tekniskt är Bambi briljant. Det räcker inte längre. Bambi må ha brutit ny mark, men den gav oss ingen anledning att glädjas över den brutna marken, ingen anledning att bry oss om det vi såg förutom att förundras över hur snyggt det var. Och därmed hade den tecknade filmen lämnat den vuxna sfären, och effekterna ser vi än i dag.

The Man Who Cried (2000) - 2/6

Fegele Abramovitj (Claudia Lander-Duke) är en fattig liten judisk flicka i Ryssland som 1927 får se sin älskade far ge sig av till Amerika för att söka lyckan. Han ska nå framgång och rikedom i möjligheternas land och sen skicka efter sin dotter. Innan han lyckas med det drabbas byn av en pogrom och Fegeles grannar hjälper henne fly. Hon vill till Amerika och träffa sin far men hamnar i stället i England där hon döps om till Susan, får lära sig engelska, växer upp och börjar spelas av Christina Ricci.

Susans skönhet och röst gör henne till dansös och sångerska. Hon går med i en grupp på väg till Paris där hon blir vän med den äldre dansösen Lola (Cate Blanchett). De två kvinnorna blir arbets- och rumskamrater. Lola är intresserad av den framgångsrike operasångaren Dante Dominio (John Turturro) medan Susans öga dras mot den vackre unge zigenaren Cesar (Johnny Depp). Alla fyra arbetar för operan, Dante som sångare, Susan och Lola som dansöser, och Cesar som djurskötare.

Det är ansträngt från början. Dante avskyr både judar och Cesars smutsiga, nomadiska folk. Det blir inte bättre när andra världskriget kommer och det blir väldigt farligt att vara någotdera samtidigt som operan blir mindre och mindre välbesökt. Till slut finns det ingen publik alls och nazisterna rycker allt närmare.

The Man Who Cried borde vara bättre än den är. Historien har alla förutsättningar att vara mäktig och talande. Bara det faktum att Johnny Depp och John Turturro befinner sig i samma film borde vara en garanti för kvalité. Men det händer inte. The Man Who Cried består av småstycken som aldrig riktigt knyts ihop till en helhet och filmen lider av svåra tempoproblem. Stunder som borde varit emotionellt klimaktiska rusar förbi medan meningsfattiga och ointressanta sekvenser dras ut i det oändliga. Gigantiska osannolikheter putsas av utan eftertanke.

Johnny Depp är allt som oftast centrum i sina filmer; han spelar udda karaktärer som resten av rollistan rör sig runt. Här påminner han snarare om sin roll i Chocolat; en dämpad och försiktig prestation ämnad att backa upp den egentliga huvudrollsinnehavaren. I Chocolat fungerade det eftersom Juliette Binoche plockade upp bollen och sprang. Hon fyllde hålet Depp lämnade. Ricci gör i stället samma sak som Depp: dämpar sig, håller tillbaka. Det är som om båda två väntar sig att någon annan ska ta plats. Inte ens när Susan känner starkt och oemotståndligt, när hon gråter förtvivlat, tar Ricci ut svängarna.

De enda i filmen som verkar känna ordentligt är Turturros Dante och Blanchetts Lola. De två är i alla fall intressanta karaktärer, spelade av skickliga skådespelare, men deras funktion i historien begränsar kraftigt effekten de tillåts ha. De är per definition inte huvudpersoner utan stödjande karaktärer, och här får de inte mycket att stödja. The Man Who Cried hade stor potential, men sveks av besynnerliga tempoval, opassande skådespelarprestationer och bortslösad känslokraft.

Pi (1998) - 6/6

Pi var den första filmen från Darren Aronofsky som senare gjorde den smärtsamma Requiem for a Dream, den vackra The Fountain, den framgångsdrabbade The Wrestler och Black Swan som jag ännu inte sett men av allt att döma passar väl in i sviten. I Pi möter vi Max Cohen (Sean Gullette) som sedd i backspegeln är en typisk Aronofsky-karaktär, så besatt av något specifikt att hela resten av livet och världen blir av sekundär betydelse.

I Max fall är det matematik. Han är övertygad om att världen kan beskrivas matematiskt och att mönster uppstår i alla system. Därför har världen ett mönster som han kan upptäcka. Många socialt udda människor har närt samma dröm, om än inte lika hoppfullt och tvångsmässigt som Max. Han studerar världen, försöker reducera den till siffror, och har byggt en dator vid namn Euclid för att göra förutsägelser baserade på hans upptäckter. Han har gett sig in på börsmarknaden och försöker få Euclid att förutsäga aktiekurser.

Allting annat är ointressant. Den vackra Devi (Samia Shoaib) söker kontakt men kan inte nå fram till Max. Lilla Jenna (Kristyn Mae-Anne Lao) fascineras av Max förmåga till huvudräkning, men de interagerar aldrig på något annat sätt än att hon ber honom multiplicera två tal och han gör det lika snabbt som hennes miniräknare. Den ende som Max har nån form av relation till är Sol Robeson (Mark Margolis), en pensionerad matematiker som han spelar Go mot.

Sol bistår med en vettets röst. Han tillbringade själv lång tid med att studera pi och försöka finna mönster i decimalerna, och han känner igen den spirande besatthet som hotar att erövra Max. Sol försöker förklara för Max att det finns annat i livet än matematik, men för Max är det inte sant. Allt är siffror.

Max blir intressant för ett företag vars agent Marcy Dawson (Pamela Hart) försöker säkra hans tjänster, som aldrig specificeras. Lenny Meyer (Ben Shenkman), en chassidisk jude som arbetar med kabbala och hebreisk numerologi, försöker få över Max på sin sida. Marcy är ute efter pengar men Lenny och hans kompanjoner är ute efter något mycket större. De söker matematiska mönster i judarnas heliga skrift torah. Max värld blir allt mer bisarr, hans hälsoproblem galopperar, och verkligheten blir osäker.

Pi utspelar sig i en svartvit värld av starka kontraster mellan bländvitt och skarpa skuggor, en värld som speglar kamperna inne i Max huvud. Han kanske är galen, han kanske är den ende friske. Han kanske har upptäckt något fantastiskt, men han kanske bara har förlorat vettet. Medan berättelsen rasar samman gör Max det också; hans odefinierade attacker, hans huvudvärk, hans blödningar, alla pekar de mot ett otäckt slut. Musiken, signerad Clint Mansell, tvingar oss in i Max värld. Den river i våra känslor och får oss att känna igen oss i Max taggiga, besvärliga tillvaro.

Det här är en rasande intelligent film full av referenser till matematik, kaosteori, spelteori, religion och mysticism. Många filmer kastar in sådana referenser för att verka smartare än de är; Pi är inte den sortens film. Med tanke på hur många referenser jag märkte utgår jag ifrån att det fanns lika många som gick mig förbi utan att jag märkte det. Slutresultatet är att Pi är en film att se flera gånger, tills man antingen förstår den eller drabbas av samma öde som stackars Max.

Cinderella Man (2005) - 5/6

Cinderella Man är en film som visar två män som slår varandra sönder och samman i en boxningsring och får mig - med mina sextio kilo och totala avsaknad av stridsträning och erfarenhet - att vilja ta den enes plats. Att den lyckas med den bragden utan att ens tilltala mina lägre drifter - som när American History X fick mig att vilja spöa svarta i basket - är än mer imponerande.

Den av de två männen som vi följer på hans bana genom livet är James J. Braddock (Russell Crowe). Han är gift med Mae (Renee Zellweger) som älskar honom men hatar se honom boxas. Det är boxarhustrurs öde på film; att vara gifta med män som måste slåss men lida mer än de av varenda slag de tar.

James och Mae har det bra. De har ett fint hus med trädgård, de har sina barn, och James är på väg uppåt. Det är ett udda ställe att börja på, för en sportfilm. Det måste gå åt helvete och det gör det. Först bryter James högerhanden och kan inte boxas mer. De sista matcherna får rentav boxningskommissionen att förbjuda honom från att boxas. Sedan kommer den stora depressionen och James reduceras till daglönare i hamnen. Pengarna rinner bort, barnen fryser och hungrar. James tvingas gå till det sociala och rentav tigga pengar från gamla vänner för att kunna behålla sina barn.

En av de gamla vännerna är hans manager Joe Gould (Paul Giamatti). Han drar i några trådar och fixar en match åt James. Det är ingen comeback, bara en engångsgrej. Det försäkrar han i alla fall, men alla visste nog vad det rörde sig om. James har börjat gå längs stigen mot tungviktsmästaren Max Baer (Craig Bierko).

James Braddock är något så ovanligt som en genuint god men ändå trovärdig filmkaraktär. Han har sin manliga konservativa stolthet och sin våldsamma kroppsstyrka och det hade varit så lätt att göra något helt annat av honom, men han förblir realistiskt sympatisk hela vägen igenom, utan att förvandlas till en kliché eller parodi. Kan Russell Crowe, denne skicklige skådespelare med våldsam bakgrund, ha sett något av sig själv i Braddock?

Hur det än är med det så skapar Crowe tillsammans med manusförfattarna Akiva Goldsman och Cliff Hollingsworth en vacker karaktär. Vi ser hur smärtsamt det är för Braddock att tvingas tigga om andras anletes svett, att förödmjuka sig och visa upp sig som en man som inte lyckas försörja sin familj. Men han gör det ändå, för hans barn är viktigare än hans stolthet.

Därför bryr vi oss också när han får sin chans och gör det bästa av den. Ingen trodde att han skulle komma någonstans; han var en gammal föredetting som skadade sig ur branschen när han hade sin möjlighet. Men Gould och Braddock kan tillsammans ta sig hur långt som helst, bara de gör det steg för steg. Processen görs verklig för oss och när Braddock till slut möter Baer känner vi stämningen som måste ha funnits i salen den dagen. Den modige som slår ur underläge, den som alla ville skulle vinna men ingen egentligen trodde på. I verkligheten vinner de sällan, men ibland händer det.

Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides (2011) - 5/6

Den första Pirates of the Caribbean-filmen var en genialisk lyckträff. Den förde samman ett egensinnigt, charmigt manus med skådespelare som visste precis vilken stämning de måste söka efter, hjärtebultande musik med en historia som gick tillbaka till matinéns rötter, och naturligtvis Johnny Depp i sin unika roll som Jack Sparrow, denne svårbeskrivlige karaktär som inte liknade något vi sett förut. Resultatet blev en fantastisk actionkomedi med inslag från ett halvdussin andra genrer, en film vars längd borde ha gjort den tråkig men som i stället var gränslöst underhållande varenda en av sina 140 minuter.

Att det skulle bli uppföljare var oundvikligt, att de inte skulle vara lika bra som den första likaså. Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl var en vansinnigt tursam skapelse; om serien hade fortsatt på samma nivå hade det varit ett mirakel. Dead Man's Chest och At World's End var mycket riktigt inte i klass med den första, men de var fortfarande underhållande och roliga, och Jack Sparrow hade inte drivits för långt.

När jag fick veta att det skulle komma en fjärde film trots det markerade slutet på den tredje räknade jag med att den skulle bli en misslyckad eftertanke som slutligen dödade serien. Jack Sparrow kunde inte rimligen bära ännu en historia och det finns gränser för hur långt man kan pressa en serie som bygger på en modig blandning av kliché och originalitet, en serie som med glädje omfattar sin egen fånighet.

Nu har jag sett On Stranger Tides och kan med glädje rapportera att jag hade fel. Nej, det är inte en ny The Curse of the Black Pearl, det är bara en ny At World's End. Men det är rätt bra, det också.

Jack Sparrow (Johnny Depp) är tillbaka, tillsammans med den gamle bekante Joshamee Gibbs (Kevin McNally). Den här gången är de i London; Jack för att rädda Gibbs undan galgen och Gibbs för att han hörde att Jack var där. Det visar sig vara Angelica (Penelope Cruz) som använder Jacks namn för att locka till sig en besättning. I trakterna lurar också kapten Barbossa (Geoffrey Rush), deltidsskurken från de tre första filmerna, en spansk flotta och den legendariske piraten Edward Teach (Ian McShane), kapten Svartskägg.

Alla dessa är ute efter ungdomens källa och de saker man behöver för att kunna använda det magiska vattnet: två silverkalkar och en sjöjungfru. Sjöjungfrur är dock blodtörstiga monster och... äsch, vem bryr sig egentligen? Med en Pirates of the Caribbean-film vet man vad man får och hälften av det roliga är att se handlingen veckla ut sig över löptiden allt eftersom karaktärerna skapar och bryter allianser, ljuger och fuskar, planerar och misslyckas. Här har vi dessutom profetior, zombier, flera lager av bedrägeri och fartyg i flaskor.

Will Turner och Lucy Swann, som i den första trilogin var straight men åt Depps galning, är spårlöst försvunna vilket är en lättnad med tanke på deras situation i slutet på den tredje filmen. Jag hade inte velat se manusförfattarna vrida sig i spiral för att få in dem i den här filmen. Deras roll i historien spelas i stället till viss del av den unge missionären Philip (Sam Clafin), som liksom de kommer in i piratvärlden utifrån och inte accepterar de outtalade regler som de andra karaktärerna lever efter utan att ens reflektera över saken. Han predikar att alla själar kan frälsas, till och med Svartskäggs, och karvar sig en egen nisch i filmen i stället för att likt Turner och Swann leva som parasiter på Jack Sparrow.

Kan serien överleva en femte del? Johnny Depp har sagt att han har tröttnat på Sparrow, och när det börjar synas är Pirates of the Caribbean stendöd. Än så länge fungerar det. Det är roligt, det är underhållande, och det existerar inte i samma universum som tråkighet.

Kalifornia (1993) - 5/6

Hollywoodseriemördaren är en mycket intelligent, manipulativ, skicklig planerare som med sofistikation uppmärksammar varenda detalj i sin konstanta strävan att tillfredsställa lustar som han aldrig ifrågasätter - Hannibal Lecter. Verklighetens seriemördare brukar snarare vara förlorare, inte överdrivet smarta människor som aldrig kunnat passa in och som har långa rader misslyckanden och spruckna relationer bakom sig. De psykopater som lyckas maskera sig och smälta in brukar inte riskera det genom att döda; populära uppfattningar gör gällande att de snarare blir börs-VD:ar än seriemördare.

Early Grayce (Brad Pitt på tröskeln till berömmelse) har inte lyckats smälta in. Han är villkorligt frigiven från fängelset, bor i en husvagn, jagas av hyresvärden och övervakaren, och kan inte behålla ett jobb. Han verkar inte drivas av seriemördarbegär; ibland passar det honom att döda och då gör han det. Utan samvete eller ånger gör han vad han vill. Han är en orakad, otvättad, tatuerad lurk med obildad accent och säger att han har "nothing against God, just some of the people he let in here".

Han lever tillsammans med Adele Corners (Juliette Lewis), en ung och simpel kvinna som är övertygad om hans snällhet trots att han hårt kontrollerar hennes liv. Hon får inte röka, dricka eller svära, för Early tycker inte att det passar sig för kvinnor. Hon accepterar det, inte bara därför att hon verkar befinna sig på ett barns nivå utan mest för att det är så män är i hennes värld, och Early är kanske bättre än de flesta. Han slår henne bara när hon förtjänar det.

Early och Adele möter sina motsatser i Brian Kessler (David Duchovny) och Carrie Laughlin (Michelle Forbes). Där Early och Adele är white trash är Brian och Carrie välutbildade yuppies. Brian är journalist, psykologistudent och hoppfull författare; Carrie är fotograf. Brian har skrivit en artikel om seriemördare, fått bokkontrakt och redan spenderat förskottet. De bestämmer sig för att biltura tvärsöver USA, besöka berömda mordplatser på vägen, och producera en bok med hans text och hennes bilder. Men de har ont om pengar och annonserar därför efter någon att dela bensinkostnaden med, och vem svarar om inte Early.

Från början vet vi men inte Brian eller Carrie att Early är en av dem som Brian skriver om. Allt eftersom resan går börjar de fatta misstankar, särskilt Carrie som hör hårresande historier från Adele. Brian verkar fascinerad av den hårde, brutale Early. Själv har han aldrig varit i slagsmål, aldrig avfyrat en pistol, och nu umgås han med en man som verkar helt oberörd av våld. Early slår ner en barbuse med samma självklarhet som han tankar bilen. Brian kan inte låta bli att känna en koppling djupt inne i en manlighet som man inte talar om i hans välartade rödvinsvänsterkretsar.

Tidigt i filmen gör en diskussionsscen klar var Brian står. Han anser att seriemördare har biokemiska brister. Om de inte förstår vad rätt och fel är, hur kan vi klandra dem? De ska studeras och botas, inte avrättas. En av hans vänner hävdar att han skulle tycka annorlunda om det vore hans mor som mördades, men Brian säger emot. Kommer mötet med Early att få honom att ändra sig? Förr eller senare kommer han att få veta vem mannen bredvid honom i bilen verkligen är. Inte bara en obildad bondlurk utan en kallblodig mördare.

Misstankarna växer, ledtrådarna dyker upp en efter en, och när avslöjandet kommer ändrar världen karaktär. Nu står liv på spel och människorna som tidigare var irriterande eller fascinerande är i stället farliga.

Kalifornia är en otäck, tänkvärd, intagande film som etsar sig fast i minnet. Den bygger på en idé och en berättelse som förmodligen hade fungerat bra i vilka händer som helst, men regissören Dominic Sena tar det han har och gör något större av det. Efter Kalifornia regisserade han inget på sju år och då var det Gone in 60 Seconds, en underhållande men oremarkabel och förglömlig actionfilm, och jag undrar varför. Han hade skickligheten till att bli så mycket mer.

Men framför allt vilar Kalifornia på de fyra huvudrollsinnehavarna som allihop får ur sig sina livs prestationer. David Duchovnys Brian är den minst intressante, en likare och vem-som-helst som placeras i en otäck situation, men djupt trovärdig och välspelad. Michelle Forbes gör Carrie till en minnesvärd skapelse; hon håller långa tal via små rörelser med mungipor och ögonlock.

På den andra sidan har vi Juliette Lewis som Adele, detta förvuxna naiva flickebarn som desperat försöker leva kvar i en ljus sagovärld trots att verkligheten är mörk och brutal. När alla andra ljuger - Brian och Carrie lever ytliga yuppieliv och för Early är osanningen bara en annan del av hans naturliga livsstil - är Adele outhärdligt ärlig. Hon försöker inte lura Brian och Carrie. Hon tror varenda ord hon säger.

Och så slutligen, Kalifornias bästa prestation: Brad Pitt som Early Grayce i rollen som borde ha skapat hans karriär. Här är han långt ifrån den söte hunk han senare marknadsfördes som. Han döljer sina vackra drag bakom smuts och raggigt skägg och sin röst bakom en skamlös white trash-accent. I den gestalten ger han oss en naturkraft till karaktär, en motbjudande varelse som knappt kan beskrivas. Brad Pitt visar all potential han hade och spelar så hårt att det gör ont. Ett ögonblick när han låter Earlys face hårdna är det kanske största i en imponerande skådespelarkarriär.

Kalifornia är en skräckfilm och det syftet uppfyller den, men den hinner med att vara intressant och intelligent. Vi tänker samtidigt som vi känner spänning. Visst begår den misstaget att degenerera i halvklichéer när sluttexterna närmar sig men den lyckas behålla sin känsliga kraft hela vägen igenom. I slutet har vi kanske inte lyckats analysera Early Grayce, men det kan han förmodligen inte själv heller. Män som han har aldrig funderat på varför de gör vad de gör, de bara gör det. Därför att de vill.