Night Watch (2004) - 5/6

Det finns Andra ibland oss. De ser ut som människor men är annorlunda. De har magiska förmågor - de är hamnskiftare, siare, vampyrer, häxor. De föds som vanliga människor men bär på gåvan tills den triggas av någon exceptionell händelse. De måste välja om de ska tillhöra ljuset eller mörkret, och tydligen är det precis lika många på vardera sidan, för en gång i tiden kom ljusets ledare Geser (Vladimir Mensjov) och mörkrets ledare Zavulon (Viktor Zerzjbitskij) underfund med att om de slogs skulle båda sidorna förintas. I stället skrev de ett långt och komplicerat avtal och instiftade polisstyrkor som upprätthöll det. Zavulons polisstyrka kallas för dagvakten, Gesers för nattvakten.

Båda sidorna väntar dock med växlande rädsla och förväntan på en veritabel messias ankomst; en Annan som är starkare än någon annan. Om hen väljer ljuset kommer ljuset att vinna kriget, annars mörkret.

En av nattvaktens medlemmar är Anton Gorodetskij (Konstantin Kabenskij). Han upptäckte sin natur när han gick till en häxa för att hon skulle trolla tillbaka hans förlorade hustrus kärlek till honom; häxan angreps av nattvakten och tolv år senare arbetar Anton själv för dem. Hans senaste uppdrag är att skydda en pojke som heter Egor (Dmitri Martinov) från vampyrer. Under tiden råkar han stöta på Svetlana (Maria Porosjina), som är epicentrum för några ytterst besynnerliga händelser. Tillsammans med sin sidekick Olga (Galina Tjunina) måste han hålla Egor trygg, undersöka vad som hänt Svetlana, och försöka rädda världen från mörkret.

Du tror förmodligen redan att du kan förutsäga resten av handlingen. På vissa punkter har du rätt, på andra nästan säkert fel. Ändå är Night Watch inte den sorts film som trycker in inkongruenta scener och avslut bara för att vara oförutsägbar. Den skyltar inte med sin ambivalens, den smyger in den allt eftersom. De ljusa är inte automatiskt goda och de mörka inte automatiskt onda, men det får vi inte serverat utan lär oss allt eftersom. Anton är kompis med en av de mörka Andra, och han verkar inte ondare än vanliga människor.

Framför allt går det inte att se på de Andra vilken sida de tillhör, vilket är tillräckligt ovanligt för att förtjäna uppmärksamhet. Ingen i den här filmen är en fantastisk skönhet eller en förvriden fuling; tvärtom ser alla ut som människor som faktiskt skulle kunna knalla omkring i ett mörkt regnigt Moskva i gamla ytterrockar och huvtröjor. De är vanligt folk som råkar kunna byta form eller se in i framtiden.

Jag älskar filmer som Night Watch, som försöker skapa sin egen mytologi utan att beskriva den in i minsta detalj. Sånt får fansen pyssla med; vi i filmpubliken behöver bara veta tillräckligt för att förstå handlingen och resten kan vi fylla i med vår egen fantasi. På det viset påminner den mig om Ink, även om Ink är enormt mycket vagare och även visuellt mer uppseendeväckande. Night Watch vill inte väcka uppseende, den vill handla om två grupper som håller sig dolda bland oss och gör sitt bästa för att inte synas.

Ändå finns det imponerande scener i Night Watch, scener där Andra glider in och ut ur Dunklet, den parallella dimension som bara Andra kan se, en scen där en enorm flock kråkor bildar en cyklon, stridsscener som blandas med scener ur ett slagsmålsdatorspel och får oss att inse att vi fick ledtrådar mycket tidigare än vi trodde.

Jag var sval till Night Watch till att börja med men tittade med växande intresse och insåg långsamt att jag tyckte riktigt bra om den. Jag drogs successivt in i världen och började undra vem den här store Andre egentligen skulle visa sig vara, om hen ens skulle dyka upp. Det fanns trots allt ett par kandidater.

Dmitri Martinov gör en skådespelarprestation i toppklass som den unge Egor, en pojke på gränsen till tonåren som plötsligt upptäcker att det finns magi och vampyrer i världen, och att han är en av de speciella utvalda. Han är en smart ung man, självständig och viljestark. Viktor Zerzjbitskijs Zavulon är en magnetisk karaktär som jag vill se mer av. Jag kunde se honom i ögonen och tro på att han var en uråldrig, odödlig, målmedveten skuggeneral.

Night Watch bygger på den första boken i en rysk boktrilogi. Den andra boken har också filmatiserats och den filmen tänker jag se snarast möjligt; om den är lika bra som den här hoppas jag att den tredje snart kommer.

Rocky III (1982) - 2/6

Den sämsta av Rocky-filmerna. Rocky III fick mer än en recensent att självsäkert hävda att trilogin om Rocky nu var över, och det måste ha känts som en ganska säker förutsägelse. Rocky III saknar nästan allt som gjorde de två första Rocky-filmerna bra och även om både Rocky IV och Rocky V höjde sig en bra bit över den så var det inte förrän 2006 års sjätte film som Rocky-sagan närmade sig gamla höjder igen.

Till att börja med är Rocky (Sylvester Stallone) inte längre i underläge. Han besegrade tungviktsmästaren Apollo Creed (Carl Weathers) i slutet på den förra filmen, och det har skjutit in honom i en värld av rikedom och berömmelse. Nu är det han som är mästaren och den biffige, fattige Clubber Lang (Mr. T) som är den kämpande drömmaren. Clubber Lang snubblar dock inte in i sina chanser som Rocky gjorde; han jagar dem mycket målmedvetet och det är svårt att känna att han förtjänar skurkrollen.

Visst, han är ingen trevlig människa. När Rocky närvarar vid avtäckningen av sin egen staty ovanför Rockytrappan dyker han upp och börjar skrika förolämpningar mot mästaren och hans fru Adrian (Talia Shire). Han kräver en titelmatch men den trogne tränaren Mickey (Burgess Meredith) vägrar ge honom en, vilket förvånar Rocky. Varför vill Mickey inte ha en match mot den framgångsrike Clubber Lang?

Det visar sig att Rockys långa och obrutna rad segrar sen titelmatchen mot Creed beror på att Mickey mycket noggrant valt ut hans motståndare. Duktiga boxare, men inte en enda av dem var i Rockys klass (notera hur Rocky oförklarligt har förvandlats från slumkämpe till mästarkrigare). Clubber Lang har alltså helt rätt när han säger att Rocky bara möter sopor.

Rocky bestämmer sig för att bevisa att han fortfarande är bäst genom att slå Clubber Lang, men Mickey är så övertygad om att den dödlige Lang är honom övermäktig att han till att börja med vägrar träna sin gamle skyddsling. När Rocky väl tjatat till sig Mickeys tjänster visar han att Mickey hade rätt; Rocky tar inte träningen på allvar och när han går upp mot Lang är det bäddat för tragedi.

Andra halvan av filmen försöker återföra Rocky till underdogstatus men han är fortfarande den pengastinne och framgångsrike mästaren som har ett fint hus, en ståtlig fru, en egen staty och ett flipperspel uppkallat efter sig. Det var han i Rocky IV också, när han tränade för att boxas mot kommunistroboten Ivan Drago (Dolph Lundgren), men där skapades en motsättning genom att Drago tränade med steroider och högteknologi medan Rocky pulsade genom snö och lyfte vagnar. Här verkar han ha allt på sin sida utom vilja och hjärta, som ju gjorde att vi älskade honom till att börja med.

Clubber Lang verkar å andra sidan ha tilldelats skurkrollen enbart på grunden att han inte är Rocky. Han förtjänar varenda uns framgång med svett och vilja, men filmen vill att vi ska hurra när han slutligen faller. Varför? För att han är en brysk och oartig fan? För att han inte är lika harmlös och snäll som Rocky utanför ringen? Det räcker inte.

Rocky III:s främsta meriter är en skojig insats från Hulk Hogan som wrestlern Thunderlips och att den introducerade vänskapen mellan de forna dödsfienderna Rocky Balboa och Apollo Creed, vilket banade väg för den mycket bättre fjärde filmen i serien.

The Devil's Double (2011) - 5/6

Latif Yahia föddes och växte upp i Irak. Han lämnade Saddams krigshärjade rike i början av nittiotalet och har bott runt om i Europa. I sin bok The Devil's Double berättar han historien om hur Saddams bindgalne son Uday, en mördare, våldtäktsman och nöjestorterare, utvalde honom till dubbelgångare och tvingade honom att låtsas vara Uday. Dessa påståenden har ifrågasatts av journalister som Eoin Butler och Stephen Sackur och det finns delar av historien, särskilt i kombination med andra uppgifter om Yahias bakgrund, som får mig att tvivla.

Vi lär aldrig veta hur mycket sanning som finns i Yahias bok och därmed inte hur mycket sanning som finns i filmen som bygger på den. Klart är att det är mindre i det senare fallet; mycket har förändrats och justerats av dramatiska skäl. Filmens berättelse är baserad på Yahias men följer den inte. Kanske är det lögn, alltihop. Men The Devil's Double, sann eller ej, är i alla fall en väldigt bra film.

Dominic Cooper gör en riktig insats i sin dubbla roll som dels den impulsive, våldsamme, sexgalne, vilde, supande Uday och dels den milde Latif Yahia som tvingas lära sig att bete sig som Uday. När vi först möter dem är de precis olika nog att jag inte är säker på att det är samme skådespelare. När Latif fått plastikoperationer, träning och lösgarnityr är det tydligt att det är samme man och det mest imponerande i en imponerande skådespelarprestation är att vi ändå alltid är säkra på vem av dem det är vi ser.

Uday är en skogstokig livsnjutare och Latif en plågad åskådare. Han vill inte delta i Udays brott, han vill inte stödja regimen, men han har inget val. När han vägrar blir han inspärrad och misshandlad, och hans familj hotas. I detta är han inte ensam. Ingen verkar tycka om Uday utom hans mor Sajida (Frida Cauchi); tvärtom är hans dödliga upptåg ett oändligt besvär för alla dem som måste städa upp efter honom. Den gamle Munem (Raad Rawi) säger rätt ut till Latif att han väntar på att den här tiden ska vara över, att Irak ska hämta sig igen, men till dess gör han det han måste.

Latif kan inte inordna sig i systemet så som Munem. Han vet att förr eller senare kommer Uday att döda honom. Kanske av ett infall, kanske för att han tröttnat - vi får aldrig riktigt veta varför Uday är så vansinnigt fäst vid tanken på att ha en dubbelgångare. Dessutom börjar Latif träffa en av Udays älskarinnor, Sarrab (Ludivine Sagnier). Situationen är inte hållbar, och det vet Latif.

Hans relation till Uday bidrar med det mesta av filmens spänning. Uday kallar honom för sin bror, säger att han älskar honom, men Latif säger att Uday inte älskar någon utom Uday. Latif vågar säga emot honom, kanske för att han vet att Uday vill hålla honom vid liv, kanske för att han inte är rädd för att dö. Men med Sarrab vid sin sida och växande fiendskap mellan honom och Uday vet han att han måste göra något.

Det finns hål och fel i The Devil's Double men den slutar aldrig engagera och den slutar aldrig vara spännande. Mycket av förtjänsten tillhör Dominic Cooper; sällan har jag sett en dubbelroll där jag brytt mig så mycket om båda karaktärerna.

My Best Friend's Wedding (1997) - 4/6

Vissa filmer kan jag se om och om igen och ändå varenda gång bli förvånad över att jag tycker om dem. My Best Friend's Wedding är kronexemplet. Det rör sig om en rätt simpel romantisk komedi, men genom några fascinerande grepp och ett mod att ta sig utanför formeln kommer den längre än de flesta mer kända exemplar i genren.

Julia Roberts, som på den tiden förmodligen betraktade den romantiska komedin som sitt kontor, spelar matrecensenten Julianne Potter. Hon är tre veckor från sin tjugoåttonde födelsedag när hon kontaktas av sin gamle vän och expojkvän Michael O'Neil (Dermot Mulroney). Hon berättar för sin homosexuelle vän George Downes (Rupert Everett) att de två har en pakt: om de fortfarande är ogifta när de är 28 ska de gifta sig. Kan det vara därför han ringer?

Det är det inte. Han ringer för att bjuda in henne till sitt bröllop. Han ska gifta sig med den unga, rika, vackra Kimberly Wallace (Cameron Diaz). Julianne inser, likt ett barn som ignorerar sin favoritleksak tills ett annat barn börjar leka med den, att hon är kär i Michael. Hon blir en hyperaktiv yrhätta som genast ger sig av för att stoppa Michaels bröllop och själv stjäla honom.

Julianne är ingen trevlig karaktär när hon är i fullt stoppa-bröllop-läge och det är skickligt av Julia Roberts att göra henne så pass sympatisk som hon ändå är. Trots det vidriga i det hon pysslar med tycker vi om att titta på henne och har åtminstone kluvna känslor inför hennes projekt. Rupert Everett gör också en bra roll som förnuftets röst medan Cameron Diaz är en vulkan av känslor - lycka, kärlek, förtvivlan, sorg bubblar runt inom henne.

Vad är det som gör att My Best Friend's Wedding inte hamnar på sophögen för mediokra dussinfilmer? Dels vågar den släppa taget om sin genre lite grann, vågar ta avstånd från ett par klichéer, vågar ha ett slut som är tillfredsställande och realistiskt, inte tillrättalagt och fånigt, och som för övrigt räddas av Rupert Everetts repliker.

Dels räddas scen efter scen som annars kunde ha varit mördande tråkig genom att något intressant injiceras på ett sätt som borde ha varit pinsamt, men som fungerar. När Julianne och Kimberly pratar om Michael i en stoppad hiss drabbas Julianne av klaustrofobi - nämnd varken tidigare eller senare - vilket låter Kimberly prata på som hon vill medan Julia Roberts håller oss underhållna. Ett annat samtal görs intressant av att ynglingar i bakgrunden inandas helium och sjunger "Annie's Song". En båtscen använder broar för att spegla passagerarnas repliker och sinnesstämning.

Det fungerar och höjer My Best Friend's Wedding en bra bit över sin klichéfyllda, uttjatade och förutsägbara genre. Den är underhållande och trovärdig hela vägen igenom och innehåller Julia Roberts mest tilltalande skapelse utanför Erin Brockovich.

Dungeons & Dragons (2000) - 1/6

Det går inte att överskatta Dungeons & Dragons betydelse för den moderna geekkulturen (notera att jag pratar om spelet här, inte filmen). Det är egentligen bara i Sverige som det inte tillhör de absolut mest grundläggande delarna av meritlistan att ha bränt av några sessioner D&D; vi spelade i stället Drakar och Demoner men har plockat upp grunderna i Dungeons & Dragons genom oändliga referenser till spelet.

Så när det basunerades ut att det skulle komma en film baserat på spelet gick det en kollektiv suck över världen. Ingen trodde väl egentligen att det skulle bli fantastiskt, och de som trodde det tillhör dem som fortfarande tror att det går att tjäna pengar på filmer som enbart riktar sig till fanboys, men vi trodde i alla fall att vi skulle ha roligt.

Det hade vi, på sätt och vis. Jag kan inte kalla Dungeons & Dragons (filmen, nu) för tråkig. Den har bisarra miljöer, kvicka actionscener och Jeremy Irons som har fattat precis vilken sorts film han befinner sig i och ser till att spela över så hårt att det slår runt och spiller över till flera andra filmer, varav vissa inte ens har med Irons i eftertexterna.

Men mycket går fel. Den riktar sig varken till fansen eller till vanliga biobesökare, till att börja med. Den slänger in element från spelet samtidigt som den utspelar sig i en värld mer träig än den sämste tonårsspelledares hemmabygge. Skådespelet - bortsett från Irons då, som gör sin grej med flit - håller genomgående låg nivå. Handlingen består av bitar som antas passa ihop utan förklaring. Jag hade kanske gillat den som femtonåring, men när den kom var jag en bit över tjugo och då var det för sent. Även om jag hade varit tio år yngre hade jag nog bara gillat den i dag på grund av ironisk nostalgi.

Skådeplatsen är konungariket Izmer, som styrs av elitistiska magiker som förtrycker vanligt folk. Två av de senare är Ridley Freeborn (Justin Whalin som ser helt perfekt ut för rollen och säkert gjorde allt han kunde med den) och Snails (Marlon Wayans som i Requiem for a Dream visade att han faktiskt kan prestera något värdefullt men i övrigt bara gjort skräp). De är pigga tjuvar som planerar att bryta sig in i magikerskolan, ett självmordsuppdrag som Ridley tror att de kan komma undan med för de är bara så satans bra.

Under tiden vill kejsarinnan Savina (Thora Birch) befria de icke magikunniga slavarna och bryta magikernas makt. Detta tycker magikern Profion (Jeremy Irons) inte alls om. Hans plan för att stoppa det involverar en magisk spira med vars hjälp han kan kontrollera drakar. Ett tidigt experiment går inte något vidare så han skickar ut sin tjänare Damodar (Bruce Payne i oförklarligt blått läppstift) för att hitta det magiska föremål han behöver. Damodar vill ha en karta som finns på magikerskolan.

Ridley och Snails bryter sig in och stöter på magikern Marina (Zoe McLellan) som flyr med kartan och råkar få med sig de två tjuvarna. En dvärg (Lee Arenberg som är marginellt kortare än jag) och en alv (Kristen Wilson som med sin speciella skönhet gör en ganska ovanlig alv) går också med i gänget, och det blir lite strider och en labyrint fylld av fällor, en och annan drake och Jeremy Irons har nog aldrig haft roligare.

Slutresultatet är en film som inte har mycket med spelet att göra, inte erbjuder icke-fans särskilt mycket heller, och huvudsakligen är av intresse för dem som vill se hur Jeremy Irons ser ut när han försöker spränga sin egen hjärna. Det är faktiskt mödan värt.

Mega Shark Versus Giant Octopus (2009) - 1/6

Det finns förmodligen inget jag kan skriva som skulle övertyga dig om att Mega Shark Versus Giant Octopus inte är en medvetet dålig film i Troma-stil, en avsedd skrattfest och drinkinggameinspiration, en film som försöker följa i Ed Woods och Hal Warrens spår. Jag menar, den heter Mega Shark Versus Giant Octopus, den handlar om en megahaj och en jättebläckfisk, och dessa två monster lyckas lamslå den internationella sjöfarten. Två individer gör att inte en båt vågar röra sig någonstans på Jorden.

Jag vet, det måste vara ett skämt som jag bara inte fattade. I så fall är det ett fruktansvärt illa genomfört skämt, för det finns inte minsta ledtråd någonstans i Mega Shark Versus Giant Octopus att den är på något annat än hundraprocentigt allvar. Det är i sig en bedrift i en film som denna, men filmstudion The Asylum (annars mest kända för filmer som Transmorphers (inte Transformers), The Da Vinci Treasure (inte The Da Vinci Code), Almighty Thor (inte Thor) och Snakes on a Train (inte Snakes on a Plane)) lyckas, tydligen genom att inte berätta för skådespelarna vad det är de befinner sig i.

Skådespelarna i fråga förefaller plockade från den lokala amatörteatern och de kan inte ha varit stjärnor ens där. Deras karaktärer hamnar i en bisarr situation och reagerar som om de har ett manus som berättar hur de ska reagera, vilket de ju har. Men det är inte tänkt att det ska märkas.

Titelns två monster höll på att slåss mot varandra för arton miljoner år sedan när de överraskades av en istid som frös fast dem tillsammans. Deras reaktionstider måste ha lämnat en del övrigt att önska. Nu släpps de lös genom nån form av incident med en valflock och en illegal sonarapparat (jag måste erkänna att handlingens subtiliteter inte lyckades fastna i hjärnan) och börjar genast angripa båtar, broar, oljeriggar, flygplan i luften (Hur anfaller ett havsdjur ett flygplan i luften? Njut av din okunskap i frågan) och andra tingestar som hajar och bläckfiskar har föga anledning att anfalla.

De tre goda vetenskapsmännen (Deborah Gibson, Vic Chao och Sean Lawlor, varav två får sig en kärleksaffär, gissa vilka två) vill fånga in och studera monstren medan den obligatoriske onde militären (Lorenzo Lamas) vill döda dem. Militären sviker förstås sitt löfte och försöker döda dem men vetenskapsmännen tar inte illa upp utan börjar genast hjälpa till att smida mordplaner. Det går dåligt, och snart har hajen och bläckfisken total kontroll över världshaven.

Låt oss tänka på detta ett ögonblick. Även om de här djuren rör sig i femhundra knop som det vid ett tillfälle påstås (vilket jag misstänker är omöjligt) skulle det ta dem en halvtimme bara att korsa Mexikanska Golfen, om de nu fick nys om att det fanns ett fartyg i andra änden av Mexikanska Golfen och hellre ville äta det fartyget än alla proteinrika djur som lever på vägen dit. Tyska ubåtsflottor som hängde i Atlanten och specifikt letade efter fartyg att sänka lyckades ändå inte stoppa den transatlantiska sjöfarten, men de här två förlamar hela världen?

Hotet som hajen och bläckfisken utgör överdrivs något så surrealistiskt att jag börjar undra hur knapert Lorenzo Lamas egentligen har det nu för tiden. I verkligheten hade det naturligtvis varit jobbigt att behöva stå ut med en megahaj och en jättebläckfisk som föredrar att äta broar framför fisk, men livet hade fortsatt ungefär som vanligt. Det krävs mycket mer än så för att påverka den internationella sjöfarten, trots att de två monstren - jag skojar inte - vid ett tillfälle gör sig osynliga för sonar. Båda samtidigt, utan att kommunicera (även om de kunde det görs det klart att de hatar varandra). Oklart hur. Oklart varför.

Även om Mega Shark Versus Giant Octopus är ett jättelikt briljant skämt så kunde de ha lagt ett par extra dollar på effekterna. Bilder och sekvenser återanvänds i oändlighet. Bläckfisken ser marginellt snyggare ut än hajen, som mest påminner om de ofärdiga CGI-modeller man får se i "bakom kulisserna på Pixar"-dokumentärer.

Mega Shark Versus Giant Octopus är en imponerande horribel film. Den är inte rolig, den är inte spännande, den är inte välgjord, den är inte välspelad, och trots alla dess fel som borde vara skrattretande höjer den sig aldrig över att vara urtråkig. Undvik.

The Princess Bride (1987) - 6/6

The Princess Bride är en saga som vet om att den är en saga och vill göra det så klart för oss att den använder en ramberättelse om en farfar (Peter Falk) som läser den för sin sonson (Fred Savage), och den har alla ingredienser en riktig saga måste ha: kärlek, hjältar, vackra prinsessor, svärd, en ond prins, lustiga bifigurer, mystiska länder och en historia där varje bit passar in som i ett välgjort pussel.

Så länge sagor följer sin egen logik gör det oss inget att de inte följer vår världs. Därför är det okej att Grönland, Sicilien och Spanien existerar sida vid sida med länder som Guilder och Florin. I det senare lever Buttercup som spelas av en sagovacker Robin Wright och har en tjänare, Westley (Cary Elwes), som hon kör med tills hon inser att hon älskar honom.

Han ger sig av för att tjäna ihop en förmögenhet så de ska kunna gifta sig men hans skepp attackeras av en fruktad sjörövarkapten som kallas Dread Pirate Roberts. Roberts låter ingen komma undan med livet och Westley verkar vara död.

Fem år senare ska hon gifta sig med den onde prins Humperdinck men kidnappas av tre banditer. De fyra jagas av prinsens soldater men också av en mystisk svartklädd man vars identitet torde vara uppenbar, men det gör ingenting.

The Princess Bride går en mycket känslig balansgång. Den tar sig själv på så pass allvar att barnen älskar den med alla sina svärdskamper, besynnerliga djur, trollkarlar och knepiga gåtor, men samtidigt är den en intelligent och kvicktänkt parodi som får de vuxna att skratta och le igenkännande. De tre banditerna är tre för att allt är tre i sagor. Florin och Guilder är påhittade för att det inte ska finnas ens en antydan till äkta politik i kamperna dem emellan. Westley och fäktmästaren Inigo Montoya (Mandy Patinkin) möts i en ärofull strid med vändningar fram och tillbaka därför att det inte går att berätta en spännande svärdskamp i en saga; man måste ha med något mer än klingor som möts och gnistor som flyger.

Den litterära förlagan låtsades vara en förkortad version av ett längre verk av den fiktive S. Morgenstern och i samma anda misshandlar filmen gränsen mellan fantasi och verklighet. Peter Falks karaktär avbryts ibland, ibland kommenterar han texten, och ibland hoppar han över stycken som han inte tycker är spännande eller intressanta nog. Florin och Guilder framställs som riktiga länder som fanns i filmens halvmytologiska version av vår värld.

Författaren William Goldman sa själv att han hade försökt skriva en uppföljare men inte lyckades. "I got lucky with The Princess Bride the first time, and I'd love to get lucky again". Han har rätt; han hade tur, och filmskaparna hade lika mycket tur. The Princess Bride existerar i sin egen genre och lyckas bli en oemotståndlig film som underhåller barnen, roar de vuxna, och ger alla en gammaldags filmupplevelse som jag önskar att jag hade fått vara med om på bio när jag var tio och filmen var ny.

Johnny Dangerously (1984) - 4/6

En gång i tiden tyckte jag att Top Secret! var den roligaste film som någonsin gjorts och jag knarkade lyckligt ZAZ och Mel Brooks: The Naked Gun, Robin Hood: Men in Tights, Spaceballs, Hot Shots!, Airplane!, Young Frankenstein, Blazing Saddles... De flesta av de filmerna håller fortfarande även om det delvis beror på nostalgi, och om jag hade sett Johnny Dangerously på den tiden hade jag nog tyckt bättre om den i dag.

I alla fall första halvan eller så. Den inleds med att en djuraffärsägare i trettiotalets USA prismärker sina djur när han får fast en snattare och börjar berätta sitt livs historia för den unge pojken. 1910 var han Johnny Kelly (Michael Keaton), en rekorderlig ung man med sjuk mor och juridikintresserad bror. Han tar namnet Johnny Dangerously och börjar jobba för gangsterbossen Jocko Dundee (Peter Boyle).

Johnny blir urtypen för en förbudstidsgangster, i alla fall så som de brukar visas på film. Han klär sig i fina kostymer, har alltid gott om kontanter på sig och håller sina kriminella aktiviteter hemliga både för modern, vars operationer han betalar, och brodern, vars juridikstudier han betalar.

Nämnda kriminella aktiviteter ser vi förstås inte mycket av, som brukligt är i gangsterfilmer. Faktiska förbudstidsgangstrar var iskalla galningar som pysslade alldeles för mycket med mord, misshandel, utpressning och beskyddarverksamhet för att vi skulle kunna känna sympati för dem ens som antihjältar. På samma sätt som vi förväntas ignorera att Jack Sparrow och de andra hjältarna i Pirates of the Caribbean-serien faktiskt är pirater - stjälande, rånande, rövande yrkesbrottslingar - ska vi inte fundera närmare på vad maffiabossar faktiskt gör utan koncentrera oss på att de är coola, snyggt klädda och inte tar skit från någon.

Johnny Dangerously spelar den biten helt straight och om det inte vore för att gangstrarna slåss med robotar och bombplan, den snygga kvinnan (Marilu Henner) frågar Johnny om han vet att hans efternamn är ett adverb och filmen är full av återkommande skämt skulle man kunna tro att Johnny Dangerously vore vilken gangsterfilm som helst, bara full av skådespelare som inte tog materialet på allvar. Detta gäller särskilt i andra halvan, där humorn successivt sipprar bort och vi bara stannar för att vi faktiskt bryr oss om hur det går för Johnny.

Det går rätt bra, vilket förstås är en nödvändighet i en film som Johnny Dangerously; det kan inte ens betraktas som en spoiler. Och filmen slutar faktiskt både roligt och mysigt med en sista replik som är helt och hållet i ZAZ:s tradition.

Le déclin de l'empire américain (1986) - 3/6

Jag har inga problem med att se filmer på språk jag inte förstår och jag har gillat många av dem (Rashômon och Zwartboek för att ta två exempel), men det går inte att förneka att en dimension går förlorad när man inte är säker på vilket ord som betonas hur och måste lita på en översättare i stället för att själv känna varenda replik. Jag tror att det är just det problemet jag har med Le déclin de l'empire américain, en film på ett språk jag förstår marginellt bättre än japanska och som är enormt pratig. Hela poängen är de samtal karaktärerna för med varandra och jag kan tänka mig att de är intressanta om man känner sig som en del av dem. Själv tittar jag på det hela utifrån.

Fyra bildade, intellektuella män - Rémy (Rémy Girard), Pierre (Pierre Curzi), Alain (Daniel Brière) och Claude (Yves Jacques) - håller på att laga mat medan de pratar om sina sexliv. Samtidigt tränar fyra bildade, intellektuella kvinnor - Diane (Louise Portal), Dominique (Dominique Michel), Louise (Dorothée Berryman) och Danielle (Geneviève Rioux) - medan de pratar om sina sexliv. Flera av kvinnorna är tillsammans eller gifta med flera av männen, och det finns mer historia än så mellan dem.

Senare på kvällen träffas de två grupperna för att äta middag och prata om sina sexliv. De är intellektuellt självmedvetet frispråkiga på klassiskt rödvinsvänstervis, men inte immuna mot att bli chockerade. Claude är homosexuell och hans beskrivningar av anonymt och promiskuöst sex passar inte in ens bland dessa påstått liberala människor. När Dianes älskare Mario dyker upp visar han sig vara en respektlös, uttråkad buffel som struntar fullständigt i den fina kultur som de här människorna värderar så högt och som inte alls verkar passa ihop med Diane.

Claude och Mario ställer till det för vännerna, bra mycket mer än Dominiques bekännelser om tidigare sexuella eskapader med två av de närvarande männen, varav en numera är gift med Louise. Det är förväntat, men att gå utanför gränserna i en social grupp som lever på att låtsas att det inte finns några gränser, det är att gå för långt.

Det är en verbal turnering som pågår runt middagsbordet, en tävling där poängen består av respekt och där reglerna involverar att låtsas att det inte finns några regler, inga poäng och verkligen ingen tävling. De här människorna pratar om sex, mycket mer än de faktiskt har det, men de måste tro att de gör det för att de är moderna och frigjorda, inte alls för att de längtar efter uppmärksamhet.

Det är inga behagliga människor vi får se, men ack så trovärdiga. Jag har varit med om samtal som inte har skilt sig särskilt mycket från dem vi ser i Le déclin de l'empire américain, och jag har alltid känt för att köra en gaffel i ögat. Den känslan dämpas en smula när det är fiktiva karaktärer som deltar i något som bara kan vara ett angrepp på deras verkliga motsvarigheter, och jag tror att jag hade tyckt mycket bättre om den här filmen om jag bara hade kunnat placera mig mitt i snackstriden utan att ha ett främmande språk som sköld mellan mig och den.

A.I. Artificial Intelligence (2001) - 3/6

Jag är väldigt kluven angående den här filmen. Den är visuellt fantastisk, en ständigt skiftande voyeurfest som presenterar miljöer lika slående och innovativa som Blade Runner eller WALL-E. Jag är glad att jag fick uppleva Flesh Fair och Rouge City, platser som fastnar i minnet och ger ett oemotståndligt äkthetsintryck. Jude Law och Haley Joel Osment skapar fängslande karaktärer som rör sig genom denna bisarra värld.

Historien som sådan är det inget fel på, det är en klassisk berättelse om ett oförtrutet sökande efter kärlek och mänsklig värme. När jag trodde att filmen var slut var jag väldigt tillfredsställd; jag hade sett en fin berättelse, väl hopknuten.

Det stora problemet med A.I. Artificial Intelligence är att den fortsätter förbi den punkten. När den borde vara slut är det en god halvtimme kvar, och det som händer under den halvtimmen är ologiskt, obegripligt och onödigt. Det slut som borde ha funnits var bitterljuvt och spetsigt vackert. Det slut vi fick får oss bara att ställa frågor vi vill slippa grubbla över.

Om sisådär hundra år har företaget Cybertronics skapat fantastiska robotar som ser ut som människor, beter sig intill förväxling likt och dessutom inte kräver någon ny energi efter tillverkningen (vilket givetvis är omöjligt och inte vore nödvändigt utan den sista halvtimmen). De arbetar för oss, de ligger med oss, de låtsas ha riktiga tankar och känslor, men de är fortfarande bara robotar.

Cybertronics senaste produkt är David (Haley Joel Osment), en robot som ser ut som en pojke i tioårsåldern och har förmågan att känna kärlek. Den Cybertronics-anställde Henry Swinton (Sam Robards) tar med sig David hem till sin fru Monica (Frances O'Connor). Deras egen son Martin (Jake Thomas) har en svår sjukdom och har frysts kryogeniskt i väntan på ett botemedel, och Henry hoppas att David ska kunna trösta Monica.

Det går illa till en början. Hon vet att han är en robot och har svårt att ta honom till sig, samtidigt som hon förstås saknar sin riktige son. Hon aktiverar dock hans kärleksprogram som gör att han tyr sig till henne, och därmed startar hans oändliga försök att vinna hennes kärlek. Hon börjar också mjukna lite, men så kommer Martin hem, det blir bråk, och det slutar med att David lämnas ute i skogen tillsammans med sin kompis, björnroboten Teddy (Jack Angels röst).

Han träffar roboten Gigolo Joe (Jude Law), en oförglömlig, vacker, smidig skapelse i läderrock och perfekt tillfixat hår, vars programmering och design gör honom till en perfekt prostituerad. Jag kan inte tänka mig en bättre skådespelare till den här rollen än Law, och han kastar sig in i den som om han inte kan vänta på att få börja tillfredsställa ensamma änkor. Law är uppsminkad och försedd med plastigt, orörligt hår så att han ska skilja sig, aldrig så subtilt, från David som är den nye perfekte roboten.

Gigolo Joe hjälper David att leta efter svaren på de stora frågor han ställer. Davids enda mål i livet är att vinna sin mors kärlek, och enda sättet han kan tänka sig att lyckas med det är att bli en riktig pojke. Han börjar leta efter den blå fén som skänkte Pinocchio mänsklighet. Till slut hittar han henne, på sätt och vis, och det är där filmen borde ha slutat.

Men den fortsätter med ett udda påklistrat slut som varar i evighet, begår logikbrott och inte tillför något. Även innan det är A.I. Artificial Intelligence inget mästerverk på något annat plan än det visuella, men de extra slutscenerna gjorde mig så besviken att helhetsintrycket drogs ner till negativt.

Sunset Boulevard (1950) - 6/6

Jag är svag för berättarröster när de görs bra. Jag tycker om deras inneboende motsägelse; vem är det egentligen som rösten talar med? När en karaktär i en film dessutom är berättarrösten, vad är det egentligen som händer när han säger "that's me, the guy in the hat"? Sitter han och kommenterar filmen om sitt eget liv medan den spelas upp för en publik i samma rum?

Sunset Boulevard har en av de bästa berättarröster jag hört, och liksom filmen i sig har den fler bottnar än jag vill ta upp i en recension som helst inte ska spoila en fin klassiker som denna. Rösten är omöjlig på flera plan, men den är där som en trogen vän och för oss genom historien. Det finns tankar och känslor som man inte ska försöka klä i ord - enligt en av Sunset Boulevards huvudpersoner gäller det förmodligen alla tankar och känslor - men det finns också sådana som förstärks av det. Det är dessa som Sunset Boulevards berättarröst hittar och fyller med värme när det behövs, och sorg när det behövs.

Rösten tillhör Joe Gillis (William Holden), en kämpande manusförfattare i Hollywood. Han har skrivit några filmer men inte fått någon succé och arbetar oförtrutet vidare trots att han inte lyckats sälja ett manus på ett tag. Han ligger tre månader efter med hyran och bilfirman jagar honom för att få tillbaka bilen han inte betalar.

När han flyr undan firmans gorillor rullar han in på uppfarten till ett gammalt palats på Sunset Boulevard. Det ser ut att vara övergivet, så han ställer bilen i garaget. Där kan den stå tills han kommer på något bättre, eller tills han åker hem till Dayton, Ohio, och blir journalist igen.

Huset är inte övergivet. En gammal man, tydligen husets butler Max (Erich von Stroheim), dyker upp och drar in Joe. Han skjutsas uppför trappan till ett överdådigt inrett rum där en kvinna (Gloria Swanson) väntar på honom.

"You're Norma Desmond", säger han. "You used to be in silent pictures. You used to be big."
"I am big", svarar hon. "It's the pictures that got small."
"I knew there was something wrong with them."

Norma Desmond har inte gjort en film på tjugo år och är bitter över ljudfilmens segertåg över världen. Hon beskyller regissörer och författare som inte kunde nöja sig med att äga publikens ögon, de måste ha deras öron också, och så dog filmkonsten. När hon får veta att Joe själv är manusförfattare blir hon plötsligt intresserad. Hon har skrivit ett manus, filmen som ska markera hennes återkomst (inte "comeback") till vita duken. Kan Joe läsa det, säga vad han tycker, göra det arbete som behöver göras?

Joe är inte i position att säga nej. Han behöver jobbet och pengarna. Han är inte lika förtjust i Normas possessiva attityd, men han slår sig ner i hennes hus och börjar arbeta. Det utvecklar sig till mer än en professionell relation, i alla fall från Normas sida, och medan Joe formellt protesterar tar han emot presenterna, ömhetsbetygelserna, livsstilen Norma kan ge honom.

Samtidigt har Betty Schaeffer (Nancy Olson), en av Paramount Studios unga manusläsare, hittat ett av hans gamla manus och vill förvandla det till film. De börjar arbeta tillsammans på kvällarna medan Norma sover. Hon är förlovad med Joes kompis Artie Green (Jack Webb), "you couldn't find a nicer guy", men hennes förhållande med Joe leder till ställen det inte var tänkt.

Sunset Boulevard är en film om film och om berömmelse. Norma Desmond var enorm och har aldrig accepterat att hon inte är stjärna längre. Hon lever instängd i ett palats tillsammans med bilder av sig själv. Ibland ser hon sina egna filmer på nytt och drömmer om en tid innan publikens skiftande smak förvisade henne från rampljuset. Att Gloria Swanson själv var en stumfilmsstjärna vars karriär gick nedåt när ljudfilmen blev populär, och att Erich von Stroheim var både stumfilmsstjärna och en toppregissör som likaledes förlorade status till tidens tand, ger deras karaktärer en extra botten var. Vid ett tillfälle spelar Max upp en av Normas gamla stumfilmer för henne och Joe. Filmsnutten vi ser kommer från Queen Kelly, där Gloria Swanson spelade huvudrollen. Regissör? Erich von Stroheim.

Det ligger så mycket av Gloria Swanson i Norma att det är svårt att förstå att någon vågade närma sig henne med manuset. I sina memoarer skriver hon att regissören George Cukor hävdade att det här var rollen hon skulle bli ihågkommen för. Det hade han rätt i. Hon tar en karaktär som lätt hade kunnat bli en parodi eller en patetisk, frånstötande varelse och förvandlar den till någon som visserligen får vårt medlidande snarare än vår kärlek men som är minnesvärd medan den sjunker ner i galenskap. Sällan har vansinne skildrats på film som i Sunset Boulevards avslutande scener.

Erich von Stroheim är subtilare i rollen som Max, men han förkroppsligar en kärlek som åldrats som vin. Han är alltid redo att försvara Norma Desmond, den största stjärnan av alla. Han upprätthåller Normas illusioner, och inte därför att det är hans jobb.

Swanson och von Stroheim är inte de enda som lägger in bitar av sig själva i Sunset Boulevard. Den legendariske regissören Cecil B. DeMille dyker upp som sig själv i scenerna där Norma försöker ta sig tillbaka till filmbranschen. Skvallerjournalisten Hedda Hopper ringer in en spalt till sin tidning. Buster Keaton blixtrar förbi. Sunset Boulevard lyckas med konststycket att göra mig nostalgisk efter en tid jag aldrig har upplevt, på en plats jag aldrig har besökt. Den frammanar bilder av svunna stjärnor som var större än något den bleka nutiden kan prestera.

Bakom allt detta står Billy Wilder, själv legendarisk regissör. Han visste precis vad han gjorde när han skapade Sunset Boulevard, detta monument till Hollywood. Det finns repliker i Sunset Boulevard som omöjligt kan vara sextio år gamla, för det är ju sånt vi säger om dagens filmindustri medan Hollywood anno 1950 bara producerade blivande klassiker. Där gör vi samma sak som Norma Desmond, vi glorifierar det förflutna för det måste ha varit bättre än det vi lever i nu. Vad finns det annars för hopp?

Shattered Glass (2003) - 4/6

Stephen Glass var en ung journalist med till synes ostoppbar karriär och framtiden för sig. När han var 23 skrev han reportage för den lilla men prestigefyllda tidningen The New Republic. Samtidigt som han fyllde dess sidor med fantastiska historier frilansade han för andra tidningar och verkade vara en stjärnreporter på gång.

Samtidigt var han en genuint trevlig människa; alla som arbetade med honom tyckte om honom. Han var alltid redo med ett vänligt ord, ett uppmärksamt öra eller en axel att gråta ut på. Han var skicklig och framgångsrik men samtidigt blygsam. Kombinationen gjorde honom populär och han verkade kunna gå hur långt som helst. Hans kollegor hoppades att han skulle göra just det.

Men det visade sig att det fanns hemligheter bakom fasaden. Många av de reportage han levererade var helt och hållet påhittade; andra var fulla av falska namn, fabricerade citat och blatanta osanningar. Efter flera år under vilka han - med benägen hjälp från de hängivna kollegorna som trodde att de skyddade en arbetskamrat - avvvärjde varje attack blev han till slut exponerad av Adam Penenberg på Forbes. Det slutade med att The New Republic tryckte en ursäkt till sina läsare där de erkände att åtminstone 27 av Glass 41 reportage var falska.

Shattered Glass bygger på en Vanity Fair-artikel med samma namn och ligger väldigt nära verkligheten. Den visar oss en Stephen Glass (Hayden Christensen) som är omtyckt av alla, får morgonmöten att gapskratta och levererar fantastisk idé efter fantastisk idé samtidigt som han förblir ödmjuk ("It's silly, I know. I'll probably just kill it" är en av hans stadiga repliker). Hans redaktör är den älskade Michael Kelly (Hank Azaria) som oförtrutet kämpar för sina reportrar, till och med mot högste chefen Marty Peretz (Ted Kotcheff). Det leder till slut till att han får lämna The New Republic och ersätts av den oprövade Charles "Chuck" Lane (Peter Sarsgaard).

När Adam Penenberg (Steve Zahn) och hans kollega Andy Fox (Rosario Dawson) börjar rota i Glass senaste historia, ett reportage om ett femtonårigt datorgeni som anställdes av ett företag han angrep, upptäcker de att ingenting stämmer. Händelser Glass säger sig ha bevittnat har aldrig inträffat. Organisationer han berättar om existerar inte. Han har fabricerat människor, företag, lagförslag. Penenberg hittar bara ett stycke information i hela reportaget som verkar stämma: det finns en delstat som heter Nevada.

Chuck Lane börjar tidigt misstänka att journalisterna på Forbes har rätt och han försöker få svar från den slingrande Glass. Ju mer han rotar desto säkrare blir han, men inte ens han kan föreställa sig hela vidden av Glass bedrägeri.

Shattered Glass är engagerande, rörande och intressant. Den gör helt rätt i att göra Chuck Lane till den egentliga huvudpersonen; Stephen Glass kan inte behålla vår sympati när vi börjar inse vad som egentligen rör sig bakom de där glasögonen. Peter Sarsgaard gör ett fantastiskt jobb med sin frustrerade, hårt arbetande karaktär som finner sig avskydd för att han försöker göra sitt jobb.

Det jag saknar är en djupare insikt i Glass själv. När vi träffar honom är han redan så djupt insnärjd att han måste ljuga och ljuga och ljuga ännu mer, och stora delar av hans karaktär sammanfattas i återkommande repliker: "Are you mad at me?", "It's probably nothing, let it go to voicemail", "I didn't do anything wrong", "It's in my notes". Jag hade velat se hur han hamnade där. Han är intelligent (efter skandalen tog han juristexamen magna cum laude) och begåvad; varför kunde han inte bara skriva bra reportage? Med tanke på hur mycket jobb han lägger ner för att skapa sina illusioner kan det inte ha krävt mycket mer energi av honom.

Det kanske är så att svaren på de frågorna helt enkelt inte finns. Glass har aldrig gett dem och hans familj har inte samarbetat. Han kanske måste förbli ett mysterium och vi får nöja oss med att i Shattered Glass se den bit vi kan förstå. Biten där en ung man grävt sig en så djup grop att den enda utväg han kan se är att gräva den ännu djupare.

Jag kan heller inte bestämma mig för vad jag tycker om Hayden Christensens skådespelarprestation i den här filmen. Hans Stephen Glass är träig, overklig, en man som läser upp repliker och imiterar känslor. Samtidigt är det kanske precis vad Stephen Glass var. Han har kallats sociopat och beskyllts för att mycket medvetet låtsas bry sig om människor för att de aldrig skulle tro att han var kapabel till just det han gjorde. Om det inte vore för att Hayden Christensen spelar mycket likartat alla andra gånger jag sett honom kunde jag tro att det var ett mycket medvetet val att spela Glass på det viset. Samtidigt är det kanske genialisk rollbesättning. Hayden Christensen beter sig alltid som någon som fejkar mänsklighet, så låt honom spela någon som fejkar mänsklighet.

Shattered Glass är en bra film, men den saknar det som hade kunnat göra den fantastisk.

Rambo (2008) - 2/6

Det finns några filmserier med besynnerligt inkongruenta namn; Alien dyker osökt upp i sinnet. Men Rambo-serien måste inneha något slags rekord med sina First Blood, Rambo: First Blood Part II, Rambo III och Rambo.

Nu är inte titeln det sämsta med den fjärde filmen i Rambo-serien. Den har i särklass högst dödssiffror, ligger kvalitetsmässigt på samma nivå som Rambo III och om dess politiska budskap är något bättre så är det ingen hög ribba att ta sig över.

John Rambo (Sylvester Stallone) fortsätter försöka hitta ett lugnt liv och dra sig undan från världen. Efter att ha provat fängelse och buddhisttempel ger han sig nu på att vara båttaxiförare och ormjägare i Thailand. En grupp kristna missionärer vill komma in i Burma för att hjälpa det plågade folket, men Rambo vägrar föra dem över gränsen. Missionärerna är fredliga och han tror inte på förändring utan våld, vilket han förklarar i mörka repliker.

En av missionärerna (Julie Benz, fantastisk som Dexters flickvän och sedermera fru i TV-serien Dexter) övertalar honom och han tar med dem i sin båt. Tyvärr blir de anfallna av flodpirater och han blir tvungen att massakrera dem vilket upprör missionärerna som fortsätter på egen hand. De angrips och tillfångatas, och så blir det Rambos jobb att rädda dem.

Han löser det problemet på det sätt han kan, nämligen med hett bly. Ett par hundra pers stryker med, det ordnar sig för de goda och snyter sig för de onda, och så får vi ett lättdjupt slut med lite känsla i så att man kan lämna bion med lite värme i hjärtat trots det man precis tittat sig igenom.

Rambo kom hyggligt nära den sjätte Rocky-filmen, som gick tillbaka till rötterna, fattade vad det var Rocky-serien handlade om, och gjorde en riktigt bra sjätte del av en egentligen avsomnad serie. Jag hoppades att Rambo skulle göra det samma och karaktärens skapare David Morrell hävdar att den gör det, att den fjärde filmen är den enda förutom den första som på riktigt använde hans tankar. Jag har läst båda hans böcker om Rambo och kan inte hålla med, men jag antar att han på något plan har rätt per definition.

Det gör dock inte Rambo till en bättre film. Vad man än kan säga om Burmas politiska situation och humanitära insatser så är de bestående intrycken av Rambo bly, bly, bly, bly, mer bly och något knivmord.

Rambo III (1988) - 2/6

Så har djupt kan man sjunka. Från en lysande förstafilm via en hygglig andrafilm till en tredjefilm som bara kan beskrivas som ett försök att dra in pengar på en döende filmserie genom att använda namnen och bränna mer ammunition, kombinerat med ett politiskt budskap som på sin tid stank svulstigt och nu är direkt pinsamt.

Den här gången har John Rambo (Sylvester Stallone) flyttat till Thailand för att komma undan sitt förstörda liv. Han lever ett lugnt liv bland buddhistmunkar som han hjälper bygga ett tempel. På kvällarna deltar han i brutala kampsportmatcher för att dra in extra pengar ("and to satisfy my male craving to kill and win" säger Charlie Sheen i Rambo-parodin Hot Shots: Part Deux!, och det är nog inte långt ifrån sanningen för Rambo heller).

Överste Trautman (Richard Crenna) kommer dit för att be honom om hjälp. Han ska leda ett förband in i det Sovjet-ockuperade Afghanistan och leverera militär hårdvara till rebellerna, och han vill ha Rambos hjälp trots dennes uppenbara PTSD. Rambo vill inte vara med längre, han har utkämpat sitt krig och nu trivs han hos munkarna. Trautman ger sig av ensam, men kan inte klara sig utan Rambo och blir tillfångatagen.

När Rambo får veta vad som hänt hans gamle vän vill han hjälpa till. Han varnas att han opererar utanför lagen, att USA kommer att förneka all kunskap om honom och att han i största allmänhet är ensam. Han går med på det, reser till Afghanistan och börjar döda. Tillsammans med rebellerna ger han sig på den sovjetiska armén och det går som man kan vänta sig.

Till skillnad från de två första filmerna är detta en enda lång actionfest. Actionfester kan fungera fantastiskt bra men det kräver egenskaper - självdistans och humor är två bra ställen att börja på - som Rambo III helt saknar. Här ersätter man charm och hjärta med extra bly, och det kommer aldrig att ge liv till ett kallt koncept.

Däremot är det särdeles roligt att hjältarna i den här filmen är Afghanistans Mujahedin, fanatiska muslimska krigare som sedermera fick makten och, ja, ni vet hur det gick. När Rambo III släpptes stod det "This film is dedicated to the brave Mujahideen fighters of Afghanistan" i eftertexterna. Det gör det inte längre.

Rambo: First Blood Part II (1985) - 4/6

I denna den andra delen i Rambo-serien har det mesta av poängen från den första filmen gått förlorad, men den har skapat sig en egen identitet och i alla fall behållit ett viktigt tema: Rambos känsla av att vara förrådd av det land han älskade och trodde att han kämpade för.

Efter händelserna i den första filmen har John Rambo (Sylvester Stallone) hamnat i fängelse, en miljö han inte borde klara av med tanke på hur klaustrofobisk han blev när sheriff Teasle försökte spärra in honom. Här får han dock arbeta hårt ute i friska luften, under bar himmel, och det är väl det som gör att han har klarat sig. När överste Trautman (Richard Crenna) dyker upp för att prata med honom verkar Rambo rätt nöjd med sin situation, eller i alla fall så nöjd som en så fundamentalt skadad man någonsin kan bli. Här i fängelset vet han vad som gäller, ingen jävlas med honom, och han behöver aldrig undra vad han ska göra härnäst.

Trautman har ett erbjudande till honom. Om Rambo åtar sig ett uppdrag för den slemmige politikern Marshall Murdock (Charles Napier) så får han komma ut ur fängelset. Rambos intresse väcks när han får reda på vad det rör sig om. Han ska åka tillbaka till Vietnam och försöka hitta kvarlämnade amerikanska krigsfångar. Rambo har själv varit krigsfånge i Vietnam - det var så han förvandlades till det mentala vrak han är - och kan knappt föreställa sig hur det skulle vara att stanna där så länge som de här männen har tvingats göra.

Det visar sig att han inte ska kasta sig över fånglägren med dundrande automatvapen och befria fångarna själv utan bara ta bilder av dem - eller av tomma läger - för att bevisa om det finns några fångar där alls. Träningssekvenser följer med de obligatoriska gimmickvapnen, där Rambo får sin ikoniska pilbåge med explosiva spetsar. Sedan åker han till Vietnam, trots att han redan i tysthet avslöjat Murdock som lögnare. Han litar inte på någon och det kommer att visa sig att han gör rätt i det.

Rambo: First Blood Part II är våldsammare och obehagligare än den första, och våldet är dessutom mycket mer spekulativt. Det rör sig om att skapa spektakel och dra ögon till sig. Biopubliken vill ha eldstrider, blod och död, och en slutgiltig hämnd mot den ondaste skurken man kan hitta på. Det fungerar på sin egen nivå, men den nivån ligger en bra bit under den första filmens.

Vid första anblicken verkar Rambos lokala kontaktperson, Co Bao (Julia Nickson), vara placerad i filmen av precis samma anledning. En vacker kvinna och en omistlig kärlekshistoria, det är så man fixar till en film så att folk får vad de väntar sig. Jag ska inte förneka att det säkert låg i både författarens och filmskaparnas tankar, men fullt så enkelt är det inte. Co Bao betyder mer för både Rambo och den här filmen än ett traditionellt slumpat kärleksobjekt. Hon drar fram känslor han inte trodde var relevanta för honom längre. Hon ger honom ett hjärta.

Rambo: First Blood Part II är actionfylld, underhållande, och lyckas behålla lite av själen från den första. Den är betydligt sämre, men samtidigt mycket bättre än sina egna efterföljare.

First Blood (1982) - 5/6

Det är lustigt att se om First Blood i dag, med full vetskap om Rambo-seriens rykte. Alla vet vad det handlar om: en ostoppbar mordmaskin som slaktar sig igenom oändliga mängder statister, gör av med några metriska ton bly och avslutar det hela med något lite mer spännande vapen än den konstant närvarande kulsprutan som ser för stor ut för att hanteras av en människa, till exempel en kniv eller pilbåge. Kanske med exploderande pilar.

Det var inte så det började. David Morrells bok innehöll visserligen en hel del våld och slutade med Rambos egen död och filmen är inte vad man skulle kalla fredlig, men dödssiffrorna har stadigt ökat och den första filmens våldsnivå förefaller direkt familjevänlig i jämförelse. Dessutom - och jag tror inte att det är en slump - är den första den solklart bästa i serien.

Det var mycket som gick rätt när First Blood gjordes. Den perfekte skådespelaren hittades i Sylvester Stallone vars utseende, muskulösa kropp och förmåga att se ut som om han konstant har ont i både kropp och själ men tvingar sig att ignorera det gör Vietnamveteranen John Rambo till en minnesvärd skapelse.

David Morrells bok var också en utmärkt förlaga. Den har som sagt sina skillnader gentemot filmen - i boken skjuter Rambos ende vän honom i huvudet - men temana är de samma och Rambos trasiga psyke beskrivs på ett sätt som gav Stallone något äkta att porträttera.

De övriga skådespelarna - Brian Dennehy, Richard Crenna - faller in i sina roller som om de föddes i dem. Dennehy är Teasle, den rundlagde, lokale sheriffen som inte vill ha långhåriga lösdrivare som Rambo i sin stad. Han är själv veteran, från Koreakriget, och han tänker inte vara rädd för någon knäppgök till luffare som envetet återvänder varje gång han blir utkörd. Crenna är överste Trautman, Rambos befäl under kriget, som dyker upp när allt gått åt helvete för att försöka rädda Rambo från samhället och samhället från Rambo.

Under tiden har Rambo dragit sig ut i de skogsklädda bergen, en miljö som kanske inte liknar hans soldatjags hemvist i Nordvietnam men som inte ger honom några större svårigheter att överleva i. Han jagas av polisen, av nationalgardet, av varenda civilist med ett jaktgevär, men till och med när han gått in i sin krigarroll ger han Teasle chansen att dra sig tillbaka och lämna honom ifred. Det kan Teasle förstås inte göra. Han är lagen, Rambo är en brottsling, och Teasle är själv veteran från Koreakriget. Det slutar som en duell dem emellan.

Trots de låga dödssiffrorna och trots det betydligt större djupet än kan anas på ytan så är First Blood en väldigt våldsam film. Det är improviserade fällor, spjut och knivar, pistoler och maskingevär, människor som skadas och blöder och skriker, och så de otäcka återblicksscenerna när Rambo minns sina upplevelser i Vietnam med tortyr och ångest.

Men det förefaller aldrig exploitativt. Det hjälper oss in i Rambos situation så att vi förstår varför han gör det han gör, varför han kanske aldrig hade ett val. Och Teasle har inte heller något val, och så slutar det som det gör med ett litet krig som ingen ville ha.

När slutet närmar sig får Sylvester Stallone skrika ut en förtvivlad monolog som fungerar mycket bättre än den borde. Han säger sådant som ofta känns mer när det antyds i stället för att basuneras ut, men här känns det rätt. Rambo har hållit detta instängt i åratal och nu släpper han ut det inför kanske den ende man som kan förstå.

The Searchers (1956) - 4/6

Enorma landskap som väcker minnen av Lawrence of Arabia befolkas av karaktärer som förtjänar åtminstone ett ordentligt slag på käften och i de flesta fall betydligt mer än så. John Waynes Ethan Edwards är en trångsynt, besatt gammal rasist som ger sig ut på ett till synes altruistiskt uppdrag av skäl som inte ens närmar sig altruism, och få är bättre än han i den här filmen.

Ethan Edwards slogs i nordamerikanska inbördeskriget på sydstaternas sida och återvänder nu till Texas där hans bror Aaron (Walter Coy) lever tillsammans med sin fru Martha (Dorothy Jordan), sin son Ben (Robert Lyden) och sina döttrar Lucy (Pippa Scott) Debbie (Lana Wood). De känner Ethan men inte ens de vet allt om honom; han bär med sig ett mörkt mysterium som han vägrar dela med sig av. Han har något i sitt förflutna som aldrig dras fram i ljuset.

När Ethan är ute i vildmarken anfalls familjen av Comancheindianer, och när Ethan kommer hem brinner huset och alla är döda utom de två döttrarna, som indianerna tagit med sig. Tillsammans med en grupp Texas Rangers ger sig Ethan ut på indianjakt, men Comancherna är för många och snart är Ethan ensam med Lucys fästman Brad (Harry Corey Jr.) och flickornas adoptivbror Martin (Jeffrey Hunter). De hittar Lucy död, men Debbie är fortfarande försvunnen. Det tänker Ethan inte acceptera. Tillsammans med Martin börjar han söka, trots att Martins åttondels-Comanche-blod gör honom till föga bättre än en vilde i Ethans ögon.

Sökandet fortsätter vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Den legendariske regissören John Ford växlar mellan stunder av vila hemma hos familjer i civilisationen, och oändliga perioder av ensamhet i den råa vildmarken. Skiftande årstider markerar tidens gång, de två jägarna blir äldre men bara mer besatta, och till slut inser vi att Ethan menar fullständigt allvar när han säger att han inte är ute efter att rädda Debbie, han tänker skjuta henne. Nu är hon bara en Comanche-brutta, och det är bättre att vara död.

Martins motivation är svårare att reda ut. Han vet mycket väl vad Ethan tänker göra och han försöker övertala honom att låta bli, men det är svårt att tänka sig att han tror att han kan lyckas. Kanske hoppas han att inte ens Ethan ska vara kall nog när han väl står inför sin förlorade brorsdotter igen.

Sökandet pågår så länge att det blir sitt eget syfte, något som Ethan och Martin gör för att de vid det laget alltid har gjort det och de kan inte sluta med det mer än de kan sluta andas. Vill de ens längre finna Debbie? Inser de inte att det de söker kanske inte finns längre? Vi ser ingenting av Debbie mellan det att hon försvinner och det att hon till slut hittas när hon vuxit upp och spelas av Natalie Wood, men vi inser - precis som Ethan och Martin - att livet hos indianerna nu måste vara det hon finner naturligt, inte det halvglömda livet hos en död familj.

The Searchers är visuellt vacker - Ford var duktig på att filma mäktiga landskap - och ful på nästan alla andra sätt. Karaktärerna är obehagliga typer, särskilt Ethan med sin skamlösa rasism och gränslösa besatthet. Filmen behandlar indianerna nästan lika illa som Ethan gör. Ford antyder att Ethans känslor inför dem inte är helt omotiverade; de är trots allt mordiska, husbrännande våldtäktsmän som rövar bort oskyldiga flickor.

Pansarkryssaren Potemkin (1925) - 4/6

Här har vi en film som man måste se men får acceptera att man aldrig kan få samma upplevelse av som åskådarna från förr. På sin tid var Pansarkryssaren Potemkin ett fenomen, en film som älskades av revolutionsivrare och fruktades av deras herrar. Den ansågs innehålla så hett politiskt sprängstoff att den förbjöds i åtskilliga länder och trots att den berättar om en rysk arbetarrevolution förbjöds den av Stalin när han inte längre tyckte att gräsrotsrevolt var något som borde uppmuntras. Den sågs som en risk för överheten, oavsett vem överheten var. Den kunde inspirera vem som helst till revolutionär blodtörst och den nazityske propagandaministern Joseph Goebbels kallade den för en fantastisk film med nästan övernaturliga krafter: "anyone who had no firm political conviction could become a Bolshevik after seeing the film".

Allt detta är svårt att se i dag, men visst behåller Pansarkryssaren Potemkin en del av sin kraft och regissören Sergej Eisensteins experimentlusta skapar fortfarande imponerande effekter. Våldet som på sin tid var så uppseendeväckande har vi sett förut, men något av dess nakenhet påverkar fortfarande tittaren. De två bästa scenerna - den berömda massakern på trappan i Odessa och slutscenen där Potemkin seglar ut mot krigsfartyg som kanske är vänliga, kanske fientliga - kvarstår som några av filmkonstens skickligast hopsatta sekvenser. Det finns en anledning till att delar av massakern kopierats och parodierats så till den grad att jag inte kunde låta bli att skratta, för jag tänkte bara på The Naked Gun 33 1/3. Som naturligtvis inte refererade till Pansarkryssaren Potemkin utan till The Untouchables, som i sin tur refererade till den ryska stumfilmen.

Filmens handling följer hyggligt troget de verkliga händelserna ombord på Potemkin och i Odessa, såvitt vi över hundra år senare kan utröna. Den utspelar sig under revolutionen 1905, det mindre kända förspelet till oktoberrevolutionen som bröt ut i november 1917. Medan arbetarna reser sig runt om i tsarens rike agiterar Grigorij Vakulintjuk, matros ombord på pansarkryssaren Potemkin, för revolt. Gnistan kommer när mannarna serveras ruttet kött som är fullt av maskar, och när de som vägrar äta hotas med arkebusering gör manskapet uppror mot officerarna. Herrskapet kastas överbord och skeppet tillhör matroserna, men Vakulintjuk faller under striden.

Besättningen seglar Potemkin till Odessa, där revolutionens vindar också blåser. Potemkins ankomst gör inget för att kväsa dem och snart får vi se den berömda massakerscenen där de tsarlojala trupperna obevekligt marscherar nerför Odessas trappa med eldspottande gevär. I verkligheten skedde ingen sådan stor organiserad massaker utan dödandet hände utspritt i staden, men Eisenstein ger oss en lögn som beskriver verkligheten bättre än verkligheten hade kunnat.

Trots all den tid som gått och trots att det i dag är svårt att se ett för stumfilmen karakteristiskt replikkort utan att dra på smilbanden så fungerar Pansarkryssaren Potemkin fortfarande. Den får inte hjärtat att bulta som på dess tidigaste publik och ingen lär vara rädd för att den ska inspirera till revolution, men den är fortfarande igenkännlig som ett kompetent stycke filmkonst med några ännu unika aspekter. Framför allt är det svårt att kalla sig cineast utan att ha upplevt detta monument i filmhistorien.

Armageddon (1998) - 1/6

Plötsligt dök tre filmer upp med samma premiss: asteroider stora nog att utrota allt liv på jorden är på väg hit och vi måste försöka stoppa dem. Asteroid gjordes för TV, hade Michael Biehn i huvudrollen och passerade nästan obemärkt. Deep Impact gav oss Morgan Freeman, Robert Duvall och en ung Elijah Wood, samt ett åtminstone halvrealistiskt försök att bemöta ämnet. Den sämsta och mest framgångsrika är dagens ämne: Armageddon.

Om den här filmen bevisade något är det att man kan stoppa in nästan hur mycket talang som helst i en film och ändå inte vara säker på att få ut något bra. Bruce Willis, Steve Buscemi, Peter Stormare, Billy Bob Thornton, Ben Affleck, Michael Clarke Duncan, och filmskapare som Jerry Bruckheimer och Michael Bay som har visat att de är kapabla att skapa underhållande action. Och inte en enda inblandad lyckas producera något.

Handlingen förklaras i filmens inledande - och enda någorlunda underhållande - scener. En gigantisk asteroid ("the size of Texas"; då Texas inte är tredimensionellt undrar jag exakt vad som menas med det men då ett betydligt mindre föremål räcker gott för att döda varenda människa kan det lämnas därhän) är på väg rakt mot Jorden och NASA försöker komma på ett sätt att rädda vår planet. De har diverse planer som förkastas och kommer till slut fram till att deras bästa chans är att landa ett gäng astronauter på asteroiden, borra ett djupt hål, släppa ner en atombomb och åka därifrån. Det ska dela asteroiden i två delar som missar Jorden, och allt är väl.

De hämtar den bäste oljeborraren i världen, Harry Stamper (Bruce Willis), som för tillfället hänger på ett fartyg tillsammans med sin dotter Grace (Liv Tyler, inte bättre här än nånsin annars) och sitt crew, bestående av A.J. (Ben Affleck) som ligger med Grace, den gigantiske Bear (Michael Clarke Duncan), det irriterande geniet Rockhound (Steve Buscemi)... och så vidare. Harry tar med sig Grace till NASA, mot hennes vilja hur nu det går till, och där informeras de om den förestående katastrofen. De vill att Harry ska träna astronauterna till att borra men Harry föreslår att de i stället ska skicka upp honom, A.J. och de andra. NASA går med på det efter en betänketid av negativ längd.

Borrarna tränar, A.J. och Grace nojsar, rymdskeppen skickas upp, de landar på asteroiden, de plockar upp en knäpp ryss (Peter Stormare) på vägen, allt går käpprätt åt helvete ("it's a goddamn Greek tragedy" enligt Rockhound) och det kommer ett slut som jag har hört talas om att det finns människor som gråter åt. Jag vet inte vad det är för fel på dem.

Vi pratar om en film som suger ut all talang ur sina skådespelare. Vi pratar om en film vars klipp har en genomsnittslängd på en och en halv sekund. Vi pratar om en film som gör sitt bästa för att slita ut våra ögon, våra öron och vår hjärna, och lyckas över förväntan. Vi pratar framför allt om en film som är så outsägligt korkad att det knappt går att förmedla i text.

Det är lättare att träna borrare till att bli astronauter än att lära astronauter borra. När den dinosaurdödande asteroiden krockade med Jorden såg vår planet exakt likadan ut som i dag. Människor över hela världen reagerar på samma händelse, alla i dagsljus. Amatörer överlever - och håller sig till och med vid medvetande - när G-krafterna når tvåsiffrigt. En astronaut som är expert på just den typ av atombomb han har framför sig och är med på rymdskeppet just för att han är expert på den bomben måste lik förbannat mella över vilken tråd de ska klippa av när den obligatoriska desarmeringsscenen ska lidas igenom. Listan fortsätter.

Att se Armageddon är att låta sig misshandlas. Att döma av dess framgångssiffror finns det många masochistiska biobesökare.

Ratatouille (2007) - 5/6

Barnfilm var inte så här bra när jag var barn, och framför allt var barnfilm inte så här bra för vuxna. Då för tiden var det en plåga att lida sig igenom, inte något man tyckte lika mycket om som barnen gjorde och själv kunde gå på bio för att se. Som jag minns det började den tecknade filmens guldålder med Aladdin och den har bara blivit bättre sen dess, särskilt i det måttlöst talangdrabbade Pixars händer. Ratatouille är ett utmärkt exempel. Utan att ens fylla sig med vuxenbonus lyckas den ge mig en lika rik upplevelse som någonsin ett seriöst drama eller hejdlös actionfilm. Den är ingen Up eller WALL-E, men det är som att säga att den inte är någon Casablanca. Det är ett gott betyg bara att nämnas i samma mening.

Ratatouilles tema är ett välbeprövat som ofta återkommer i barnfilm: den udda karaktären med ett intresse som faller utanför normen för hens kultur/art/familj och som måste slåss mot fördomar för att få lov att jaga sina drömmar. För en vuxen är det kanske en simpel poäng som i verkligheten ofta blir betydligt mer komplicerad än någonsin på film, men det betyder inte att det är ett dåligt budskap att presentera. Sällan har en karaktär befunnit sig längre ifrån sin dröm än stackars Remy (Patton Oswalt), en råtta som helst av allt vill bli gourmetkock.

Orsaken till detta finns i Remys välutvecklade doft- och smaksinne, som dels gör att han inte vill äta vilket skräp som helst som hans bror Emile (Peter Sohn), far Django (Brian Dennehy) eller någon av de andra råttorna i klanen och dels gör att han blir en utmärkt giftsniffare som kontrollerar så att klanens mat är säker att äta. Det är inte ett jobb han uppskattar, men hans pappa blir i alla fall stolt.

Klanen bor under en gammal tants hus och så ofta han kan smyger Remy in där för att se matlagningsprogram på TV och läsa kokböcker. Hans idol är Auguste Gusteau (Brad Garrett), en känd gourmetkock som publicerat en bästsäljande kokbok under mottot "alla kan laga mat" och driver en femstjärnig restaurang. Det blir tragedi när matkritikern Anton Ego (Peter O'Toole) publicerar en så dålig recension att Gusteaus restaurang förlorar en stjärna. Gusteau själv avlider och då försvinner en stjärna till.

Remy kommer närmare sin dröm när klanen tvingas fly i panik från sitt hem och Remy kommer bort från dem. Nu har han bara sällskap av ett fantasifoster som tar Gusteaus form och ofta gör klart att han bara är ett fantasifoster. Remy hamnar på Gusteaus restaurang och lyckas osedd laga en soppa som överöses med beröm, medan alla tror att det är den unge och talanglöse Alfredo Linguini (Lou Romano) som utfört bedriften. Remy och Linguini träffas, lyckas kommunicera, och kommer överens. Remy sitter i Linguinis hår och styr honom som en marionettdocka, och tillsammans utgör de en fantastisk gourmetkock som kanske kan få Gusteaus restaurang på fötter igen.

Skurkelementet levereras av den ovan nämnde Anton Ego som ges otäck närvaro av O'Tooles rutinerade röst, och den kortvuxne och hetlevrade kocken Skinner (Ian Holm), som tog över restaurangen efter Gusteau och nu använder hans namn till att sälja mikromat. De kommer in i filmen som olika aspekter av samma person, men kommer ur den på diametralt olika sätt.

Ratatouille är ett tekniskt underverk vars animerade värld förefaller lika påtaglig som vilka filmade miljöer som helst och mer än vissa. Linguini och Remy rör sig inte i en artificiellt tecknad version av Paris utan i ett Paris som råkar vara datorskapt men i övrigt ligger så nära den verkliga staden som möjligt. Remy lyckas se ut både som en råtta och som en uttrycksfull, karismatisk karaktär.

Men om Ratatouille bara hade varit ett vackert skådespel hade den aldrig fungerat så bra som den gör. Den har humor, intelligens och värme också, alltihop i ordentliga portioner. Vi kan inte låta bli att känna med Remy, önska att hans dröm ska uppfyllas, hur omöjligt det än verkar. Varje framgång gläder oss och vi blir ledsna tillsammans med honom när han drabbas av motgångar. Det är mer än de flesta filmer klarar av utan att samtidigt försöka tillfredsställa varenda människa från noll års ålder och uppåt.

Green Lantern (2011) - 3/6

Skillnaden mellan bra superhjältefilmer och dåliga superhjältefilmer står ofta att hitta i att bra superhjältefilmer förstår att det inte är superkrafterna som är intressanta utan människorna som har dem. Utan det perspektivet är det ingen skillnad på att ha en magisk ring, att bli biten av en genmodifierad spindel och att åka ut i rymden med suboptimal strålningssköld, och vi blir inte mer intresserade av det vi ser än av, säg, en ordentlig omgång snygga fyrverkerier. Green Lantern är en dålig superhjältefilm.

Den har visserligen ingen bra utgångspunkt. Dess huvudperson har en ring som gör honom i princip allsmäktig; det är bara hans viljestyrka och fantasi som sätter gränserna. Eftersom allsmäktiga varelser är fundamentalt ointressanta och han utvaldes till att få ringen just därför att han hade enorm viljestyrka så måste han hindras genom bristande fantasi. Därför gjorde serietidningen honom till en träskalle som inte kom på något bättre att göra med sin ring än att skapa stora hammare att slå fienderna i huvudet med. Är det förvånande att Batman hörts klaga på att han inte fick ringen i stället? Då hade det kanske blivit någon ordentlig ordning på den här planeten.

Filmens blivande Green Lantern, Hal Jordan, spelas av Ryan Reynolds och presenteras enligt formulär 1A. Vi får se honom morgonen efter ett ligg och han får väldigt bråttom till jobbet som testpilot. Där utmärker han sig naturligtvis som en regelföraktande våghals som får jobbet gjort, och han förses med ett ex och en pseudolillebror som ser upp till honom.

Innan dess har vi fått bakgrundshistorien serverad i en inledande infodump (när blev det kutym i stället för att berätta den under tiden?). Den gäller ett gäng blåa flintskallar som kallas för Guardians of the Universe. De slog sig ner på den artificiella planeten Oa och grundade Green Lantern Corps, en patrull bestående av 3600 interstellära poliser som alla har varsin grön magisk ring som bär på viljestyrkans kraft. Deras främsta fiende är Parallax (Clancy Brown), som styr över rädsla, viljestyrkans värsta fiende.

En av de 3600, Abin Sur (Temuera Morrison), kraschlandar på Jorden efter att ha förlorat en strid. Döende skickar han ut sin ring för att leta efter en efterträdare, och det blir Hal Jordan. Han experimenterar lite med ringen för att se vad den kan göra och vi får de sedvanliga scenerna där han råkar använda sina krafter utan att riktigt veta vad han gör. Sen bär det iväg till Oa för en snabbkurs där det naturligtvis finns en tuffing till tränare och en veteran som inte gillar nykomlingen. Jordan slutar, kommer tillbaka, och handlingen följer troget schemat utan minsta överraskning.

Hal Jordan reagerar på denna världsomvändande information och på det faktum att han nu är superhjälte med en sorts avmätt nyfikenhet. Att han plötsligt lever i ett universum fullt av intelligenta utomjordingar och har praktiskt taget obegränsad makt verkar inte beröra honom mer än en hygglig middag med en snygg tjej. Samtidigt är förstås Hollywood bra på att pumpa ut den här sortens filmer och Green Lantern må vara dålig och tom men inte tråkig. Den underhåller en smula, ger oss några visuella spektakel, och avrundar på lagom tid. Den ger mig bara ingen anledning att bry mig ett dugg om Hal Jordan eller, för den delen, planeten Jorden.

Det mest imponerande i Green Lantern är designen av Parallax, en gråsvart mardrömsskapelse av skuggtentakler, ett monstruöst huvud och en omänsklig röst. Det är ett originellt, effektfullt monster som gärna hade fått dyka upp i en bättre film.

The Little Girl Who Lives Down the Lane (1976) - 4/6

Jodie Foster tillhör den mycket lilla skara barnskådespelare som lyckades ta sig igenom tonåren och skaffa sig en karriär som vuxna också. De flesta av dem bleknar bort, vissa med flit, men några få tar sig vidare och Jodie Foster har gjort det bättre än de flesta. Efter att ha varit med i reklamfilmer som treåring och fått sitt genombrott som tolvårig prostituerad i Taxi Driver fortsatte hon spela och tog egentligen aldrig paus trots att hon hann med en studietid också. Sen fick hon ett par Oscars för The Accused och Silence of the Lambs, hade etablerat sig som vuxen skådespelerska, och fortsätter göra bra filmer som The Brave One och Nim's Island.

Hennes talang var tidigt uppenbar och inte minst i The Little Girl Who Lives Down the Lane, som hon gör kuslig och kittlande. Filmen bygger på att hennes karaktär håller oss osäkra och att hon gör sig tvetydig, inte ett lätt jobb för en trettonåring, men det fungerar.

Hon spelar Rynn Jacobs som bor i ett ensligt hus i en småstad tillsammans med sin far, som är poet. Hon har gott om problem. En lokal pedofil (Martin Sheen) stryker omkring, hyresvärden Cora Hallet (Alexis Smith) kommer och snokar, och hon blir uppmärksammad av den unge Mario (Scott Jacoby) som hon inte kan låta bli att intressera sig för.

Något är konstigt. Rynns far syns aldrig till, ingen vet varför och Rynn verkar beredd att vakta den hemligheten med andra människors blod om det behövs. Inte ens Mario får till att börja med veta vad det egentligen är som försiggår, men allt eftersom de närmar sig varandra börjar Rynn lita på honom, trots att hon är rädd för hur han ska reagera. Men de kommer varandra nära och det resulterar i en nakenscen där trettonåriga Jodie Foster ersätts av sin tjugoettåriga syster Connie som för övrigt var ett magert skrälle; ingen misstänker att det inte är lilla Jodie vi ser.

The Little Girl Who Lives Down the Lane är kuslig och håller tittaren otrygg. Den är svår att förutsäga och svår att placera i en genre; den har thrillerelement och dramaelement men rör sig in på skräckområdet också. Mycket hänger på avslöjandena om Rynn, hennes far, och hemligheterna hon så noggrant döljer.

Half Nelson (2006) - 5/6

̈́
Genom Lars and the Real Girl, Stay och Drive har Ryan Gosling gjort sig till min senaste favoritskådespelare vars karriär jag ser fram emot att följa under det närmaste halva århundradet eller så. Half Nelson ändrar inte den inställningen. Här tar han huvudrollen i ett drama om en människa som i de flesta liknande filmer hade varit perfekt bortsett från ett litet fel, endast till för att ge karaktären konstruerat djup och intressen, och som i verkligheten hade varit betydligt mer komplex och inte alls felfri.

I en Oscarnominerad prestation spelar han historieläraren och baskettränaren Daniel Dunne, som har en genuin passion för sitt ämne och för att hjälpa de fattiga svarta elever som går på hans skola. Han sätter sig upp mot auktoriteterna, pratar om att göra uppror mot samhällsmaskinen samtidigt som han erkänner att han är en del av den, och ignorerar den officiella läroplanen till förmån för att lära ut teoretiska koncept på universitetsnivå. Han vill att de ska tänka själva och lär dem dialektik för att förklara att historia är berättelsen om hur motpolers kamp leder till förändringar.

I klassrummet är han kvicktänkt, rolig, och i sitt esse. I sitt privata liv är det värre; där använder han droger och känner av hjärteärr orsakade av den gamla flickvännen Rachel (Tina Holmes) som han brukade knarka med men som nu tagit sig igenom avgiftningen och är ren. Om det var Rachel som fick in Daniel på knarkstigen, tvärtom eller om orsaken står att finna någon annan stans uttalas aldrig. Half Nelson tvingar oss att tänka precis som Daniel gör med sina elever.

Daniels lektioner reflekteras i filmens struktur. Daniels motpol blir Frank (Anthony Mackie), en lokal gangster och knarkhandlare. De börjar slåss om Daniels elev Drey (den då sjuttonåriga Shareeka Epps i en fantastiskt dämpad prestation), vars storebror brukade jobba för Frank men numera sitter i fängelse. Daniels relation till Drey börjar när hon hittar honom påtänd i skolans omklädningsrum; hon hjälper honom men säger inget till någon.

Därmed inleds ett slags oerotiskt triangeldrama. Frank vill ta hand om Drey och få henne att jobba för honom. Daniel vill hålla Drey borta från såna som Frank och se till att hon får ett riktigt liv. Samtidigt vill Drey hjälpa Daniel, få honom att sluta med drogerna. Utan varandra kommer de kanske att sluta som brottslingar och knarkare, men tillsammans kanske de kan segra.

Half Nelson är långsam, lågmäld och försiktig. Den kräver tålamod och uppmärksamhet; budskapet lämnas genom stämning och antydningar i stället för att skrivas oss på näsan. Den ger en genuin känsla av realism. Det här är riktiga människor, inga filmkaraktärer. Daniel är inget helgon och ingen skurk, det samma gäller Drey, och förvånande nog gäller det även Frank. Han vill inte Drey illa. Han försöker inte lura henne. Filmen har inget tillrättalagt, dramaturgiskt korrekt slut, utan bara fortsätter, precis som livet.

Trots min beundran för Ryan Gosling är detta Shareeka Epps film. Det är hon som genom ett nästan orörligt ansikte visar upp virvlande känslor, tvivel, osäkerhet och önskningar så heta att de inte kan tillåtas bli medvetna. Jag tror det är dags att leta reda på fler filmer med henne.

Wild Things (1998) - 1/6

1998 räckte det tydligen att ha med en kyss mellan två hyggligt heta skådespelerskor i en film för att den skulle slå. Jag kan i alla fall inte se någon annan förklaring till Wild Things framgång, men å andra sidan kan det väl inte i slutet av nittiotalet ha varit fullt så chockerande att slänga in lite sapfiskt hångel?

Scenen ifråga har ypperligt lite med resten av filmen att göra och det är inte alls svårt att tänka sig ett desperat styrelsemöte som bestämmer sig för att lägga till en trekantsexscen för att dra in lite extra pengar. Den fungerar, sån som den är; det var inte förrän efter att den var slut som jag började ifrågasätta varför de här två kvinnorna plötsligt vill ha sex med varandra.

Filmen ger inte några svar på den frågan men gör i alla fall sitt bästa för att besvara alla andra frågor som dyker upp. Dess handling är komplex på samma sätt som Basic Instinct; den är med andra ord byggd för att man inte ska kunna räkna ut vad det egentligen är som pågår och när svaren kommer har de föga att göra med det vi tidigare sett. Det hade lika gärna kunnat förhålla sig på motsatt sätt. Det finns inga ledtrådar som gör att gåtornas lösningar faller på plats som inoljade pusselbitar. Filmen verkar gilla att lura oss, helt enkelt, och inte på ett spännande eller tillfredsställande sätt.

Handlingen berör läraren Sam Lombardo (Matt Dillon) som av sin elev Kelly Van Ryan (Denise Richards) anklagas för våldtäkt. Det blir än värre när Suzie Toller (Neve Campbell) upprepar anklagelsen. Van Ryan är rik och populär, Toller är fattig och utanför, och de hatar varandra.

Lombardo skaffar sig en advokat som spelas av Bill Murray, och sällan har han varit mer malplacerad. Han är lika magnetisk och underhållande som alltid, men det är väldigt svårt att glömma att det är just Bill Murray som står där och är tuff advokat i rättegångssalen.

Ett domslut kommer men Ray Duquette (Kevin Bacon) misstänker att det ligger en hund begraven. Han börjar gräva och så är vi inne i en konspiration där alla verkar ha minst en hemlighet för alla andra, vi inte har en chans att räkna ut vad som pågår innan filmen skriver oss det på näsan, och inte ett enda avslöjande faller sig naturligt. Det är twistar för twistarnas egen skull och filmen har inte en enda karaktär vi vill att det ska ordna sig för. Upplösningen tar upp hela andra halvan av filmen och vill aldrig ta slut. Under eftertexterna får vi se ytterligare förklarande snuttar. Det här är den typen av film där det behövs.

Wild Things har hittills gett upphov till tre uppföljare. Jag har inte sett en enda av dem och det är jag rätt nöjd med.

Notre jour viendra (2010) - 3/6

Ibland finns det en kulturell klyfta mellan mig och en film, vilket kan vara svårt att ta sig över. Det är vanligare ju mer fjärran filmens ursprung är från mig; Oldboy fick mig till exempel att hicka till en gång eller två. Det är mer ovanligt med europeiska filmer som Notre jour viendra, men här händer det: den här filmen bygger på att rött hår är ett missfostermärke som leder till utfrysning och mobbning. Jag antar att det är så i Frankrike, men det tog mig en stund att acceptera premissen eftersom den aldrig förklaras utan bara antas vara allmänt känd.

Detta hemska öde att ha rött hår har drabbat båda huvudpersonerna i Notre jour viendra. Rémy (Olivier Barthelemy) är en nerslagen tonårspojke, mobbad av sina klasskamrater och avskydd av sin syster, som desperat söker efter mening i en värld som hatar honom. Patrick (Vincent Cassel) är en desillusionerad skolkonsulent och psykolog som glömt varför han någonsin valde det yrket.

De träffas av en slump och svetsas samman av sin hårfärg. Patrick försöker bli Rémys Tyler Durden, lära honom att slåss och knulla och ta chanser och njuta av livet, men Rémy gör motstånd. Han skälls för bög och när han inte vill ta del av de kvinnliga resurser som Patrick förser honom med misstänker han själv att det stämmer. Han vill inte ändra på sig för att bli lyckligare, i stället har han en egen plan för att undkomma det hemska liv som Frankrike förbannat honom med. Han ska åka till Irland där rött hår är vanligt.

Tydligen har han aldrig förr hört talas om stället innan han råkar se reklam för Irlands-semestrar. Han blir fascinerad av det blotta faktum att det bara ligger ett par timmar bort med färja, och han och Patrick börjar köra mot Calais för att ta färjan vidare till de rödhårigas förlovade land. På vägen blir det slagsmål, sprit, vild körning, nakna tjejer, bilstöld, armborstköp, eldstrider och diverse brottslighet.

Notre jour viendra gjorde mig tidigt desorienterad och fick mig att behålla den känslan rätt igenom. Så fort jag trodde att jag hade fattat hur dess värld fungerade gjorde dess karaktärer något oväntat och obegripligt, något som jag inte hade kunnat förutsäga eller förstå ens om jag hade köpt den röda hårfärgens låga status. Rémy och Patrick är två mycket underliga figurer och de gör det väldigt svårt för mig att känna med dem eller ens känna det som om jag befinner mig på samma planet som de. I min egen kultur blir man mobbad på grund av övervikt, men två överviktiga skulle inte bonda så som Rémy och Patrick och framför allt skulle de inte så våldsamt iscensätta en plan för att ta sig till feta människors förlovade land - USA, kanske.

Borat (2006) - 2/6

Jag gick in i biosalongen för att se Borat med väldigt små förkunskaper. Jag hade sett ytterst lite av Ali G, men en del av det var faktiskt riktigt roligt. Att döma av de tidiga reaktionerna på Borat hade jag en gigantisk skrattfest framför mig. Filmtipset rekommenderade Borat som femma, recensenter pratade om att det var tur den blev lite sämre i mitten för annars hade de dött av skratt, och Sacha Baron-Cohen var komedins senaste gudomlighet.

Låt mig få det uppenbara ur vägen: ja, det finns ett och annat roligt ögonblick i Borat. Jag gillar när han kör omkring med en björn, när han sjunger Kazakhstans nationalsång och den obekväma scenen i hissen. Men mellan de ögonblicken får vi stå ut med ett oändligt utdraget avsnitt av Dolda kameran. Ibland, men sällan, är Dolda kameran jättekul. Ibland är det småkul. För det mesta är det inte roligt alls. Likadant är det med Borat.

Baron-Cohen spelar Borat, en kazakhstansk journalist som tillsammans med sin producent (Ken Davitian) reser till USA för att filma en dokumentär. Borat är en antisemitisk, sexistisk, homofob, konservativ, naiv och gränslöst okunnig fåne. Jag antar - gissar bara - att det är däri humorn ska ligga. Det gör den inte.

När Borat umgås med amerikaner och tydligen ska reflektera deras förstockade inskränkthet fungerar det inte, eftersom amerikanerna i fråga inte är förstockat inskränkta utan tillmötesgående hygglon som förnedras och behandlas som skit framför kamerorna.

Till och med de få som faktiskt beter sig som svin - ett gäng fratboys på roadtrip - har helt uppenbart gjorts värre än de är, genom noggrann klippning och provokation från Borat. De sitter och driver med utlänningen, de ger inte uttryck för sitt vanliga beteende. Men här är de, förevigade som kvinnoföraktande kräk. Värre ändå går det med TV-hallåan Brad McMullan som lurades att släppa in Borat i direktsändning. Det kostade honom jobbet. Jag kan inte se något roligt med det.

Men det kunde resten av biopubliken. De skrattade tarmarna ur sig åt skämt som inte kunde ha varit mer förutsägbara om de så hade skickat brev i förväg. De vrålade åt påstådda roligheter vars humor fullständigt undgick mig. Jag försökte komma på en enda teoretiskt tänkbar människa som skulle skratta åt det jag såg och misslyckades, men där satt de, runt mig.

Därför kan jag inte med gott samvete låta bli att rekommendera Borat. Statistiskt sett kommer du nog att gilla den. Tur för dig, det gjorde inte jag.

Some Like it Hot (1959) - 4/6

Jag hade hört Some Like it Hots slutreplik långt innan jag såg filmen. Den var betydligt bättre inne i mitt huvud än den var i Joe E. Browns mun, men jag kan förstå varför den hamnade i panteonen Filmhistoriens Bästa Repliker.

Jag kan även förstå varför Some Like it Hot fick sämsta möjliga betyg av National Legion of Decency och ansågs som moralförstörande. Det hela gör mig väldigt glad att jag lever nu i stället, när Some Like it Hot är ganska tam och mindre upprörande än kvällsnyheterna.

Huvudpersonerna är två musiker, Joe (Tony Curtis) och Jerry (Jack Lemmon), som råkar se en gangstermassaker och därmed blir jagade män. För att hålla sig gömda samtidigt som de försörjer sig klär de ut sig till kvinnor och går med i en kvinnoorkester. Skamlöst, eller hur? Det är som ett helt annat århundrade.

Komplikationer tillstöter när båda två dras till orkesterns sångerska, Sugar Kane (Marilyn Monroe). Hon drömmer om att gifta sig med en miljonär, så Joe klär ut sig till rikemanssonen Junior och börjar uppvakta henne. Samtidigt får Jerry en egen miljonär, Osgood Fielding III (Joe E. Brown) och trots att Jerry bär på en hemlighet låter han bli att stöta bort den gamle mannen och deras kärleksaffär blomstrar.

1959 måste man vara väldigt försiktig men en film som denna men regissören Billy Wilder kunde inte låta bli - eller så såg han det som hela poängen - att lägga in små godbitar så fort han kom åt. Det finns sexreferenser utströdda överallt, som en påminnelse att Some Like it Hot kan låtsas handla om precis vad som helst, men den handlar egentligen om sex.

Handlingens detaljer är mer eller mindre ointressanta och du kan säkert lista ut de flesta av dem själv. Det viktiga är att Some Like it Hot har humor och charm även om den i dag huvudsakligen är intressant som historiskt dokument. Framför allt dokumenterar den Marilyn Monroe, denna filmens gudinna. Hon förtjänar varje uns beröm hon fått. Repliker hon upprepat hundra gånger säger hon som om hon precis kom på dem. Hon kysser kameran med ögonen, hon rör sig som en varelse från en annan och betydligt vackrare värld än denna, hon ser ut som en oskuldsfull flicka och förkroppsligat sex samtidigt.

Det sägs att Marilyn Monroe gick gatan fram med en intervjuare som förvånat påpekade att inte en enda förbipasserande la märke till att det var Marilyn Monroe som gick där. "Åh, vill du se henne?", sa hon och ändrade sin hållning, och plötsligt omringades de av fans. Det låter som en skröna och om den hade handlat om någon annan hade jag aldrig trott på den, men när det gäller Marilyn Monroe... Se Some Like it Hot och säg att du är säker på att det aldrig hände. Det här är hennes film.