Flåklypa Grand Prix (1975) - 4/6

Det var inte lätt att vara barn i sjuttiotalets Norden. När man inte gick vilse i pannkakan så angreps man av Karius och Baktus eller fick följa med till Flåklypa, en liten by som enligt den svenska versionen av Flåklypa Grand Prix ligger i Värmland, precis vid norska gränsen.

Där finns ett berg som genast för tankarna till Rune Andreassons små kullar i solen, och på bergets topp finns en cykelverkstad. Här bor och verkar Reodor Fälgen och hans två kamrater som representerar aspekter av hans personlighet: den impulsive och envise ankan Solan och den räddhågsne, försiktige Ludvig vars art är oklar men väldigt lurvig. Allt detta presenteras av Beppe Wolgers berättarröst, så bekväm och pålitlig att han bara måste ha något i kikaren.

Reodor upptäcker att en före detta praktikant har stulit hans genialiska motoridé och nu använder den till att bli racersportens främste. Själv har han varken någon vidare lust att göra något åt den saken eller några pengar att finansiera en egen bil med, men Solan tar den första frågan ur hans händer och den andra löses med hjälp av en kroknäst sabelförsedd oljeshejk som talar infinitivfylld svenska och ändå bara är det näst minst PK i Flåklypa Grand Prix. Det priset tas i stället av hans magdansande anktjänarinna och scenen där Solan spionerar på henne. Det var en annorlunda tid.

När jag fick reda på att den här filmen - en dockfilm som sålde 3½ miljoner biobiljetter i ett Norge med 4½ miljoner invånare - existerade, att det regnade hyllningar över den och att Filmtipset ansåg att jag skulle ge den en tvärsäker femma kände jag mig tvungen att se den. Jag misstänker att hyllningarna - och femmorna - kommer från dem som inte missade den när de var små. Nostalgi är en mycket stark kraft och om jag på åttiotalet hade haft ett söndertittat videoband med Flåklypa Grand Prix hade jag säkert älskat den fortfarande.

Nu ger den ett och annat skratt (Reodor berättar att hans bilvidunder för med sig Rhesuspositivt blod, Rhesusnegativt blod och lite grann blått blod, utifall att man skulle sladda på en baron) och jag får lust att sätta små barn framför den och studera deras reaktioner, men som vuxen tittare får jag inte mycket ut av den.

Förutom ytterligare förundran över detta märkliga svunna årtionde som det är mitt livs stora sorg att jag nästan helt och hållet missade. Jag sätter på Tillsammans igen och fascineras av att det faktiskt går att vara nostalgisk efter något man aldrig upplevt.

Harry Potter and the Deathly Hallows Part 1 & 2 (2010/2011) - 6/6

Hur recenserar man den sista delen av Harry Potter-sagan? Antingen kan du redan historien eller så är du inte intresserad. Harry Potter har varit större än sig själv i en bit över ett årtionde nu; böckerna har slagit rekord efter rekord och filmserien är den mest vinstbringande någonsin. Vi pratar inte om en film utan om det avslutande kapitlet i ett fenomen.

De två filmer som motsvarar den sista boken lär inte göra någon besviken. Det var många stunder som jag sett fram emot sen jag för fyra år sedan läste boken. Harry (Daniel Radcliffe), Hermione (Emma Watson) och Ron (Rupert Grint) som vuxna initiativtagare, inte längre barn som används som pjäser i de vuxnas spel. Neville Longbottoms (Matthew Lewis) stora ögonblick. Severus Snapes (Alan Rickman) färgbekännelse. Slaget om Hogwarts. Harry Potters vandring in i den förbjudna skogen. Draco Malfoys (Tom Felton) personliga slut. Den sista striden, med Harry som Voldemorts (Ralph Fiennes) jämlike i stället för att som tidigare vara en pojke som flyr undan en övermäktig fiende. Och så epilogscenen, som avskyddes av många men som jag älskade i både bok och film, och ser som det enda rimliga sättet att avsluta serien.

Allt det finns med och tas väl om hand. När det är effekter som behövs är det effekter vi serveras, som när de onda trollkarlarna anfaller Hogwarts och skolan samlar sina trupper till motstånd. Hemmafruar och professorer kämpar sida vid sida med levande statyer mot svartklädda magiker och väldiga troll. I dämpade scener ligger tyngdpunkten på känslor och skådespel, och de tre huvudrollsinnehavarna har spelat de här rollerna sen de var tio år gamla och har vuxit upp ihop, precis som sina karaktärer. De vuxna är gamla proffs som vet hur man ser ut som om man faktiskt är en hundra år gammal häxa som kan förvandla sig till en katt.

Voldemort, med sin rentblodfilosofi, har alltid varit något av en magisk Hitler och det har filmskaparna sett till att utnyttja. När han styr trollkarlsvärlden är den så uppenbart nazistisk som den gärna kan vara utan hakkors och dödskallekepsar. Deras trycksaker snor sin estetik från det tyska trettiotalet. När han leder sin armé mot Hogwarts hade det lika gärna kunnat vara en SS-officer i spetsen för elitstyrkorna, om Waffen-SS bestått av magiker. Voldemort själv går hela vägen och blir en fullblodsoperaskurk. Ralph Fiennes har tydligt roligt i rollen, kanske lite för roligt då han ibland går över gränsen till parodi.

Bokens stora svaghet, det långdragna campandet i mitten, har här komprimerats till en rad betydligt intressantare sekvenser. Man hinner aldrig ha tråkigt och de här två filmerna tillhör de få som jag önskade skulle fortsätta för evigt. Visa mig mer äventyr, mer magi, mer jakt, mer av allting. Det må inte vara poesi men det är oförfalskad underhållning, hur komplicerat det än blir ibland när de måste förklara de för handlingen essentiella reglerna bakom trollstavar och själakrukor.

Rowling är väldigt skicklig på långsiktig handlingsbyggnad och utveckling av stämningen så att de som började läsa serien som barn fortfarande tycker att de sista delarna är intressanta sex år senare. Filmerna gör samma sak, och det vi ser är en lång och noggrant utarbetad historia som slutligen når sin kulmen och får sitt efterlängtade slut.

Harry Potter and the Deathly Hallows är precis vad vi kunde vänta oss som avslut av en väl genomförd filmserie, varken mer eller mindre. Det är inga stora överraskningar, inga hisnande ögonblick, men allt finns där som borde finnas där och fansen kommer att vara nöjda. Nu är jag riktigt nyfiken på vad Daniel Radcliffe, Rupert Grint (som jag redan sett i den underhållande Driving Lessons), Emma Watson och Tom Felton kommer att göra i framtiden.

Fyra nyanser av brunt (2004) - 5/6

Många komiker försöker förr eller senare - med högst varierande framgång - ta steget till seriös dramatik, ibland på grund av en känsla av att komik står lägre än drama, ibland på grund av en känsla av att komiker är lyxartiklar, och ibland för att de vill bli tagna på allvar. Först trodde jag att det var därför Killinggänget, tidigare kända för NileCity 105,6, Spermaharen och koreanska adoptivpäron, gjorde en film som enligt en enad publik var ordentligt mörk.

Efter att till slut själv ha sett Fyra nyanser av brunt har jag bytt inställning, för de har inte lämnat komiken bakom sig. Det finns fortfarande roliga bitar, det finns en hel del småskratt och ett och annat storgarv, och även det dystra betraktas genom en lins av svart humor.

Fyra nyanser av brunt är mycket riktigt ordentligt mörk. Den är oförsonligt dyster och depressiv, en kavalkad av djup skugga. Här finns mycket lite försoning och förlåtelse, och varje antydan om ljusglimt släcks snabbt. Varenda lyckoyttring kontrasteras mot mörker och elände så att inte ens de förment lyckliga delarna får förbli obesudlade.

Samtidigt ingår det i temat att analysera de olika sätt på vilka människor finner lycka. När filmen är slut ser vi flera karaktärer i situationer som normalt ses som tragiska, men de har kommit dit de vill och finner all anledning att le.

Fyra nyanser av brunt berättar fyra parallella historier som när filmen gick som TV-serie utgjorde varsitt avsnitt. Den som inleder filmen och är det närmaste den kommer en ramberättelse men samtidigt berör minst handlar om en avliden familjefar och legendarisk travkusk, Sören H. Lindberg (Peter Carlsson). Hans tre söner och många forna älskarinnor reser till Dalarna för att vara med på hans begravning och få veta vem som får vad från dödsboet. Av särskilt intresse är den värdefulle avelshingsten Maybe Pirog.

I en annan historia möter vi Christer Landin (Robert Gustafsson), hans fru Anna (Maria Kulle) och deras son Morgan (Karl Linnertorp). Morgan är en sur och skoltrött tonåring och föräldrarna får rådet att försöka stimulera honom till intresse. Christer tar då med honom till jobbet och där händer en olycka som förändrar familjens liv för all framtid. Den här historien är faktiskt den mest positiva, men till och med i den skjuter Killinggänget in ett avslut som gör klart att det inte finns något fullständigt positivt i denna värld.

Vidare har vi Henrik Schyffert som hotellägaren Richard som tillsammans med sin fru Tove (Anna Björk) precis har renoverat hotellet och nu är det perfekt, precis som Richard vill ha det. Hans föräldrar (Iwar Wiklander och Karin Ekström) kommer på besök och tyvärr har de med sig moderns nyfunne bäste vän, en oansvarig dansk fjant som heter Perikles (Finn Nielsen) och får båda kvinnorna på fall med sitt lättdjupa pladder. Plötsligt är männens hårda arbete föga värt; Perikles är så mycket intressantare än människor som gör något vettigt.

Till sist har vi den av de fyra berättelserna som till en början verkar mest lättsam och rolig men visar sig vara den mörkaste av dem allihop. En gång i veckan träffas fem människor för att ha gruppsamtal även om det började som en matlagningskurs. Helen (Anna Ulrika Ericsson) leder den improviserade gruppterapin vars deltagare är den svårbeskrivlige och mycket märklige Ernst (Johan Rheborg), den ständigt ljugande Johan (Robert Gustafsson), den gåtfulla och svårgripliga Jenny (Sofia Helin) och den till synes genomgode Olle (Ulf Brunnberg), som inte blir arg på mannen som rånade honom därför att någon som har det så svårt att han måste råna någon annan förtjänar medlidande, inte vrede. De har alla sina hemligheter.

Historierna varierar mycket i kvalité. Jag lyckades aldrig bry mig särskilt mycket om den döde kusken som till och med från andra sidan graven spelar släkten spratt medan jag inte kan tänka mig att Schyfferts hotellägare eller Helins mystiska skapelse kommer att lämna mig på länge. Alla fyra höll dock mitt intresse, lyckades beröra, och slutade på tillfredsställande om än nästan gränslöst dystra sätt.

I Am Legend (2007) - 2/6

Det får anses som en av filmhistoriens högoddsare att en medioker mager storörad rappare skulle bli en av sin tids absolut största filmstjärnor. Ingen lyssnade på "Summer Time" och trodde att Will Smith skulle bli ett dragplåster på blockbusteraffischer. Ingen såg Fresh Prince in Bel Air och väntade sig att han skulle bli största namnet i sommarstorfilmer. I en rimlig värld hade Ben Afflecks karaktär i Jersey Girl haft rätt.

Det sägs att Will Smith analyserade de största filmerna någonsin, kom fram till att den gemensamma nämnaren var aliens, gjorde Independence Day och Men in Black, och resten är historia. Om det är sant så var det ett genidrag som gjorde hans karriär, och den är faktiskt inte helt oförtjänt. Han kommer aldrig att nämnas i samma mening som Laurence Olivier men han gör det han ska.

Jag tror inte ens att han har tappat den där genialiteten som lät honom välja Independence Day och Men in Black; han har bara blivit sviken av Hollywood. Jag är övertygad om att originalmanuset till I Am Legend såg lysande ut, precis som Richard Mathesons litterära förlaga var lysande och fortfarande över femtio år senare behåller originalitet.

Det gör 2007 års filmversion också (det har gjorts flera tidigare), men inte på ett lyckat sätt. Will Smith är militärläkaren Robert Neville, en av få överlevande människor på en planet som drabbats av ett artificiellt virus, ursprungligen tänkt att bota cancer. I stället dödade det omkring nittio procent av mänskligheten och förvandlade majoriteten av resten till djuriska, blodtörstiga, ljuskänsliga monster.

Neville är en av de få immuna och tillbringar sin tid med att på klassiskt postapokalyptiskt zombiefilmssätt hålla sig vid liv samtidigt som han fångar och experimenterar på mörkersökarna, som han kallar dem. Han försöker hitta ett botemedel. När större delen av filmen förflutit på detta sätt träffar Neville två andra immuna som han hjälper fly från det zombiehemsökta Manhattan.

I Am Legend visar sig här vara en omvändning av den vanliga postapokalypsfilmen. Normalt följer vi en liten grupp överlevare som nära slutet träffar en karaktär som vet en hel del om vad som har hänt, och som hjälper våra huvudpersoner komma undan, ofta genom att offra sitt eget liv. I I Am Legend följer vi den kunnige karaktären och ser historien från hans håll, och det visar sig att han tillbringar större delen av tiden med att vänta. Det är ingen dum idé och den har tematiska likheter med Mathesons bok, men det gör inte filmen mindre händelselös.

Slutet är påklistrat och förrädiskt och det förvånade mig inte när jag fick veta att det fanns ett annat slut som följde Matheson mycket närmare men fick dåliga reaktioner och därför skrotades till förmån för detta. Originalslutet hade sagt en hel del om antaganden och mänsklig arrogans, gett ett välbehövligt perspektivskifte och skjutit upp I Am Legend till en fyra. Det hade förändrat mycket av det som vi tidigare hade sett men inte på ett orättvist sätt. Ledtrådarna finns där, men liksom Neville vägrar vi se dem.

Så om du får chansen, se I Am Legend med originalslutet. Då är det en bra film. Nu är den en miss, och jag är säker på att Will Smith bittrade en del över att manuset han läste inte var det som släpptes.

The Phantom (1996) - 2/6

X-Men inledde en våg av serietidningsbaserade superhjältefilmer som producerat både fantastiska resultat och mindre bra sådana. Innan dess var 1989 års version av Batman förmodligen det bästa i genren om man inte räknar parodiska inslag som Mystery Men, och det gör att det finns en hel flod superhjältefilmer som jag gärna skulle se remakes av nu när filmbranschen har en aning om hur man gör det bra.

The Phantom är nära toppen på listan. Jag läste serietidningen varenda månad från nån gång i mitten på åttiotalet till nån gång i slutet på nittiotalet och har fortfarande nästan ett tjog årgångar i diverse lådor, så naturligtvis måste jag se filmen när den kom även om Fantomen hade den amerikanska lila dräkten i stället för den objektivt korrekta svenska blåa och vissa av namnen klingade fel.

Även om jag på den tiden läste den mer för att den fanns i närheten än för att berättelserna var satans bra så är det ingen dum bakgrundshistoria som dessutom har det genialiska inslaget att historierna kunde utspela sig när som helst mellan 1536 och nutid då den nuvarande Fantomen var den 21:e i en lång rad av i praktiken identiska brottsbekämpare. Dessutom är Fantomen en ovanlig superhjälte då han faktiskt saknar superkrafter och inte ens har Batmans geni; han är nog det närmaste man kan komma en vanlig människa som varje dag bestämmer sig för att dra på sig färgglada trikåer och göra gott. Man skulle kunna göra en riktigt bra film av honom.

The Phantom är inte den filmen. Den faller i flera klassiska fallgropar för filmer baserade på andra medier. Man litar helt enkelt inte på materialet man har att arbeta med. Fantomens mest kända symbol är dödskalleringen som han bär på höger hand; naturligtvis måste den i filmen visa sig ha en mycket större betydelse än den hade i serietidningen. I serien hade Fantomen en hel del humor men inte av det slag som genomsyrar filmen.

Kanske är problemet mitt. Om jag hade kommit till filmen helt obekant med serietidningsförlagan hade jag kanske älskat den. Jag hade kanske älskat de sorglösa, halsbrytande actionsekvenserna, de vackra kulisserna, den oförblommerat kitschiga historien och den operamässigt svarthjärtade skurken.

Jag tror bara att det hade gått att ha med allt det där utan de onödiga ändringarna i materialet. Vi hade fortfarande fått se flygplanshopp till hästrygg och överdrivet stereotypa asiatpirater. Är det inte dags att vi får det?

Jurassic Park (1993) - 4/6

Jag ser Jurassic Park, jag vet inte för vilken gång i ordningen, och undrar varför vi fortfarande inte kan göra det så här snyggt. I Jurassic Park vet man inte när dinosaurierna är modeller och när de är datorgrafik, medan vi nästan tjugo år senare får lida oss igenom orealistiskt elastiska CGI-varelser bara för att filmskaparna fortfarande är fascinerade med vad de kan.

Visst finns det undantag, men de verkar huvudsakligen flöda från Weta Workshop. Gollum i de två sista Lord of the Rings-filmerna är fortfarande det coolaste som skådats, och han börjar närma sig ett årtiondes ålder. Avatar var naturligtvis fantastisk på det här (och endast det här) planet men där var det människorna som var besökare i ett datorspel. I Jurassic Park finns det en riktig värld med män och kvinnor och barn och bilar och stängsel och gevär, och så plötsligt en brachiosaurus som kanske är en snygg modell och kanske datorgenererad.

På sin tid var den förstås en källa till konstant och förtjänt haktappning. På samma sätt som Terminator 2 några år tidigare fick mer uppmärksamhet för sina effekter än någonsin för handlingen så gick man och såg Jurassic Park för dinosaurierna, inte för historien om en rik gamling som lyckats skapa dinosaurier genom att kasta pengar på problemet tills de löstes.

Märkligt nog har historien vuxit med åren. När jag först såg den på bio kan jag inte ha varit mycket äldre än sexton och tyckte att det var synd att denna tunna soppa skulle slå alla intjäningsrekord - ja, jag var faktiskt en pretentiös gubbe redan som tonåring. När jag ser den nu tycker jag att den är ganska charmig och även om det inte blir några skådespelar-Oscars så duger prestationerna alldeles utmärkt till det de är till för.

Sam Neill, en av de där skådespelarna vars ansikten är mycket mer kända än deras namn, är dr Alan Grant, dinosaurieexpert med en viss avsky för barn. Hans arbets- och kärlekspartner paleobotanikern dr Ellie Sattler spelas av Laura Dern medan kaosteoretikern och matematikern dr Ian Malcolm spelas av Jeff Goldblum som för in lite kaos i deras liv. De stoppas in i en helikopter av miljardären John Hammond (Richard Attenborough) som har något fantastiskt att visa dem. Genom att utvinna dinosaurieblod ur bärnstensbevarade myggmagar har han klonat dinosaurier och hans första tanke är att skapa ett nöjesfält.

Doktorerna får tillsammans med en advokat och Hammonds två barnbarn åka ut på premiärturen, men naturligtvis finns det en förrädare som försöker stjäla dinosaurieägg och därför stänger av säkerhetsåtgärderna. Det är bara datorexperten Ray Arnold (Samuel L. Jackson, innan Pulp Fiction gjorde honom berömd) och storviltjägaren Robert Muldoon (Bob Peck, som i en underhållande skådespelarprestation förefaller transplanterad från 1800-talet) som kan rädda situationen.

Neill, Goldblum och framför allt Peck räddar det som kunde ha blivit ett tomt alibi för att visa dinosaurier och förvandlar det till något underhållande och ibland till och med spännande. Filmen oscillerar mellan komedi och skräck utan att riktigt landa i någondera och handlingen innehåller ett och annat hål, men Jurassic Park klarar sig faktiskt fortfarande. Särskilt, tragiskt nog, när det gäller effekterna.

Irréversible (2002) - 3/6

Två män förs ut från en nattklubb av polisen. I nästa scen misshandlar de en man inne på nattklubben. I nästa scen tar de sig in på nattklubben. Sen söker de efter den, och så fortsätter historien baklänges så att vi får veta hur de hittade dit, varför de är så arga på den där mannen, vilka de är och vad som hände tidigare.

Irréversible är känd för två saker: gimmicken att filmen körs baklänges och det råa, brutala våldet. Brottet som skickar ut hämnarna på jakt är att den enes flickvän Alex (Monica Bellucci) blivit våldtagen i en gångtunnel. Det är en otäck scen, men också en av de scener vars gängse tolkningar får mig att undra om jag sett en annan film än kritikerna. De pratar om Alex styrka och hur mycket motstånd hon gör, att hon aldrig ger sig, att hon kämpar emot hela vägen igenom. Det jag ser är en kvinna som har gott om chanser att göra i alla fall något men i stället förhåller sig passiv tills det är för sent.

Det må vara. Våldtäktsscenen är lång, brutal, tydlig och obehaglig, men den saknar känslor. Jag upplevde den som inkluderad huvudsakligen för att skapa kontrovers och skriverier - något den lyckades med. Den för inte in mig i offrets situation. Jag påminns om de liknande men överlägsna scenerna i Män som hatar kvinnor som gjordes outhärdliga av Noomi Rapaces tydliga förtvivlan och desperation. Jag ser inte de känslorna i Monica Belluccis ögon och det hjälper inte att vi inte vet något om Alex vid den här tidpunkten i filmen; hon har tillbringat all sin tid medvetslös.

Samma sak gäller scenen där den förmente våldtäktsmannen får ansiktet krossat av en brandsläckare. Det är rått och blodigt, men det som får mig att rycka till och rygga tillbaka är att det ser så otäckt ut, inte att jag föreställer mig att vara antingen mannen med brandsläckaren eller den som ligger hjälplös på golvet. Att den misshandlade mannen bara är en oskyldig nattklubbsbesökare och att den riktige våldtäktsmannen står i bakgrunden och flinar, det gick mig helt förbi.

Jag kallade ovan filmens struktur för en "gimmick" men den är faktiskt mer än så; den används på ett effektivt sätt. Den visar oss hämnd innan vi får veta vad som inspirerat hämnden, och det innebär att vi när vi först ser den måste bedöma den på egna meriter. Först en god stund därefter vet vi exakt vad som hänt och kan avgöra vad vi egentligen tycker om det hämnarna gav sig ut för att göra.

Resten av scenerna känns dock mer eller mindre som utfyllnad. Alex, de två männen Marcus (Vincent Cassel), Alex pojkvän, och Pierre (Albert Dupontel), hennes ex, umgås och diskuterar sex. Marcus och Alex vaknar efter sex. Alex tar ett graviditetstest. Jag missar kopplingen mellan detta och det vi redan sett. Det hade kunnat bli en egen film som säkert hade kunnat göras hygglig, och det finns en viss kall kuslighet i att vi vet vad som kommer att hända med de här människorna, men klimax passerades tidigt i filmen och nu bara väntar vi.

The Remains of the Day (1993) - 6/6

Skådespel är en fascinerande konstart och dess betydelse för filmkonsten är en ständig källa till förundran. The Remains of the Day är en lågmäld film som hade varit mördande tråkig med mediokra skådespelare i rollerna. Den är full av samtal om mondäna ointressanta ting som inte hade förtjänat någon uppmärksamhet om det inte vore konstnärer som Anthony Hopkins och Emma Thompson i huvudrollerna. Nu sitter vi klistrade.

Anthony Hopkins spelar Stevens, som tillbringat hela sitt liv som butler. Större delen av det livet var han i tjänst på det ärorika gamla herresätet Darlington Hall. Husmor där var ett tag Emma Thompsons karaktär miss Kenton, och i slutet av femtiotalet ger sig Stevens av på en biltur för att be henne komma tillbaka och tjäna herrgårdens nye ägare.

Vi ser i de återblickar som utgör lejonparten av filmen att Stevens var en fantastisk butler, huvudsakligen därför att han var fanatiskt hängiven sin tjänst. Hans mål i livet är att vara den perfekte betjänten, och ingenting - inte hans egna känslor, inte önskningar, inte ens hans egen fars dödskamp - fick hindra honom från att uppnå det. Den perfekte engelske butlern hanterar effektivt och korrekt varje situation som dyker upp, vare sig det handlar om en tappad tallrik eller en tiger i matsalen, och han visar aldrig med en min eller ett ord att situationen var det minsta oväntad. Han är beredd på allt.

Stevens förkroppsligar dessa trossatser. In i hans värld kommer miss Kenton, som är kompetent och viljestark men betydligt mindre sval och behärskad än Stevens. Samtidigt börjar lord Darlington blanda sig i politiken. Nazismen kokar i Tyskland, kriget är på väg, och lord Darlington har sina egna idéer om hur England borde ta itu med Tyskland, idéer som senare får honom stämplad som förrädare och tar ifrån Darlington Hall dess anrika heder.

Det ingår inte i en butlers uppgifter att lägga märke till vad herrarna har för sig. Politiker och diplomater kommer till Darlington Hall, nationers och kontinenters framtid diskuteras, men det går Stevens helt förbi. Han är upptagen med sina plikter. Miss Kenton märker hans slutenhet och bestämmer sig för att bryta igenom den. Hon är övertygad om att Stevens har känslor även om han undertrycker dem. Kanske till och med känslor för henne, som hon har för honom.

Stevens följer de order han får oavsett deras innebörd. I en roande scen får han uppdraget att berätta om blommor och bin för en ung man som snart ska gifta sig, trots vår - och kanske Stevens - misstanke att den unge mannen vet betydligt mer om saken än Stevens.

Anthony Hopkins och Emma Thompson är två stora skådespelare, och på axlarna bär de The Remains of the Day. Det finns gott om duktiga skådespelare i filmen - Christopher Reeve åstadkommer en minnesvärd insats som den amerikanske politikern Trent Lewis - men de här två gör filmen. Utan dem hade den varit grå och meningslös; med dem är den ett stort drama som leder oss in i två människohjärtan som på ytan är varandras jämlikar och kontraster men som på insidan kanske är mycket mer av det ena än det andra.

De talar om tjänarlogistik och de allra mest världsliga göromål, men varenda scen är hypnotiskt karismatisk och alldeles för kort. Miss Kentons ansträngningar att knäcka Stevens skal misslyckas gång på gång, men hennes kamp förlorar aldrig sin förmåga att fascinera och fängsla. Stevens låter aldrig antyda att det finns ett skal, hela hans väsen går åt till att bestämt hävda att han är likadan inifrån och ut, men vi anar att miss Kenton har rätt och känner en smärtsam längtan att han ska inse att det är acceptabelt att befria sig själv. Han behöver inte dö som han levat.

Fried Green Tomatoes (1991) - 5/6

Evelyn Couch (Kathy Bates) är en ouppskattad hustru som går på oändliga kurser om orgasmer och kvinnokraft för att rädda sitt äktenskap med Ed (Gailard Sartain), som helst äter middag framför TV-sporten med en ölburk i handen. När de besöker Eds faster på ett ålderdomshem är hon inte intresserad av att träffa Evelyn som får roa sig själv och på så vis stöter på den gamla Ninny Threadgoode (Jessica Tandy). Hon har historier att berätta, historier om sin svägerska Idgie (Mary Stuart Masterson) som under mellankrigstiden drev ett café tillsammans med sin ständiga följeslagare och väninna Ruth (Mary-Louise Parker).

Evelyn låter sig inspireras av historierna om Idgie, en otämjbar tuffing som sårades tidigt i livet och drog sig undan från mänsklig kontakt innan Ruth drog henne ur sitt skal. Ruth försvinner ur Idgies liv för att gifta sig med Frank Bennett (Nick Searcy), men Frank misshandlar henne och Idgie tar henne och hennes barn därifrån. Såna män brukar inte ge sig och det gör inte Frank heller, men Idgie är lika hård som han.

Evelyn tar till sig Idgies stridsrop Towanda och vägrar att längre låta sig hunsas av en ovänlig värld. Om Idgie och Ruth kunde besegra Frank och leva ihop i den amerikanska södern på trettiotalet måste ju Evelyn kunna göra sig minst lika fri och basunera ut sin vilja över hela världen.

Av de två parallella historierna är det Idgies och Ruths som hade fungerat på egen hand, men den får en extra skjuts av att vi hela tiden vet att Ninny kommer att sitta och berätta om alltihop många årtionden senare. Evelyns historia är stark och engagerande men huvudsakligen därför att den reflekteras i Ninnys berättelse om de två kvinnorna.

Ett genomgående tema är klassuppdelning och diskriminering. Män står över kvinnor, vita står över svarta, och heterosexualitet står över homosexualitet, som var explicit i boken men i filmen bara antyds. Det finns en anledning till att Ruth och Idgie hellre umgås med de svarta än med de vita. De vet var de har sina allierade och själsfränder, till och med i en hygglig liten stad som Whistle Stop.

Fried Green Tomatoes kommer med oväntade vridningar och lyckades lura mig flera gånger, vilket ibland känns snopet men nu bara kändes passande. Precis som i livet kunde jag inte veta vad som skulle hända och jag kunde aldrig bara slappna av och se skeendena utspela sig. Det är som det ska vara. Jag tror inte Idgie kunde slappna av, hon heller.

Twilight (2008) - 3/6

Den dominerande reaktionen: det här var faktiskt inte lika dåligt som jag väntade mig. Jag såg bara Twilight för att jag inte gärna kunde ha chickflickvecka utan att ha med de senaste årens största chickflick och jag räknade med att leverera en blodig sågning. Det kommer jag inte att göra.

Missförstå mig inte. Twilight är ingen bra film om man inte är en tonårstjej med omogna drömmar och dålig verklighetskontakt, i och för sig två nog så vanliga åkommor hos tonårstjejer. Den är bara inte värdelös heller.

Bella Swan (Kristen Stewart) flyttar till byn Forks, där hennes far är polismästare, när hennes mor och hennes pojkvän ska ut och resa. Hon oroar sig för hur det ska gå att vara ny i skolan, men hon blir genast omåttligt populär och föremål för avundsjuka. Själv har hon bara ögon för den vackre Edward Cullen (Robert Pattinson), ett av många adoptivbarn till byns doktor Carlisle Cullen (Peter Facinelli).

Det är något konstigt med Edward. När han först får syn på henne ser han ut att vilja kräkas. När hon hamnar bredvid honom på biologilektionen verkar han knappt kunna stå ut med att sitta i närheten av henne. Han kommer över det men då flyter andra underliga drag upp till ytan. Han är blixtsnabb och övermänskligt stark. Han påstår sig kunna läsa tankar. Hans ögon byter färg. Bella gör efterforskningar och kommer fram till sanningen: Edward och hans familj är vampyrer.

Familjen Cullen har valt att låta bli människoblod, men det är inte en lätt ed att hålla, och när det gäller Bella är det extra svårt för Edward. Doften av hennes blod är så lockande att han insisterar att det är farligt för henne att vara i närheten av honom, men hon vägrar lämna honom. De är förälskade och hon litar på hans självkontroll även om han inte gör det. Ja, det är en illa förklädd metafor för sex.

Det är en destillerad tonårsromans. Edward och Bella har ingen annan anledning att bli förälskade än att det står i manus. Edward älskar Bellas doft och Bella älskar Edwards skönhet. Varför är hon aldrig rädd för en 104 år gammal man som erkänt både att han mördat tidigare och att han velat mörda henne? För att då hade det inte varit en perfekt kärleksfantasi. Edward kanske inte tror på sig själv, men det gör Bella. Han har väntat på en sån som hon hela sitt långa liv, och här är hon, ödesbestämd och felfri.

Det är inte en fantastisk eller originell historia och en del av de romantiska replikerna ligger i nivå med Attack of the Clones, men den är kompetent berättad och det finns en hel del skådespelartalang i Twilight (av någon anledning klarar sig vampyrerna i allmänhet bra och människorna mindre bra; kanske för att det är vampyrerna som gör att Twilight är något annat än en lågbudget-TV-film).

Scenerna där vampyrerna visar upp sina övermänskliga förmågor, särskilt i en sekvens där de spelar baseball, är fina exempel på effektmakeri och det finns tillfällen när filmen lyckas göra sin konflikt spännande och intressant. Det är duktiga människor bakom Twilight som har gjort sitt bästa med materialet de hade att arbeta med.

Det stora problemet med Twilight har inte mycket med filmkonst att göra. Problemet är att det här är en historia som är gravt olämplig för sin primära målgrupp. Vi ska inte lära unga flickor att leta efter drömmarnas badboy, killen som är stark och farlig nog att slita sönder alla som hotar henne men aldrig använder sin styrka mot henne eftersom deras kärlek - som aldrig behöver mer grund än att de älskar varandra eftersom de älskar varandra - är ännu starkare.

Han är fullständigt upptänd av lustar men håller sig tillbaka av omtänksamhet, så hon kan känna sig helt trygg tillsammans med honom; till och med om hon själv förlorar kontrollen kommer hennes heder och dygd att förbli intakta. Han bryter sig in hos henne på natten och tittar på henne när hon sover. Han följer efter henne utan att hon vet om det. Bara för att skydda henne, naturligtvis.

Detta låter tydligen romantiskt och vackert i trettonåriga flickors öron. Det ska vi inte uppmuntra. Män som beter sig så i verkligheten är inte Edward Cullen och tjejer borde hastigt lära sig att hålla sig borta ifrån dem. Bella kan, bara genom att vara Bella, tämja Edwards inre vilddjur men varje verklig flicka som försöker något liknande kommer det med största sannolikhet att sluta illa för.

Som film är Twilight ingen katastrof; ingenting fantastiskt men acceptabel underhållning med ett och annat riktigt charmigt inslag. Som idérepresentant är den vidrig och bra mycket farligare än Edward Cullen någonsin riskerar vara, heroindoftande blod eller inte.

Pretty Woman (1990) - 4/6

Richard Gere spelar den roll vi är mest vana vid att se honom i: en intelligent och välutbildad man i kostym, advokat eller affärsman, med sitt professionella liv under kontroll men utan koll på sitt privata. Som Edward Lewis är han effektiv och skicklig på det han gör, vilket har att göra med att köpa upp företag, hacka sönder dem och sälja bitarna. Han beter sig likadant oavsett om han talar med en affärspartner, en motståndare eller sin flickvän. När han till synes känslolöst gjort slut med den senare efter att hon klagade på att kände hans sekreterare bättre än hon kände honom frågar han ett ex om det stämmer. Hon ler och säger att sekreteraren var hennes brudtärna.

Julia Roberts är Vivian Ward, en gatflicka som tillsammans med sin väninna och arbetskamrat Kit De Luca (Laura San Giacomo) vandrar omkring på Hollywood Boulevard och letar kunder. De gillar inte sina liv utan verkar fortsätta för att de inte vet vad de annars skulle göra. Liksom Edward tar alla sina känslor och stoppar undan dem så kan Vivian tillfälligt låsa in sina och sätta upp en felfri fasad. Det är väl enda sättet att leva med hennes jobb.

En dag kör Edward vilse och stöter på Vivian som erbjuder sig att för tio dollar leda honom till hans lyxhotell. Den nydumpade Edward ger henne först en hundring för en timme och sen trehundra för hela natten, men han har inte bråttom. Hon har tid att göra sig en champagne- och jordgubbspicknick framför TV:n medan han pysslar med affärer. Nästa morgon tycker Edward att han har kommit på något fantastiskt och betalar Vivian för hela veckan. Han vill inte bara ha sex, han vill ha en professionell flickvän. Det hade inte varit mycket till kärleksfilm om man inte nu kunnat gissa vad som skulle hända.

Pretty Woman har anklagats för att glorifiera prostitution och visst slipper vi se de värsta bitarna av den bistra verkligheten. Filmen är trots allt en kärlekssaga, en fantasi, och ingenting annat. Samtidigt är det svårt att finna kritiken befogad; Pretty Woman inleds med att Vivian och Kit upptäcker att en annan prostituerad just dött, Kits första fråga när Vivian ringer från Edwards hotellrum är om han är pervers, och när de skiljs åt innan Vivian går till Edwards bil omfamnar de varandra och ber varandra vara försiktiga. De vet att de lever farliga liv och att mycket kan hända innan de ses igen, om de någonsin gör det.

En mer befogad form av kritik är att Pretty Woman bara på ytan är en film för kvinnor och att den i själva verket porträtterar den ultimata manliga omognadsfantasin: en tokigt snygg kvinna som bara finns där utan att ställa krav, och vars enda mål är att göra mannen lycklig. "I'm gonna treat you so nice", säger Vivian till Edward, "you're never gonna let me go."

Det är sant att Pretty Woman förefaller vara just det i början, men Vivian är inte en robot med myntinkast, hon verkar få lika mycket ut ur förhållandet som Edward, och när hon känner sig kränkt är hon inte rädd för att säga det och bryta avtalet. Att det inte är slutet på historien betyder bara att vi kan få njuta av ett riktigt sagoslut där alla brustna hjärtan läks, där flickan från gatan funnit sin prins och det visar sig att han behövde henne precis lika mycket som hon behövde honom.

Under tiden har Julia Roberts varit en charmig virvelvind, bra mycket klipskare och gatusmart än hon låter sina kunder förstå, Richard Gere har varit sitt sedvanliga kalla skal runt en osynlig kärna, och vi har fått se en gammaldags saga bli sann.

Dirty Dancing (1987) - 5/6

Året och 1963 och sjuttonåriga Frances "Baby" Houseman (Jennifer Grey) följer med sin familj till ett bergshotell där de ska tillbringa sommaren. Hon är en oskuldsfull rik flicka som vet att hon lever ett privilegierat liv och ömmar för dem som inte gör det. Till hösten ska hon läsa tredjevärldsekonomi och gå med i fredskåren; tills dess är hennes högsta önskan att träffa en kille som är som pappa.

På hotellet får hon sin första smak av det förbjudna när hon hamnar på hotellpersonalens fest, dit gäster absolut inte får vara med. Den lilla rika flickan släpps in i underklassens kretsar. Det dansas intimt, sexigt, hett, och Baby tittar på med stora ögon. Blicken fästs särskilt vid dansläraren Johnny Castle (Patrick Swayze) som efter att ha ifrågasatt hennes närvaro ger henne en kort lektion i mambons hemligheter.

Johnnys vän och danspartner Penny (Cynthia Rhodes) har blivit med barn och fadern är Robbie (Max Cantor), en servitör på hotellet som träffar Babys syster. Baby tror på det goda hos alla och försöker övertala Robbie att betala för en abort, men han läser Ayn Rand och ser det så att vissa människor räknas, andra inte.

Baby ordnar pengarna till aborten från sin far - hon berättar inte vad de ska vara till, och han litar på henne - men problemet är att Johnny och Penny måste uppträda den enda kvällen som aborten kan utföras. Det finns ingen ersättare, inte förrän Baby övertalas att försöka. Johnny och Penny har varit irriterade på hennes naiva optimism, men nu börjar de förstå att hon inte bara är en rik flicka som inte begriper hur världen fungerar. Hon är verkligen så god som hon verkar.

Johnny och Baby börjar hårdträna. De har mindre än en vecka på sig. Deras känslor för varandra spirar, växer, och kommer till ytan allt eftersom dansen blir närmare, intimare. De erkänner sin kärlek, men bara för varandra - Babys föräldrar skulle aldrig acceptera en fattig icke-jude som Johnny, och Johnny skulle förlora jobbet om det kom ut att han hade ett förhållande med en gäst.

Jag väntade mig inte mycket av Dirty Dancing och verkligen inte en äkta, rörande kärleksfilm med en trovärdig och varm romans. Baby och Johnny faller inte slumpmässigt för varandra. Vi förstår vad Baby ser i Johnny: han är förbjuden (en av de första gångerna hon ser honom får hon höra att han är strängt förbjuden att umgås med gäster), stark, beskyddande, annorlunda, och råkar vara en tokigt snygg dansgud. Han kommer från gatan, en värld hon aldrig sett.

Vad Johnny ser i Baby är inte lika uppenbart från början, men snart ser vi precis det han såg: ett obändigt inre ljus, en vägran att ge efter för rädsla. Baby är på sitt sätt lika tuff som gatungen Johnny, om inte ännu tuffare.

Dirty Dancing är det som händer när man tar alla de små tecken som betyder "kärlek" och sätter ihop dem. Filmen glider smidigt genom sin berättelse och säger med små gester mycket mer än den någonsin säger med ord. När historien når den punkt där vi kan gissa oss till allt som kommer att hända gör det ingenting längre. Vi är fast och vi ser fram emot varenda ögonblick vi kan förutsäga.

Nobody puts Baby in a corner.

Sleepless in Seattle (1993) - 3/6

Varenda kvinnlig karaktär i Sleepless in Seattle älskar An Affair to Remember, den romantiska klassikern från 1957 med Deborah Kerr och Cary Grant. De manliga karaktärerna avfärdar den som en brudfilm, tydligen lyckligt ovetande om att de själva befinner sig i en snarlik historia.

Sam Baldwin (Tom Hanks) innehar till och med huvudrollen men kämpar ändå mot det enda öde som kan drabba en man i hans position. Han är en änkeman med en son, Jonah (Ross Malinger). De flyttade till Seattle för att Sam skulle slippa påminnas om sin perfekta fru, men han har svårt att ta sig tillbaka till livet och Jonah oroar sig för honom. Det slutar med att sonen ringer till en radiopsykolog och berättar om sin far som behöver en fru. Psykologen får Sam till luren och den stackaren får berätta om sina känslor för tusentals lyssnare.

En av dem är Annie Reed (Meg Ryan), en journalist som är förlovad med Walter (Bill Pullman). Hon råkar sitta i en bil med radion på när Sam börjar prata och känner tårarna rinna. Hon kan inte sluta tänka på Sam och blir en av de tvåtusen kvinnor som skriver brev till honom. Hennes brev sticker ut ur mängden och Jonah bestämmer sig för att det är Annie som ska bli hans nya mamma.

Det är en gullig historia som tar få risker och aldrig slutar vara lagom men heller aldrig blir pinsam, påträngande eller misslyckad. Samtidigt har Sleepless in Seattle två problem. Det ena är Walter, som av allt att döma är så fin och god man rimligen kan vara, men som kastas åt sidan för att Annie ska få träffa ägaren till en radioröst. När han försvunnit ur bilden är filmen inte intresserad av hans fortsatta öden.

Det andra är Annies beteende när hon blir intresserad av Sam. Hon jagar information om honom. Hon lejer en privatdetektiv för att undersöka hans bakgrund och ordna fram dolt tagna bilder av honom. Hon spionerar på avstånd. Hon flyger tvärs över landet för att hänga i närheten av honom men inte säga något. Om könen hade varit omvända hade detta inte varit en romantisk komedi utan en thriller om en besatt stalker.

Men man ska väl inte analysera fullt så mycket, det är inte genren anpassad för. Man ska låta sig charmas av Tom Hanks som den lågmälde drömmannen - känslig, mjuk, god far - och bli lite tårögd när Annie efter en hel films vägran till slut lär sig att tro på ödet... och blir belönad för det.

The Notebook (2004) - 1/6

I dag börjar fruntimmersveckan vilket här på filmbloggen firas med en hel vecka med bara chickflicks. För att redan från början slå an tonen inleder jag med ett riktigt dåligt exemplar som ibland framhålls som den ultimata chickflicken. I så fall ligger det illa till med genren.

En gammal man (James Garner) sitter på ett ålderdomshem och läser för en jämnårig kvinna (Gena Rowlands). Det han läser är en dagbok som berättar historien om Allie Hamilton (Rachel McAdams) och hennes kärlekshistoria med Noah Calhoun (Ryan Gosling). De är väldigt, väldigt, väldigt kära i varandra. Det vet vi, för berättarrösten säger det.

Det är tur vi har rösten som hjälp för annars skulle vi undra varför de över huvud taget tillbringar någon tid tillsammans. De träffas genom att Noah tvingar till sig en biodejt genom att hota att skada sig själv om inte Allie följer med honom. Så fort han har henne för sig själv börjar han hacka på allt hon är och har.

När Allie och Noah väl börjat kila stadigt grälar de mer eller mindre konstant. Jag antar att det är tänkt att vara gulligt att de är så förälskade trots att de är ett så osannolikt par och inte kan komma överens om huruvida himlen är blå, men tyvärr är jag inte nio år gammal så det funkar inte på mig.

The Notebook innehåller några av filmhistoriens mest flagranta brott mot "show, don't tell"-regeln. Det är berättarrösten som kallt informerar oss om vad vi ska tycka och tänka, i grav kontrast mot det vi faktiskt ser. Noah är ingen romantisk vilde, han är en besatt tokdåre. Hans rival Lon Hammond (James Marsden) är inte smart, rolig, sofistikerad och charmig som berättarrösten påstår; vi ser i alla fall inga tecken på det. The Notebook kräver att vi ska lita på grundlösa utfästelser och justera våra känslor därefter.

Det är väldigt synd. The Notebook har en i grunden fantastisk berättelse. Slutscenerna hade kunnat vara smärtsamt berörande, plågsamt romantiska, nästan outhärdliga. The Notebook kunde ha varit en riktig trenäsduksfilm som jag förmodligen inte orkat se mer än en gång men som fått det att hugga till i hjärtat varje gång jag tänkte på den. I stället förspills dess potential på att ingen inblandad hade någon aning om hur man berättar en historia. Det räcker inte att säga att man har en vacker historia, man måste faktiskt berätta en vacker historia.

Persona (1966) - 5/6

Ingmar Bergman har om sin Persona sagt att början "kan vara lite besvärlig, de första fyra minuterna". Det har han rätt i. Den börjar med ett till synes slumpmässigt collage av snuttar från filmens barndom, som hastigt rör sig mot nutiden och inkluderar en ofta bortklippt ögonblicksbild av en erigerad penis och korta bitar av Bergmans tidigare filmer. Bergman gör redan från början klart att det är en film vi ser och det fortsätter han med genom Persona, tyvärr med grepp som sedan dess bara förekommit i parodier och som därför inte behåller den kraft de måste ha haft 1966.

Mellan dessa påminnelser om det falska som pågår framför ögonen på oss berättas en historia om den unga sjuksköterskan Alma (Bibi Andersson) som anställs för att personligen sköta om en enda patient, skådespelerskan Elisabet Vogler (Liv Ullmann, som Bergman under inspelningen förälskade sig i och sedermera gifte sig med).

Elisabet har inte sagt ett ord på tre månader och ingen kan hitta något fel på henne. Alma drar nästan genast slutsatset att hon helt enkelt har tagit beslutet att inte säga något, vilket tyder på en så stor själslig kraft att Alma är rädd att hon inte ska räcka till. Men hon tar jobbet och kort efteråt flyttar hon och Elisabet ut till läkarens stuga vid havet.

Alma talar för de båda. Elisabets tystnad lockar Alma till förtroende och närhet. Hon avslöjar saker för Elisabet som ingen annan känner till, allra minst Almas fästman. I en oerhört tät scen berättar hon en erotisk episod ur sitt liv med en målande röst som får bilderna att dansa i tittarens huvud. Hon verkar inte själv kunna tro att hon sitter och berättar detta, men ändå flödar orden utan tvekan.

Trots att Elisabet endast kommunicerar med långsamt skiftande ansiktsuttryck blir de två kvinnorna vänner och det börjar närma sig mer än så, men under ytan verkar det pågå ett otäckt maktspel. Elisabets läkare (Margaretha Krook) har sina egna idéer om varför Elisabet valt att tiga, och Alma misstänker själv att det ligger något mörkt bakom tystnaden.

Mellan de två kvinnorna utspelar sig ett tyst drama som rör sig på känslornas och tankarnas plan men allt mer flyttas mot ytan. Elisabets tystnad, som först var så skön för Alma, börjar först irritera henne och sedan driva henne tokig. Hon ber Elisabet att tala, sedan kräver hon, sedan hotar hon, men ingenting hjälper. Alma börjar bli osäker, inte bara på Elisabet utan på sig själv. Vem är hon egentligen?

Persona handlar om det falska och oäkta. Vad det innebär för bilderna vi ser vågar jag inte tolka om, men oavsett vad de oklarare delarna betyder så har vi bevittnat ett förstklassigt drama, en karismatisk duell mellan två skickliga skådespelerskor varav den ena måste agera i princip ensam och den andra måste agera enbart genom bleka miner.

Striptease (1996) - 1/6

Vi är beredda att acceptera en hel del dumhet från en underhållande film, men det måste vara dumhet av ett slag som går att arkivera i någon mindre rationell del av hjärnan, åtminstone tills eftertexterna är klara.

Det vi inte kan acceptera, varken för att få se Ving Rhames spela guldhjärtad hårding eller för att få se Demi Moore ta av sig kläderna, är något så genomdumt som Burt Reynolds kongressman. Han verkar vara en man helt styrd av sin libido, en man som inte förstår att det är riskabelt för en politiker att oförblommerat gå på strippklubb, försöka skaffa sig ett förhållande med en strippa, skicka ut bulvaner för att stjäla hennes torktumlarludd...

Det är inte så enkelt att han tror han kan komma undan med vad som helst. Han verkar inte förstå att han behöver komma undan med något. Han måste ständigt hållas i koppel så att han inte gör något dumt som förstör hans chanser till omval. Filmens stora mysterium är hur han lyckades ta sig till sin position till att börja med. Har han drabbats av en hjärnskada sen dess?

Striptease hade kanske fungerat bättre som komedi, och det sägs att Carl Hiaasens bok är just det. Filmen är dock blodigt allvarlig i sin historia om en frånskild mamma som måste strippa för att ha råd med att kämpa för att få tillbaka sin dotter. Demi Moore uttalar varenda replik som om hon befann sig i ett högklassigt seriöst drama med sikte på Oscarsnomineringar, men hon rör sig i en film som vann six Golden Raspberry-priser och där en av de viktigaste karaktärerna är en alkoholiserad, djuriskt kåt toppnivåpolitiker vars karriär tydligen är immun mot de två egenskapernas inverkan.

Den ende som tar sig ur det hela med äran i behåll är Ving Rhames som tjejernas hängivne livvakt. Han är inte den som tafsar och stirrar; han bryr sig verkligen om sina skyddslingar och jag kan tänka mig att man känner sig bra mycket tryggare med en man i Rhames storlek svävande i trakten när man tar av sig kläderna på scen.

The Limey (1999) - 4/6

Få skådespelare kan se så självklart stenhårda ut som Terence Stamp. Jag vet inte mycket om hans privatliv men om han har gått igenom hälften av det han kan se ut att ha gått igenom så är jag väldigt glad att det ordnade sig för honom till slut, och att jag aldrig har gett honom anledning att bli arg på mig.

I The Limey spelar han rollen som definierar honom och som han definierar. Wilson är en brittisk hårding i sextioårsåldern som precis kommit ur fängelset efter ett längre straff för rån. Under hans fängelsevistelse har hans dotter dött, enligt den officiella versionen i en bilolycka. Wilson är inte typen som accepterar den officiella versionen och det visar sig att knarklangare är inblandade.

Wilson visar precis hur tuff han är i filmens bästa scen, som tyvärr kommer alldeles för tidigt. När han letar efter en knarklangare blir han övermannad, misshandlad och utslängd ur huset. Han reser sig lugnt, tar fram en pistol och går tillbaka in. Kameran förblir fäst på huset medan vi hör skott efter skott avlossas tills den siste överlevande kommer springande ut. Wilson kommer efter och skriker ett kallt hot.

Det är en fantastisk illustration av Wilson och hur han skiljer sig från de amerikanska tuffingar han slåss mot. De hade aldrig rest sig och gått tillbaka in; de hade gått och hämtat femton kumpaner eller kanske planerat en drive-by senare. De hade till att börja med aldrig varit i huset ensamma. Men Wilson är inte rädd för något. De här ungarna kan inte göra något mot honom som han inte har varit med om förut.

The Limey använder en ovanlig klippteknik som både tillför något och sviker filmen. Det är ett genidrag att använda scener ut Terence Stamps mer än trettio år äldre film Poor Cow för att ge Wilson en bakgrundshistoria, men jag är inte alls lika förtjust i hur ljudspåret sprids över hela filmen. Repliker och ljudeffekter kan lika gärna förekomma i rätt scen som fel scen och jag önskar verkligen att ett så lovande grepp hade fått underbar effekt, men jag fann det bara irriterande.

De två skådespelargiganterna Stamp och Peter Fonda som skurken klarar sig bra, särskilt i sina gemensamma scener där de försöker mörda varandra med ögonen, men ingen annan verkar höra hemma i filmen. Det är som om de vet att de bara är där för att inte ens Terence Stamp kan utstråla gränslös tuffhet om han inte har någon att vara gränslöst tuff mot.

The Limey är en ganska ovanlig film med en milstolpsprestation från en duktig skådespelare som dessutom berättar en involverad historia om en man som borde ha lagt ifrån sig vapnen för många år sen men nu kanske sitter fast i sitt liv utan chans att komma ut. Med något mer engagerade ansträngningar från resten av rollistan hade den varit beundransvärd och den är fortfarande sevärd. Det är huvudsakligen för Stamps skull och det är synd att den når sin topp tidigt.

King David (1985) - 3/6

Bibeln har ett rykte som inte alls matchar dess innehåll. Det är ingen bok full av kärlek och djupa tankar, även om det finns lite grann av den varan också. Stora delar är våld och blod och mord, intriger och hat och hämnd, sex och våldtäkt, strid och krig och erövring och ännu mer blod och hämnd. Väldigt lite av detta material har visats på film trots att det finns stoff till en hel serie med actionfilmer.

King David är ett försök att råda bot på det. Richard Gere är David, den unge herde som med sin slunga dräper jätten Goliat och på så vis blir uppmärksammad av kung Saul (Edward Woodward). David blir populärare bland folket än Saul, som börjar hata den talangfulle uppkomlingen, men David har Gud på sin sida och det slutar med att han tar över tronen efter Saul. Filmen följer honom från modig yngling till konungafavorit till rutinerad krigare till kung tills hans sista ögonblick på Jorden.

King David fick ingen vidare bra kritik när den kom, huvudsakligen för att den så skarpt skiljer sig från vad vi är vana vid hos ett bibliskt epos. Vi vill se Max von Sydow som Jesus eller Charlton Heston som Moses, med sitt fina tal och sin perfekta utstrålning. Vi vill inte se yxor som klyver filisté-skallar, hur många sådana som än förekommer i den litterära förlagan. King David ger oss blod och mord och hymlar inte med det. De här delarna av bibeln är inte vackra så filmen är inte det heller.

Den döljer inte Davids sämre sidor, väldokumenterade i bibeln. Han åtrår och intrigerar, han stjäl en annan mans hustru, han spiller oskyldigas blod. Ingen bronsålderskung var en god man och det var inte David heller.

Tyvärr har den ett stort fel: rollistan. Bortsett från att alla utom David själv talar brittisk engelska (till och med den unge David) så övertygar de här människorna bara inte som tretusenåringar. Richard Gere ser ut som en framgångsrik advokat, inte en primitiv herde. King David utspelar sig i civilisationens tidigaste skede och emedan vi är vana vid att det förflutnas människor är bra mycket snyggare på film än de var i verkligheten så går King David alldeles för långt. Richard Gere hade inte överlevt till två års ålder i filmens värld och verkligen inte blivit krigarkung.

Star Trek: The Motion Picture (1979) - 2/6

Star Trek var på sin tid inte alls lika stort som man kan tro av dess nutida fenomenstatus. Det var en uppseendeväckande TV-serie, absolut: riktig science fiction på vanlig TV som dessutom visade upp en på sextiotalet kontroversiell framtid. Amerikaner och ryssar, vita och svarta arbetade tillsammans för en välvillig världsfederation; det var inte en värld som kändes naturlig under segregationens och det kalla krigets höjdartid. Att Uhura (Nichelle Nichols) - en karaktär som har mycket lite att göra utöver att vara snygg, en funktion hon i och för sig fyller med bravur - lyckades bli en banbrytare och inspirationskälla säger en hel del om hur långt vi har kommit på fyrtio år.

Serien var populär men ingen vild framgång och tredje säsongen anses ofta till och med av fansen inte vara någon höjdare. Den lades ner och verkade dömd att dö en tyst död för att då och då gå i nostalgisk repris. I stället lyckades den bli en av de första moderna kulterna. Fansen blev mer än bara fans, de blev fanatiska. De älskade serien bottenlöst. Mr Spock blev en ikon. Namnlistor skrevs, krav på återupplivning skickades in, och kostymnissarna insåg att de kanske hade mer än de trodde. När den första Star Wars-filmen fick science fiction-genren att explodera ringde de runt till alla de gamla skådespelarna och samlade ihop dem för en smäll till.

Det var tio år efter seriens nedläggning och det var nog ingen inblandad som hade trott att de skulle komma tillbaka. Förmodligen var det inte många som trodde att det skulle bli mer än denna enda film, och tyvärr märks det. Star Trek: the Motion Picture utstrålar ett syndrom som drabbar alldeles för många filmskapare som plötsligt får tillgång till en massa tid och pengar. Nu ska vi göra allt vi inte kunde göra i serien, och vi ska göra alltihop samtidigt.

Det gör att filmen är full av kärleksfulla kameraglidningar förbi välgjorda modeller, oändliga dialoglösa sekvenser som visar upp det bästa effektmakeri pengar kunde köpa, och utfyllnad av ett slag som är helt malplacerat i en film som är över två timmar lång. En sån film behöver nedklippning, inte utfyllnad. Om Gene Roddenberry och de andra hade vetat att de skulle få göra många fler filmer och till synes oräkneliga spinoffs hade de nog tagit det lite lugnare med det här första filmförsöket, och det hade gjort filmen mycket bättre. Det märks redan i den andra filmen, The Wrath of Khan, som trots William Shatners ökända vredesvrål är välförtjänt uppskattad till och med bland icke-fans.

Handlingen involverar ett mystiskt energifält av det slag som så ofta hotade Enterprise i TV-serien, men detta fälts hemlighet är både mer innovativ och mer spännande. James Kirk (William Shatner) är numera amiral men när hans gamla skepp Enterprise ska skickas för att undersöka mysteriet tar han över befälet tillsammans med i princip alla sina gamla skeppskamrater.

Energifältet visar sig innehålla ett främmande rymdskepp som anfaller allt som närmar sig. Spock tar sig på eget initiativ dit för att lösa mysteriet och det hela slutar i en kvasireligiös upplösning som är klassisk Star Trek.

Jag hade med en sax kunnat förvandla Star Trek: the Motion Picture till en mycket bättre film. En halvtimme bort, så har vi en tight och spännande historia med en hygglig dos originalitet. Dess främsta merit är nu att den ledde återuppväckningen av Star Trek som ledde till flera bra filmer och en spinoffserie som gjorde Patrick Stewart till stjärna. Vad som helst som låter mig se mer Patrick Stewart är bra.

Battlefield Earth (2000) - 1/6

Vissa filmer dyker alltid upp när ämnet "historiens sämsta film" ska avhandlas. Jag har redan gjort klart vilken film jag anser innehar förstaplatsen och den är också en ständig närvaro på listorna tillsammans med sådana uselhetens mästerverk Plan 9 From Outer Space, Hobgoblins, Monster A Go-Go, The Room och ämnet för dagen: Battlefield Earth.

Den hade inget bra utgångsläge. Den bygger på en bok av bluffmakaren, homofoben, knäppskallen och skräpprofeten L Ron Hubbard. Boken skrevs inte ens medan han faktiskt var författare utan efter att han grundat sin påhittade religion vars huvudsakliga syfte var att dra in pengar till honom och angripa psykiatrin för att få honom känna sig som mindre av en knäppskalle. Ingen ville ta i projektet med tång utom John Travolta, sedan många år anhängare av den version av Hubbards läror som de rika och berömda matas med, så filmen är hans lilla kärleksbarn som han arbetat med sedan han var ung nog att spela huvudrollen.

Regissören Roger Christian har en besynnerlig fascination för sneda kameror (inte en enda bildruta i Battlefield Earth är rak) och på något sätt lyckades han göra Travolta (som då och då visar att han är en underskattad skådespelare), Barry Pepper (som tog över huvudrollen när Travolta bestämde sig för att spela skurk) och Forest Whitaker fullständigt talanglösa.

Kanske var det berättelsen som gjorde det. I både filmen och Hubbards bok har en utomjordisk ras som kallas Psychlos (i boken styrs de av Catrists; Psychlo-Catrist, fattar ni?) erövrat Jorden för ungefär tusen år sen. De få människor som överlevt lever i utspridda, primitiva stammar och har glömt vårt folks forna stordåd. De tror att de byggnader de ser byggdes av gudar eller av Psychlos som förslavat många av deras artfränder.

Det här är faktiskt ingen dum idé. Barry Peppers karaktär Jonnie får lära sig Psychlo-språket eftersom Terl (Travolta) vill använda honom i skumma syften, och det låter Jonnie i sin tur lära sig mänsklighetens historia, och han börjar organisera en revolution. Han behövde bara veta att människor kan göra de här fantastiska sakerna för att få viljan och förmågan att lyckas.

Återigen, det här är faktiskt ingen dum idé. I en skickligare författares händer hade Battlefield Earth kunnat bli en bra bok och sedermera en bra film. Den paranoide Hubbards penna förvandlade den till ett gytter av sådan obeskrivlig intelligensbrist att man tillbringar hela filmen med gapande mun över att det man ser faktiskt är ännu dummare än det man nyss såg.

Det här är en film där gruvarbetande slavar på jägar-samlar-nivå kan leverera guldtackor till sina överordnade och komma undan med det med en kvick lögn. Det här är en film där hus står kvar efter ett årtusende, där böcker fortfarande kan läsas efter ett årtusende, där flygplan fortfarande fungerar efter ett årtusende, där... jag vill inte säga det sista. Till och med i Battlefield Earth är det för korkat.

Battlefield Earth är en riktigt dålig film men jag kan inte förmå mig att ge den det lägsta betyget. Den är faktiskt aldrig tråkig och djupt inne i historien finns en kärna av något som hade kunnat bli något riktigt bra. Jag hoppas att en yngling med författardrömmar ser den, blir både arg och inspirerad, och skapar något fint.

Black Death (2010) - 5/6

I ett kloster i det pesthärjade medeltida England lever den unge munken Osmund (Eddie Redmayne). Han är inte övertygad om den gängse förklaringen att pesten är Guds straff, kanske mest därför att ingen kan berätta vilket brottet var. När den hårde Ulric (Sean Bean) kommer till klostret och berättar att han är biskopens utsände och behöver en vägvisare tar Osmund på sig uppgiften att leda dem till den lilla by Ulric söker.

Ulric leder en brokig skara krigare som består av torterare, mördare och tjuvar. När Osmund slutit sig till dem får han veta deras egentliga uppdrag. Den lilla byn i träsket är förskonad från pesten eftersom en ond trollkarl skyddar den. De ska ta sig till byn och tvångsomvända alla, först från hedningar till kristna och sen från levande till döda.

Filmen lämnar det länge öppet huruvida ond magi verkligen existerar och huruvida pesten kommer från Gud, djävulen eller bara smittade råttor. Det enda vi är säkra på är att Ulric, Osmund och de andra verkligen tror på det även om de inte är överens om detaljerna.

I deras värld - till och med Osmunds även om han är den minst blodtörstige av dem - är de rättrådighetens riddare som har en gudomlig plikt att utrota syndare och gudsförnekare. Samtidigt är de våldsamma och brutala, och filmen håller inte igen i stridsscenerna. Det är avslitna armar, avhuggna huvuden och floder av blod.

De hittar byn och Ulrics grupp tas emot som gäster. Ulric vill få veta vem trollkarlen är innan han skrider till handling så de låtsas vara på genomresa och tar emot bybornas gästfrihet. Byns kyrka verkar oanvänd vilket förstärker Ulrics misstankar.

Byborna verkar först bara vilja vara ifred och få utöva sin egen religion, men det finns ingen plats för sådana i kristenhetens England. När de upptäcker varför Ulric och de andra verkligen har kommit förändras allt.

Det finns ingen god sida i Black Death. De kristna drar sig inte för att tortera och mörda dem som inte delar deras religion, och om trollkarlen verkligen väcker de döda till liv är det inte en fantastisk gåva utan en oförlåtlig synd som bara kan straffas med döden. Byborna är våldsamt sadistiska när de får chansen och kräver att de kristna ska förneka sin gud. Det är inte bara moralisk tvetydighet här; det är ingen film där det visar sig att de man först trodde var hjältar i själva verket är skurkar. I stället är det en film där det inte finns några hjältar.

Detta levereras med skicklig scenografi, kompetent regi och tonsäkert skådespel från Eddie Redmayne som den unge idealistiske Osmund, Sean Bean som den självfallet rättrådige Ulric, en oigenkännelig Tim McInnerny som bybon Hob och Carice van Houten (Zwartboek) som bybon Langiva.

Black Death har flera oförutsägbara vändningar, en originell vinkel på en välkänd tidsperiod, och speglas i en utdragen, smärtsam karaktärsutveckling. Filmen slutar inte när historien gör det, men här fungerar det och varje scen efter upplösningen tillför något till den tragedi som inträffat. Den ger en ärlig insikt i hur det måste ha varit att leva i en värld där trolldom, Gud och djävulen ansågs vara påtagliga krafter som direkt påverkade människoliv.

Barbarella (1968) - 1/6

Om du någonsin har känt en önskan att se sextiotalsversionen av Jane Fonda ta av sig kläderna i nollgravitation så kan jag tipsa om förtexterna till Barbarella. Jane Fonda låter plagg efter plagg glida av medan hon långsamt snurrande svävar i en kabin. Det är ett förstklassigt stycke övertygande filmmagi och jag är inte säker på att jag vill veta hur de 1968 lyckades göra den sekvensen.

Efter de minuterna försöker filmen bibehålla förtrollningen och den uppnosiga charm som brukar tillskrivas den franska serietidningsförlagan, men det misslyckas. Jane Fondas Barbarella är ett slags regeringsagent i en ospecificerad framtid där man bland annat slutat ha sex och i stället uppnår saligheten genom piller och handflatekontakt.

Då serien förekom den sexuella revolutionen och orsakade skandal genom att vara öppet erotisk är det inte svårt att gissa vad som händer härnäst. Barbarella träffar en ur hennes synvinkel primitiv man som lär henne vad sex är för något och resten av filmen utgör en alibihandling medan den utforskar hennes ekivoka upptäcktsresor.

Filmen har sina visuellt intressanta punkter och gör sitt bästa för att ha distans både till sig själv och till sitt källmaterial, men den hade fungerat mycket bättre som uttrycklig erotik. Barbarella vill gärna vara gränstöjande och kittlande, men när allt som liknar en sexscen sker offscreen är det svårt att uppnå någon intimitet. Det närmaste en faktisk sexscen vi kommer är när Barbarella är fängslad i en maskin som dödar genom att orsaka outhärdlig sexuell njutning. Hon tål för mycket och har sönder den.

Så här fyrtio år senare ser Barbarella ut som ett försök att rida på sextiotalets frigörelsevåg, men den saknar modet att lyckas. Serien var bara sex år äldre än filmen men lyckades ändå vara en tidig spelare, medan filmen dök upp i efterhand och tydligen inte hade en aning om vad som krävdes för att hänga med. Det sägs att Jane Fonda tackade nej till roller i Bonnie and Clyde och Rosemary's Baby för att spela Barbarella i sin dåvarande mans film; det måste hon i så fall bittert ångra.

Masterminds (1997) - 1/6

Patrick Stewart måste vara en dålig manusförfattares dröm. Han utstrålar välvillig auktoritet och brittiskt förtroende medan han uttalar de fånigaste repliker med en hängivenhet och övertygelse som varje ung skådespelare borde försöka efterlikna. Han har till synes en förmåga att rädda den sämsta film och föra upp den till åtminstone uthärdlig nivå.

Det trodde jag i alla fall. Det visade sig att det fanns en gräns för honom också, och han nådde den i Masterminds. Inte ens Patrick Stewart kan trovärdigt vara pushing sixty, flintskallig och engelsk och samtidigt besvara "I hope they fry you" med "Oh, I'll be frying, Claire, under the hot tropical sun" medan han gör en liten dans så larvig att jag inte ens nu kan tro att jag faktiskt sett Jean-Luc Picard utföra den.

Trots detta är han det enda minnesvärda i Masterminds. Dess skenbare huvudperson, tonåringen och practical joke-fantasten Ozzie, spelas av Vincent Kartheiser som jag inte kan minnas att jag sett i något annat. Ozzie spelar sina föräldrar ett spratt och får det fruktansvärda straffet att ta med sin syster till skolan som han själv relegerats ifrån. Väl där stannar han kvar för att utföra ytterligare ett spratt och blir därmed inblandad när Patrick Stewarts karaktär, säkerhetschefen Rafe Bentley, tillsammans med kumpaner tar över skolan för att utkräva lösensummor från de rikaste elevernas föräldrar.

Ozzie blir förutsägbart nog en tonårig John McClane som använder sina färdigheter (datorteknik, kemi, vad helst som ynglingar drömmer om ska förvandla dem till actionhjältar) för att ställa till problem för Bentleys gäng medan polisen naturligtvis är helt hjälplös och hålls på avstånd av militärklassade vapen. Ju längre filmen går desto mer orimlig blir Ozzie och i slutet började jag vänta mig att han skulle plocka upp en minigun och börja spreja kulor. Han kunde ju ändå allting annat.

Problemet med Masterminds är inte att den är dum; dess dumhet är inte särskilt mycket mer påträngande än många andra filmers och det finns hur som helst ganska dumma filmer som ändå lyckas vara underhållande. Problemet med Masterminds är att den inte innehåller en enda gnutta originalitet samtidigt som dess manus är så illa skrivet att inte ens Patrick Stewart kan rädda det. Den roligaste repliken är en meningslös referens till Ralph Fiennes; den kommer tidigt och redan då misstänkte jag att det ögonblicket var filmens höjdpunkt.

Scott Pilgrim vs. the World (2010) - 5/6

Scott Pilgrim vs. the World lever i en specifik tidsbubbla. Den är obegriplig för våra föräldrar och kommer att vara det för våra barn men jag har svårt att föreställa mig den tittare som växte upp med åttiotalets datorspel och ändå är immun mot den. Själv gjorde jag av med oräkneliga enkronor i diverse arkadmaskiner (finns de ens längre?) och loggade mången timme med C64:or och 8 bitars Nintendo, så förutsättningarna var goda.

Scott Pilgrim (Michael Cera) är en 22-årig slacker med en 17-årig flickvän som bär det osannolika namnet Knives Chau (Ellen Wong). Han bor med sin homosexuelle vän Wallace (Kieran Culkin, bror till Macaulay) och spelar i bandet Sex Bob-Omb som även består av Scotts ex trummisen Kim (Alison Pill) och sångaren Stephen Stills (Mark Webber). "Young" Neil Nordegraf (Johnny Simmons) hänger i närheten och väntar på sin chans.

Vad har nu detta med datorspel att göra? Scott och de andra lever i en datorspelsvärld. Små informationsboxar presenterar karaktärerna. Ljud syns. Scott har en "pee bar" när han går på toaletten. När det blir dags för strid - och det blir det - har kombattanterna plötsligt magiska krafter; de slungar eldklot, flyttar föremål med hjärnan och beter sig i största allmänhet som fightspelkaraktärer.

Men vem skulle vilja slåss mot Scott? Jo, en dag har han en besynnerlig dröm om en ödslig öken och plötsligt springer en flicka med psykedeliskt hår förbi. När han sen ser henne på en fest blir han besatt av henne och försöker snacka in sig men misslyckas kapitalt. Han ger sig inte; Ramona Flowers (Mary Elizabeth Winstead) är hans drömtjej. Han lyckas radera ut sitt tidigare misstag men Ramonas sällskap kommer inte utan ett pris. När han och Sex Bob-Omb deltar i Battle of the Bands dyker plötsligt en man upp som presenterar sig som Matthew Patel, den förste av Ramonas onda ex.

Scott har det inte lätt. För att få fortsätta dejta Ramona måste han besegra hennes onda ex, som kommer att dyka upp, ett efter ett, och slåss med honom på liv och död. Som tur är utvecklar han orealistiska stridsfärdigheter så snart det blir slagsmål av. Många actionhjältar har oförklarade och oförklarliga förmågor på det området, men Scott slår något slags rekord: mager slacker utanför strid, datorspelshjälte så fort nävarna knyts.

Filmen bär stolt det drag som alla goda surrealistiska verk delar: karaktärerna må reagera på det märkliga som händer, men de accepterar det. Scott frågar Ramona vad som pågår, men han undrar aldrig varför Matthew Patel kan sväva, skjuta eldstrålar och åkalla "demon hipster chicks". Att Matthew när han besegras upplöses i mynt verkar han inte ens registrera.

Jag har väldigt svårt att bestämma mig för vad jag tycker om Scott Pilgrim vs. the World. Å ena sidan har den inte en tråkig stund och jag kommer glatt att se om den när den råkar korsa min väg. Den är visuellt spännande, originell, kvickkäftad, rolig och indränkt med en nostalgi som passar rätt in i min generation. Å andra sidan är det väldigt mycket glam och glans och väldigt lite innehåll, och trots att den konstant underhöll mig undrade jag vart den egentligen ville komma innan jag insåg att den inte ville komma någonstans.

Men måste alla filmer vilja komma någonstans? Scott Pilgrim vs. the World låtsas inte vara något annat än en okomplicerad filmfest, den lät mig inte gissa vad som skulle hända härnäst men den såg till att jag ständigt undrade.

Ja. Jag tror att jag tycker om den.

Wallace & Gromit: The Curse of the Were-Rabbit (2005) - 5/6

Wallace & Gromit: The Curse of the Were-Rabbit är den bästa sortens barnfilm; den sorten en vuxen kan se tillsammans med ett barn och båda går därifrån nöjda. Kommer barnet att uppfatta de historiska referenserna, anspelningarna på King Kong eller vad det är som är så roligt med att två hundar jagar varandra i stridsplan från första världskriget? Säkerligen inte, men de kommer inte att störa heller. När det görs så här bra så förhöjs upplevelsen av kunskap men förminskas inte av okunskap. Framför allt grundläggs framtida upplevelser. När pastorn visar träsnitt av sagomonster och öppnar sitt skåp med monsterdödarutrustning nickar föräldern igenkännande medan barnet lagrar det i hjärnan och nästa gång dessa gamla teman dyker upp förstår det att här finns något att plocka upp.

Filmen utspelar sig i en engelsk by som domineras av det anrika Tottington Hall och dess årliga jättegrönsakstävling. I år hotas den av en kanininvasion, men hopp finns i form av företaget Anti-Pesto som bedriver human skadedjursbekämpning. Anti-Pesto består av Wallace (Peter Sallis), som är enormt talangfull som uppfinnare och enormt talanglös på alla andra områden, och hans tyst lidande hund Gromit som verkar vara den betydligt smartare av de två. När en av deras kunder angrips av en kanin väcks de av en Goldbergsk maskin och är snart på väg för att rädda dagen.

Problemet är förstås att human kaninbekämpning gör att man har en massa kaniner som man inte vet vad man ska göra med. Byns amatörträdgårdsmästare kanske är trygga, men Wallace och Gromits liv förpestas av långörade vegetarianer. Wallace tror att han har svaret: en sinnesmanipulationsmaskin som ska göra att kaninerna föredrar ost framför grönsaker. Det första testet går fel och Gromit tvingas slå sönder maskinen för att rädda sin vän, men försöksobjektet Hutch verkar i alla fall ha förlorat sin grönsakskärlek och Wallace betraktar det hela som en framgång.

Men något är fruktansvärt fel och byn hemsöks av ett monster, värre än någon kanin de tidigare sett. Folket vänder sig mot Anti-Pesto och lyssnar hellre på den stoltserande överklassjägaren Lord Victor Quartermaine (Ralph Fiennes), en klassisk "ond pojkvän till föremålet för hjältens kärlek". Nämnda föremål är Lady Tottington (Helena Bonham-Carter) som i motsats till Lord Quartermaine hävdar att det alltid är fel att döda fluffiga djur.

Liksom samma upphovsmäns Chicken Run och de tidigare kortfilmerna med Wallace och Gromit är The Curse of the Were-Rabbit animerad med formbara lerdockor; en oerhört tidskrävande process. Det kan ta en dag att skapa en sekunds film, och The Curse of the Were-Rabbit tog fem år att skapa. Belöningen kommer i dess unika look som ger en svårkopierad känsla och tittaren kan inte undgå att imponeras av arbetet som ligger bakom, särskilt inte som mediets gränser har pressats och effekterna är lågmälda men fascinerande. Det ser så utomvärldsligt ut att det är svårt att acceptera att det faktiskt är fotografier vi tittar på. Någon skapade dessa figurer och miljöer.

The Curse of the Were-Rabbit är genomgående underhållande, så gott som konstant rolig, opåträngande gullig och värd en titt oavsett om man är fyra eller fyrtio.

Clean, Shaven (1994) - 3/6

Jag älskar vad Clean, Shaven försöker göra: placera tittaren inne i en schizofren människas huvud. Jag kan inte påstå att den misslyckas med det, heller. Jag tillbringade de första femton minuterna av filmen med att fascineras. De följande femton minuterna undrade jag vart filmen skulle bli av. Nästa femton minuter började jag frukta att den inte skulle bli av någonstans. Jag stannade kvar, för den verkade hela tiden vara precis på tröskeln till att bli fantastisk.

Handlingen, såvitt jag kan utröna: Den schizofrene Peter Winter (Peter Greene) har precis släppts från ett mentalsjukhus. I stort sett hela filmen utspelar sig ur hans synvinkel och utifrån den är det lätt att dra slutsatsen att han inte borde ha släppts ut. Winters värld är otäck, fientlig, opålitlig. Det är svårt att skilja verkligheten från de bilder hans hjärna skapar själv, och vi vet aldrig om ljuden vi hör kommer från omvärlden eller inifrån Winters huvud.

Winter vill träffa sin dotter. Det innebär en resa som för honom kräver hjältedåd efter hjältedåd. Det som är enkelt för oss är nästintill oöverstigliga hinder för honom. Världen välkomnar honom inte. Hans liv är en plåga men han drivs ändå framåt av sin kärlek till sin dotter. Världen kan inte hantera Winter bättre än han kan hantera den, han blir inblandad i en brottsutredning och det leder till en fatal konfrontation.

Det är den delen som sviker Clean, Shaven. Det behövs inga brott, poliser eller pistoler i en historia som den här. Det blir inte mer spännande för att Peter Winter råkar ut för livsfara och trubbel med lagen. Själv märker han knappt någon skillnad; tillvaron är en ständig fiende. Jag antar att det var ett försök att få oss i publiken att anta att Winter var skyldig och därigenom tvinga oss att undersöka våra egna fördomar, men den spänningen kände jag aldrig.

Clean, Shaven får sin kraft från sitt heroiska försök att vidarebefordra den subjektiva upplevelsen av svår mentalsjukdom och på det sättet är den en unik upplevelse. Det är en film jag gärna rekommenderar trots betyget jag känner mig tvungen att ge den. Du behöver bara inte se mer än första halvan. Vid det laget har du fattat poängen.

Water for Elephants (2011) - 4/6

Robert Pattinson håller på att bli en mycket intressant skådespelare att hålla ögonen på. Han gjorde en bra Cedric Diggory och den bäste Edward Cullen som fansen kunde hoppas på. I Remember Me var det hans jobb att göra filmen och det gjorde han; med den slog han sig ur "snygg-tonåring"-facket.

Nu ser vi honom i Water for Elephants, en film där han går upp mot veteranen Christoph Waltz som plötsligt blev världsberömd efter sin fantastiska och unika roll i Inglourious Basterds, och jag tror faktiskt att ynglingen avgår med segern.

Tidpunkten är 1931, platsen staten New York. Robert Pattinson spelar Jacob Jankowski, en ung son till polska invandrare. Depressionen har slagit till men i USA är ingen fattig om han bara har ett huvud mellan axlarna. Jacob har studerat till veterinär på Cornell och nu står bara sluttentamen mellan honom och yrkestiteln. Hans livsbana är utstakad och han älskar det.

Tragedi slår till när hans föräldrar dör i en bilolycka. Huset är intecknat och plötsligt står Jacob utan hem eller ägodelar. Han gör aldrig den sista tentamen; i stället blir han luffare och hamnar på en cirkus ägd och styrd av den brutale August (Christoph Waltz), som helst vill kasta honom av tåget. Jacob imponerar med sina veterinärkunskaper och får stanna.

August har en vacker, yngre hustru, Marlena (Reese Witherspoon). Det som händer mellan henne och Jacob är ostoppbart och ödesstyrt, men sätter dem båda i fara. Samtidigt anländer en elefant till cirkusen och Jacob måste få henne att kunna framträda, både för sin, cirkusens och elefantens skull.

August är en otäck varelse, mörk och våldsam, ständig redo med sina hårda metoder, vare sig det är mot sina anställda, sina djur eller sin fru. Hans inflytande tycks oändligt och på cirkusen är han en grå eminens som fruktas av alla. Man kan antingen lyda hans grymma order eller själv bli utsatt för dem. Marlena har sedan länge förlikat sig med det, men Jacob för in något nytt i hennes liv. Det kanske går att komma undan.

Det är en tjänlig historia och både Robert Pattinson som idealisthjälten och Christoph Waltz som den dunkle skurken levererar täta, kompetenta prestationer. Det som gör att filmen förblir bra i stället för fantastisk är att kärlekshistorien mellan Marlena och Jacob haltar, och jag tror att det beror på Reese Witherspoon. Hon är en utmärkt skådespelerska men Marlena är inte rollen för henne. Hon spelar Marlena som om hon kan visa sig vara en cynisk utnyttjerska som lekt med Jacob för sitt eget höga nöjes skull, och då förstår vi inte varför den så orimligt intelligente Jacob går med på det.

Water for Elephants är en gammaldags och charmig historia, utmärkt underhållning i två timmar och värd att se bara för spelet mellan Pattinson och Waltz, men inte den pärla den kunde ha varit.

Adaptation (2002) - 6/6

Adaptation är en unik och fantastisk film som förtjänar en unik och fantastisk recension, men det är inte lätt att skriva en unik och fantastisk recension.

Att filmen är unik och fantastisk är hur som helst helt sant, så det skulle jag ju kunna inleda med. Men sen? Jag ville undvika klichéer som "eftertexterna rullar", jag ville inte kortfattat återberätta handlingen (vilket kanske är lika bra, för det är knappt möjligt med Adaptation) och jag ville inte bara rada upp skådespelarnamn och säga hur bra de var.

Adaptations huvudperson, manusförfattaren Charlie Kaufman (ansvarig för filmmanus som Synecdoche, New York, Being John Malkovich, Eternal Sunshine of the Spotless Mind och Adaptation), ger filmversionen av sig själv en fiktiv tvillingbror, Donald, som också är manusförfattare och som begår alla Hollywoodska brott mot originalitet och god smak så att Charlie kan förbli den konstnärlige som vägrar sälja sin heder. Jag har två bröder, men jag visste inte om någon av dem kan tänka sig att skriva en dålig recension för att rädda mitt pretentiösa ansikte. Man kan ju alltid fråga.

Charlie (Nicolas Cage) och Donald (Nicolas Cage) arbetar på varsitt manus. Charlie ska göra en filmversion av boken The Orchid Thief men har problem då den inte har någon filmbar handling och han inte vill lägga in en massa sex, våld och knark bara för att filmen ska sälja. Donald håller på med en klichéfylld seriemördarhistoria skriven efter Hollywoodmall 1A och han får sin inspiration från dyra föreläsningar med en trendig manusguru. När Donald säljer sitt originalitetslösa manus dyrt får Charlie ett mindre sammanbrott.

Det där med en skrivande bror lät plötsligt som en dålig idé. Han skulle kreta ihop något grötigt och så skulle alla älska det och be honom ta över hela bloggen. Jag strök broderidén.

Det håller inte att bara berätta halva handlingen. Parallellt med historien om bröderna Kaufman berättas historien om The Orchid Thief, där journalisten Susan Orlean (Meryl Streep) undersöker John Laroche (Chris Cooper) som tillsammans med seminoleindianer ger sig in i Floridas träsk och söker efter dyrbara orkidéer, särskilt den sällsynta spökorkidén. Genom honom lär sig Orlean passion, något hon saknat i sitt liv.

Boken finns på riktigt och det var verkligen Kaufmans jobb att skriva en filmversion av den, en film som han till slut kallade Adaptation. När eftertexterna rullar har vi fått se en version av Adaptations tillblivelse där sanning och fiktion är hopplöst hopsnärjda.

Det var här jag verkligen körde fast. Jag visste att Adaptation är en mycket speciell film vars briljans bara kan förmedlas via genomtittning, men på något sätt måste jag ju förklara för mina läsare varför den fängslade mig och fastnade i hjärnan så till den milda grad att jag inte slutade tänka på recensionen när den var färdig och till slut blev tvungen att skriva om den från början.

Jag bestämde mig för att i alla fall ha med så mycket av handlingen som jag tyckte var nödvändigt. Det finns filmer - bra filmer - vars största meriter är scenografi eller unika specialeffekter, men det är handlingen som gör Adaptation stor.

Åh herre Gud, betyget. Den måste ju få ett betyg. Varför gjorde jag någonsin något så dumt som att ha en betygsskala och försöka passa in filmer i siffror? Det går ju över huvud taget inte. Nå, lagt kort ligger och så vidare. Den skulle ju ha minst en femma, det rådde det aldrig någon tvekan om. Men är den kanske värd en sexa? Vi pratar trots allt om ett av de modigaste manus jag sett och är därmed en av de modigaste filmerna någonsin, vilket hade gett den ett högt betyg även utan bra skådespelare som Cage, Streep och Cooper. Det måste framgå, och så måste jag ju nämna att den rör ihop det som verkligen hände med det som Charlie Kaufman kände att han måste stoppa in för att The Orchid Thief skulle vara möjlig att göra film av. Ja, det blir bra.

Men betyget? Jag vajade fram och tillbaka mellan femma och sexa. Om jag har lagt ner så här mycket tankeverksamhet på Adaptation, innebär det inte att den är värd en sexa? När jag fick den önskad blev jag toknöjd för då måste jag se den igen och det hade jag tänkt göra rätt länge men inte fått gjort. Är inte det en sexa? Jag tror det.

Och så måste jag avsluta, vilket faktiskt är svårare än man tror. Det är lätt hänt att det blir för abrupt och det är lätt hänt att man säger något lättdjupt som får det att låta som om filmen är svaret på mänsklighetens stora frågor även om det rör sig om en halvhygglig explosionsfilm med Chuck Norris.

Äsch. Recensionen innehöll allt den måste innehålla, de som gillade Adaptation skulle bli nöjda och de som borde se den skulle förhoppningsvis göra det, om inte annat för att få veta vad det var jag gafflade om. Vem bryr sig om hur recensionen slutar?