The Golden Child (1986) - 4/6

Eddie Murphy har haft en lång period under vilken han bara gjorde filmer i klass med Vampire in Brooklyn, Metro och The Nutty Professor. Hur kul han än var som åsnan i Shrek så är det lätt att med de filmerna som bakgrund glömma att han faktiskt slog sig in på filmscenen som en riktigt rolig skådespelare. När han får slappna av och vara larvig så lockar han fram skratten.

Därför är han det bästa i The Golden Child, en typisk Murphy-roll på så vis att han är en subversiv och respektlös man med hjärta av guld, som löser problem genom att improviserat prata så snabbt det bara går och gärna lägga till ett ordentligt hästflabb.

Han spelar Chandler Jarrell, en socialarbetare som arbetar med att hitta försvunna barn och kontaktas av den mystiska tibetanskan Kee Nang (Charlotte Lewis) som informerar honom om att ett välsignat barn - titelns Golden Child - har kidnappats och att Jarrell är den utvalde som kan rädda barnet. Jarrell hittar under sin jakt på saknade barn tecken på att Kee Nang kanske inte pratar fullständigt strunt och han blir indragen i en historia med magi, drakar och förtrollade vapen.

Okej, det är inte historien som är poängen. Poängen är att se Murphy valsa omkring och ha kul, särskilt i kontrast mot den strikte, humorbefriade skurken Sardo Numspa (den inte tillräckligt uppskattade Charles Dance). Numspa andas förakt och överlägsenhet till och med när Jarrell besegrar honom på alla tänkbara sätt, samtidigt som han tydligt måste anstränga sig för att behålla självkontrollen. Det är kul att se dem mot varandra, den av sig själv hårt hållne Numspa mot den hämningslöse Jarrell.

The Golden Child ska ursprungligen ha planerats som en seriös actionfilm med Mel Gibson i huvudrollen. Det låter som en dyster historia; det här är inte ett av de tillfällen när vi trånar efter det som kunde ha varit. Jag ser mycket hellre Murphy larva sig i en film som vet att den är till för att ge Murphy nånstans att larva sig än jag ser Gibson ta den här historien om magiska kidnappade barn på allvar.

7/7: Wallace & Gromit: The Curse of the Were-Rabbit (2005)

Mindre framförhållning

Jag har en känsla av att framförhållningsnotiserna som visar vilken film jag recenserar om en vecka inte används och det vore rätt skönt att inte behöva hålla ordning på dem, så: Är det någon som skulle sakna dem om de försvann?

The Great Dictator (1940) - 6/6

Det påstås ofta att det var en chock för hela världen när Tyskland föll 1945 och nazisternas brott blottades för mänskligheten. Det var det kanske, för många, och framför allt för de soldater som själva behövde gå in i koncentrationslägren, men att något ondskefullt pågick där var uppenbart långt tidigare.

Det syns tydligt i The Great Dictator, förmodligen den store Charlie Chaplins viktigaste film och hans första riktiga talfilm. Den släpptes 1940, fortfarande i början av kriget, och det vi får se av förföljelse och trakasserier av judar visar att det här var allmän kännedom redan då. Folket i allmänhet kanske inte kunde föreställa sig koncentrationslägren, men de kan inte ha haft en ljus bild av hur det var innanför de nazityska gränserna.

Charlie Chaplin spelar två roller i The Great Dictator. Dels är han en version av sin klassiske vagabondkaraktär, här en judisk frisör och krigsveteran som har legat i koma i tjugo år och därmed helt missat de politiska förändringarna i hemlandet Tomanien. Chaplins andra roll, diktatorn Adenoid Hynkel (inga poäng för att gissa hans verkliga motsvarighet), har tagit över landet och förföljer hänsynslöst dess judiska befolkning.

Hynkel är en sanslöst festlig karaktär. Jag har sett Hitler beskrivas som någon som vi i dag ser som en ondskefull pajas, en skrikig clown i fånig scoutuniform, men som på sin egen tid var en man att ta på allvar. Det var han naturligtvis, han var en hänsynslös stormaktsdiktator, men samtidigt tror jag att det redan då gick att se det löjliga i honom. Hynkel destillerar och koncentrerar all humor man kan få ur en överdrivet självupptagen fjant. Han talar en briljant form av blufftyska som är rolig redan innan översättaren ger sin version. Han anstränger sig för att verka större och viktigare än han är, och misslyckas ständigt. Han tror på sin egen förträfflighet och halvgudomlighet. Han driver landet som en kompensationsindustri.

Under tiden råkar Chaplins namnlöse frisör illa ut då han precis släppts ut från sjukhuset och inte har en aning om att Tomanien är ett mycket annorlunda land nu för tiden. Han försvarar sig mot soldaters antisemitiska trakasserier och hamnar i slapstick-strid som resultat.

Att frisören och Hynkel är fysiska kopior av varandra spelar allt större roll i historien och det slutar naturligtvis med att frisören helt misstas för Hynkel. Den sista scenen låter honom i Hynkels uniform hålla ett långt prodemokratiskt tal där han förutspår alla diktaturers undergång.

Som med alla Chaplins filmer är det svårt att förklara det roliga i The Great Dictator då det ligger lika mycket i Chaplins rörelser och minspel som i det som händer. Samtidigt innehåller The Great Dictator mycket verbal humor, som i Hynkels första tal och översättarens tolkning av det. Om filmen har en brist så är det de väldigt tvära kasten mellan att skratta och att plågas av scenerna där judar misshandlas och trakasseras, men den hade kanske inte kunnat fungera som enbart en skrattfest hur bra den än var på att med humorn förinta nazismen.

Chaplin sa själv att han inte hade kunnat göra filmen om han hade vetat exakt hur långt nazisternas ondska sträckte sig, men jag skulle hävda att ju ondare de var, desto viktigare var en film som The Great Dictator. Skratt kan störta tyranner.

Hitler förbjöd filmen osedd, men kände sig tydligen tvungen att se den i alla fall och skickade efter ett exemplar. Han såg den två gånger. Chaplin sa "I'd give anything to know what he thought of it". Jag med, Charlie.

6/7: Clean, Shaven (1994)

Carrie (1976) - 2/6

Det sägs att Stephen King knycklade ihop sitt manuskript till Carrie och kastade det i papperskorgen. Där hittade hans fru det och det var bara hennes påtryckningar som fick honom att ge det en chans till och försöka få det publicerat. Det lyckades, boken började sälja, och King hann knappt hosta innan han var en av världshistoriens mest framgångsrika författare, varenda ord han skrev publicerades och varenda historia han producerade blev till film.

Jag tycker om många av Stephen Kings böcker, och jag tycker att han är en riktigt skicklig skribent. Hans memoar On Writing var enormt intressant för en hoppfull ordsmed som jag. Däremot kan jag inte se i Carrie det hans fru såg där, så det är väl tur att jag aldrig var gift med Stephen King. För övrigt var han tydligen inte själv särskilt förtjust i den; han kallade huvudpersonen för en kvinnlig version av Eric Harris och Dylan Klebold.

Filmen följer boken hyggligt troget. Den börjar med den scen som en dag dök upp i Kings huvud och blev fröet till hela historien: Carrie White (Sissy Spacek) står i duschen efter skolgympan när hon upptäcker att hon blöder och får panik. De andra flickorna finner detta hysteriskt kul och börjar kasta tamponger på henne. Lärarinnan (Betty Buckley) avbryter det hela och tar in Carrie på sitt rum, där hon inser att Carrie inte vet vad menstruation är för något.

Denna även på sjuttiotalet remarkabla okunskap beror på Carries extremt religiösa mor (Piper Laurie) som när Carrie kommer hem predikar att menstruation är ett syndastraff och tvingar dottern att be oavbrutet. Carrie själv tänker mer på de märkliga saker som brukar hända när hon blir upprörd - cyklister som ramlar, föremål som flyger iväg, speglar som krossas. Hon har märkliga krafter, Carrie, och försöker ta reda på mer om dem.

Under tiden ångrar vissa sin grymma behandling av Carrie medan andra bara blir kallare. Carrie får en dejt till balen men bakom kulisserna pågår elaka planer. Om de styggare delarna av elevkåren hade vetat vad hon kan göra med sin hjärna hade de kanske låtit henne vara.

Det är ingen dålig historia, men den kommer ingenstans och slutar på ett sätt som bara kan betraktas som ett spektakulärt antiklimax. Vidare är det här en film där alla inblandade verkar ha tappat sin skådespelartalang. John Travolta, som spelar filmens bad boy, har gjort en och annan bra roll men här har han förvandlats till trä och de andra gör inte bättre ifrån sig. Repliker mals fram med en inlevelse som låter ännu mer låtsad än den är.

Personlighetsskiftena är hastiga och plötsliga. Carrie går orimligt fort från det rädda lilla fundamentalistiskt uppfostrade mobbingoffret till en självsäker ung kvinna som öppet vågar trotsa sin strikta moder. Varför kunde vi inte ha fått se en gradvis förändring hos henne? För att det är något av det svåraste som finns att skriva.

Man får i alla fall ge Carrie ett erkännande: den är den enda film jag sett där en kvinna klarar av att tala samtidigt som hon utför oralsex på en man.

5/7: Water for Elephants (2011)

WarGames (1983) - 3/6

En del filmer åldras som fina viner och blir bara mer njutbara med tiden när deras goda sidor framstår som mer och mer unika i ett hav av explosioner och CGI. Andra håller sig och förblir lika imponerande i dag som när de först släpptes för tjugo eller trettio eller femtio eller åttio år sedan. En del tappar med tiden men man kan uppskatta dem för det de var när de kom.

Och så finns den andra sorten. Filmerna som inte åldras väl. Dit hör WarGames.

1983 kände vi till att datorer skötte stora delar av ruljangsen i världen även om vi inte förstod några detaljer. Vi var vagt medvetna om att de kommunicerade med varandra via telefonlinjer och att det var möjligt för unga genier att bryta sig in i dem hemma från pojkrummet. Däremot såg vi inte till datorer särskilt ofta, om de förekom i vår vardag var det som spelmaskiner och tanken på att koppla upp sig till en annan dator var fjärran och lite obegriplig. Vad var det tänkt att man skulle göra sen?

I den miljön var WarGames den coolaste filmen någonsin. Huvudpersonen, spelad av Matthew Broderick, är ett tonårsgeni som kan bryta sig in i skoldatorer och ändra betyg både åt sig själv och åt sitt toksöta span (Ally Sheedy) som naturligtvis faller för hans knepiga charm och datorfärdigheter.

Med tekniker som till och med en amatör som jag känner igen som primitiva och ineffektiva söker han efter datorer att leka med - bland dem en bankdator - och hittar en som inte identifierar sig alls. Detta gör honom så nyfiken att han med bisarr lätthet bryter sig in i den och hittar en lista över spel. I början är det schack, damspel och liknande, men i slutet på listan återfinns Global Thermonuclear War, vilket ådrar sig hans intresse. För sent visar det sig vara mer än ett spel och plötsligt befinner han sig mitt i ett spirande tredje världskrig.

Mitt i åttiotalets datorparanoia var WarGames en effektiv thriller som fick lysande recensioner. I dag är den en - om än smått underhållande - relik från en annan tid. Datorer sköter mer i dag än de någonsin har gjort, de flesta av oss tillbringar åtskilliga timmar om dagen framför en dator som är ihopkopplad med ett oöverskådligt antal andra datorer, och än har inga missiler flugit, inga katastrofer inträffat, inga länder exploderat. Inte ens Y2K visade sig vara något, när allt kom omkring.

Dessutom bygger WarGames intrig på att ett erkänt datorgeni skulle a) använda sin sons omodifierade förnamn som topphemligt kritiskt lösenord samt b) gömma en krigssimulering med kontakt med militära datorsystem i en lista över datorspel. På sin tid må den ha fört hackerkulturen in i mainstream och orsakat en massiv nyrekryteringsspik i medlemskapet på bulletin boards, men i dag skrattar en genomsnittlig tolvåring åt den. Hans föräldrar är kanske fortfarande rädda, dock.

Tydligen gjordes det en uppföljare 2008. Den kan omöjligt vara bra, men jag känner likväl att jag måste se den.

4/7: Adaptation (2002)

Swing it, magistern! (1940) - 3/6

I en svensk skola anno 1940 ber den nye sångläraren "Susen" Bergman (Adolf Jahr) sina elever komma upp och sjunga, en efter en. Några är bra, några är dåliga, och så blir det Inga Danells (Alice Babs) tur. Hon håller sig inte till de rumsrena klassiska visorna utan sätter i stället igång med en swingsång. Magistern blir förtjust, sätter sig vid pianot och spelar loss. Hela klassen samlas längst fram i klassrummet och sjunger tillsammans.

Swingen sprider sig genom huset och aktiverar rektorskan Agda Löfbeck (Viran Rydkvist) som genast stormar upp och sätter stopp för denna omoral. Det blir möte i kollegiet för att avgöra huruvida läraren ska avskedas och eleven bli relegerad. Det ordnar sig den gången, men värre blir det när det visar sig att Bergman spelar piano på samma jazzställe som Inga Danell frekventerar som sångerska under namnet Linda Loy.

Fyrtiotalet måste ha varit en väldigt oskyldig tid i Sverige. Swing it, magistern! var på sin tid ett symptom på samhällets sönderfall och ungdomlig respektlöshet. Hur jag än försöker kan jag inte finna ett enda exempel på det senare; tvärtom är alla ungdomarna nästan patologiskt artiga. Swing-musiken låter i mina öron ungefär lika uppseendeväckande som de gamla svenska folkvisor som föredras av rektorskan. Det värsta som händer är att Inga Danells lillebror Acke ljuger sig in på ett jazzhak, och säkerheten verkar inte alltför hög där. Fanns det inga leg på fyrtiotalet?

Tidsandan har ändrats mer än jag kunde föreställa mig på sjuttio år. Samtidigt som det tydligen är oförlåtligt syndigt att sjunga tam swing så är det helt okej att en yngling målar sig i ansiktet med skokräm för att vara negerassistent åt en trollkonstnär eller att en fyrtioårig lärare har en hemlighet tillsammans med en sextonårig skolflicka vilket den senare tycker är väldigt spännande - deras egen hemlighet.

Rektorskan Löfbeck vänder sig emot cigarrökning på lärarrummet vilket är ännu ett tecken på hennes surkärringskap. Det är helt oproblematiskt att hon efter att ha sett Bergmans och Linda Loys framträdande anklagar honom för att föra det vildaste Afrika mitt in i Sverige, kallar honom för jazzhottentott och förklarar att han drar skam över hennes donationer till Hednamissionen genom att låta eleverna förvandlas till "vilda negerbarn".

Det finns med andra ord en del i Swing it, magistern! som man skulle kunna bli upprörd över om det är det man är ute efter. Det är bara inte samma saker som folk blev upprörda över när det begav sig. Alice Babs kom att bli representant för den yngre generationens hopplösa förfall, trots att hon spelade en käck, välartad flicka vars enda brott var att sjunga en sång som en lärare på skolan inte tyckte om (de andra på kollegiet nynnade gärna med och tvekade inte - äldre män som de var - att understryka hur "förtjusande" flickan var; något annat som inte låter helt bra i dag).

Swing it, magistern! tillhör den svenske cineastens grundutbildning. Den är i dag huvudsakligen intressant som tidsdokument även om den faktiskt gav mig ett och annat skratt utöver mina klentrogna. Skratta med, tralla lite lätt under swingnumren och var glad att den tiden är över sedan länge.

3/7: Independence Day (1996)

Cat People (1982) - 2/6

Ibland har jag läst så mycket om en film innan jag ser den att jag har en klar bild i huvudet av vad jag väntar mig att se. Cat People var en sådan film även om det jag visste om den kan sammanfattas i några få meningar. Den handlar om människor som förvandlas till pantrar när de har sex. De förvandlas tillbaka när de dödar, oftast personen de har sex med. Och scenen där Nastassja Kinskis älskare binder fast henne i sängen så att han ska kunna ha sex med henne utan att slitas i stycken är något av det sexigaste som fastnat på film.

Jag måste ha fått tag i ett hårt klippt exemplar av den här filmen. Även om bondagekattsex befinner sig en bit utanför mina primära intressen så kan jag definitivt se hur det kan vara hett; mänsklig sexualitet är inte en pekpinne utan en virvelvind. Jag var väldigt nyfiken på den här scenen och när jag fann att den var lika upptändande som en vattenkanna och dessutom slutar just när den börjar komma någonstans kunde jag inte bli annat än besviken. Resten av filmen är en långsam och ganska spänningslös historia, så det bestående intrycket var tomhet.

Jag hade i alla fall historien klar för mig. Irena (Nastassja Kinski) är en vacker ung kvinna som trots dessa egenskaper lyckats förbli oskuld och därför inte vet att hon kommer att förvandlas till en blodtörstig panter så fort hon blir upphetsad. Tydligen finns inte masturbation i den här filmen. Hon får kontakt med sin förlorade bror Paul (Malcolm McDowell som här är ganska tråkig men ändå helt rätt för rollen; den mannen vet hur man ser kuslig ut), som känner till deras folks hemlighet och bit för bit avslöjar den för henne. Hans lösning: att de har sex med varandra. Incest är enda sättet att undgå förvandlingen. Irena är mer intresserad av Oliver (John Heard) som arbetar på en djurpark.

De bästa sekvenserna är de som utspelar sig i det förflutna och visar kattfolkets ursprung. De tillför inte mycket, men de är vackra och skickligt filmade, en kavalkad i före-CGI-effekter som aldrig går för långt. De här effekterna är där för att de behövs, inte för att visa hur duktiga effektmakarna är eller hur mycket pengar de hade tillgång till. Jag hade hellre sett en hel film som utspelade sig där än hoppa fram och tillbaka mellan det vackra förflutna och det träiga nuet. Men jag måste erkänna att jag tyckte om slutet, som jag inte förutsåg.

2/7: The Happening (2008)

Dark Star (1974) - 4/6

Dark Star är ett riktigt kärleksprojekt, gjord på en minimal budget och med sitt ursprung i en kortfilm från skaparnas studenttid som fylldes ut med extramaterial för att pressas upp till långfilmslängd. Skaparna var två unga män som senare skulle gå vidare till större saker. Dan O'Bannon, som skrev manus och spelade en av rollerna, skrev några år senare manuset till en liten film vid namn Alien. John Carpenter, som skrev manus och regisserade, har filmer som Halloween, Escape from New York och Village of the Damned på meritlistan. När de gjorde Dark Star hade de ingen erfarenhet, inga pengar och ingen tillgång till rutinerade skådespelare och därför blev produkten något mycket oslipat men vansinnigt charmigt.

Dark Star är namnet på rymdskeppet som de fyra huvudpersonerna åker runt i. Deras uppdrag - som har pågått i tjugo år nu; de är faktiskt inte lika svårt drabbade av lappsjuka som man kan vänta sig - är att leta reda på instabila planeter och spränga dem så att de inte står i vägen för framtida rymdkolonisering. På vad sätt är planeterna instabila? Hur kan en instabil planet möjligen vara farlig för en koloni som rimligen ska ligga på en annan planet? Ställ inte såna frågor, bara häng med.

Man kan komma långt på idéer, och Dark Star har gott om dem. Skeppets kapten är död men hans medvetande finns kvar i en nedfrusen kropp och när det behövs kan han tillfälligt tinas upp för att ge råd. De planetsprängande bomberna är intelligenta och vill detonera. Skeppets maskot är en utomjording som ser ut som en badboll med klor och blir allt svårare att hålla ordning på. De fyra i besättningen, nästan vansinniga av tjugo års enformigt runtresande i ett allt sämre fungerande rymdskepp, har alla sina egna sätt att fördriva tiden.

Det blir problem när en av bomberna tröttnar på att gång på gång armeras och sen inte få sprängas. Den bestämmer sig för att nu är det dags att detonera, och om det sker när den sitter kvar i skeppet så får det bli så, helt enkelt. Det leder till filmens bästa och roligaste scen: förmodligen enda gången i filmhistorien som en karaktär försöker använda logik för att övertyga en bomb att inte explodera. Att det inte finns någon anledning att ge en bomb intelligens och fri vilja, det har vi släppt sen länge. Det är bara ännu ett i raden av missöden som drabbat Dark Stars besättning.

Sedd med ett krasst öga har Dark Star gott om brister. Den lilla budgeten gjorde att specialeffekterna sattes ihop med sytråd och silvertejp och utfyllnadsscenerna ser ofta ut precis som utfyllnadsscener. Det gör ingenting så länge varenda bildruta utstrålar ofördärvad kärlek till filmmediet. Och så länge vi fortsätter skratta.

1/7: Shakespeare in Love (1998)

Chaos Theory (2007) - 4/6

Frank Allen spelas av Ryan Reynolds, som i rätt sorts skägg både ser ut och pratar som Jason Lee; det tog mig en god stund att acceptera att det faktiskt inte var scientologen som har sex med Shannen Doherty i en hiss i Mallrats. Allen är effektiviseringskonsult och lever som han lär. Varje morgon skriver han listor över vad han ska göra den dagen och han lämnar sitt hus enligt schemat, exakt på minuten.

Såna karaktärer har bara ett möjligt öde på film. Naturligtvis leder en rad missöden och misstag till att Allens liv vänds upp och ner. I stället för listorna börjar han skriva upp möjliga handlingar på papperslappar och lottar fram vilken han ska utföra, vilket bland annat leder till att han springer naken över isen på en hockeymatch.

Det är inte bara Allens liv som gått i kras. Han har en fru (Emily Mortimer), en dotter (Matreya Fedor) och en bäste vän (Stuart Townsend som hade rollen som Aragorn innan den akut blev Viggo Mortensens). Allens vridna tillvaro påverkar dem också och filmen uppnår sina bästa ögonblick och all sin känslomässiga intensitet i utbytena dem emellan, särskilt i en nattlig scen där Allen och vännen pratar på en hängbro.

Chaos Theory är en trevlig liten historia som har både charm och ett och annat roligt ögonblick, men den gör ett klassiskt misstag som begåtts av oändliga rader oerfarna historieberättare: den går inte långt nog. Varken Allens anala kontrollbehov eller hans senare kaosknarkande är tillräckligt extremt för att underhålla på egna meriter. Visst, han skriver listor och visst, han lottar fram handlingar, men det hade kunnat bli så mycket mer. Luke Rhineharts The Dice Man drev ett liknande koncept oändligt mycket längre och har därför i flera omgångar varit kultförklarad.

Chaos Theory vet inte om den är en komedi, ett drama eller en studie av en karaktär som kastas mellan ytterligheter. Det hade gått att kombinera men slutade i stället som ingetdera.

30/6: The Golden Child (1986)

Superman the Movie (1978) - 3/6

Det är hemskt när barndomens illusioner krossas. När jag var liten var Stålmannen något av det coolaste som fanns (den vuxnare versionen av mig föredrar något mer nyanserade superhjältar) och Superman the Movie en legendarisk filmfest. När jag såg om den som vuxen var jag tvungen att inse att den faktiskt inte är bra.

Det är inte det att jag inte kan acceptera berättelsen. Jag är rätt bra på suspension of disbelief när jag vänder den kinden till och att den siste överlevande från en döende planet råkar vara till förväxling människolik men få superkrafter av vår gula sol vilket han dock inte märker förrän i tonåren är en baggis i sammanhanget.

Jag hittar inga fel på skådespelarna. Det här är rollen som gjorde Christopher Reeves karriär och det var han värd. När han är Stålmannen ser han ut som den nästintill gudomlige frälsaren från en annan värld och när han är Stålmannen som låtsas vara Clark Kent får han det att se ut som om Stålmannen faktiskt skulle kunna gömma sig bakom ett par glasögon, vilket alltid har varit den svaga punkten i Stålmannenmytologin. Gene Hackman gör vad han kan med rollen som Lex Luthor och Marlon Brando är lika monumental som vanligt.

Musiken är lika vacker som alltid när John Williams är inblandad. Musikproffs och purister tycker säkert att han är en simpel klåpare som mjölkar några enkla tricks för mer än de är värda, men så länge han får det att pirra i min ryggrad struntar jag i det.

Problemet ligger i historien. Den går alls inte ihop. Det spelar ingen roll var i filmen man kommer in, man hittar ändå något obegripligt. Från att Jor-El har varit död i tusentals år fast Krypton exploderade 1948 via att Stålmannens kapsel tog sig till Jorden från en annan galax på tre år, och att Lex Luthor är en jagad brottsling som till synes saknar resurser men ändå äger ett gigantiskt företag och på eget bevåg kan avfyra missiler, och att han trakasserar och hotar sina medarbetare men räknar med att de ska vara obrottsligt lojala utan någon som helst anledning, till att Luthor tydligen får veta hur kryptonit fungerar genom gudomlig inspiration.

Det finns inte mycket action, dialogen är ofta direkt pinsam ("can you read my mind...") och i en ökänd scen får Stålmannen tiden att gå baklänges genom att vända Jordens rotationsriktning. Ja, jag vet att fanboyförklaringen är att han använder sin tidsresekraft, men titta på filmen. Han får Jorden att snurra åt andra hållet, och sen stannar han den och får den att snurra rätt när han vill att tiden ska gå framåt igen. Om det var regissörens försök att visa att han reste genom tiden så var regissören en stor klant.

Jag är inte säker på vad det var jag såg i den här filmen när jag var liten. Var det bara att jag fick se Stålmannen röra sig och prata? Räcker det verkligen? Jag tycker att jag borde ha suttit gäspande under större delen av den, men jag minns den som fantastiskt fängslande.

Nej, tvåan är mycket bättre, trots slapstick och magiska bröstmärkeskrafter. Den här är bara ett förspel.

29/6: The Great Dictator (1940)

The Reaping (2007) - 3/6

Bara en gång skulle jag vilja se en film där det finns en rationell, intelligent karaktär som argumenterar för en icke övernaturlig förklaring på vad det nu är för mysterier som råder, och den karaktären visar sig ha rätt. Det var så det var i Scooby Doo; i varenda avsnitt var det den onde fastighetsspekulanten som försökte få ett bra pris genom att klä ut sig till spöke och skrämma landägarna. Därför är Scooby Doo en av de bästa serierna man kan visa barn. De får spänning och monster och spöken och samtidigt får de lära sig att monster och spöken aldrig är monster och spöken, eftersom monster och spöken inte finns.

Tyvärr är Scooby Doo väldigt nära ett unikum. På TV och i filmer är det aldrig den vettige som har rätt, utan det är alltid de flummiga som föredrar vaga hypoteser om demoner och gastar och älvor framför solida teorier om sådant som faktiskt existerar. Det spelar ingen roll hur bra förklaringar en genomklipsk vetenskapsman har; han har ändå inte en chans mot den svarthåriga häxan eller inbillade trollkarlen.

Så även i The Reaping, trots att huvudpersonen Katherine Winter (Hilary Swank som har gjort så mycket bättre än detta) har tillbringat sin karriär med att undersöka påstådda övernaturliga händelser och förklara dem rationellt, på samma sätt som filmens rådgivare Joe Nickell gjort i verkligheten. Winter kallas tillsammans med sin kollega Ben (Idris Elba) staden Haven, vars flod blivit röd precis som Nilen blev under den första av Egyptens tio bibliska plågor.

Winter har naturligtvis en förklaring på det. Hon har förklaringar redo för alla tio plågorna, om nu resten också skulle dyka upp. I hennes frenetiska hävdanden av rationalitet anar vi dock en underton av något dolt, och givetvis har vi rätt: Winter är en före detta missionerande präst som lämnade kyrkan när hon på ett särdeles otäckt sätt förlorade sin familj. Då blev hon en klassiskt ilsken, bitter filmateist.

Förklaringar som hennes hör dock inte hemma i en film som The Reaping. Den berättar hellre om en satanistisk barnmördande sekt och diverse änglar och demoner som ingår i sektens mytologi. Det är inte svårt att gissa slutet på Winters personlighetsutveckling.

Så budskapet, sådant det är, är direkt motbjudande. Det betyder inte att The Reaping är en dålig film. Tittaren har aldrig tråkigt, Hilary Swank är lika bra som hon var i Million Dollar Baby och berättelsen som sådan har sin egen charm. Jag satt bara och hoppades och önskade och längtade efter att Winter skulle avslöja alltihop som en enda stor bluff medan jag bittert visste att det inte skulle ske.

28/6: Carrie (1976)

Hell Comes to Frogtown (1987) - 3/6

Det är alltid knepigt att se en gammal kultfilm för första gången. Jag hoppas att jag ser vad det än var som deras första tittare och livslånga fans såg, men jag fruktar att jag bara kommer att se kitsch. Hell Comes to Frogtown har ett gäng oerhört hängivna fans för att vara en film med så liten mainstreamspridning och när jag till slut såg den efter att ha hört talas om den i över femton år kan jag på sätt och vis se vad det är de älskar, även om jag inte själv kommer att gå med i deras klan.

Hell Comes to Frogtown (vilket för övrigt är en underbar titel) utspelar sig i tiden efter ett kärnvapenkrig som utrotade nåt i stil med två tredjedelar av mänskligheten och gjorde de flesta överlevande sterila. Ett lysande undantag är Sam Hell (Roddy Piper som ser ut precis som den f.d. brottare han var), en viril och orimligt fertil man som därför är ovärderlig för den statsapparat som fortfarande överlever.

Regeringen består helt och hållet av kvinnor och värvar honom för uppdraget att ge sig ut i de vilda laglösa områdena och befrukta så många omuterade kvinnor som möjligt. För detta ändamål utrustas han med en högteknologisk blygdkapsel som fyller samma funktion som de explosiva kragarna i Wedlock. Om han försöker fly får han elstötar i skrevet, om han försöker ta av apparaten sprängs den. Kvinnorna har med andra ord hans kulor i ett järngrepp.

Tillsammans med forskaren Spangle (Sandahl Bergman) och soldaten Centinella (Cec Verrell) beger han sig ut i ödemarken för att hitta en grupp fertila kvinnor som kidnappats av grodliknande mutanter.

Jag förstår varifrån den här filmens kultstatus kommer. Sam Hell befinner sig i en bisarr situation som lockar till skratt, och filmen överraskar genom att i början se ut som en lågbudgetfilm för att sen ösa på i andra halvan. Grodmutanterna ser aldrig ut som något annat än de gummimasker de är, men sånt får man ta när man tittar på b-filmer från åttiotalet.

Hell Comes to Frogtown verkar ha gjorts med precis den avsikten. Den vill inte vara något annat än udda underhållning, kanske avnjuten endast ironiskt. Att den blev en undergroundkultfilm var nog det bästa som kunde hända den.

27/6: WarGames (1983)

The Ipcress File (1965) - 4/6

Att se The Ipcress File känns som att transporteras tillbaka till en tid när brittiska spioner inte flög med jetpack utan smugglade mikrofilm och hade hemliga möten medan de matade ankorna i St James's Park. Därför är det udda att få veta att filmen faktiskt gjordes som lite av en motreaktion på de enormt framgångsrika Bondfilmerna som redan då var spionstandarden. Harry Palmer (Michael Caine) har i alla fall väldigt lite gemensamt med Bond och befinner sig mycket närmare verkligheten än någon av herrarna Connery, Lazenby, Moore, Dalton, Brosnan eller Craig.

Filmen inleds med att en vetenskapsman (vi vet att han är en vetenskapsman eftersom han tilltalas med "Doctor" och läser tidningen New Scientist) sätter sig på ett tåg, men när hans chaufför upptäcker att doktorn glömt sin kamera och springer dit för att lämna den är det en annan man som sitter på samma tågsäte. Chauffören hittas mördad och vetenskapsmannen är försvunnen.

Jobbet att hitta honom faller på major Dalby (Nigel Green). Chauffören var en av hans män och har nu ersatts av Harry Palmer som förflyttats till hans avdelning från överste Ross (Guy Doleman). Palmer är uppstudsig, oförskämd och svårkontrollerbar men kompetent och skicklig. Han blir den ende av Dalbys män som hittar någon vettig information alls. Till slut får de tillbaka doktorn, men han är inte sig själv längre och mystiken tätnar.

Det är en märklig värld Palmer och hans kollegor rör sig i. Män har efternamn och kvinnor har förnamn. Orimligt stora delar av London befinner sig inom synhåll från Trafalgar Square. Folk pratar i bokstavskombinationer och slänger TX-82 och L-107 omkring sig som om det var rea på alfabetet. Någon kläckte den bra idén att skicka in en svart hemlig agent i det förmodligen vitaste rummet i Europa.

The Ipcress File har kallats för den ultimata spionthrillern och om den är det så är spionthrillern en dödfödd genre, men det betyder inte att det är något fel på The Ipcress File. Den är en smula trögstartad men det gör ingenting eftersom det hittills aldrig har varit tråkigt att titta på när Michael Caine gör precis vad som helst, och när historien väl sätter igång på riktigt är den både överraskande och medryckande. Palmer kan inte lita på någon och även om tittaren får veta vem som är lojal och vem som är förrädisk innan Palmer själv så är det spännande när han med pistol i handen måste ta beslutet.

Innan dess har han varit med om en hel del elände av ett slag som jag trodde uppfanns särskilt för filmen, men det visade sig vara en riktig procedur som jag innerligt hoppas inte existerar längre. Det är väl bara att vänta femtio år och se vad som förlorat sin hemligstämpling.

26/6: Swing it, magistern! (1940)

The Court Jester (1956) - 6/6

Det sades en gång om Danny Kaye att han var en av de människor som fått för mycket av Gud. Han var en kvicktänkt, snabbpratande, vig, gudabenådad dansör, sångare, skådespelare och komiker. När han under inspelningen av The Court Jester för första gången plockade upp ett svärd för sin stridsscen med fäktmästaren Basil Rathbone blev Kaye för skicklig för snabbt och Rathbone fick ersättas av en stuntman som var bättre på att ducka.

Med en min och en blick kunde han locka fram skratt ur situationer som sedda utifrån innehöll lika mycket humor som en påse sten. Han hade gummiansikte, en röst som kunde göra allt från patter songs till stridsvrål och en kropp som lydde hans minsta vink samtidigt som han såg ut som en ofarlig liten lustigkurre. Det var den senare egenskapen som dikterade hans roller; Danny Kaye var aldrig hjälten som rider in på en vit springare eller den svarthjärtade skurken som skrattar iskallt medan han beordrar människors död. I stället var han den oskyldige och vilsne som hamnar i en situation som han inte borde kunna hantera men på något sätt går det ändå, med mer tur än vett.

The Court Jester är ett typiskt exempel. Här är han Hubert Hawkins, inofficiell narr och trubadur åt en laglös i Robin Hood-stil som kallar sig Black Fox (Edward Ashley). Filmen inleds med Hawkins sång-och-dans-nummer tillsammans med dvärgar där han presenterar både Black Fox och sig själv.

Black Fox band har räddat ett spädbarn som är den rättmätige arvingen till Englands tron undan den onde kung Roderick (Cecil Parker). Det blir Hawkins uppgift att tillsammans med Jean (Glynis Johns, senare mamman i Mary Poppins) föra barnet i säkerhet. De stöter dock på kungens nye hovnarr som de slår ner och vars identitet Hawkins stjäl. Nu är planen att han ska få tag på en nyckel till slottets bakdörr för att kunna släppa in Black Fox.

För att spela rollen som hovnarr måste Hawkins kunna prata flera språk (Danny Kaye visar i en hysterisk scen att han talar flytande blufftyska) och använda sina trubadurfärdigheter från tiden hos Black Fox. Intrigen - som brukligt är i komedier av det här slaget - krånglar och slingrar sig tills det förmodligen inte finns någon som vet allt som pågår, men ändå lyckas det lösa sig vackert i slutscenen.

Innan dess har vi fått se Danny Kaye spela en man som hypnotiserats till fäktmästare men med jämna mellanrum rycks ur hypnosen och sen stöts tillbaka igen, vi har sett två män frenetiskt upprepa en livsviktig och numera legendarisk harang som Danny Kaye fick höra från fans på gatan resten av sitt liv, och vi har skrattat och blivit underhållna hela vägen. Vi har hört fantastisk, specialkomponerad musik och njutit av Kayes musikalnummer. Han var ett mångsidigt geni och The Court Jester är en av hans bästa prestationer.

25/6: Cat People (1982)

Freejack (1992) - 2/6

Det finns tre anledningar att se Freejack. Den första är en härjad Mick Jagger som uttalar sina repliker som om varenda ord smakar beskt och måste spottas ut så fort som möjligt. Ingen har någonsin lagt så mycket förakt i ett namn som den mannen. Den andra är Amanda Plummer som en nunna som i dessa tuffa tider anser att man kan släppa lite på gyllene-regeln-grejen. Man ska inte alltid göra mot andra så som man vill att de ska göra mot en och ibland är en ordentlig pungspark precis vad Jesus hade gjort.

Den tredje är att idén faktiskt inte är så dum. I framtiden har något geni uppfunnit tidsmaskiner och de används huvudsakligen till att kidnappa människor från det förflutna ett ögonblick innan de ska dö, så att de kan användas som organdonatorer åt rika sjuklingar i framtiden. Alex Furlong (Emilio Estevez) är en av dessa, en rallyförare som skulle ha dött i en krasch men i stället transporteras till år 2009 för att miljardären Ian McCandless (Anthony Hopkins) ska kunna ta över hans kropp. McCandless själv är redan död; hans medvetande har sparats i en dator. En dator med hyggligt väl tilltagen hårddisk, föreställer jag mig.

Furlong lyckas komma undan och är på rymmen i framtiden. Som import från det förflutna saknar han rättigheter och filmen kollapsar snabbt till en torr samling actionsekvenser, vilket var trist på ett koncept man skulle kunna göra så mycket med.

Varför är så många filmer rädda för sig själva? En bra idé används som ursäkt för att göra om samma film som gjorts tusen gånger tidigare. Är det verkligen så många originella storbudgetfilmer som kraschar, gör miljonförluster och förpassar sina skapare till skamvrån? Jag vet att direktörerna är rädda för just det, men hur ofta händer det egentligen?

Freejack kunde ha ställt frågor om mänsklig identitet, ställt upp etiska problem, fått oss att fundera över våra värderingar utifrån en situation som vi aldrig behövt reflektera över, i korthet gjort precis det som bra science fiction gör och är till för att göra. I stället fick vi hett bly och lättsmält låtsasmoral. Synd.

24/6: Dark Star (1974)

The Graduate (1967) - 2/6

The Graduate hyllades när den kom. Jag har en känsla av att om man bad kritikerna att se om den i dag, fyrtiofem år senare, så skulle de ge ett helt annat omdöme. The Graduate måste ha träffat mitt i en väldigt specifik zeitgeist som nu är död och begraven.

Filmens grundproblem är att alla i den är tråkiga och har tråkigt, allra mest Benjamin Braddock (Dustin Hoffman) som precis gått ut college. Hans föräldrar ordnar en examensfest och det enda alla vill veta är vad han ska göra nu. Han har inte en aning.

En av gästerna är mrs Robinson, spelad av Anne Bancroft som bara var sex år äldre än Hoffman. Hon ber Benjamin att köra henne hem. Där sätter hon igång ett av filmhistoriens minst subtila förförelseförsök vilket får Benjamin att fälla repliken "Mrs Robinson, you're trying to seduce me. Aren't you?". Han är tydligen inte helt vilsen, trots allt.

Han tackar nej, men några dagar senare har han ångrat sig och inleder ett förhållande med mrs Robinson. Det enda de har gemensamt är sex, vilket är en obehaglig överraskning för honom men helt i linje med hennes förväntningar. Hon ville inte ha honom för hans intellekt. Hon ville inte ha honom särskilt mycket alls. Hon har bara tråkigt efter att i närmare tjugo år ha varit gift med en man hon inte älskade eftersom han gjorde henne med barn.

Barnet i fråga heter Elaine och både Benjamins föräldrar och mr Robinson försöker fixa ihop henne med Benjamin, medan mrs Robinson inte alls är pigg på den idén. Benjamin är själv motspänstig tills han upptäcker att han faktiskt kan växla två ord med Elaine utan att bli ännu mer uttråkad. Han börjar gilla henne medan han samtidigt ligger med hennes mamma, vilket är en social situation man helst ska undvika.

Det är väldigt svårt att tycka om Benjamin Braddock. Det är också väldigt svårt att tycka om mrs Robinson, Elaine, mr Robinson, Benjamins föräldrar, eller några andra av de trista typer som paraderar förbi. Nu måste man inte älska karaktärerna i en film för att älska filmen, men de ska i alla fall vara obehagliga på ett underhållande sätt. Jag sitter bara och undrar varför jag ska bry mig om vad som händer de här människorna. Benjamins gnälliga stil, mrs Robinsons iskalla beteende och Elaines tomma naivitet är inte charmerande, bara irriterande.

När The Graduate kom ut hade mina föräldrar inte ens träffat varandra än så barriären mellan mig och den tidens anda är av förstärkt titan. Människorna av 1967 måste ha sett något i Benjamin Braddock som i dag är osynligt.

23/6: Chaos Theory (2007)

D.E.B.S. (2004) - 5/6

Jag fick först den här filmen beskriven för mig som "lesbian cheerleaders fight crime". Det var inte helt korrekt; en så fantastisk film har naturligtvis aldrig gjorts. Men den är rolig, underhållande, klipskare än den ser ut och klart underskattad. Den bygger på en kortfilm som fick diverse festivalpriser, men långfilmen gjorde ingen större succé bland kritikerna. Jag undrar hur fantastisk den där kortfilmen var, för långversionen är en njutning.

Handlingen är löjlig och vet om det. I SAT-testet (ungefär amerikanska motsvarigheten till högskoleprovet) finns det ett dolt psykologiskt test. De som får rätt resultat får bli medlemmar i D.E.B.S., vilket står för Discipline, Energy, Beauty, Strength. Det är en hemlig, våldsam, statlig grupp som består helt och hållet av tokigt snygga tonårstjejer i skoluniformer. Vad händer om en tjej som inte är tokigt snygg gör rätt på det dolda testet? Sånt ska man inte fråga.

Filmen fokuserar på en grupp om fyra D.E.B.S.-medlemmar. Janet (Jill Ritchie) är ditz, Dominique (Devon Aoki som vi känner igen som den späda dödskonstnären Miho i Sin City) är franskasiatisk sexmissbrukare, Max (Meagan Good) är boss och Amy (Sara Foster) är vår huvudperson som lyckades få alla rätt på D.E.B.S.-testet.

Lucy Diamond (Jordana Brewster) är ett kriminellt geni som Amy skrivit en avhandling om. Amys grupp får i uppdrag att övervaka henne när hon tar kontakt med en rysk yrkesmörderska (Jessica Cauffiel). Det visar sig att det trots de inblandades yrkesval inte är något kriminellt på gång, utan det är en dejt som dock inte går något vidare och slutar när Lucy upptäcker D.E.B.S.-tjejernas närvaro. Det blir eldstrid och Amy finner sig öga mot öga med Lucy Diamond i en klassisk Mexican standoff.

Tydligen gillar Lucy den typen av situationer för hon känner sig tvungen att träffa Amy igen. Hon tar sig in i D.E.B.S. högkvarter och innan Amy hinner bli mycket äldre inser hon att hon har känslor för Lucy också.

Det hade så lätt kunnat bli enbart exploitativt och jag ska inte ljuga och påstå att det inte är exploitativt alls. Men hela filmen spelas med glimten i ögat, med en påtaglig charm och med en självdistans som avväpnar kritikerna.

Dessutom är den smart. Det finns fler bottnar i den här historien än man kan tro av en kort beskrivning och en titt på DVD-omslaget. Framför allt innehåller den två riktigt intelligenta vändningar, en så subtil att jag såg den direkt och väntade halva filmen på att den skulle sägas rätt ut, och den andra så uppenbar att det tog mig flera dagar att fatta den.

22/5: Superman the Movie (1978)

The Usual Suspects (1995) - 3/6

Första gången jag såg The Usual Suspects hade den samma subtila effekt på mig som en hammare i magen, om en hammare i magen vore något positivt. Den blev en film jag rekommenderade för alla, såg om och om igen och utan att tveka placerade på listor över favoritfilmer. Efter att inte ha sett den på ett par år råkade jag befinna mig på en bensinmack där den såldes på DVD tillsammans med en bekant som nämnde att han aldrig sett den, så jag köpte den omedelbart så att vi vid tillfälle skulle kunna se den. Jag såg den kort därefter ensam och den var fortfarande lika bra som jag mindes.

Så döm om min förvåning när jag såg den igen, för kanske trettionde gången i mitt liv, och insåg att den faktiskt inte var bra. Intrigens skenbara komplexitet och det fascinerande mysteriet är bara illusioner. Historien leder ingenstans utom till besvikelse och tomhet, och i slutändan är filmen slöseri med tid.

Men den är ett magnifikt och väl genomfört slöseri med tid, vilket väl är orsaken till att den lurade inte bara mig utan så många andra också.

En nattlig massaker i Los Angeles hamn har efterlämnat två överlevande: en kriminell och svårt brännskadad ungrare samt bedragaren "Verbal" Kint (Kevin Spacey), som lyckats få åtalsimmunitet för det han själv gjorde under natten. Han dras ändå, mot sina protester, in till förhör med tullagenten Dave Kujan (Chazz Palminteri) och ur hans mun får vi höra bakgrundshistorien.

En lastbil har kapats och fem kriminellt belastade män grips misstänkta för brottet: Kint, expolisen Dean Keaton (Gabriel Byrne), kollegorna Fenster (Benicio del Toro) och McManus (Stephen Baldwin) samt Todd Hockney (Kevin Pollak). De ställs upp på rad för vittnesidentifiering och redan här är det uppenbart att något är skumt. Man ställer inte upp fem misstänkta som inte liknar varandra ett dugg; man ställer upp en misstänkt och några oskyldiga som liknar honom. När identifieringen är över hamnar de alla i samma cell, vilket även det måste vara ett brott mot praxis.

I cellen har de tillfälle att prata med varandra och de börjar trots flera interna antipatier planera brott tillsammans. När de säljer bytet från första stöten till en hälare (Peter Greene) ger denne dem ett nytt uppdrag som dock visar sig illa förberett. Hälaren förklarar att tipset kom från en advokat som heter Kobayashi men talar brittisk engelska och ser ut som Pete Postlethwaite. Han, i sin tur, arbetar för den legendariske, eventuellt helt mytologiske, Keyser Söze. Söze har ett jobb till de fem, och han accepterar inte ett nej.

När jag här försöker sammanfatta handlingen inser jag vad det är hos The Usual Suspects som snärjer tittaren. Intrigen är komplex, den känns intelligent, den besvarar frågor på vägen men ställer hela tiden nya för att hålla tittaren intresserad. Genom hoppen fram och tillbaka mellan bakgrundshistorien och Kujans och Kints mentala duell i förhörsrummet håller filmen sitt tempo och varje berättelse har sin egen charm. Kombinera det med skådespelarlistans gigantiska samling talang så är det inte svårt att förstå varför The Usual Suspects så ofta hyllas.

Det är den mest berömda scenen - den sista - som sviker filmen. Ja den är effektiv, ja den är ikonisk, ja den var en hammare i magen första gången jag såg den. Men den innebär att jag just slösat bort en timme och fyrtiofem minuter av mitt liv, och detta utan att med hjälp av ledtrådar lösa mysteriet själv.

Under de här omständigheterna är det nästan omöjligt att sätta betyg på The Usual Suspects. Den är trots allt fantastiskt välgjord och välspelad, och den gav mig ju 30+ väldigt njutbara filmupplevelser. Samtidigt var det en besvikelse att förlora en stjärna på min personliga filmhimmel och filmen är en enda lång story utan poäng. Det får bli en trea. Se den gärna, men genomskåda den helst.

21/6: The Reaping (2007)

Hard-Boiled (1992) - 4/6

John Woos filmer är främst kända för en sak: att göra av med mer ammunition än en medelstor sportskytteklubb kan ta sig igenom på ett år. Hongkongregissören Woo gillar sina eldstrider. Han gillar även explosioner, eld och blod som sprutar och skvätter i enorma mängder och under högt tryck från varenda hål som uppstår i en människokropp. I en Woo-film blir det många såna hål. Det finns en anledning till att det fanns två atombomber i Broken Arrow; det var givetvis för att Woo skulle kunna spränga en halvvägs igenom filmen utan att den behövde ta slut för det.

Hard-Boiled gör inte fansen besvikna. Den inleds med en våldsam actionscen där polisen "Tequila" Yuen (Chow Yun-Fat som trots sina 37 år ser enormt ung ut) ingriper i en illegal vapenaffär tillsammans med sin kollega Benny (Bowie Lam) som skjuts ner under striden som följer. Yuen bestämmer sig för att hämnas men hans chef envisas med att sätta käppar i hjulet för honom.

Samtidigt får vi stifta bekantskap med Tony (Tony Leung), en gangster och mördare som arbetar för bossen farbror Hoi (Kwan Hoi-Shan) men utsätts för påtryckningar från rivalen Johnny Wong (Anthony Wong) som vill ha över Tony på sin sida. I en brutal scen raderar Wong ut farbror Hois gäng och i resten av filmen är det han som är målet för Yuens vendetta.

Handlingen utspelar sig i avbrotten mellan actionscenerna, men dessa är faktiskt inte instoppade enbart för att fylla utrymmet tills det åter blir dags att spotta kulor. Det finns intressanta karaktärer på båda sidor och ingen är där bara för att fylla ett par skor och vara en arketyp.

Trots allt är det för actionscenernas skull man ser en John Woo-film. De inleds starkt med scenen där Yuens kollega dödas och sen stegras de tills kulmen nås i en ändlös skjutscen på ett sjukhus. Polisen försöker få ut patienter och personal medan gangstrarna vill ha dem som gisslan, och Yuen försöker lösa det hela genom att tillsammans med en allierad ta sig fram så tyst som möjligt genom sjukhusets korridorer och döda alla de stöter på. Givetvis placeras stora mängder sprängämnen också ut och de flesta av dem får explodera. Woo måste ha sina explosioner.

Tyvärr blir man lite avtrubbad. Actionscenerna är innovativa och spännande, men det finns en gräns för hur mycket man kan ta in innan sinnena börjar sortera. Varje kula betyder mindre än den föregående. När vi redan sett gangsters meja ner flyende oskyldiga med automateld är det svårt att gripa oss hårdare igen. Ändå lyckas Woo pressa gränserna när Yuen tvingas försvara sig med ett spädbarn i famnen.

Hard-Boiled är en actionfest som dessutom lyckas hitta en gnutta känslighet och moralisk tvetydighet. Den har sina goda människor och sina onda människor men så gott som alla hinner ge intryck av att befinna sig nånstans mittemellan. Den gör av med oändliga mängder ammunition, sprängämnen och pyroteknik och till och med en härdad actionknarkare borde hitta något i den som får honom att rycka till. Den är väl värd att lägga två timmar på, om inte annat så för att jämföra med Woos senare verk och se vad som händer när en filmskapare som han åker till Hollywood.

20/6: Hell Comes to Frogtown (1987)

Saving Private Ryan (1998) - 2/6

Vissa filmer får nästan omedelbart ett okränkbart rykte och sedan är det svårt att ändra den allmänna uppfattningen om dem. När Saving Private Ryan släpptes på bio spreds vilda historier om krigsveteraner som bröt ihop i tårar när de såg Dagen D-scenerna. Realismen och brutaliteten gjorde att scenerna hyllades som den bästa avbildningen av krig som fångats på film.

Den delen av Saving Private Ryan är också fantastisk. Vi följer med de amerikanska soldaterna när de lämnar sina båtar och rusar upp på stranden, rakt in bland flygande kulor och briserande minor. Tyskarna sitter bakom skydd med kulsprutor och elden regnar ner över amerikanerna som desperat försöker bygga sig ett brohuvud.

Blodet skvätter. Lemmar slits av. Människor slaktas och förvandlas till blöt, blodig sand framför våra ögon. Steven Spielberg skonar oss inte; han visar oss allt i plågsam detalj. Kamerorna befinner sig så nära intill soldaterna att vi känner doften av deras rädsla. Om det finns en film som kan förmedla upplevelsen av att vara i krig så är det denna.

Men när den första halvtimmen har tagit slut och filmens egentliga handling tar vid, stannar det omedelbart av. Kapten John H. Miller (Tom Hanks) leder ett improviserat förband (inklusive en malplacerat vacker skådespelarprestation från Barry Pepper som djupt kristen krypskytt) för att hitta menige Ryan (Matt Damon), vars stackars mor förlorat tre av fyra söner och därför ska slippa förlora den fjärde också.

Varför basera handlingen på en vida spridd myt? Hur kan det mest effektiva sättet att få ut Ryan vara att skicka sju soldater till att marschera tvärsöver krigets Frankrike? Är det tänkt att vi ska se slutet som gott trots det blodiga resultatet? Och varför göra en nästan tre timmar lång film när större delen av den utgörs av kortare stycken som knappt för handlingen framåt?

Spielberg har säkert länge känt att han är skyldig världen något. I sina äventyrsfilmer har han dragit nytta av krig och nazism och med filmer som Schindler's List och Saving Private Ryan betalar han tillbaka. Schindler's List var också överskattad men gav oss i alla fall ett känsligt porträtt av trettio- och fyrtiotalets plågade Europa. Saving Private Ryan inleds som den ultimata krigsfilmen men degenererar snabbt till en grå gröt. Barry Pepper förblir dock fängslande hela vägen till slutet.

19/6: The Ipcress File (1965)

Caligula (1979) - 2/6

På sin tid var Caligula ett fenomen i klass med The Human Centipede fast betydligt mer mainstream. På den tiden kunde man inte knarka information på internet; om man ville veta vad som låg bakom alla de bisarra historierna måste man masa sig till bion och titta själv. Och det gjorde folk. De ställde sig i långa köer som ringlade sig runt kvarteren för att se en över två timmar lång film om romarriket. Det var inte för den historiska korrekthetens skull.

Skådespelarlistan skäms inte för sig: Malcolm McDowell, John Gielgud, Helen Mirren. Det ser inte ut som en osedvanligt vidrig porrfilm och åtminstone McDowell hävdade i efterhand att han inte förstått att det var det han deltog i, utan porrscenerna lades till i efterhand. Det kanske är sant för de grövsta av dem, men McDowell delar fullt tillräckligt många filmrutor med nakenhet för att han måste ha förstått att det inte var en presbyteriansk predikan han höll på att spela in.

Handlingen rör den berömt galne kejsar Caligulas liv från ungdom till död. Även i verkligheten verkar han ha hunnit med en hel del, men inte i närheten av så mycket som i filmen. Syskonincest, våldtäkt, mord, djursex, antydd pedofili, tortyr, total galenskap och den mest fantastiska anklagelsen av alla: att han skulle ha förvandlat sitt palats till en bordell där senatorernas hustrur sålde sex i en jättelik orgie.

Det är inte ont om äckliga sekvenser och det finns ingen anledning att gå in på dem i närmare detalj, men jag kan inte låta bli att nämna scenen då Caligula beordrar att en mans penis snörs av så att han inte kan urinera och att han sen tvingas dricka vin tills... hur som helst. Det är klart McDowell trodde att han befann sig i ett verk av mycket hög klass.

Trots allt detta, trots porr och våld och elände och de allra lägsta mänskliga drifterna, trots teknisk tafflighet, trots skådespelare som är duktiga i alla andra filmer men här verkar vara sömngångare så är Caligula inte det outspädda stycke skit den anklagats för att vara. Den höll min uppmärksamhet och inte bara genom att vara vidrig. Det finns mer där än fascination för det låga och mörka. Samma drifter som gör att man läser om Auschwitz och Fritzls källare gör att man börjar titta på Caligula, men det är något annat som gör att man fortsätter.

Jag önskar att jag visste vad det är.

18/6: The Court Jester (1956)

X-Men: First Class (2011) - 6/6

Jag tyckte mycket om alla tre X-Men-filmerna och måste nog snart skriva en recension av den tredje bara för att förklara varför den är den bästa filmen i serien och att missuppfattningen att den är dålig bara är en missuppfattning. Till och med X-Men Origins: Wolverine var underhållande även om den inte alls kom upp i samma klass, och om inte annat så hade den ett fantastiskt intro.

Jag hade därför höga förhoppningar på prequelen X-Men: First Class som berättar historien om hjältechefen Professor X (Patrick Stewart i originalfilmserien) och skurkchefen Magneto (Ian McKellen i originalfilmserien) när de var unga och vänner, innan deras motsättningar gjorde dem till fiender. Det är en vansinnigt rik källa att ösa ur och det kunde bli hur bra som helst, men naturligtvis kunde det bli precis hur dåligt som helst också. Mina förväntningar ökade dock lite när jag fick veta att den unge professorn skulle spelas av James McAvoy som i Last King of Scotland och Atonement hade fastnat i minnet.

Mina förhoppningar infriades från de allra första ögonblicken. Först får vi se en scen från den första X-Men-filmen, där den judiske pojken Erik Lensherr skiljs från sina föräldrar i fyrtiotalets nazityska rike. I förtvivlan använder han sina spirande mutantkrafter till att böja metallporten som spärrar hans väg, och på så vis blir han uppmärksammad av nazistofficeren Klaus Schmidt som är intresserad av mutanter.

Samtidigt får vi se Charles Xavier, den blivande professor X, stöta på en jämnårig tjuvaktig flicka i sin rika familjs kök. Han kan redan läsa hennes tankar och berättar för henne att hon inte är ensam; han är också mutant. Hon visar sin riktiga blåskinnade, gulögda, rödhåriga form som vi känner igen som Mystique. De blir vänner och förtrogna.

När de är vuxna spelas de av ovan nämnde James McAvoy och Jennifer Lawrence och får kontakt med CIA som har upptäckt att mutanter konspirerar mot USA. Samtidigt spelas Erik Lensherr av Michael Fassbender (den brittiske fallskärmshoppande agenten i Inglourious Basterds och lika bra i Fish Tank) och jagar Schmidt som plågade honom som ung. Xavier och Lensherr stöter på varandra, börjar samarbeta, och blir vänner.

De letar upp unga mutanter som de rekryterar till proto-X-Men och tränar så gott de kan. Några av filmens bästa scener visar hur Professor X med betryggande röst hjälper mutanterna att behärska sina krafter samtidigt som vi i publiken tydligt märker att han är nästan lika vilsen själv.

Lensherr och Xavier är överens om mycket men inte allt. De glider längre och längre ifrån varandra på den väg som leder till att de blir sina framtida jag, den cyniske Magneto som inte tror på att människor och mutanter kan leva tillsammans i samförstånd och den idealistiske Professor X som vägrar släppa drömmen om en fredlig värld fast han om och om igen blir besviken.

X-Men: First Class är först och främst en högklassigt underhållande och välgjord film. Jag tillbringade inledningsscenerna med att i huvudet upprepa meningen "det här är riktigt riktigt bra" och det slutade jag aldrig med. Liksom de tidigare X-Men-filmerna med rutinerade proffs som Patrick Stewart och Ian McKellen är även denna fylld med tonsäkra prestationer levererade av skådespelare som inte sätter en enda fot fel. Effekterna märks inte som effekter, de är bara en del av världen vi ser, referenserna till serietidningsmytologin är roliga för dem som märker dem och inte störande för dem som inte gör det, och karaktärsutvecklingen fängslar. Actionscenerna är hänryckande och spännande.

Men det är inte det som är det intressanta. Det är egentligen inte något särskilt att se en människa som kan byta utseende eller flyga; det fascinerande är hur det känns att ha de här krafterna, hur det påverkar ens liv. Skulle en hamnskiftare som Mystique välja en vacker form och ha den alltid, eller skulle hon byta fram och tillbaka? Vilka är rädda för att bli avslöjade och vilka är stolta mutanter? Det är lätt att säga det senare om man ser ut som James McAvoy, men inte om man har blå fjällig hud och omänskliga ögon.

X-Men: First Class går igenom detta och injicerar en rejäl dos mänsklighet. När de unga mutanterna, ungdomar som hela sina liv haft en enorm hemlighet och nu äntligen är tillsammans med andra som förstår, lämnas ensamma reagerar de precis som ungdomar skulle ha gjort under sådana omständigheter: röjarfest med kraftdemonstrationer.

Darwin (Edi Gathegi), vars kropp automatiskt anpassar sig för att hålla honom vid liv, låter de andra slå honom med tillhyggen för hans hud förvandlas till pansar. Havok (Lucas Till) släpper lös de krafter han alltid pressat djupt inom sig och spränger en staty. Angel Salvadore (Zoë Kravitz) visar insektsvingarna hon tvingats dölja och flyger för sina vänner. De är inga platta seriefigurer. De är människor under unika omständigheter. Samtidigt finns det mycket mer att göra med detta. Jag vet fortfarande inte hur det är att vara Charles Xavier, en man som man inte kan ljuga för, som aldrig kan överraskas, som vet vad som rör sig i hans medmänniskors inre.

Det finns en ordentligt ond skurk i X-Men: First Class, men till och med hans handlingar svävar i närheten av förståelighet, och ingen i publiken kan påstå att hen inte känner åtminstone lite förståelse för Magnetos slutliga vägval. Världen har gett honom tillräckligt med anledningar att vända sig mot mänskligheten.

X-Men: First Class är en serietidningsfilm som försöker ta sig utanför den genren och lyckas åtminstone delvis. Flera ögonblick fick mig att stelna till när jag plötsligt förstod vad det var jag såg och de slutliga vändningarna är som bäst bitterljuva. Om du gillade något alls i de första X-Men-filmerna och har minsta nyfikenhet på karaktärerna så kan jag inget annat än rekommendera X-Men: First Class.

17/6: Freejack (1992). Jag skulle egentligen skriva om The Court Jester i dag men så gick jag på bio och det ena ledde till det andra. The Court Jester följer vid tillfälle.

Full Metal Jacket (1987) - 3/6

Full Metal Jacket är uppenbarligen en film i två delar. I den första delen kommer de unga rekryterna till Parris Island där de tränas hårt och brutalt till att bli marinsoldater. I den andra delen kommer de till Vietnam och upplever kriget. Att filmen egentligen är tänkt att bestå av tre delar där de två sista utspelar sig i Vietnam märks bara om man läser boken eller läser Stanley Kubricks egna åsikter i frågan. Han la in scener med prostituerade för att visa övergången från en del till en annan, men jag tror inte det finns en enda biotittare som förstod det på egen hand. Jag tänker därför behandla filmen som om den har de två delar som alla tror att den har.

Den första delen är fantastisk. Färskingar anländer till amerikanska marinkårens träningsläger på Parris Island. Bland dem återfinns "Joker" (Matthew Modine) och den överviktige Leonard "Gomer Pyle" Lawrence (Vincent D'Onofrio som inför sin roll slog filmkonstens viktuppgångsrekord). De tas emot av sergeant Hartman (R. Lee Ermey) som genast börjar hamra dem till soldater.

Ermey förtjänar varenda en av de artiklar som skrivits om honom. Innan skådespelarkarriären (som trots några tidiga småroller i praktiken påbörjades med Full Metal Jacket) var han dekorerad marinsoldat. Han kom till Kubricks film som rådgivare men gavs snabbt rollen när det visade sig att han förmodligen inte kunde lära någon annan att göra den lika bra. Det sägs att han i femton minuter skrek förolämpningar utan att upprepa sig, staka sig, rycka till eller ducka trots att han samtidigt bombarderades med tennisbollar och apelsiner. Det låter som en typisk överdriven hype-historia, men se första delen av Full Metal Jacket och säg sen att du inte tror på den.

Hartman är hård, brutal och skoningslös, men han är inte korkad och han är inte ond. Han tror på det han gör, han tror att han hjälper de här unga männen och sitt älskade land. Det kanske han gör också, men menige Lawrence tål inte behandlingen och det kan bara sluta med tragedi.

Träningsdelen av Full Metal Jacket tar med oss till ett halvfrivilligt helvete och sätter oss i rekryternas kläder. De är unga och osäkra och nu måste de plötsligt bli män. Antingen klarar man det eller så knäcks man, på ett eller annat sätt. Samspelet mellan Modine, D'Onofrio och Ermey flyter underbart under perfektionisten Kubricks överinseende.

Under den andra delen är varken D'Onofrio eller Ermey med. Nu är vi i Vietnam och "Joker" har blivit krigsjournalist. Han följer med stridande förband och får se blod, död och lidande på nära håll. Det är otäckt, det är smärtsamt, det är påträngande, men efter den briljanta första delen är det antiklimaktiskt. Filmens bästa ögonblick har kommit och gått och Vietnamkriget känns som ett efterspel, där ingenting sägs som inte har sagts i första delen.

Den andra delen är inte tråkig eller meningslös, men den lever inte upp till den förstas löften. För sig hade den säkert kunnat bli en bra film men nu känns den som en svans till den första. Jag ser gärna om träningsdelen om och om igen, men krigsdelen kan jag ha eller mista.

16/6: The Graduate (1967)

Star Wars Episode II: Attack of the Clones (2002) - 2/6

Jag föddes samma år som den första Star Wars-filmen kom ut. Jag växte upp mitt i den kulturcyklon som serien släppte lös och sög i mig alltihop med förtjusning. När jag till slut fick se den första filmen - den gick på TV och jag hade säkert tjatat mig till att få vara uppe - visste jag redan namnen på alla karaktärerna, hade lekt med plastfigurer stöpta i deras avbild och det jag inte visste om handlingen förstod jag förmodligen inte av att se filmen heller. I korthet har jag varit Star Wars-nörd så länge jag kan minnas. Jag kommer aldrig att recensera någon av de första tre filmerna för det är helt omöjligt för mig att se rationellt på dem. Jag skulle reflexmässigt ge dem femmor på ren barnslig berusningsnostalgi.

När den andra trilogin skulle komma inväntade jag den med försiktig optimism. Då hade jag hunnit fylla tjugo och insett att mina känslor för originaltrilogin till stor del berodde på barndomsmagi och att de faktiskt inte var de bästa filmer som någonsin gjorts, oavsett vad mitt hjärta hade att säga om saken. Nu skulle jag äntligen få se nya Star Wars-filmer. Jag måste vara beredd på att bli besviken. De kunde omöjligt leva upp till originalfilmerna.

Det gjorde de förstås inte heller och jag vet ingen som tycker det. Däremot blev jag positivt överraskad av den första, The Phantom Menace. Visst, CGI:n såg inte alls Star Wars-ig ut. Visst, storyn hade ändrats på märkliga sätt som förändrade innebörden i repliker i originaltrilogin. Visst undrade jag vad Qui-Gon Jinn hade i filmen att göra, hur bra Liam Neeson än var. Men jag gick inte besviken därifrån. Det man flummigt kan kalla för Star Wars själ, hjärta och känsla hade faktiskt överlevt.

Den tredje filmen, Revenge of the Sith, är på sätt och vis ett misslyckande då den kunde ha blivit så otroligt mycket bättre och var så nära att vara fantastisk men hölls tillbaka av ett fegt manus. Samtidigt är den bäst av de tre nya filmerna och det första jag gjorde när jag kom hem från bion var att se den första Star Wars-filmen medan Revenge of the Sith fortfarande var färsk i huvudet. Det måste vara ett gott betyg.

Så jag är helt enkelt skamlöst förälskad i Star Wars, oavsett vad som har hänt med George Lucas på sista tiden. Därför kan det vara intressant att titta på den enda av de sex filmerna som jag verkligen inte tycker om: Attack of the Clones. Vad är det som går så fel i den här filmen?

Först och främst ligger problemet i att manuset är så träigt och torrt. I Star Wars är man kvick i tal och tanke. Prinsessan Leia förolämpar både skurkarna som håller henne fången och hjältarna som kommer för att rädda henne. Darth Vader andas ut sina hotfulla repliker. Obi-Wan Kenobi packar tusen år av visdom i varenda ord. Till och med i The Phantom Menace fungerade det; trots en handling som parodierades som byråkratisk kommittédiskussion var snacket nästan lika rappt som förr.

I Attack of the Clones utgörs replikerna av informationsdumpningar, torra förhör och ett och annat misslyckat försök till att provocera fram känslor. Star Wars har aldrig varit poesi - Harrison Ford ska vid ett tillfälle ha sagt till Lucas att "George, you can write this shit, but you can't say it" - men det har alltid varit underhållande. Här följer vi handlingen genom att karaktärerna informerar oss om vad handlingen är.

Det är särskilt tydligt i kärleksscenerna mellan Anakin (Hayden Christensen) och Padmé (Natalie Portman). Portman har många gånger visat att hon kan agera och Christensen skulle säkert kunna klara sig bra han också, men de måste få något att jobba med. Ingen förälskad yngling har någonsin fått hångla genom att gnälla över sanden på hans hemplanet. Till och med de ordlösa sekvenserna är plågsamma snarare än lekfulla och romantiska.

George Lucas har helt enkelt ingen aning om hur man skriver en kärleksscen. I den första trilogin lyckades han genom att låta Han Solo (Harrison Ford) och Leia (Carrie Fisher) säga mer med ögon och uttryck än med ord. Här försökte han med orden och det gick som det gick.

Miljöerna och de fantastiska omöjliga varelserna har alltid varit en stor del av Star Wars. Även om CGI:n förstörde lite av magin i The Phantom Menace så var visionerna i alla fall storslagna, innovativa och imponerande. Inget i Attack of the Clones fastnar i minnet. Det finns en arena, och en planet där de tillverkar kloner, och en flygande lönnmördarrobot, men inget i närheten av Mos Eisley från A New Hope, Cloud City från The Empire Strikes Back eller i princip hela Return of the Jedi.

Det värsta av alltihop är ändå försöken till humor. Star Wars har som sagt aldrig varit poesi; det har aldrig varit stor komik heller, men tittaren har alltid funnit tillfälle att skratta eller åtminstone småle. Jag har suttit i en biosalong med ett par hundra andra fans som också hade sett filmen sjuttio gånger innan och vi skrattade på samma ställe allihop. I Attack of the Clones består humorn av extremt dåliga ordvitsar levererade av en gyllene robot som tydligen inte har något bättre för sig än att av misstag spotta ut repliker som inte är roliga.

Det enda jag egentligen vill minnas av Attack of the Clones är Yodas stridsscen. En sjuttio centimeter hög varelse slåss med ljussabel mot den nästan två meter långe Dooku (Christopher Lee). Det här är en scen som inte hade kunnat göras före CGI:n och den delade fansen i två läger. Jag tillhör lägret som älskade scenen. Det är precis så en pytteliten Jedimästare skulle slåss när han blev tvungen.

Bortsett från det kan jag bara rekommendera Attack of the Clones för att resten av hexalogin är något man bör ha sett, om inte annat för att förstå alla kulturella referenser till en nästan trettiofem år gammal film som aldrig verkar dö.

15/6: D.E.B.S. (2004)

Solomon Kane (2009) - 5/6

Solomon Kane är en av de mindre kända skapelserna från pennan som gav oss den klassiske fantasybarbaren i Conan, Robert E Howards. Hans Kane är en tungt beväpnad 1600-talspuritan som strövar runt och bekämpar ondskan i en halvmytologisk version av vår egen värld.

I filmen är Kane (James Purefoy) en blodtörstig och samvetslös pirat, krigsveteran, bandit och mördare som får veta att hans själ är prisgiven åt djävulen. Då lägger han ner vapnen, tar avstånd från våld och slår sig ner i ett kloster. Helst hade han nog stannat där för alltid och försökt nå frälsning på samma sätt som munkarna, men Gud har andra planer och Kane får ge sig av på vandring. Han stöter på en familj pilgrimer på väg till den nya världen och blir i en förvånansvärt känslig scen tvungen att bryta sitt fredslöfte. Jag måste erkänna att det krävs mer än av de flesta edsvurna filmpacifister innan han ger efter.

Landet hemsöks av en ond trollkarl vid namn Malachi, hans maskerade förkämpe och hans svartögda slavkrigare. Kane bekämpar honom samtidigt som han både bokstavligt och bildligt hemsöks av sina egna synder.

Det var inte svårt för den här historien att charma mig. Jag har en förkärlek för omvända syndare som försöker sona sina brott, särskilt om de som Solomon Kane visar att de fortfarande tycker om de synder de brukade begå. "I was never more at home than I was at battle", säger Solomon Kane till pilgrimerna. "Killing came easily to me."

Jag fastnade också för dess halvhistoriska halvfantasy-värld där det finns kristna präster och munkar och pilgrimer men också djävlar och ond trolldom. Formellt lever Solomon Kane i 1600-talets England men det liknar ingen version av England vi sett i historieböckerna.

James Purefoy gör något fint av rollen som Kane. Han tyngs av sina minnen och ansiktet växlar mellan uttryckslöshet och barskhet, vilket bara gör de få, korta stunderna av lättsinne mer betydelsefulla. Han får god uppbackning från Pete Postlethwaite och Max von Sydow, skådespelare som kan uttala de löjligaste repliker som om de vore det gruvligaste allvar.

Dessutom har Solomon Kane ovanligt tilltalande actionscener för att vara en så ny film; den rådande trenden är att det ska vara helt omöjligt att följa vad som händer så fort karaktärerna drar svärd. Här finns inga hastiga tidsskiftningar och inga nanosekundsklipp. Vi ser vem som slåss med vem och vad de gör, fast de rör sig i en dunkel och regnig värld som skänker atmosfär till filmen.

Solomon Kane ska vara första delen i en trilogi, och om de har idéer nog för att räcka till ytterligare två filmer ser jag fram emot att se dem.

14/6: The Usual Suspects (1995)

Where the Wild Things Are (2009) - 1/6

Att göra långfilm av Maurice Sendaks barnboksklassiker Where the Wild Things Are förefaller vid första ögonkastet vara en omöjlig uppgift. Boken innehåller knappt någon text och handlingen, hur vacker den än må vara, verkar helt enkelt inte kunna fylla en hel films längd. Men det finns gott om litterära verk som påståtts vara ofilmbara och ändå högst framgångsrikt filmats. Det var många som inte trodde att Lord of the Rings skulle bli nåt att ha på vita duken.

Efter att ha sett Spike Jonzes filmversion av Where the Wild Things Are är jag dock böjd att hålla fast vid min första uppfattning. Boken berättade en mycket enkel historia om en arg pojke som flyr in i en fantasivärld där han är kung över besynnerliga halvdjuriska varelser, men snart saknar han sin familj och kommer tillbaka till verkligheten där så kort tid har förflutit att middagen fortfarande är varm. För att göra något längre av detta var Jonze tvungen att stoppa in en massa utfyllnad, och det märks.

Pojken, Max, spelas av Max Records och är en typisk fantasifull, kreativ unge av det slag som aldrig har det lätt på film (Min granne Totoro är ett av få lysande undantag). Han känner sig förtryckt och kvävd av sin mor (Catherine Keener), sin syster (Pepita Emmerichs) och en orättvis omvärld. Under ett vredesutbrott biter han sin mor, rymmer hemifrån och hittar en liten båt som han seglar tvärsöver havet, till vildingarnas land.

Max första stund hos vildingarna utgör filmens bästa scener. Till att börja med är vildingarna själva underbara skapelser. Medan jag såg filmen kunde jag omöjligt avgöra om de var CGI eller gammaldags skådespelare i kostymer; när jag kollade upp det efteråt visade det sig att de var en blandning.

Men framför allt är vildingarnas värld fascinerande på så vis att den drivs av barnlekslögner. "Min bil är snabbare än din!" "Men min är snabbast!" "Men min är snabbare än snabbast och det är det snabbaste som finns i hela världen och ingenting kan någonsin vara snabbare, gånger en miljon!" Hos vildingarna är det inte bara tomt prat utan energin som får världen att snurra. Max blir kung eftersom han säger att han är kung. Hans historier och påhitt sväljs hela av vildingarna. Han ger sin första order: en vild fest.

Efter festen börjar filmen flagna. Det finns inte mer material att ta från boken, och de två manusförfattarna Jonze och Dave Eggers kämpar för att hitta något att stoppa in. Då behöver man konflikt, och därför gör de vildingarna till sura och dystra typer, och deras land till ett ställe där allting går fel och blir besvärligt. Ganska snart undrar tittaren varför Max skulle stanna där; kan det rimligen vara bättre än att vara hemma?

Det är inte hemlängtan eller kärlek som får Max att ge upp sin kungatron, det är den betydligt mörkare insikten att han är en dålig kung som gör livet sämre för vildingarna. Och när han kommer hem är det inte som i boken att han knappt varit borta, utan modern har saknat honom och oroat sig sönder och samman. Betyder det att det hela inte var en fantasi utan på riktigt? Om inte, var har Max varit?

Inuti Where the Wild Things Are finns en kortfilm som hade varit underbar. Beslutet att dra ut den till långfilmslängd med hjälp av dyster, handlingsfattig utfyllnad är det som förstör filmen, tillsammans med svårförklarliga avvikelser från boken. Vissa historier ska kanske inte filmas.

13/6: Hard-Boiled (1992)

Feature: Ellen Page

Man lever ju inte av recensioner allena så här kommer filmbloggens första featureartikel. Dess ämne är den intressantaste unga skådespelerskan som verkar i dag och därtill, om det finns en god Gud, min framtida hustru: Ellen Page. Alla känner henne som Juno i Juno men det var en fantastisk roll i en underbar film och hon löpte risken att bli ett one-hit-wonder. I stället har hon visat att hon är en blivande legend.

Här följer de filmer med Ellen Page som jag sett, i den ordning jag såg dem.

X-Men: The Last Stand: Här hade jag ingen aning om vem Ellen Page var och den här rollen la jag inte på minnet. Det finns helt enkelt inte så mycket man kan göra med en liten roll som har ont om repliker och mest pysslar med att gå genom väggar. När jag senare fick upp ögonen för henne såg jag om den här filmen (vilket jag visserligen hade gjort ändå; den är gravt underskattad och förmodligen den bästa X-Men-filmen) och visst fanns hennes charm och känslighet även här, under de korta stunder man fick se henne.

An American Crime: Efter den här filmen sa Ellen Page att det inte var svårt att bli torterad på film; det var mycket svårare att spela ärlig och genuin. Då kan det inte ha varit vidare svårt att spela Sylvia Likens, en sextonåring som 1965 torterades ihjäl av kvinnan som skulle ta hand om henne. Hon går igenom en oändlig mängd elände i An American Crime och slutar aldrig försvara sin lillasyster, något som lätt kunde ha tappat trovärdighet. Ellen Page får det att fungera genom att antyda en svårt plågad kärna av ljus. När hon till slut blir knäckt kan vi se det i det minsta av minspel.

Juno: Det var här som jag och resten av världen insåg vem Ellen Page var. Jag borde verkligen skriva en recension av Juno, så jag nöjer mig med att säga att detta mycket väl kunde ha varit en ljuvlig film oavsett vem som spelat huvudrollen, men med Ellen Page på den positionen blev den ett fenomen. Hon uttalar de gravt onaturliga replikerna som om hon föddes med dem i munnen. Hon fick mig att vilja hänga med Juno. Hon står inte för allt det originella och fina med Juno, men hon för upp det till en helt ny nivå. Juno är en karaktär olik allt annat vi sett och Ellen Page fattade henne från början, och gjorde henne till sin.

The Tracey Fragments: Efter Juno började jag leta Ellen Page-filmer och det här var den första. Hon spelar Tracey som i början av filmen ligger på en buss, naken förutom ett duschdraperi, och med högst fragmentariska minnen av hur hon hamnade där. Det enda hon vet är att hon måste hitta sin försvunne lillebror. The Tracey Fragments är lite av en mindfuckfilm; det finns flera versioner av sanningen och Tracey själv är nästan tom, inte mycket till hjälp. Rollen kräver att Ellen Page rör sig från en nästan katatonisk stillhet till vilda fantasier och tillbaka igen. Tracey är en utsatt ung kvinna, bräcklig och sårad, angripen från alla håll och blank förvirring lyser om henne.

Hard Candy: Detta är Ellen Pages hittills bästa roll och över huvud taget en av de bästa roller som spelats de senaste tio åren. Jag såg filmen med högst knapphändig information om handlingen och det är inte en upplevelse jag vill ta ifrån någon, så om du inte sett Hard Candy: se den. Om du inte vet något om den, vårda din okunskap och se den utan att ta reda på något. Faktum är att det är en officiell filmbloggshemuppgift: se Hard Candy så att jag kan skriva en analys av den utan att sabba den för någon. Allvar. Se den. I går.

Inception: På något sätt lyckades jag missa den här filmen tills affischerna redan utbasunerade dess biopremiär. Rollistan innehöll bara intressanta namn och se på fan om inte Ellen Page var ett av dem. Givetvis rusade jag till bion. Hennes roll är inte jättestor men viktig för handlingen och hon bidrar med ett insiktsfullt porträtt av Ariadne, som av Leonardo DiCaprios karaktär blir guidad in i en helt ny värld som hon kan omskapa med hjärnan. Ariadne är konstnär som får leva konstnärens ultimata dröm och det Ellen Page visar är hennes gränslösa, barnsliga fascination och förtjusning med det hon får se. Om det finns någon i DiCaprios crew som har alldeles för roligt med tanke på vad de håller på med så är det Ariadne, och det är nyckeln till Ellen Pages spel.

Peacock: Den här filmen har inte fått i närheten av tillräckligt mycket uppmärksamhet. Dess fokus ligger på John Skillpa (Cillian Murphy) som har multipla personligheter, och vilken roll Ellen Pages unga ensamstående mor Maggie kommer att spela är från början inte uppenbart. Hon vibrerar av kärlek till och omtanke om sin lille son, men det finns något annat där också, en antydan om oro, rädsla, något som inte är som det ska. Hon har en hemlighet och när vi får veta den begriper vi inte hur vi kunde missa den, för den fanns ju där i Ellen Pages ögon och ord.

Whip It: En av Junos stora fördelar var att den var massivt positiv, en riktig feelgoodfilm trots sitt traditionellt dystra ämne tonårsgraviditet. Whip It ligger i samma genre. Om man inte mår bra av att se Whip It finns det tyvärr inget hopp. Det är på många sätt en typisk sportfilm med det modiga underdoglaget som frenetiskt kämpar för att bli tagna på allvar, och med Ellen Page som den nya stjärnan som trots motstånd och motgångar fortsätter med det hon älskar. Klichéartat, visst. Förutsägbart, ja. Men charmigt och roligt och tilltalande och engagerande, och om den inspirerar en enda tonårstjej att göra det hon själv vill så har den gjort mer än de flesta hyllade filmer. Vem skulle inte vilja vara Babe Ruthless?

Smart People: Till och med när Ellen Page spelar en karaktär jag inte borde tycka om får hon mig att tycka om den. Här är hon ett drygt litet miniatyrgeni i en familj smartingar (förutom farbror Chuck, spelad av Thomas Haden Church), övertygad om sin egen förträfflighet och fixerad vid att komma in på ett fint universitet. Vid unga år har hon total koll och är självklart på topp och hon borde irritera livet ur mig, men i stället sitter jag och ler och känner igen mig och märker att Ellen Page, till skillnad från sin karaktär, faktiskt har total koll.

The Stone Angel: Jag skaffade den här filmen för att Ellen Page var med i den men glömde att det var därför jag hade skaffat den, så när hon dök upp en bra bit in var det en ytterst trevlig överraskning. Det är en till av de där ganska små rollerna som hon gör till något fantastiskt genom att komma in och se ut som om hon bara är sig själv. Det finns inte minsta antydan om att Arlene är något annat än hundra procent äkta, och det måste vara en skådespelares främsta mål.

För att parafrasera ett citat från den brittiske sportkommentatorn Sid Waddell: När Alexander den store var 33 grät han salta tårar för att det inte fanns fler världar att erövra. Ellen Page är bara 24.