Planet of the Apes (1968) (SPOILERS) - 2/6

Musikvideon till Prodigys "Smack My Bitch Up" låter oss se en kväll genom huvudpersonens ögon. Det festas, knarkas och slåss, varpå huvudpersonen raggar upp en tjej och drar med henne hem. I videons sista sekunder vänder sig kameran mot spegeln och vi får se att huvudpersonen är en kvinna. En kompis som tyckte att den videon var det mest briljanta som skapats visade den för mig och jag kunde nästan höra hans puls när det kritiska ögonblicket närmade sig och han väntade på min reaktion. Han blev nog rätt besviken när den kunde sammanfattas som "ja, det är klart, den kunde ju inte sluta på något annat sätt, det fattade man ju femton sekunder in".

Jag känner likadant inför slutscenen i Planet of the Apes. Efter att ha tillbringat filmen på en extremt jordliknande planet där det finns apor och människor och alla aporna talar engelska (vilket för övrigt tyder på att språkutveckling inte slog igenom bland våra håriga släktingar) blir Charlton Hestons Taylor chockad och förbannad när han får veta att han befinner sig på Jorden. Det är tydligen tänkt att publiken ska bli lika hisnande överraskad som han, och av allt att döma blev de flesta det också.

Okej, jag förstår varför språk oftast ignoreras i science fiction och fantasy. Jag vet att man måste acceptera vissa förändringar av verkligheten för att en historia ska fungera. Om varenda alien i Star Trek hade ett eget språk skulle serien vara omöjlig, så de talar engelska allihop och vi kommer överens med Gene Roddenberry att vi ignorerar det och han inte gör något dumt av det.

Det gör Planet of the Apes. Här är det en poäng att det är just engelska aporna talar, en gåta som för sin lösning i slutscenen. Kan Taylor verkligen aldrig göra kopplingen och inse att det kanske eventuellt finns något slags samband mellan hans egen planet, där engelska talas, och den här planeten, där engelska talas? Tror han att två planeter hade parallell språkevolution? I verkligheten behöver man en rätt redig hjärna för att ens få kamma en astronauts hår, men i den här världen skickar de vilka jönsar som helst.

Framför allt fanns det aldrig något annat sätt för filmen att sluta. Vad skulle Taylor annars hitta när han på hästrygg ger sig ut i den förbjudna zonen tillsammans med sin stumma flickvän? Vad kan doktor Zaius möjligen ha varnat honom för, om inte detta?

Slutscenen är i alla fall ikonisk och effektiv till och med om man räknat ut hemligheten i förväg. Tyvärr finns inget sådant försvarstal för den andra ansträngda intrigvridningen: Taylors skada i halsen. Den gör - väldigt praktiskt för handlingen - att han inte kan prata, utan att orsaka några andra problem över huvud taget. När skadan släpper, släpper den omedelbart. Inget hostande fram av enskilda stavelser medan halsen läker; nej, det är "take your stinking paws off me, you damn dirty ape" direkt.

Det är synd, det hela. Planet of the Apes är en film som mitt trettonåriga jag hade älskat om inte till och med han hade kunnat genomskåda den. Det finns ett par av uppföljarna som jag tycker om och konceptet som sådant är det inget fel på. Jag kanske borde läsa boken och se om den är mer övertygande.

7/5: Hachiko: A Dog's Story (2009)

The Incredible Shrinking Man (1957) - 6/6

Ibland undrar jag om de som växer upp nu, med all världens CGI som bara blir bättre och bättre, kommer att kunna uppskatta de filmer som en gång i tiden sågs som underverk av specialeffekter. Kommer det att vara ett dugg imponerande när sagovarelser bollar med sina huvuden i Labyrinth eller rymdskepp flyger över snön i The Empire Strikes Back? Spontant tänker jag mig att det inte kommer att vara det. De har redan sett allt, ingenting förundrar dem.

Å andra sidan kan jag fortfarande uppskatta en film som The Incredible Shrinking Man, gjord tjugo år innan jag föddes och på den tiden ett effektmässigt mästerverk. Jag sitter inte och småflinar åt taffligheten, jag sitter och gapar åt det de lyckades göra på en tid när man måste lura kameran, inte bara publiken.

Som i så många av 1950-talets science fiction-filmer är det radioaktivitet som är skurken i denna. Scott Carey (Grant Williams) är på semester med sin fru när han stöter på ett mystiskt moln. Först verkar det inte ha någon effekt, men ganska snart börjar märkliga saker hända. Han tappar sin vigselring, som om hans finger blivit smalare. Hans kläder verkar vara för stora. Det slutgiltiga beviset är när han visar sig vara lika lång som sin fru.

Carey krymper och försöker hitta ett sätt att leva med sitt tillstånd. Till slut bor han i ett dockhus och genom en serie olyckliga händelser hamnar han nere i källaren medan hans fru tror att han dödats av en katt.

Det är nu filmen börjar skina. Den välkända källaren är för den pyttelille Carey ett helvete fullt av faror. Värst av dem är en spindel, normalt sett inte ens ett irritationsmoment men nu ett dödligt, glupskt rovdjur. Carey är dock inte den som lägger sig ner och dör. Han samlar ihop all sin mänskliga uppfinningsrikedom, möter spindeln i tvekamp, och avgår med segern medan den underbara berättarrösten drar paralleller till människans färd från barbari till civilisation.

Det är källarscenerna som gör filmen, både berättartekniskt och effektmässigt. Carey befinner sig bland sådant vi alla känner igen från vår vardag, men för honom får de helt ny betydelse. Han lever en fantasi som jag ofta hade som liten - det välkända förvandlat - och jag kan inte se filmen utan att föreställa mig vilka okända världar som döljer sig i mitt eget vardagsrum.

Jag tror nog att den känslan kommer att finnas kvar även hos CGI-matade filmfans av den nyare generationen. Även om de inte imponeras av effekterna på samma sätt som jag så finns det en djup äkthet hos filmer som The Incredible Shrinking Man. Det är fortfarande värt något.

6/5: Monsieur Verdoux (1947)

Michael Moore Hates America (2004) - 5/6

Jag älskade både Roger & Me och Bowling for Columbine. Jag vet att den senare innehöll en del sanningsförvanskningar och en del rena lögner och det gör naturligtvis att min värdering sjunker en hel del, men de var i alla fall underhållande. Jag skrattade mig igenom Bowling for Columbine.

Sen kom Fahrenheit 9/11, som hade ett viktigare ämne men helt misslyckades på underhållningssidan. Michael Moore försökte fortfarande, men lyckades inte. Capitalism: A Love Story var ännu värre. Han hade helt och hållet förvandlats till en vänstermotsvarighet till soundbitespottarna inom den amerikanska högern. Den lilla substans som fanns där hade försvunnit.

När han i Bowling for Columbine tog skottskadade tonåringar till K-Mart för att lämna tillbaka den där inhandlade ammunitionen som fortfarande satt i deras kroppar var det både roligt och relevant. När han i Capitalism: A Love Story står på Wall Street och ber finansfolk förklara komplexa instrument är det bara pinsamt. Att de inte svarar betyder inte att de inte kan. Om jag utanför jobbet antastades av en man med kamera som krävde att jag berättade hur kreditkort fungerade skulle jag inte heller svara. Det betyder inte att jag inte vet hur kreditkort fungerar.

Redan fem år tidigare vände sig Mike Wilson mot Michael Moore med sin Michael Moore Hates America, en titel vald för att vara provokativ. Han efterliknar medvetet Moores stil. Han drar in kändisar från sin sida av politikens spektrum precis som Moore brukar göra från sin, och han lägger upp sin jakt på Moore precis som Moore la upp sin på Roger Smith i sin första dokumentärfilm.

Det är roligt, det är informativt, och det är förgörande. Wilson visar hur Moore förvanskar fakta, redigerar ihop uttalanden och kommer med ett fåtal direkta lögner, allt för att driva sin tes vare sig den är korrekt eller inte. Han är den yngre Moores motsvarighet, inte den äldres.

Filmens viktigaste scen kommer när Wilson inser att han själv gått över gränsen och varit oärlig. Han funderar på att strunta i att göra färdigt filmen men bestämmer sig för att i stället öppet erkänna vad han har gjort, både för oss och för sina intervjuobjekt. Manipulativt? Kanske. Effektivt? Absolut.

Jag befinner mig politiskt rätt långt ifrån Mike Wilson. Jag föreställer mig att jag skulle ha ett trevligare samtal med Moore än med honom. Men en bra film har han gjort, och det var ett tag sen Moore lyckades med det.

5/5: Zwartboek (2006)

Glen or Glenda (1953) - 1/6

Ed Wood är mest känd som regissör av Plan 9 from Outer Space, ofta kallad världens sämsta film, samt för att ha spelats av Johnny Depp i en utmärkt och underhållande film som visade hur han större delen av sitt liv lyckades undvika insikten att han var urusel på sitt valda hantverk. Jag hoppas att den bilden är sann, för det är så jag vill tänka på honom.

Han hade dock ett liv innan filmen. Bland annat hoppade han fallskärm över Frankrike på Dagen D, och han hävdade ofta att han gjorde det iklädd kvinnounderkläder. Transvestit var han i alla fall och det var aldrig tydligare än i Glen or Glenda.

Det finns en alibihandling. En transvestit har begått självmord och en av poliserna som undersöker fallet kontaktar en psykiater för att ställa frågor om transvestism, som 1953 ännu var något som bara existerade på de bisarra utkanterna. Genast börjar Wood predika. Nej, transvestiter är inte bögar. Nej, transvestiter vill inte bli kvinnor. De är karlakarlar, riktiga män, som bara råkar gilla att bära kvinnokläder. Som Wood själv.

Psykiatern berättar om titelns Glen, som spelas av Wood, och hans flickvän, som spelas av Woods flickvän Dolores Fuller. Med tanke på att de är fullständiga amatörer är det inget gott betyg att de är de bästa skådespelarna i filmen. Resten förefaller ha plockats upp på den lokala busstationen och erbjudits en eftermiddags jobb i utbyte mot lunch, vilket såvitt jag vet mycket väl kan vara fallet.

De är dock inte lika genialiskt usla som berättarrösten. Timothy Farrell har fått uppdraget att tvångsmässigt upprepa Woods transvestitevangelium och det gör han pliktskyldigt och mekaniskt. Transvestiter är inte bögar. Transvestiter vill inte bli kvinnor. Upprepa det tills ingen rimligen kan ha missat det.

Den stora tragedin är ändå stackars Bela Lugosi, som fjärran från sina glansdagar tillbringade sina sista år med att agera för Wood. Vem han egentligen spelar är det ingen som vet och jag misstänker att varken han eller Wood hade en aning. Han kallas the Scientist och hans roll går ut på att sitta i ett mystiskt laboratorium och säga luddiga saker medan han ger intryck av att kontrollera de andra karaktärerna. Han rör fingrarna som en marionettspelare och hojtar "pull the strings!" i sin kantiga dialekt. Då och då får vi se en filmsnutt av en buffelhjord, troligen för att Wood hade en sån sekvens liggande och inte räknade med att hitta ett bättre tillfälle att använda den.

Det är svårt att hata Glen or Glenda precis som det är svårt att hata Wood själv. Man kan aldrig ta ifrån honom att han älskade film, kanske mer än han älskade att bära trosor, och hans filmer är i alla fall dåliga på ett underhållande sätt. Man kan skratta åt dem, även om det är åt deras tråkighet. Glen or Glenda är på sätt och vis i en klass för sig då den knappt är en film utan bara en pamflett som i oändligheten upprepar Woods budskap.

4/5: Heavenly Creatures (1994)

Eastern Promises (2007) - 3/6

Eastern Promises kommer en hårsmån ifrån att vara en helt fantastisk film. Nästan hela sin löptid är den faktiskt underbar. Sen kommer det en enda scen, inte ens särskilt lång, som till synes utan anledning ändrar betydelsen hos allt vi dittills sett. När scenen är över nämns dess innehåll aldrig mer. Om den scenen hade klippts bort hade resten av filmen överlevt oskadd, och jag hade älskat den. Nu sitter scenen där som ett missljud mitt i en symfoni.

Berättelsen, så som den förefaller vara och borde ha varit: Anna Ivananova (Naomi Watts) är en barnmorska som just förlöst en rysk fjortonåring. Den nyblivna tonårsmodern dör och den enda ledtråden Ivananova har är en dagbok skriven på ryska och ett visitkort från en restaurang som visar sig ägas av den obehaglige Semjon (Armin Mueller-Stahl), en högt uppsatt man i ryska maffian.

Genom Semjon träffar Ivananova hans son (Vincent Cassel) som är far till det moderlösa barnet och Nikolaj Lusjin (Viggo Mortensen), som arbetar sig upp i den brottsliga hierarkin genom att ta på sig jobbet att se till att döda kroppar försvinner.

Semjons son klantar sig gång på gång och Lusjin räddar honom vilket imponerar på Semjon. På så sätt stiger Lusjin i graderna, men Ivananova finns hela tiden i bakgrunden och på något sätt kommer hon åt den hårde Lusjin. Kan det vara så att det finns en liten mjuk kärna kvar i denne brutale man? Det verkar i alla fall så när han med halvt dold ömhet råder Ivananova att försvinna. Stanna inte kvar i närheten av de här människorna.

Viggo Mortensen gör sin kanske näst bästa roll (den bästa förblir huvudrollen i A History of Violence) vilket i hans fall är ett högt betyg, och Naomi Watts är utmärkt som kvinna med ett uppdrag som hon känner en plikt att fullgöra även om det är farligt och leder henne in i trakter som hon vet väldigt lite om och inte vill beblanda sig med. Regin är felfri, replikerna klingar på plats och berättelsen fascinerar.

Sen kommer den där scenen, gör berättelsen till en lögn, och försvinner för att låta filmen fortsätta gå sin gilla gång som om ingenting hade hänt. Det hade varit bättre om så vore fallet.

3/5: Sin City (2005)

Clan of the Cave Bear (1986) - 2/6

Jag kom aldrig längre än ett och ett halvt kapitel in i Jean M Auels bokserie om Cro Magnon-flickan Ayla som blir föräldralös och uppfostras av en grupp neanderthalare, så jag vet inte mycket om hur trogen filmen är sin förlaga. Att döma av bokens tjocklek kan det dock inte vara något vidare med den saken, men hur mycket manusförfattaren än skar bort så är det inget som stör tittaren.

Det finns saker jag gillar med Clan of the Cave Bear. Neanderthalarna är inte bara moderna människor klädda i djurskinn, kanske lite korkade och osofistikerade, men på det stora hela inte särskilt långt ifrån killen som sätter sig bredvid oss på morgonbussen. De talar inte på samma sätt som vi, de tänker inte på samma sätt som vi, men det är tydligt att de är nära släkt med oss. De har seder, myter, en syn på "de nya" som Ayla (Daryl Hannah) tillhör - våra förfäder, som slutligen kommer att utrota dem. När Ayla kan räkna längre än fingrarna räcker är det en sensation. Det har ingen lyckats med förut.

Särskilt språket imponerar. Filmens neanderthalare har ett enkelt men effektivt språk som kombinerar ord med gester, ett språk vars huvuddrag det faktiskt går att lära sig medan man tittar. Vi lär oss känna igen ljud och bitar av kroppsspråket.

Jag finner heller inget att klaga på själva berättelsen. Här finns känslor, dramatik, djupa orättvisor, tillfällen för sympati och empati, tillfällen för vrede, tillfällen för glädje. Om Ayla är lite väl perfekt, lär sig saker och ting lite väl lätt, så är det ett fel som alltför många filmer delar.

Så varför är det så tråkigt? Varför tar den här filmen aldrig tag i mig? Varför sitter jag bara och väntar på upplösning och eftertexter? Det kanske är det där med språket. Kanske räcker det inte att berättarrösten talar samma språk som jag, utan jag måste känna igen det karaktärerna säger. Annars ligger det för långt ifrån mig. Då borde jag kanske inte kunna uppskatta en film på koreanska eller något annat språk som jag inte känner igen en stavelse av, och det kan jag ju.

Jag blir till slut besviken på berättelsen, när den allra sista minuten i princip ogiltigförklarar allt det som föregått den och förvandlar Aylas jämlikhetskamp till något högst symboliskt, men jag tappade intresset för Clan of the Cave Bear långt innan dess.

Ibland är det lätt att identifiera varför man älskar eller hatar ett verk. Ibland är det obegripligt. Clan of the Cave Bear ligger i den senare kategorin. På pappret är den en mycket fin film. I verkligheten är den bara tråkig.

2/5: Un chien andalou (1929)

The Hessen Affair (2009) - 4/6

Jack Durant (Billy Zane) står på en flodstrand och kastar ovärderliga diamanter i vattnet. För att förklara varför går hans berättarröst tillbaka till sommaren 1945 när han var överste i amerikanska armén. Tyskland har kapitulerat, den europeiska freden är ung och Durant anländer till slottet Kronberg samtidigt som dess ägare Sofia av Hessen ger sig av. Hon orkar inte se sitt arvsslott tas över av amerikaner.

Kronberg förvandlas till högkvarter och inofficiell festlokal för armén. En kväll hittas gamla sällsynta viner i ett lönnrum och ryktena börjar gå om att det finns betydligt värdefullare skatter än så att finna. Löjtnant Kathleen Nash (Lyne Renee) och Roy Tarlton (Rudolph Segers) leds av en tysk betjänt till en källarvägg som ser ny ut. När de ska bryta sig in dyker Durant upp och tillsammans hittar de fyra en gömma juveler, och inte vilka juveler som helst. Tysklands kronjuveler. Värdet går inte att uppskatta.

Alla vill bli rika men ingen litar på någon annan. Komplicerade planer smids, juvelerna smugglas till USA, hälare kontaktas och juvelerna ska säljas, helst utan att vinsten delas på alltför många. En klassisk konspiratorisk härva uppstår, vars natur inte står riktigt klar förrän i slutscenen.

The Hessen Affair är en film där man hejar på huvudpersonerna för att de är huvudpersoner, inte för att de har rätten på sin sida. Det är en film där man försöker reda ut de olika karaktärernas planer och motivationer men aldrig vet säkert om man har lyckats, och det gör ingenting. Det är underhållande att hänga med och försöka räkna ut hur det hänger ihop. The Hessen Affair är en av de förvånansvärt sällsynta filmer där karaktärerna ljuger hejdlöst för varandra utan att informera tittarna om att de ljuger.

I början av filmen påstås att den är baserad på en sann historia, men i så fall är det väldigt löst. Det fanns ingen Sofia av Hessen, hennes bror gifte sig inte med engelska drottningen och om de andra karaktärerna fanns så har de inte lämnat några större spår efter sig. Det kanske hände något liknande - jag skulle bli förvånad om det inte gjorde det, under de kaotiska månaderna efter Tysklands kapitulation - men jag skulle inte tro att det liknar The Hessen Affair särskilt mycket.

Det spelar ingen roll. The Hessen Affair kommer inte att vinna några priser eller gå till filmhistorien, men den är smart och oförutsägbar, och den förtjänar bättre än att vara så okänd som den är.

1/5: Oldboy (2003)

Birdy (1984) - 4/6

Matthew Modine spelar en ung man vars fågelintresse gett honom smeknamnet Birdy. Nicolas Cage är hans bäste vän Al Columbato. De växte upp tillsammans och även om Al aldrig förstod varför Birdy var mer intresserad av fåglar än tjejer så stod han vid sin väns sida, till och med när Birdy byggde mekaniska vingar och försökte flyga med risk för liv och egendom.

Nu är de vuxna och har återvänt från Vietnamkriget. Al blev skadad och försöker komma tillbaka till ett normalt liv. Birdy klarade sig fysiskt oskadd, men något hände med hans hjärna. Han befinner sig på ett mentalsjukhus där han tillbringar all sin tid med att huka på golvet och stirra i väggarna.

Al kommer för att hälsa på honom och se om han kan nå fram till sin vän. Han återkommer om och om igen, han har med sig saker från deras gemensamma förflutna, han pratar gamla minnen. Dessa scener växlas med sekvenser från deras ungdomstid och det är här filmen hittar sin storhet.

Nicolas Cage väljer av någon anledning ofta att figurera i dåliga filmer, men när han får en chans att visa vad han kan imponerar han alltid. Här agerar han i princip ensam, med en motspelare som inte får lov att uttrycka sig med annat än extremt små rörelser. Det hindrar honom inte att skapa en trovärdig, känslosam relation mellan dem. Vi förstår från början varför Birdy sitter i den besynnerliga ställningen och begriper inte varför Al inte verkar göra det. Det gjorde han, hela tiden.

Birdys läkare tror inte på att han kan bli frisk igen. Han ser Birdy som ett hopplöst fall, någon att spärra in och glömma. Al går inte med på det. Hans barndomsvän måste finnas någonstans där inne. Det måste gå att nå fram innan det är för sent.

Birdy är en originell film och Birdy är en originell karaktär, en verklig utmaning för Matthew Modine. Det är i samspelet mellan två skickliga skådespelare som filmen får sitt värde. Med två amatörer i rollerna hade Birdy varit en plåga. I stället är den vacker, udda, och värdefull.

30/4: Planet of the Apes (1968)

Basic Instinct (1992) - 2/6

Det är inte ett gott tecken att det som alla vet om den här filmen fortfarande nästan tjugo år senare är att den innehåller en extremt kortvarig bild av Sharon Stones vulva. För Stone var det både ett bra drag - hennes kändisnivå sköt iväg - och ett dåligt - det enda folk visste om henne var att hon hade visat vulvan i Basic Instinct. För världen i stort ledde det till en mindre explosion av erotiska thrillers som tävlade i att visa och göra så mycket som möjligt och samtidigt bibehålla illusionen av tabun och förbud. Lössläppthet är inte alls lika roligt när det är tillåtet. Jag minns inte en enda av de filmerna som bra, men eftersom moderfilmen inte heller var det så är det väl ingen överraskning.

Sharon Stone är Catherine Tramell, bisexuell deckarförfattare. Michael Douglas är Nick Curran, polis med kokainproblem och två döda civila på samvetet. Jeanne Tripplehorn är Beth Garner, Currans psykolog som behöver en extrakurs i yrkesetik då hon även är hans älskarinna.

En man mördas och Tramell är huvudmisstänkt. Curran och en kollega plockar in henne för förhöret och den ovan nämnda enda ihågkomna scenen följer. Mellan sexscener undersöker Curran Tramells förflutna och finner en rad döda män i hennes spår. Hon verkar dessutom känna till sådant som hon inte borde och ha ett ohälsosamt intresse för mördare, vilket hon påstår är för deckarförfattandets skull.

Curran och Tramell börjar ligga med varandra vilket innebär att i princip hela rollistan legat med hela rollistan samt att det är fler än Garner som har problem med yrkesetiken. Curran växlar mellan att tro att Tramell är skyldig och att hon bara haft en väldig otur med döda män. Till slut verkar han bestämma sig, någon grips för mordet, och i filmens sista bilder får vi - men inte Curran - veta svaret.

Vid det laget är det dock helt ointressant. Det är tänkt att det ska vara hisnande, ett avslöjande som får hjärtan att bulta, men det är bara ännu en vändning i en film som spyr vändningar. Det följer inte logiskt av det som hänt innan. Det får oss inte att tänka tillbaka och plötsligt se alla de små ledtrådar vi missade första gången. Det är bara en extra liten sekvens som lika gärna kunde ha visat motsatsen.

Bakom allt detta står Joe Eszterhas, manusförfattaren vars övriga arbete antyder att hans relation till kvinnor inte är helt okomplicerad. Det här är inte det enda verket där han visar tokigt sexiga bisexuella mördande kvinnor. Möjligen är Basic Instinct intressant som fönster in i hans huvud och som kulturell artifakt. Som film betraktad faller den platt.

29/4: The Incredible Shrinking Man (1957)

Vicky Cristina Barcelona (2008) - 1/6

Jag har en känsla av att jag borde tycka om den här filmen men det gör jag inte, av ett mycket enkelt skäl: det finns inte en enda person i filmen som gör det uthärdligt att tillbringa en och en halv timme i dess värld. Det finns gott om filmer med obehagliga karaktärer, men människorna i Vicky Cristina Barcelona är varken djupa eller underhållande nog för att jag ska överse med att jag tillbringar hela filmen med att vilja strypa dem.

Javier Bardem är Juan Antonio, en vandrande kliché som använder sin välkultiverade känslig-fri-ande-image och låtsade intellektualism till att få ligga. Helst med två kvinnor i taget om möjligt och det hymlar han inte med, i förhoppning om att en skamlös bufflighet ska vara en så oortodox metod att det fungerar.

Scarlett Johansson är Cristina, en förvuxen tonåring som är osäker på sig själv, på världen och framtiden, och som inte fort nog kan falla för Juan Antonios tricks.

Rebecca Hall är Vicky, en påstått mogen och ansvarskännande kvinna som är förlovad med en bra och stabil man som avgudar henne. Det hindrar henne inte från att ligga med Juan Antonio ännu snabbare än Cristina.

Penélope Cruz är María Elena, Juan Antonios exfru som har större mentala problem än alla de andra karaktärerna tillsammans. Hennes humör flyger från ena ytterligheten till den andra, minsta motgång gör henne våldsamt aggressiv, hon begår gärna självmordsförsök och hon har mentala sammanbrott som hobby.

Kring dessa fyra rör sig en berättelse runt, runt i en spiral som inte leder någonstans och när filmen är över har den inte uppnått något annat än att irritera åskådaren. Det enda jag uppskattade var Christopher Evan Welch som berättarrösten. Ge den mannen vettigare saker att säga, snälla.

28/4: Michael Moore Hates America (2004)

In the Name of the Father (1994) - 3/6

Det är väldigt svårt för mig att ge ett betyg till In the Name of the Father. Å ena sidan är den en välgjord film som inte finner det svårt att rycka i våra trådar och beröra oss. Den blev min första bekantskap med Pete Postlethwaite, som sedermera gjorde underbara roller i The Usual Suspects och Dragonheart och av Steven Spielberg kallades för världens bäste skådespelare, med den galne metodskådespelaren Daniel Day-Lewis och med Emma Thompson som tillsammans med Anthony Hopkins förvandlade The Remains of the Day från något som kunde ha blivit hemskt tråkigt till en smärtsamt vacker skapelse.

Den berättar en medryckande historia. Gerry Conlon (Day-Lewis) är en ung irländare som befinner sig på fel plats vid fel tillfälle och därför grips som misstänkt för ett terroristdåd i IRA-regi. Han pressas och misshandlas tills han erkänner. Tillsammans med sin far Giuseppe (Postlethwaite) och två andra oskyldiga skickas han i fängelse.

Han och de andra tillbringar femton år bakom galler. Den skyldige till dådet grips och sätts i samma fängelse, men hans erkännande hjälper inte Conlon. Hans far dör. Det är först genom en hjälteinsats från en advokat (Thompson) som han lyckas bevisa inte bara sin oskuld utan hela målets ruttenhet och bli fri efter ett och ett halvt decennium. När filmen slutar har han vuxit från den unge halvligist han var till en vuxen man.

Utifrån detta borde jag ge filmen ett högt betyg. Men det fanns ett "å ena sidan" ovan, och då måste det följa ett "å andra sidan".

Å andra sidan är In the Name of the Father en djupt oärlig film. Den påstår sig bygga på en sann historia men gör det endast i den meningen att relativt oskyldiga människor med en del av dessa namn pressades till falska erkännanden som placerade dem i fängelse för terroristdåd och att de sedermera friades.

Alla sanna historier måste friseras för att passa in i filmformatet. Jag förstår och accepterar detta. Jag tyckte väldigt mycket om The King's Speech och det ändrades inte när jag fick veta att Lionel Logue aldrig kallade kungen för "Bertie" och aldrig svor inför honom, och inte heller när jag läste att kungens kritiska tal inte skedde vid andra världskrigets början. Vid det laget hade han med Logues hjälp redan talat offentligt i flera år. Men The King's Speech var i mycket ärlig, och framför allt har dess felaktigheter inga djupare konsekvenser.

Så icke med In the Name of the Father. De som av denna film lär sig historien om the Guildford Four tror bland annat att Gerry Conlons far var en av dem, vilket han inte var, och att det fanns en hemlig mapp märkt "Not to be shown to the defence", vilket det inte gjorde. Det blir inte bättre av att den sanna historien också hade blivit en bra film. Man behövde inte slakta den för dramatikens skull.

Visst, man ska inte tro på allt man ser på film. Men även konstnären har ett ansvar. Hans jobb, för att citera en film jag beundrar, är att använda lögner för att berätta sanningen. Han ska inte använda sanningen för att berätta lögner, och han får aldrig berätta lögner medan han påstår att han berättar sanningen.

Därför kan jag inte ge In the Name of the Father ett gott betyg. Om man betraktar den som ett världsfrånskilt konstverk är den skickligt utförd och berörande, men om man ser den som en del av världen är den ett bedrägeri. Högt plus lågt delat med två blir medel.

27/4: Glen or Glenda (1953)

Min granne Totoro (1988) - 5/6

En munlös huvudfoting med kaninöron traskar förbi och släpper ploppar som förvandlas till sjungande kopior av den själv, och det är bara förtexterna. Därefter får vi möta fyraåriga Mei (Chika Sikamoto) och hennes storasyster Satsuki (Noriko Hidaka) som tillsammans med sin far (Shigesato Iyoi) flyttar till ett nergånget hus på landet. Grannpojken Kanta (Toshiyuki Amagasa) hävdar att huset är hemsökt, och det verkar det också vara, men inte av spöken utan av andra varelser som vuxna inte kan se.

Mei stöter på två av dem och följer efter dem genom ett hål under ett jättelikt kamferträd ner i en sagovärld där hon träffar titelns Totoro, en grå och fluffig tingest som tävlar med Bamse i ofarlig snällhet.

Det är det som utmärker Min granne Totoro. De här varelserna, till och med de små svarta håriga sakerna som flyger omkring i skuggorna, är ofarliga, de är vänliga, de gör inget annat än att fylla oss med barnslig förundran. De vuxna är inte elaka eller korkade som de annars brukar vara i barnfilmer. Meis och Satsukis far lyssnar på deras historier om Totoro och säger inte emot. Om han tror på det låter jag vara osagt, men om inte så låter han dem ha sin harmlösa fantasi ifred.

Studio Ghibli är kända för sina vackra handtecknade miljöer. Animatörerna är inte lata; de lägger gärna ner extra arbete för att en trollslända eller fjäril ska kunna flyga förbi utan att ha minsta inverkan på handlingen. Här har de skapat en vacker värld utan skurkar och ondska. Det finns knappt ens en handling, bara en situation som leder till en annan och växlar mellan vardaglig barndomslycka och fantasifulla underverk. I Min granne Totoro måste man inte bekämpa både ondingar och sina dumma föräldrar som inte begriper nånting. I stället står man och väntar på bussen tillsammans med ett snällt troll. Och lånar ut sitt paraply till trollet.

Det är inte lätt för mig att ge ett betyg till Min granne Totoro. Å ena sidan finns det inte mycket till handling, mycket lite drama, ingen konflikt, få skratt, knappt något alls av det jag normalt associerar med bra filmer. Å andra sidan vill mitt inre barn ge den en femma bara för kattbussen. Jag tror att det här är en film där man ska lyssna på sitt inre barn.

26/4: Eastern Promises (2007)

Att angöra en brygga (1965) - 5/6

Det finns en scen i The Inspector General som kommer att vara mitt bevisföremål 1A om jag nånsin måste bevisa att Danny Kaye var ett geni. Han försöker dra ett svärd ur skidan, och det fastnar. Det är hela skämtet, knappt värt att kallas skämt, men med sin förmåga att uttala repliker med ögonen och minspel gör Kaye det sanslöst roligt. Att han inte verkar ha en aning om att det han gör är roligt knuffar honom över gränsen in i briljans.

Den scenen tänkte jag på flera gånger under Att angöra en brygga. Det här är en film som i princip är ett enda skämt utdraget över en och en halv timme. En båt ska lägga till vid en brygga och misslyckas. Resten av filmen består av försöken att få in båten till land. Det är allt. Det borde inte vara så här roligt.

Men Gud, det är det. Snubbelkungen Gösta Ekman, den kärva Katie Rolfsen, straight man Tage Danielsson och framför allt Hans Alfredsson som den oförglömlige filmälskande och stockholmarhatande fiskaren Garbo gör ett platt och simpelt koncept till något som lockar fram skratt efter skratt.

Kanske är det kulturellt, för det är något djupt svenskt över den här filmen. Flera av karaktärerna är arketyper som fyrtio år senare skulle kunna vara symboler för Sverige. Vi har hört de här replikerna förut (kanske inte Garbos), sagda av människor i vår närhet. När det uppstår ett kortvarigt psykologiskt krig mellan människorna på båten och människorna på ön eftersom kräftorna finns på ön och nubben finns på båten (kräftor kräva dessa drycker och dessa drycker kräva kräftor, visar det sig) har jag svårt att tänka mig något svenskare.

Planerna för att få in båtfolket och snapsen till land blir allt mer intrikata tills det yttersta skämtet är just ansträngningen man lägger ner på att tre människor ska slippa bli blöta, ett öde jag ganska snabbt hade accepterat för att få mig en kräftskiva i stället för att vara kvar på den där båten. När en löjligt genomarbetad plan slutligen misslyckas är det tydligt att filmen följer den klassiska komedimodellen där det blir eländigare och eländigare för huvudpersonerna tills vi inte tror att det kan bli värre.

Sen kommer slutet, som bryter med det klassiska. Det var väl det enda möjliga slutet på den här historien, men det var ändå en överraskning.

25/4: Clan of the Cave Bear (1986)

Persepolis (2007) - 6/6

Marjane Satrapi föddes i Iran och upplevde den iranska revolutionen då shahens regim ersattes av något som borde ha varit bättre men för många visade sig värre. I det nya Iran kände hon sig inte längre hemma. Som fjortonåring skickades hon till Wien för att studera och komma undan Iran-Irak-kriget. Där kände hon sig inte heller hemma, men av rakt motsatta skäl. Som vuxen publicerade hon två seriealbum med sin historia, och de gjordes sedermera till en fantastisk tecknad film.

Persepolis är en film som är svår att recensera. Det finns alldeles för mycket jag vill ha med. Jag vill få in motsättningen mellan det moderna och det för mig uråldriga - filmens Marjane drömmer om Adidas-skor men kallar sig samtidigt för profet. Jag vill berätta om hur den motsättningen reflekteras i kulturkrockarna, både mellan Marjane och västerlänningarna hon möter och mellan filmen och mig som västerländsk tittare.

Jag vill få in broderskapet jag trots kulturskillnaderna fås att känna med det iranska folket. De har samma samtal som vi, men samtidigt talar de om revolution och krig och de hopp de känner. Hopp som snart kommer att grusas, vilket alla vet som öppnat en historiebok.

Jag vill få in hur filmen illustrerar människors gängbildning. Till och med när musik är smuggelgods bildar Marjane och hennes jämnåriga sig uppfattningar om vilken musik som är cool och vilken som är för nördar, medan nunnorna avfärdar allting som punk. När Marjane är i Wien kan hon inte relatera till poprevolutionärerna som pratar om förtryck och revolution men inte har en aning om vad de orden betyder. De tycker det är coolt att hon har sett döda människor. Hon önskar att hon hade sluppit.

Jag vill få in hur underbart det tecknade filmmediet utnyttjas. Fängelset där Marjanes pappa spärras in är ett kråkslott från en skräckfilm. De auktoritära nunnorna är sagomonster. Till och med när Marjane och hennes klasskamrater är likadant klädda och gör samma gester är deras ansikten olika, medan poliser och andra som arbetar för diktaturen har identiska ansikten. När allt är perfekt mellan Marjane och hennes pojkvän är de så samspelta att den ene kan ta ett bloss på en cigarrett och den andre blåsa ut röken, men när deras förhållande spruckit är han en vidrig varelse.

Jag vill få in allt det här och mer därtill. Det finns en oändlig rad detaljer att upptäcka, en oändlig rad små ögonblick som fastnar i minnet. När någon säger sig inte förstå poängen med tecknad film vill jag visa honom Persepolis. Detta är ett underbart verk som inte hade kunnat göras lika bra i ett annat medium.

Det enda jag kan klaga på hos Persepolis är att den försöker pressa in väldigt mycket på 95 alldeles för korta minuter vilket stundtals gör den grötig och förvirrad. Den berättar åtminstone tre samtidiga historier och hade tjänat på att vara längre eller kanske delas upp i två. Frågan är om dess genialitet då hade kunnat upprätthållas. Som den är har den inte ett dåligt ögonblick och det kanske är värt lite överlastning.

24/4: The Hessen Affair (2009)

13 Assassins (2010) - 5/6

Det finns en handfull genrer som inte borde kallas för genrer, de är miljöer. Ombord på ett rymdskepp kan man ha en kärlekshistoria, en skräckfilm, en ändlös rad actionsekvenser eller ett karaktärsdrivet drama, men eftersom de utspelar sig just ombord på ett rymdskepp kallas filmen för science fiction oavsett vad det är som händer. Likadant förhåller det sig med fantasy och med både västern- och samurajfilm. Mellan de två senare har det skett betydande korsbefruktning, eftersom de ofta rör så snarlika teman trots sina markant olika ytliga kännetecken.

13 Assassins är ett bra exempel. Bakom hedern och inflexibel bushido döljer sig en historia som lika gärna kunde ha utspelat sig i Arizona under senare hälften av 1800-talet, i alla fall i Hollywoods version av den miljön vilket är lika passande eftersom samurajfilmernas kultur inte heller fanns utanför den moderna mytens värld.

Under shogunatets sista årtionden råder fred i Japan. Samurajerna förvandlas mer och mer till aristokraters tjänare och det är sällan de använder sina svärd. Shogunens halvbror Naritsugu (Goro Inagaki) bekämpar tristessen genom sina hobbies: våldtäkt, mord, lemlästning och bågskytte med levande måltavlor. Han försvarar sina handlingar med att det är hans roll att härska och hans tjänares att lyda. Den som skämmer bort sina tjänare gör dem en otjänst.

När Naritsugu börjar stiga i de politiska graderna sprider sig oron över vad han kan få för sig att göra med mer makt. Den gamle och respekterade samurajen Shinzaemon (Koji Yakusho) får i hemlighet uppdraget att döda Naritsugu och han samlar ihop män han litar på, titelns tretton mördare.

Här syns tydligt kopplingen till så många liknande historier. I Shinzaemons grupp återfinner vi många kända arketyper: bossen, veteranen, den lustige tjockisen, killen som skrattar åt allt, ynglingen som inget hellre vill än att imponera på de äldre och erfarna, den respektlöse nykomlingen och gamlingen med en personlig vendetta.

13 Assassins består av två skilda delar. Den första delen presenterar Naritsugu och Shinzaemon, visar hur Shinzaemon samlar ihop sina krigare och planerar operationen som en general, och lägger upp konflikterna mellan Naritsugus samurajer och Shinzaemons. Den andra delen utgörs av en lång, grym, blodig, hård och konstant spännande stridsscen, där Shinzaemons krigare slåss mot en till synes oändlig ström fiender.

Filmhjältar brukar antingen dö snabbt och plötsligt eller få enormt mycket stryk och överleva. I 13 Assassins kan en hjälte slås sönder och samman, resa sig, slås sönder och samman igen, resa sig, och slås till marken och dödas. Det är inte många av de tretton som fortfarande står upp när filmen är över. Byn där de till slut möter Naritsugu och hans samurajer förvandlas till brinnande ruiner. Gyttjan tycks få eget liv och börja sluka de döda framför våra ögon.

13 Assassins är en välkänd historia och känns ofta som om den innehåller för många allvarliga ansikten med likadana frisyrer på män klädda i likadana kläder, men den är väl berättad och hedersmotivet betraktas ur flera olika vinklar. När Shinzaemon möter Naritsugus närmaste man, klinga mot klinga, är det lätt att fråga sig om det egentligen är någon skillnad på dem. De leds till dödens kant av sina principer.

Att Naritsugu inte är som de, det står däremot klart från början. I den här filmen bär han den svarta hatten.

23/4: Birdy (1984)

Das Cabinet des Dr. Caligari (1920) - 5/6

Filmmediet är 115 år gammalt. Naturligtvis har det på den tiden skett en enorm utveckling och en gigantisk inlärningsprocess. Ingen kan begära att filmskapare som arbetade för 50 eller 75 eller 100 år sedan ska vara lika skickliga som de som i dag står på jättars axlar. Därför måste man bedöma gamla filmer utifrån sin egen tid och miljö. Det finns många filmer jag beundrar trots att de verkligen inte hade varit imponerande om de hade släppts i dag.

Sen finns det den andra sorten. Den sorten som inte behöver några ursäkter, inga rättfärdiganden, inga förklaringar. De står sig lika bra i dag, i konkurrens med filmer som har många årtiondens fördel. Dit hör Das Cabinet des Dr. Caligari. Den är lika slående och kuslig i dag som den måste ha varit 1920, när den var ny. Inte ens replikskyltarna, denna ofta parodierade relik från tiden före ljudfilmen, kan förstöra stämningen.

Att se Das Cabinet des Dr. Caligari är som att vandra genom en mardrömsversion av ett konstmuseum. Estetiken är inte hämtad från verkligheten utan från expressionismen. De varelser som rör sig i filmen har aldrig skådats någon annan stans. Genom innovativa påhitt - en ramberättelse, en twist i slutet - suddas gränsen mellan verklighet och fantasi ut. Det är otäckt. Förbannat otäckt. De tekniska begränsningar som filmkonsten ännu led av för nittio år sen är här inte en nackdel som rycker oss ur fiktionen utan en tillgång som för oss till en främmande värld.

Handlingen rör Francis, som berättar för alla som vill lyssna om sitt möte med en marktschreier som kallade sig doktor Caligari och på ett tivoli visade upp sömngångaren Cesare. Denne har den magiska förmågan att besvara vilken fråga som helst. Francis vän Alan frågade hur länge han har kvar att leva, vilket tyder på svår genreblindhet. Francis undersöker Caligari, upptäcker att denne använder sin hypnotiserade träl till att begå brott, bekämpar dem och lyckas till slut segra. Eller kanske inte.

När filmen är över vet vi mycket lite om vad som egentligen hände, vilket är högst passande för en film som inte har många beröringspunkter med verkligheten. Det är inte en historia som berättas, det är en upplevelse.

22/4: Basic Instinct (1992)

Insignificance (1985) - 4/6

På ett hotellrum i femtiotalets USA sitter en man som eftertexterna kallar Professorn. Han får besök av ett blont bombnedslag - Skådespelerskan - vars svartsjuke man Basebollspelaren hänger henne i bakhasorna. Den fjärde huvudpersonen är Senatorn som kräver att Professorn ska infinna sig på ett förhör nästa dag.

Identiteterna hos två av de här karaktärerna är uppenbara. Theresa Russel som Skådespelerskan ser till och med ut som Marilyn Monroe och även om Michael Emil som Professorn inte hade lyckats likna Albert Einstein så hade det blivit tydligt vem han skulle föreställa så fort Skådespelerskan börjar prata relativitet för att bevisa att hon förstått hans teorier.

De andra två är det svårare med. Jag hade kanske kunnat identifiera Senatorn (Tony Curtis) som den kommunistjagande Joseph McCarthy utan att läsa något om filmen men jag hade aldrig kunnat gissa att det var Joe DiMaggio som Gary Busey skulle föreställa. Inte vet jag vilken basebollspelare som Marilyn Monroe hade varit gift med.

Om det inte framgått så nämns deras namn alltså aldrig i filmen utan tittarna måste själva räkna ut vilka det är de har att göra med. Då de är ikoner från det amerikanska femtiotalet är det nog lätt för den genomsnittlige amerikanen - åtminstone en som var född när de figurerade i media - men den här svenske sjuttiotalisten behövde hjälp.

Som tur är spelar det föga roll. Så länge man känner igen Einstein och Monroe och har klart för sig vad det är Senatorn håller på med även om man inte hört namnet Joseph McCarthy så är det här en riktigt underhållande liten historia som helt bygger på de fyra huvudrollsinnehavarnas prestationer. Fyra mycket olika personligheter gnids mot varandra och de visar upp drag som förmodligen fanns men aldrig syntes utåt.

När det hela är över har inget ändrats, men Monroe har fått sin chans att bevisa att hon är mer än ett sött ansikte på en snygg kropp, McCarthy har fått visa upp sin outtröttliga rödhatande nit, Einstein har fått behålla sin integritet och DiMaggio... ja, han går väl vidare med sitt liv. Män som han brukar göra det.

21/4: Vicky Cristina Barcelona (2008)

The Green Hornet (2011) - 4/6

Jag har aldrig varit ett fan av Green Hornet. Jag har inte sett TV-serien som startade Bruce Lees karriär, jag har inte sett någon av de tidigare filmerna, jag har inte lyssnat på radioserien och jag tror aldrig jag har öppnat en serietidning som han figurerade i. Ibland är det en nackdel att vara så obekant med bakgrundsmaterialet till en film - man missar referenser, känner inte till mytologin och har ingen koppling till karaktären. Ibland är det en fördel, för man kan bedöma filmen på dess egna meriter och strunta i alla brott den har begått mot originalversionen. The Green Hornet befinner sig i den senare kategorin.

Även om jag alltså inte var särskilt bekant med karaktären så visste jag tillräckligt för att hicka till när jag hörde att Seth Rogen skulle spela honom. Green Hornet är en stridskonstnär som slåss och sparkas och i en cross-over gick jämnt i en strid mot Batman. Jag kunde inte se den plufsige Rogen i rollen.

Nu när jag sett filmen inser jag att det var ett perfekt val. Det är för att filmens Britt Reid är den förste superhjälten som tycker att det är riktigt coolt att vara superhjälte. Han älskar sin coola bil. Han älskar att spöa brottslingar. Han har precis lika roligt som publiken och skäms inte för att visa det. Filmens Reid påminner om Christian Slater i True Romance som plötsligt blir actionhjälte och bara rullar med utan att fundera på om man kanske dör om man försöker vara actionhjälte; han är upptagen med att vara "so cool".

Green Hornet-purister hatar den här filmen och jag förstår varför. Karaktären de ville se är mil ifrån den Rogen ger oss. Om jag hade väntat hela mitt liv på en film om min favoritsuperhjälte och i stället fick se det här så hade jag också blivit besviken. Som tur är hade jag inga åsikter om Green Hornet och kunde därför slappna av och ha roligt.

Och det hade jag. Den här filmen tar ingenting på allvar - inte sina karaktärer, inte sin konflikt, inte sig själv. Realismen lämnas därhän och det enda man försöker göra är att underhålla. Med mig lyckades de. Jag begär inte mer av en dum actionkomedi som inte låtsas vara något annat än en dum actionkomedi.

20/4: In the Name of the Father (1994)

Sucker Punch (2011) - 2/6

Sucker Punch inleds underbart. I en musikdriven, nästan ordlös sekvens får vi se filmens namnlösa huvudperson (Emily Browning) förlora sin mor, attackeras av sin styvfar och bevittna hur styvfadern dödar hennes syster. Styvfadern skyller på henne och får henne inskriven på ett mentalsjukhus där en korrumperad vårdare ska se till att få henne lobotomerad så att arvet efter modern tillfaller styvfadern.

Nu flyr huvudpersonen in i en fantasivärld, tydligt baserad på mentalsjukhuset. Där är hon Babydoll, nyanländ fånge på en strippklubb/bordell och i stället för lobotomi är hotet en rik kund som gillar oskulder. Därifrån flyr hon in i ännu en fantasivärld där hon är en levande animekaraktär med skolflickeuniform och katana.

Och det är här filmen tappar mig. Trailern gav intrycket att filmens syfte var att ta allt som stereotypa geeks gillar och pressa in det i samma film. Beväpnade strippor, robotar, odöda nazister, bomber, drakar, orcher, automatvapen, glänsande svärd, jättesamurajer och en flygande battlemech. När den biten väl kom var jag inte intresserad längre. Vid det laget hade jag börjat bry mig om Babydoll och ville se historien om en ung oskyldig kvinna som spärras in på ett mardrömslikt dårhus, eller historien om nykomlingen i en grupp sexslavar. Inte en historia om halvnakna stridsmaskiner.

Sucker Punch tar en väg som garanterar att alla blir besvikna. De som vill se lättklädda kvinnor hugga robotar i bitar upptäcker att de sekvenserna utgör en mycket liten del av filmen och inte lever upp till trailern. De som vill veta hur det går för Babydoll på bordellen får stå ut med att hennes flyktförsök inkarneras som symboliska actionscener, givetvis filmade med desorienterande klipp och dessa eviga uttjatade tidsförändringar i Matrix-stil. De som bryr sig om originalpersonen och hennes öde på mentalsjukhuset måste lida sig igenom lejonparten av filmen och försöka räkna ut vad allt detta har att göra med ramberättelsen. De som är nyfikna på varför en mentalpatient skulle fly in i en fantasivärld som är som bäst marginellt bättre än verkligheten får aldrig svaret på den frågan.

Jag uppskattade Zack Snyders tidigare alster. 300 var en actionfest där varje scen tävlade med den föregående i att vara överdriven. Den fungerade tack vare sin självdistans och att den inte låtsades vara något annat än just en orimlig actionfest. Den tog inte sig själv på allvar. Watchmen hade ingen anledning att inte ta sig själv på allvar; den var på allvar och därtill en av de bästa medieöverföringarna någonsin. Sucker Punch hamnar mittemellan och faller därför; den tar sig själv på allvar men det står i skarp kontrast till bilderna vi ser.

Om filmen inte blir ihågkommen för något annat - vilket jag tror är en reell möjlighet - så borde den i alla fall få ett pris för sämsta filmtiteln på länge. Sucker Punch är titeln på en Judd Apatow-komedi, inte på den här berättelsen.

19/4: Min granne Totoro (1988). Jag skulle egentligen skriva om In the Name of the Father i dag, men jag var på bio i går. In the Name of the Father följer vid tillfälle.

12 Angry Men (1957) - 6/6

En ung man står inför domstolen, anklagad för mord på sin far. Hans ansikte blixtrar förbi, alldeles för snabbt för att vi ska hinna skapa oss en uppfattning om honom. Filmen handlar inte om honom. Filmen handlar om de tolv män som skickas in i juryrummet för att på en och en halv timme avgöra hans öde.

Från början är elva av dem övertygade om hans skuld. En ensam man står emot. De andra elva är häpna. Har han inte sett samma bevis som de? Har han inte hört samma vittnesmål? Hur kan han tro något annat än att den unge mannen tog sin kniv och högg sin far till döds?

Att berätta mer om handlingen vore att riskera att förstöra en fantastisk filmupplevelse. Filmer som 12 Angry Men görs alldeles för sällan. Tolv män, tolv utmejslade personligheter, var och en med sina egna anledningar att tro eller misstro det de hör och ser, sina egna fördomar, sina egna motiv, både synliga och djupt dolda. Detta är en film utan hjältar och skurkar även om det finns karaktärer som närmar sig båda arketyperna. Det finns knappt någon action, inga intriger, inga onda planer, inga räddare som anländer i sista ögonblicket. Det är bara tolv män som talar med varandra. Handlingen utspelar sig formellt i det lilla rum som filmen tillbringar 93 av sina 96 minuter i, men i verkligheten utspelar den sig i de tolv männens huvuden.

Det hade aldrig kunnat fungera utan skickliga skådespelare. Bland de tolv finns Henry Fonda, Joseph Sweeney, Martin Balsam och Jack Klugman, idel veteraner som vet hur man kryper inuti en roll tills tittaren glömmer att han sitter och betraktar en skådespelare. Bäst insatser levereras ändå av E.G. Marshall som svårövertygad och ytterst rationell börsmäklare och George Voskovec som invandrare, omåttligt stolt över sitt nya hemland och gränslöst hängiven dess ideal.

Jag skulle förmodligen kunna tillbringa filmens tre- eller fyrdubbla löptid med en pekpinne i handen och inte göra annat än visa ut små, genialiska detaljer. Sidney Lumet planerade och genomförde ett magiskt arbete med en film som praktiskt taget utspelar sig i realtid och får tittaren att känna sig som om han befinner sig i samma rum som de tolv, hör deras höjda röster, drar sig tillbaka när de fäktar med armarna, känner doften av dem på denna årets varmaste dag som gör humör lika heta som asfalten utanför. Jag vet inte om det skulle övertyga någon, så jag nöjer mig med att säga att 12 Angry Men är den enda film som jag omedelbart efter att jag sett den för första gången, såg en gång till.

18/4: Att angöra en brygga (1965)

Manos, the Hands of Fate (1966) - 1/6

Det finns många dåliga filmer. De flesta är bara tråkiga, grötiga och vanligt taffliga. De misslyckas med att underhålla eller beröra. Bortom dem hittar vi filmer som är så dåliga att de är aktivt frånstötande och det är direkt obehagligt att titta på dem. Bortom dem finns de filmer som är så dåliga att deras själva uselhet har ett underhållningsvärde. Man kan skratta åt de undermåliga skådespelarprestationerna, de gigantiska hålen i den korkade handlingen, pappkulisserna och de platta, torra, tomma replikerna. Bortom dem har vi filmer som man inte ens kan skratta åt, man sitter bara och skakar på huvudet åt att de någonsin blev gjorda.

Bortom de filmerna finns Manos, the Hands of Fate.

Det fanns en tid när Plan 9 from Outer Space var standardsvaret på frågan "Vilken är den sämsta filmen någonsin?" på samma sätt som Citizen Kane är standardsvaret på motsatsfrågan. Det var en oskuldsfull tid. Sen hittade folket bakom dåligfilmkavalkaden Mystery Science Theater 3000 en obskyr rulle och visade den i ett avsnitt som blev klassiskt. Manos hade återupptäckts och filmvärlden skulle aldrig bli den samma igen.

Historien om Manos, the Hands of Fate börjar i sextiotalets Texas, där försäkringsmäklaren och gödselförsäljaren Harold P. "Hal" Warren träffade manusförfattaren Stirling Silliphant (In the Heat of the Night) och slog vad med den senare om att han kunde göra en lyckad skräckfilm på en minimal budget.

Totalt $19000 gjorde Warren av med på filmen. Rollerna spelades av amatörer (huvudrollen tog han själv), filmandet sköttes med en kamera som bara rymde trettiotvå sekunders film i taget, och ljud kunde inte tas upp på plats så samtliga röster dubbades i efterhand.

Även under dessa svåra omständigheter tycker jag att han borde ha kunnat producera en bättre film. Manos är en lärorik föreläsning om alla misstag som det går att göra med en film. Warren och hans folk uppfann förmodligen några nya. Varje scen börjar och slutar med en stunds tystnad som även den mest amatörmässige filmklippare hade gjort sig av med. Filmen inleds med en lång och meningslös sekvens som hade innehållit förtexter om Warren haft råd att lägga dit några. Flera scener hade lika gärna kunnat komma från en helt annan film; kanske en där de hade haft något att tillföra. Slutet lyckas som genom ett mirakel vara både klichéartat och chockerande.

Tydligen var Warren trots allt det ovanstående ändå övertygad om att han hade en bra film. Han arrangerade galapremiär i El Paso, bjöd in borgmästaren, och hyrde en limousin som släppte av ett gäng skådespelare och sen körde runt hörnet för att hämta upp nästa gäng. Några minuter in i filmen hade alla illusioner krossats, publiken vrålskrattade och Warren lämnade salongen. Manos visades under en kort period på några biografer och glömdes sen bort innan Mystery Science Theater 3000 hittade den och presenterade den för en ny generation fans som älskar att hata.

Om du är skarpsynt har du vid det här laget lagt märke till att jag inte sagt ett ord om handlingen. Det är för att det inte behövs; handlingen är irrelevant. Manos är inte en film utan ett fenomen, en förvriden hyllning till filmkonsten, en symbol för den makt som film har över oss. En makt som kan få en medelålders försäkringsmäklare att tro att han kan skapa något vackert, gripande och bestående även när han saknar alla förutsättningar för att lyckas. Jag vill gärna tro att han såg på Manos med samma inställning som den ökänt usla sångerskan Florence Foster Jenkins uppvisade när hon bemötte sina kritiker med orden:

People may say I can't sing, but no one can ever say I didn't sing.

17/4: Persepolis (2007)

The Hurt Locker (2008) - 2/6

En del filmer har en röd tråd som löper rakt igenom och som inte tillåter någon distraktion. Andra har en huvudintrig men pysslar lite vid sidan om också. Åter andra består av små historier som radas upp efter varandra och förhoppningsvis blir en summa i slutet. Det finns väldigt bra filmer i den sista kategorin (jag är till exempel nästan orimligt förtjust i Interstate 60), men genren bygger på att var och en av de små historierna i sig är intressanta och underhållande.

The Hurt Locker fallerar på den punkten. Den följer ett amerikanskt bombdesarmeringsteam i Irak genom uppdrag efter uppdrag och däremellan vila, festande, bråk och allt annat som måste finnas med i krigsfilmer. Hjälten är William James (Jeremy Renner), en oortodox soldat som följer sina instinkter och förskräcker männen han måste samarbeta med. Han kommer till teamet som ersättare efter att hans företrädare dog under ett uppdrag som inte gick som det skulle.

Sen rullar det på. En bomb sprängs, en man dör, det bråkas, en ny bomb måste desarmeras, en pojke säljer DVD-skivor, en bomb till, pojken hittas död, fler bomber, några fler som dör, mer bråk, och jag inser att jag sedan länge tappat intresset.

Det borde vara fascinerande, hypnotiskt, tätt. Männen befinner sig ständigt sekunder från brinnande förintelse. De lever i en miljö där vem som helst kan tänkas vilja se dem döda. Jag borde sitta som nitad och följa deras arbete med andan i halsen.

Men det händer inte. Jag saknar sammanhanget. Jag får ingen anledning att bry mig om sergeant James som verkar fixerad vid att gå sin egen väg, vare sig det är bra eller inte. Sådana karaktärer återfinns bland de mest minnesvärda i filmhistorien, men då måste de övertyga oss, inte bara sig själva. De måste vara charmiga, tilldragande, eller i alla fall psykotiska på ett underhållande sätt så att vi kan sitta och vara glada att vi slipper umgås med dem i verkligheten. James är bara irriterande.

Då och då dyker en duktig skådespelare upp och skickar in en liten pärla till insats, men det varar bara en kort stund och hans plats tas av en ny bomb, inte intressantare än någon av de tidigare. Jag hade hellre sett mer Guy Pearce eller Ralph Fiennes.

16/4: 13 Assassins (2010)

Shadow of a Doubt (1943) - 5/6

Charlotte "Charlie" Newton är en tonåring (som ser betydligt äldre ut; Teresa Wright var 24 när hon spelade rollen) som i sitt vanliga medelklasshem känner att världen är grå och tråkig och meningslös, och hennes familj är hopplös, och hela hennes tillvaro har fastnat i gamla hjulspår. Det enda hon kommer på som kan göra henne glad igen är hennes morbror, Charles Oakley (Joseph Cotten). Hon döptes efter honom och har alltid känt ett särskilt band dem emellan. Glad i hågen rusar hon iväg för att skicka ett telegram och be honom besöka dem fast hennes mor avråder henne. Man kan inte bara be en så upptagen man som morbror Charlie att åka tvärsöver landet för att hälsa på.

Varför är morbror Charlie så upptagen? Vad är det egentligen han pysslar med? Det verkar ingen ha klart för sig. Det visar sig i alla fall att unga Charlie inte var ensam om sina tankar; morbrodern är redan på väg och ingen kan vara gladare än hon. Det måste vara deras koppling. Telepati.

Morbror Charlie anländer. Han för med sig fina minnen från förr. Han ger familjen presenter, han stannar på obestämd tid och han tänker sätta in en stor summa pengar på banken där pappa Newton (Henry Travers) arbetar. Livet leker, men inte länge. Morbror Charlie har en hemlighet. Han växlar mellan den snälle släktingen och en helt annan personlighet som dyker upp och försvinner på sekunder. Mystiska saker börjar hända, och det verkar bara vara unga Charlie som förstår att något är fel. Bandet till morbrodern känns inte lika speciellt längre.

Hitchcock underskattade inte sin publik och följde inte The Law of Conservation of Detail. Han räknade med att vi kunde tänka och minnas. Han gav oss fullständiga karaktärer även om inte varje litet drag skulle bli relevant senare i handlingen. Det är sällsyntare än man kan tro. Egenheter brukar vara planteringar som får sin payoff i tredje akten, men inte här. Hitchcocks karaktärer har annat för sig än att agera på film. Trots detta är Shadow of a Doubt tight och väl hophållen. Den fyller varenda en av sina 103 minuter.

Wright glider mjukt från den nerdeppade tonåringen till den bedårade flickan till den misstänksamma amatördetektiven medan Cotten spelar sin roll så tvetydigt han kan. Under tiden roas vi av faderns diskussioner med en god vän om det bästa sättet att mörda och komma undan med det, ett samtalsämne som först är oförargligt men snart reflekterar något väldigt mörkt och därmed hela filmen, vars miljö är en idyllisk liten stad full av människor som inte har värre problem än att unga flickor kommer för sent till biblioteket, men vars tema hör hemma i skuggorna.

15/4: Das Cabinet des Dr Caligari (1920)

Eraserhead (1977) - 2/6

Jag ville så gärna tycka om den här filmen. David Lynch har gjort så mycket bra - Twin Peaks, The Elephant Man, Mulholland Drive, Lost Highway - och Eraserhead är ett legendariskt alster som denne märklige man tillbringade sex år på, utifrån ett manus han skrev som student. Med andra ord, en direktlänk rakt in i David Lynchs hjärna.

David Lynchs hjärna är ett otäckt ställe.

Jag tänker inte berätta vad filmen handlar om. Inte för att undvika att förstöra den för er och inte för att jag inte vill prata om det utan för att jag svär vid skaparen att jag inte har en aning. Det är 89 bisarra minuter fulla av några av de mest besynnerliga bilder som fångats på film. Det är sångerskor i värmeelement och muterade spädbarn, mystiska gudomligheter och människoförtärande suddgummifabriker.

Det sägs att det finns en fråga som man aldrig får ställa till David Lynch: Hur gjorde du babyn? Jag önskar att det inte vore så. Mutantbabyn är verklighetstrogen samtidigt som den inte liknar något levande jag sett. Den beskrivs bäst som en ond, deformerad spädbarnsversion av ET. Den rör sig och låter. Vad Lynch än gjorde för att med sin minimala budget skapa detta monstrum så förtjänar han en medalj. Det är en bild jag aldrig kommer att glömma.

Lynch kallar Eraserhead för sin mest andliga film. Han säger att han satt och läste bibeln när han stötte på en vers som uppfyllde hans vision för filmen och knöt ihop allt till en helhet. Han tänker aldrig avslöja vilken vers det var.

Är det strunt alltihop? Är hemligheten bakom babyn simpel och mondän, och finns den hemliga bibelversen inte alls? Det är mycket möjligt och om det hade gällt nån annan än David Lynch hade jag nog trott det. Men i hans fall kan man aldrig veta.

Om jag hade förstått ett dugg av Eraserhead hade jag säkert älskat den, men om Lynch försökte säga något annat än att hans huvudperson var extremt stressad, förmodligen psykiskt störd och drabbad av hallucinationer så missade jag det. Därför är jag tvungen att ge Eraserhead ett dåligt betyg fast jag tycker att alla som gillar film borde se den minst en gång. Om inte annat så är den en unik upplevelse och sådana finns det inte för många av.

14/4: Insignificance (1985)

Serenity (2005) - 6/6

Jag har en förkärlek för vissa typer av karaktärer. En av dem är krigaren som slåss för en fredlig värld där det inte finns plats för honom, för vad ska en fredlig värld ha en krigare till? Jag är också förtjust i filmskurkar som inte är onda och knappt ens missledda utan hamnar i konflikt med hjältarna på grund av förståeliga åsiktsskillnader. Så när dessa två möts i samma karaktär, som i Serenitys namn- och hänsynslöse agent spelad av Chiwetel Ejiofor, är det svårt för mig att tycka illa om honom.

Han är en tilltalande skapelse. Ärofull, disciplinerad, hängiven, en övertygad och övertygande utilitarist som är beredd att begå vilka onda dåd som helst, i full vetskap om att de är onda, för att skapa en bättre värld. Han arbetar för Alliansen, ett rymdimperium som med full ärlighet verkar ha mänsklighetens bästa för ögonen. Det som placerar dem i skurkrollen är att de inte vill låta de fria andar som är vanliga bland filmhjältar leva som de vill; tvärtom startar de gärna krig för att tvångscivilisera hela galaxen.

Alliansen är ute efter River Tam (Summer Glau), psykotisk telepat och övermänsklig stridsmaskin som tillfredsställer regissören Joss Whedons välkända svaghet för späda tjejer som kickar röv. Hon räddas ur ett obehagligt allianslaboratorium av sin bror Simon (Sean Maher) och syskonen tar sin tillflykt ombord på fribytarskeppet Serenity som tillhör kapten Malcolm Reynolds (Nathan Fillion), en Han Solo uppdaterad för 2000-talet. Han och hans besättning av krigsveteraner, vapenfetischister och teknikgenier håller sig vid liv med småjobb på båda sidor om lagen medan de försöker hålla sig undan från Alliansen och Reavers, barbariska bärsärkar som roar sig med mord, våldtäkt och kannibalism.

Serenity är en mycket polerad film. Jag skulle gärna använda ordet "tillrättalagd" om det inte hade en så negativ klang. Intrigen består av ett dussin kugghjul som passar perfekt i varandra. Handlingen rullar på utan att ett enda ögonblick stanna upp eller rusa fram. Karaktärerna pratar som om de haft veckor på sig att förbereda varenda kvick replik, vilket gör de få ögonblick när de tas på sängen desto mer underhållande.

Mina referenser till Star Wars ovan är inte bara avsiktliga utan högst passande. Liksom Star Wars är Serenity en rymdopera och en västernfilm i rymdmiljö. Galaxavgörande händelser behandlas med en charm och en humor som inte för ett ögonblick låtsas om att allt inte är på blodigt allvar. Hjältarnas käftande är lika underhållande som deras strider mot fienden. Att det i Serenity dessutom finns en moralisk tvetydighet, att skurkarna inte är skurkar för att de utsetts till skurkar och klätts i ansiktslösa rustningar, gör att mitt vuxna jag kan uppskatta den desto mer även om jag som barn förmodligen hade föredragit Star Wars.

Serenity är en actionfilm, men den är en actionfilm med hjärta, hjärna och intressant intrig. Jag förstår inte varför vi inte ser det oftare.

13/4: The Green Hornet (2011)

Jag sa ursprungligen att jag skulle skriva om Insignificance i dag, men nu var Serenity min första fan request och den måste jag ju hedra så fort som möjligt. Insignificance följer vid tillfälle.

Surplus: Terrorized Into Being Consumers (2003) - 1/6

Oftast älskar jag den här typen av filmer, vare sig jag håller med om budskapet eller inte. Det är uppfriskande att i en timme eller två sitta igenom en ohejdad attack på det moderna samhällets grunder. Det gör ett gammalt vänsterhjärta gott att se aggressiv kritik mot kapitalism, konsumtion och kommersialism, och det gör en filmälskare gott att se ett radikalt budskap framfört helt utan hämningar.

Men det måste vara en film. Det var det ingen som berättade för Erik Gandini som med Surplus: Terrorized Into Being Consumers i stället skapade en 52 minuter lång musikvideo. Det är kvicka klipp, bitar som limmats ihop utan sammanhang eller logik, fraser som upprepas likt bakgrundsbeat och sönderredigerad arkivfilm. Jag satt och väntade på att de inledande sekvenserna skulle vara över så att filmen kunde komma igång med sitt riktiga budskap. Den stunden kom aldrig.

Det finns två längre sammanhängade sekvenser, även om de också punkteras av stycken med filmens mer allmänna estetik. Den ena ger oss en kort rundtur på fabriken som tillverkar sexdockan RealDoll. Den serveras utan närmare kommentarer och gav i alla fall mig ingen anledning att dra slutsatsen att RealDoll är ett tecken på den nära förestående undergången.

Den andra ger John Zerzan, primitivanarkismens främste ansikte, några minuter att sprida sitt budskap. Om han bara också fick förklara varför han tycker vad han tycker i stället för att bara hävda att samhället måste förändras i grunden, att all industri måste förintas och att det är okej att använda våld för det ändamålet.

Jag förmodar - hoppas, snarare - att Surplus är ett meta-skämt då den bland annat kritiserar soundbite-kulturen men själv är ett av de värsta exemplen jag har sett. Annars är den bara ett misslyckat argument för något som inte står särskilt klart när filmen är slut. Världen måste förändras. Hur? Varför? Vad händer annars? Inte vet jag.

12/4: In the Name of the Father (1994)

M - Eine Stadt sucht einen Mörder (1931) - 5/6

En barnamördare plågar Berlin. Vi följer honom när han visslande en pigg melodi rör sig genom stadens gator i jakt på sitt nästa offer. Hans ansikte hålls dolt medan han köper en ballong, närmar sig en liten flicka och lämnar över ballongen. Hennes mor ropar på henne. Hon svarar inte. Modern ropar igen, allt mer desperat. Men flickan är borta. Hennes leksaksboll rullar iväg. Ballongen har fastnat i telefontrådar, men den lossnar och försvinner mot molnen.

Redan i öppningsscenen visar Fritz Lang varför han kallade M för sitt bästa verk. Stämningen kryper från bilderna och lägger sig runt tittaren. Man är fast efter den första minuten.

Polisen jagar mördaren, men de lyckas inte få tag på honom. I sin ihärdiga jakt stör de stadens vanliga brottslingar, som kommer fram till att de själva måste göra något åt mördaren för att kunna fortsätta med sina egna aktiviteter. De allierar sig med tiggare som sprider ut sig och vakar över barnen i staden. De hittar mördaren och jakten är igång.

Hittills har han varit en jägare, som förföljt sina byten och nedlagt dem. Han har kunnat hålla sig undan från polisen, men den undre världen följer inga regler. Nu är han ett byte själv. De får tag på honom och drar ner honom till sina domäner, där de utsätter honom för en rättegång i den scen i filmen som hårdast fäster sig i hjärnan. Mördaren står demaskerad, avslöjad, utsatt inför rad efter rad av kalla män med orörliga ansikten. Tystnad. Tyst anklagan.

Han håller ett passionerat försvarstal. Han ser sig som bättre än vanliga brottslingar som begår brott av fri vilja. Själv är han ju sjuk, tvingad till sitt beteende av oemotståndliga drifter. "Vem vet hur det är att vara jag?", skriker han med en desperation och förtvivlan som får hela hans kropp att skälva.

Det är en känslig prestation från Peter Lorre. Det är aldrig lätt att göra en genomgående vidrig karaktär sympatisk. Jag tänker inte påstå att han lyckas fullt ut, men det var inte heller meningen. Han och Lang ville bara visa den här mannen som det han är - en patetisk varelse som för sig själv rättfärdigar handlingar som inte kan rättfärdigas.

M var med om att forma filmhistorien på ett sätt som inte är uppenbart i dag. När den gjordes fanns inte ordet "seriemördare" och kriminalfilmen var en sällsynthet, men framför allt var den en förelöpare till 40- och 50-talens noirvåg, som Lang hjälpte till att skapa. M utspelar sig i skuggor och tobaksrök, bland män med dolda ansikten. Det går knappt att skilja poliserna från brottslingarna. Lang vill bara visa det skitigaste, ruttnaste och lägsta i en stad på väg in i nazismens klor. Han hade älskat sitt land men det gjorde han inte längre. När han visade det ännu tydligare blev han tvungen att emigrera.

11/4: 12 Angry Men (1957)

Breaking the Waves (1996) - 3/6

Jag hade höga förväntningar när jag satte mig ner för att se Breaking the Waves. Jag tyckte om både Dogville och Manderlay (även om den senare fick mig att smått börja förstå varför Lars von Trier har kallats misogyn) och de recensioner jag hade läst höjde den till skyarna. Jag börjar tro att det gick automatiskt. von Trier är ett geni, så det är klart att det är en bra film.

Breaking the Waves är ingen dålig film, den är bara långsam, ganska tom, och nästintill obegriplig. Huvudpersonen heter Bess McNeill (Emily Watson) och har vuxit upp i en sträng kalvinistisk by i Skottland. Det är inte en särskilt utvecklande miljö men jag får intrycket att Bess inte hade varit en vidare klipsk människa var hon än hade vuxit upp.

Bess blir förälskad i Jan (Stellan Skarsgård), en norrman som arbetar på en oljerigg i närheten. De andra byborna tycker förstås inte om deras kärlekshistoria - han har ju helt fel tro, han kommer från världen utanför, och så vidare - men Bess tycker att hon har hittat meningen med livet och hatar varenda ögonblick som hon och Jan är ifrån varandra.

Hon ber till Gud att han ska komma hem så fort som möjligt, och på sätt och vis blir hon bönhörd. Han skadas i en olycka, skickas hem till Bess, och hon klandrar sig själv. Jan kan inte ha sex längre. Han ber Bess ha sex med andra män och berätta för honom om det, så att han på sätt och vis fortfarande kan ha ett sexliv med henne. Det är en chockerande tanke för den strängt uppfostrade Bess, men hon vill göra allt för sin Jan.

Här kunde filmen ha tagit två olika vägar. Jag trodde att Bess skulle njuta av sin sanktionerade otrohet, slå sig fri från sin uppfostran och bli en modern upplyst kvinna. Det var den historien jag trodde att jag skulle få se, men i stället fick jag se historien om en inte överdrivet smart kvinna som förnedrar sig för kärleks skull.

Jag är övertygad om att det skulle kunna göras en bra historia av det, men Breaking the Waves är inte den historien. Bess agerande blir mindre och mindre rationellt tills jag inte förstår hur ens hon kan tro att hon fortfarande gör det Jan vill eller det Gud vill heller. Filmen faller ihop i förutsägbara klichéer men har i alla fall ett sista rörande ögonblick innan eftertexterna rullar.

10/4: Manos, the Hands of Fate (1966)

Dear Zachary: A Letter to a Son About His Father (2008) - 6/6

Jag gråter inte särskilt ofta, vare sig av film eller av någon annan anledning. När en film får mig att gråta är det för att filmskaparna var skickliga manipulatörer som råkade pricka rätt hos just mig. Inget ont i det. Konst är till för att provocera fram känslor.

När jag grät av Dear Zachary: A Letter to a Son About His Father var det annorlunda och det är därför den är speciell. Dess skapare Kurt Kuenne framstår nämligen inte som en manipulatör. Han är en, det har han själv erkänt, men framför allt har han gjort en film om en gammal kompis och om den sliter sönder tittarens hjärta så är det för att den sliter sönder Kuennes eget hjärta.

Kurt Kuennes vän hette Andrew Bagby och mördades vid av sin före detta flickvän Shirley Turner som inte gillade att bli en "före detta" flickvän. Kuenne började då göra en film om sin vän och när det visar sig att Turner är gravid med Bagbys barn adresserar Kuenne filmen till det barnet, titelns Zachary. Filmen blir en berättelse om den far som pojken aldrig kommer att få träffa.

Han reser tvärsöver USA och korsar Atlanten för att prata med Bagbys vänner och släktingar. Han låter dem berätta för kameran om sin döde vän. Han drar fram alla de gamla filmer som han och Bagby spelade in när de var små - Bagby var alltid stjärnan i den spirande filmskaparens alster.

Samtidigt får vi följa historien om hur Bagbys föräldrar åker till Kanada, där Turner befinner sig, för att få träffa och ta hand om sin sonson. Turner kommer att åka i fängelse förr eller senare, och Zachary kommer att behöva någon som tar hand om honom. Hans farföräldrar vill att det ska vara de.

Deras kamp blir mer och mer desperat medan vi lär känna sonen de förlorade. Kuenne har hur mycket material som helst att arbeta med och han vet precis hur han ska använda det. Bagby som barn i en amatörfilm ersätts med ett vuxet par som berättar om sin älskade kurskamrat som lämnar plats för två förtvivlade åldringar som inte vill lämna sin sonson i en mörderskas händer.

Hon är själv en viktig karaktär i filmen och om det hade rört sig om ett fiktivt drama hade det varit hon som var intrigens katalysator. Som det är så har allt vi ser faktiskt hänt och i slutändan kan Kuenne bara rapportera och tolka.

Det gör han. Och jag grät.

9/4: The Hurt Locker (2008)

The Adjustment Bureau (2011) - 5/6

Det finns en plan. Den förde mänskligheten från jägar/samlar-stadiet till romarrikets höjdpunkt, från medeltidens mörker till upplysningstidens ljus, och från Kubakrisen till nutid.

Men planen sköter inte sig själv, den behöver hjälp. Det jobbet innehas av mystiska män i kostym och hatt, män som behärskar telekinesi och teleportation, män med anteckningsböcker som påminner om Harry Potters magiska karta. De gör en liten ändring här, en större ändring där, och världen tickar vidare mot målet. Vad nu det är.

Det här konceptet för med sig problem. Ett av dem är att män med de krafter vi ser hattbärarna uppvisa i The Adjustment Bureau aldrig skulle råka ut för trubbel av den sort som driver filmens handling framåt. Faktum är att en vanlig människa med mobiltelefon skulle kunna undvika det centrala misstag som gör att intrigen sätts i rörelse, men magiska och odödliga varelser misslyckas.

Ett annat problem är att det är ett koncept som kan dras väldigt långt, så långt att det kräver mycket mer än vanligt av manusförfattare, regissör och publik. I The Adjustment Bureau har man i stället valt att dra åt bromsen och avsluta historien. Det lämnar åskådaren med en lite tom känsla i magen. Det borde ha blivit mer.

Så det är det dåliga. Vad är det bra? Allt annat.

Matt Damon som David Norris, amerikansk politiker som precis har förlorat ett val till senaten när han stöter på sin drömkvinna Elise på en herrtoalett och hon inspirerar honom till ett okonventionellt val som för in honom i leken igen. Hon försvinner, men han vill träffa henne igen. Det vill inte männen i hatt att han ska, men han har en obändig viljekraft och hans beslutsamhet är bra till andra saker än att bli den yngste kongressledamoten någonsin.

Anthony Mackie som Harry, en av männen i hatt. Han fattar tycke för Norris och börjar rentav ifrågasätta om planen verkligen är rätt och riktig. Hur vet han att den är bättre än att låta allt gå sin gilla gång? Är det rätt att hålla isär Norris och Elise?

Terence Stamp som Thompson, den som männen i hatt kallar på för de riktigt svåra fallen. Han är tuff, han är kall, han vet att allt hänger på att han gör sitt jobb, och han är beredd att offra vad som helst för att världen ska fortsätta längs den planerade vägen.

En kärlekshistoria som inleds med ett gulligt möte mellan två väldigt olika människor och som för en gångs skull ändå övertygar och engagerar. Oftast blir två karaktärer som Norris och Elise förälskade för att manus säger det, ingen annan anledning, och publiken lämnas att undra varför. Här känner vi deras kemi. Det fräser och vibrerar mellan dem varje gång de träffas. Vi vill att de ska få vara tillsammans, men är det värt de offer de tydligen måste göra?

En berättelse av den sort som återfinns i de bästa science fiction-historierna, det vill säga en som inte kan berättas utan science fiction-elementen. Det Thompson berättar för Norris försätter honom i en djupt orättvis situation där han tvingas bedöma drömmars värde. Vi avundas honom inte.

En utdragen, punkterad actionsekvens som utan pistoler eller biljakter lyckas vara mer nervpirrande och engagerande än nitton av tjugo bly-och-sparkar-scener, hur väl koreograferade de än må vara.

Så det finns hål i intrigen. Så slutet är mindre tillfredsställande än nödvändigt. Jag kunde ignorera det och låta filmen suga in mig och placera mig inne i David Norris huvud, och då var det en mycket njutbar bioupplevelse, en jag är glad att jag fick.

8/4: Shadow of a Doubt (1943)